Acceptansen

"Förstå dig själv, acceptera dig själv, men var inte dig själv.” 

 /Luke Rhinehart -' Tärningsspelaren' 

 

Okej, ädla vänner, gnullungar, smyggluttare, sumponanister, Volkpartister, seriemödrar, knullturbärare, humansörja, och helt vanligt patraskslask - nu kör vi i gång med den riktigt gnyende Martyr-Marseljäsen. Först lite bakgrundsinfo:

Efter en försommar med ett riktigt spexigt medicinbyte [MAO-hämmare] som pajade ämnesomsättningen och förstörde smaklökarna [kaffe, viss mat, Pepsi m.m. gick inte att förtära eftersom det smakade unket], och gjorde mig allmänt fläng i roten, så följde en fyra veckor lång strömbehandling, d.v.s. ECT. Den här gången utfördes ett annat slags behandling, bilateral heter den, där man tillför ström på båda sidorna av huvudet i stället för bara den ena. Grillfesten resulterade i fem veckors mer eller mindre total minnesförlust: jag fick uppleva hur det var att känna sig dement och efterbliven, en spännande och annorlunda [och jävligt otäck må jag villigt erkänna] upplevelse. 

Nu är det hursomhelst konstaterat att den här patetiska parveln inte blir hjälpt av ECT emedan fanskapet lider av klinisk depression, och det biter inte ECT på. Det har ju förvisso stått i min diagnos i över fem år, så man kan ju tycka att de borde upptäckt det tidigare och inte låtit mig få uppskattningsvis 150 behandlingar under de fem åren. Bara i fjol hade jag tydligen fått 42 stycken enligt den överläkare jag träffade i går. Jaja. Färdiggnällt om det nu. 

Att speja på Babel och inte ha en susning om vad Ernst Billgren heter, p.g.a. elchockspartajet var inte världens roligaste upplevelse. Inte att inte ha en aning om att ha sett Gnaget mot Manchester United heller, även om det var en fånig plojmatch. Nåväl, nu är gossebarnet tillbaka i vanlig form [till 95% åtminstone] och är glad över det, men samtidigt så jävla äcklad över att se hur den här roterande hemorrojden till planet med dess vandrande spottloskor ter sig. 

Jaja. Den här högst personliga gråtvalsen var meningen att vara kronjuvelen i den bok som aldrig skulle ges ut. Jag har gett upp allt sådant förmätet skräp. Jag släpper skiten här. Och, ja, blinkningen till Fröding är högst medveten.

* * *


Acceptansen

Jag stångar mina lungor blodiga mot acceptansen

och hålls tillbaka som en uppstötning vid kvällssupén.

Jag söker blomma ut till den jag är, men acceptansen

får mig blott att förgöra detta frö som satts i sten.

Det stöts i domsbasunen, men värre; acceptansen

den gör mig till den där som jag aldrig bad få bli.

För ingenting förändras när man diar acceptansen,

med modersmjölk förgiftad av försoningsshysteri.

Etter, galla, glåpord smälts till slask, av acceptansen,

och rinner av var gås jag inte nänts säga ifrån.

Protester och revolter görs till hån av acceptansen,

Men självkritik och vanvett blir till skarpa inre dån:

”Förhäv dig ej, förkväv dig helst, då finner du balansen!

Låt tankar bli till aska och förändringslust till sot!

Du måste töa bort och bli ett med acceptansen!

Du får och kan ej ändra dig, mot dig finns ingen bot!”

Jag rider acceptansens mara, tjudrad vid dess byglar

men gör ett fåfängt motangrepp, försöker slå mig fri.

Fast här gäller raka led och svar på tilltal, strama tyglar;

så här väljer acceptansen när och hur man gör sorti.

Ty ränkerna jag smitt de tappar fullständigt substansen,

och det som sipprar ut från min hermetiskt slutna hals

blir snabbt till argument som befrämjar acceptansen.

Med stum gallimatias förändras inget alls.

Så låter jag min stolthet och min frihetslängtan sväljas,

så jag för evigt i en fridfull grå tristess få dväljas.

En vindflöjel, en väderkvarn jag gjorts av acceptansen,

ty nu har jag försonat mig med detta icke-liv

och insett att min levnad enbart är ett tidsfördriv,

där torra tårar lyser svart i dyn, i acceptansen.

* * *

Låten kanske inte korrelerar helt med min text... men det finns vissa drag i huvudpersonens flyktbeteende som går att spåra i dikten, men främst är sången och texten i sig så  in i helvetes jävla bra. Hårdare än de flesta black metal-sånger!

Länk till texten:

http://www.metrolyrics.com/karla-faye-lyrics-mary-gauthier.html

En lina grumligt vid Pärleporten

Jaha, jag hittade ett jävligt gammalt påbörjat krafs till en novell, eller vad i hela krigets namn det nu kan vara... piskade till den en aning, men har i ärlighetens namn bara rättat till lite stav- och syftningsfel, och petat dit någon fras här och där. Så det är inte så mycket att svarva skinn eller ruska smultron till. Det är lite spännande att gå igenom all barlast jag lagt över från disketter till hårddisken. Spänner väl över ungefär sju åtta år. Och det är totalt jävla kaos. Ingen ordning alls. Hittar små guldkorn. Finner stora skämskluddar [sic!]. Överraskas av riktigt bra saker och skräms halvt ihjäl av mången snuskig patetisk dikt.

Så varför lägger jag då upp den här? Bra fråga. Eller det är ett jävla dumt svar, om frågan är bra skall man ju kunna svara på den! Annars är det en Svår fråga. Idioter. Kanske är det för att hålla bloggen vid liv när humöret och inspirationen ligger i träda. Kanske är det den där strimman av önskan att få någon respons som kliar i hjärnbarken. Nåja, nu skall vi inte dalta om det. Det här är en förvirrande svada, som jag inte alls vet om det är intressant att över huvud taget använda sig av. Men i brist på annat får den fylla ut tomrummet. Jävla alibirunkare jag är.

Allt gott! Allt vått!

* * * 

 En lina grumligt vid Pärleporten

- Håll käften!

Jag spottar och fräser. Eleverna stirrar på mig. Jag har brutit av pekpinnen och håller den spetsiga träsaken som ett mordvapen i min ena hand, den trubbiga har jag slängt åt sidan.

- Nå, vad är nu problemet? frågar jag. Klas?

- Ja, du magistern, svarar han, det borde väl du veta, eller? 

Jag torkar mig om näsan och går fram emot Klas. Hans hånflinande ansikte dras ihop och kramas ur likt en tvättsvamp när jag spottar honom i håret. Hans läppar darrar, ögonen är blanka och jag ser hur han har nära till lipen. Skärpning nu, Strindberg. Vadå, skärpning? Du håller på att tappa kontrollen. Vilken jävla kontroll? Jag har för fan aldrig haft någon kontroll. Kontroll är skaparens fiende, lakejernas livselixir och första steget mot en frigid samhällsstruktur.

Inre kriser? No shit.

Jag låter handen vispa om i grabbens huvud.

- Så där ja, gastar jag, nu kan du inte påstå att du är torr bakom öronen i alla fall.

Jag skrattar. Och skrattar. Och skrattar. När rektorn rycker upp dörren står jag där med en otämjd erektion, vildsint och blint huggande. Det slår aldrig fel. Och jag vaknar alltid när jag precis skall befria min hungriga köttyxa från sina bojor. Jag blir alltid lika besviken. Det var ju inte så det gick till. Jag hann ta fram mitt rödsprängda enöga. Jag hann störta mot katedern med kuken i högsta hugg. Jag hann drämma den tre smaskande gånger mot svarta tavlan [som numer är vit], innan rektorn övermannade mig. Varför unnar inte drömmen mig att återuppleva dessa ljuva minnen, dessa minnen som blev de sista för mig som lärare på Knektdalsskolan? Förmodligen handlar det om avundsjuka. Morfeus, John Blund och alla de andra är missunnsamma. De har inte upplevt saker tillnärmelsevis så intressanta som jag, och därför vill de radera ut segerns sötma ur mina nattliga irrfärder. Fittor! Fittor! Fittor! det är vad de är.

Jag kliver upp ur sägen. Klockan är alldeles för mycket, eller alldeles för lite, allt beror på hur man ser på saker och ting. Tidig morgon är okej, så länge jag inte behöver stiga upp. Dagen är alltid olidlig, såtillvida det inte regnar, åskar eller haglar. Kvällen är förnöjsam, så länge den är mörk. Natten, åh den ljuva natten, det är min tid. Det är tiden då jag står ut, ja, då jag ibland även trivs. Nu svamlar du igen, Strindberg. Knip. Jag kan inte nog tala mig bastuvarm för natten. Då sover vardagsvampyrerna i sina rutiga sängar. Det är då de äkta blodörstiga varelserna flanerar. Jag tillhör dessa.

                  

Mina kalsonger är svettiga och aviga. Jag bryr mig inte om att rätta till dem, än mindre ta av mig dem, när jag lufsar ut i köket. Den förbannade solen slösar sin gyllene urin genom mina fönstergluggar. Jag vickar lite lätt på persiennerna och släpper in mer av det spralliga giftguldet. 

Utanför lägenheten är trafiken sparsam men högljudd. En gammal man vallar sin pudel längs trottoaren. Jag har aldrig sett gubben förut, men hatar honom redan. Öppnar fönstret, tyst och försiktigt, greppar kaktusen och svisch. Den landar en meter bredvid honom och slår hans ro i kras. Pudeln skäller och gnyr, likt den insekt den är. Gubben tittar upp mot mitt håll. Jag har redan vickat persiennerna och tjuvkikar i godan ro. När gubben vänder om öppnar jag blixtsnabbt fönstret igen; denna gång är det en hård, torkad källarfranska jag slänger mot honom; och denna gång missar jag inte. Med ett kaposch! träffar bullen honom i bakhuvudet. Han snurrar runt, omtöcknad av smällen, och grinar illa. Pudeln, som blivit stressad av husses konstiga uppförande springer ett varv runt honom, för att sedan pinna iväg för allt vad tyget och pälsen håller. Då gubben inte är i balans lyckas den lilla hunden dra omkull honom, men när han väl ligger ner tar det tvärstopp för byrackan som flämtande faller ihop när kopplet dras åt kring dess hals. Om han brutit nacken? Knappast. Blåmärken? Otvivelaktigt. Brännmärkt i själen? Hoppas. Vad har det tagit åt dig, Strindberg? Ja, vad har det tagit åt mig? Fan vet.

                

Jag skrattar som en vansinnig åt mitt hyss. Det här har räddat ännu en förmiddag i tristessens högborg. Ja, jävlar.

                 

Gör kaffe. Tio koppar vatten, femton skopor svart heroin. Starkt vill jag ha, annars får det va. Putter, putter. Kaffekokaren sluddrar och brygger. Går och hämtar tidningen. Förstasidan:

"Bensinpriserna chockhöjs. Sjukhuschef Andersson matförgiftad [Seger, seger, seger!]. Delad pott i korpfotbollsderbyt."

Massa lokala notiser och annat värdelöst.

                 

Jag bläddrar snabbt fram till sidan om den matförgiftade sjukhuschefen. Bullrande skratt. Roande läsning:

                                  

                Sven Andersson besökte i måndags en lokal restaurang, på vilken han beställde kyckling med ris och sallad. Några timmar efter besöket förnam Andersson vad han beskriver som ”okristliga smärtor i magen”, varefter han uppsökte akuten. På lasarettet konstaterades att han drabbats av paratyfus, som enklast kan beskrivas som en åkomma som är närbesläktad med salmonella.

                    Restaurangen har inte erhållit klagomål från andra gäster som åt samma maträtt den dagen, och lasarettet har inte fått in några patienter med liknande symptom som Andersson, varför några misstankar mot sanitära olägenheter i köket i nuläget icke råder. Restaurangbesökare uppmärksammade att Andersson strax innan maträtten serverades besökte toaletten, och en utredning angående om det är därifrån Andersson smittats har därför satts igång.

                    Elaka rykten hävdar att det är Anderssons (påstådda) ovana att inte tvätta händerna efter sina toalettbesök som ligger bakom hans insjuknande, något han från sjukhussängen strängt dementerar:

                    - Det är inget annat än lögn och förbannad dikt, säger han. Den eller de som sprider dessa rykten måste lida av psykiska problem. Det är någon som vill mig illa.

                    Andersson har tidigare varit i blåsväder då han köpte upp en stor markplätt för att bygga ett fritidshus. Hans bygge har inkräktat på en badplats, som numer är ett minne blott. Andersson har inte velat kommentera bygget tidigare, men säger att han tror att de tidigare nämnda ryktena angående hans personliga hygien kan ha ett samband med hans fritidshusbygge, även om han inte kan förstå varför.

                    - Det är min mark, och jag har rätt att förvalta den bäst jag vill, konstaterar han torrt.

Oj, oj, oj, Andersson, om du bara visste. Du är chef för ett sjukhus du inte har någon koll på. Det är så lätt fixat. Förföra en sjuksköterska, locka henne med den slemmiga totempålen, komma över nycklar, in i labbet, sno åt sig vad som behövs, applicera lite gottigottgott på dina kläder, och vips - herr Andersson, nu har du paratyfus. För din egen skull hoppas jag att du har annat toalettpapper i hemmet än det sandpapper du bjussar på i sjukhusets muggar. Annars lär du ju få feta fissurer i ditt överspända stjärthål. Om jag bryr mig? Inte ett skit. Jag bara flinar som ett flickebarn med en slickepinne i trynet.

                

Att en dag kunde bära så mycket lycka i ett sköte. Kanske kan det här bli vändningen, kanske att det här är inledningen av Strindbergs återkomst, startskottet för revanschlustans timme. På med gasmasken, gott folk. Strindberg är på krigsstigen. Det är ingen ärtbössa jag har laddat.

Mjölkjäveln är sur. Är det så konstigt, Strindberg? Ja, jag köpte ju den igår, för helvete? Nej, det gjorde du inte. Inte? Nej. Åh fan. Jag skiter i mjölken och häller upp en laddning svart i en ölsejdel. För varmt för att kunna svepa. Smuttar istället. Värmer gott i buken. Källarfranskorna är som bekant hårda och torra. Prövar att doppa dem i kaffet. Inte så illa. Som uppblött papper. Tuggar och tuggar, djupa klunkar bensin. Skiter i pålägg.

                 

Jag har fortfarande bara mina gamla kalsonger på sig. Rimligtvis borde jag byta dem, men rim och reson är inget för konstnärer, det är för paragrafknullare och aktieägare. Kaos och infall är skaparens sång, den skithusbruna melodin; erotik och upptåg. Vankar av och an i lägenheten. TV:n spottar ut program från Utbildningsradion - Så lär du dig buktala: en fossil av det manliga könet sitter i en tajt rosa polo och håller i en handdocka. Han och dockan pratar matlagning. Byter kanal på TV:n, någon fjärrkontroll har jag inte. Bläddrar och bläddrar. Bara skit. Jag stänger av burken och går in på toaletten. Märker att jag glömt att spola efter min sedvanliga nattliga pissutflykt. Kväver en spyattack och låter min njurvätska singla ner i brunnen. Morgonpissets odör är som en kittlande fjäder i vrångstrupen. Hujedamej.

Jag ligger på balkongen. Det är kväll. Jag röker smuggelcigg och halsar Kurant. Jag roar mig med att skrämma förbipasserande genom att dunka i balkongplåten och skrika ”plåckefitt, plåckefitt, plåckefitt”, som är något dialektalt ord jag snappade upp under mina lärarstudier. Låter mig minnas att det var skånska, eventuellt småländska, men jag låter det vara osagt. I alla fall, resultat hittills: Några personer som stapplat till. Ett fåtal som verkligen ramlat. En som inte hörde mig. En som skrek ”slaskepitt, slaskepitt, slaskepitt” som svar.

                  

Med andra ord en rätt taskig utdelning.

Jag måste ha somnat för när jag går in från balkongen dundrar min gamla Moraklocka i väg slagen som förkunnar att det är dags för… SPÖKTIMMEN. Det är som att jag genomgår ett slags metamorfos när dessa ulvens hjärtslag dundrar i lyan. Jag blir barnsligt fullifan.

På med störtkrukan och in med tandskyddet: världen skall  få veta vilket underliv den lever...

 

[att bli fortsättad]

* * *

Är låttexten eller öronstorleken mest ekivok?

Return of the Jedi Holk

 

Intergalaktiska laxar i mina uppfiskade braxar! Uppe i varv efter en snudd på sömnlös natt, och gående på de vanliga gifterna, samt minnena från helgen, då undertecknad - trots ett rent ut sagt gammaltestamentligt-ångestfyllt humör tog sig i väg till Örebro och bevistade Metallsvenskan. Fantastiskt att få se mina monumentala mysgubbar, mina trollbindande tonårsidoler, mina erektionsframkallande eunuckförförare - The Kristet Utseende både göra ett makabert mästerligt framträdande på scenen, för att sedan följa upp det med att dominera på fotbollsplanen dagen efteråt. Alla kroppsvätskor stjälptes ut och bättre antidepressiv medicin finns fanimej inte. Men det är ju svårt att se en spelning/dag, dessvärre.

Nåja, papistproselyterna från Gnarp med omnejd fick mig i alla fall att skriva något annat än surmulen svada mot landsting, själsliv och spleen. Det blev en fusksnuskigt TKU-inspirerad dikt-/sångtext om knarkande rymdgubbar av det kändare slaget. Något slags melodi har jag i huvudet, men inte av det bättre slaget, men vill någon jävel tonsätta skiten är det så klart jävligt skojigt och hemskt ärofyllt.

Jag böjer mitt huvud i vördnad, öppnar på börsen - med tvivelaktig trovärdighet - och skänker av hela mitt hjärta och min själ till små gröna män med Enorma kukar! Kristi kraft betvingar er!

* * * 

Return of the Jedi Holk


Moderskeppet är fyllt av meskalin
och dödsstjärnan stinker marockan.
Skywalker stjäl Maradonas efedrin,
och snortar glatt från Obi-Wans organ.

Klåda och ticks, törst och amnesi.
Kommer väktarna av moffe stå dem bi?
Sot och bensin, aska och smolk.
If they only knew the power of the holk!

Kemisk glädje, purple haze.
Hjälp oss, vi är lost in space!
Rymdgrusgodis, kosmiskt rus,
svävande i rosalila ljus.
Return of the Jedi Holk! 
Return of the Jedi Holk!
Return of the Jedi Holk!


Lasersvärdet, en fallos av uran,
skär igenom nyckelben och plåt.
Bristen på opium, Subutex och svart afgan
får Chewbacca att brista ut i gråt.

Värk och abstistens, frossa och svett.
Tvingas väktarna av moffe till reträtt?
Kolmonoxid, tjära och solk.
If they only knew the power of the holk!

Risperdal och flugsvampsthé
blir en hallucinogen puré
Mögligt haschisch, Citodon:
Hjälp oss, vi behöver metadon!
Return of the Jedi Holk!
Return of the Jedi Holk!
Return of the Jedi Holk!


Jabba han sveper hutt på hutt på hutt.
Han Solo är fyllsjuk som ett svin:
Han spyr som en spetälsk, då magen är kaputt,
Boba Fett bjuder mäsk och samarin.

Ilska och hat, astma och krupp.
Nu har väktarna av moffe givit upp.
Pundarna från Mars, ett döende folk.
If they only knew the power of the holk!

Androgyna liemän,
utsända av Jean-Marie Le Pen,
[Vaders trogna, högra hand],
sätter alla rymdskeppen i brand.
Return of the Jedi Holk!
Return of the Jedi Holk!
Return of the Jedi Holk!

* * *

 

 Den här låten och videon får gestalta lite hur 'Väktarna av moffes' tillvara kunnat te sig.

 

Godnattsagan

Ett triumftåg av skäggiga ångestbebisar saluterar i huvudet, med pompa och ståt. Har svårt att riktigt fokusera mig på någonting; känns som att hela hjärnklumpen är fylld med fetvadd. Märkligt. Just det psykosomatiska uttrycket alltså. Den här lilla strofen nedan är bara en liten humoristnihilistisk pryl som jag skrev för ett tag sedan. Inget att haka upp sig på. Jag tycker den är rätt rolig. Och citatet från "Tärningsspelaren" är också både skojigt och tänkvärt. Speedad på Pepsi Max, kaffe och Göteborgs Rapé, så kan saker och ting gå lite hur som helst [har jag märkt]. Hazlewood-dängan är en pärla. Kolla upp den med Boyd Rice också. Ge mig en kramtröja som folk kan signera!

”Önskan att ta livet av sig och att mörda, förgifta, förinta eller våldta andra anses allmänt inom psykiatrin som ’sjukligt’. Osunt. Skadligt. Närmare bestämt syndigt. När man har lust att ta livet av sig förväntas man förstå och ’acceptera’ det men för guds skull inte göra det. Om köttets lust är riktad mot en hjälplös tonårsrumpa bör man acceptera sin lust, men inte ens lägga ett finger på hennes stortå. Man kan hata sin far - det går an, men inte slå ihjäl gubbjäveln med en klubba.

Förstå dig själv, acceptera dig själv, men var inte dig själv.”

/Luke Rhinehart - Tärningsspelaren




* * *




Godnattsagan


Mamma, jag vill hem.
Låt mig förintas till mig själv
inuti dig.

Öppna din skrevfamn,
ta emot mig som ett krälande sår
och vanvårda mig fri.

Eller hellre:


Låt mig simma i det inre,
bort från dig och in i den mynning
som borde ha avlossat mig mot ditt ansikte.




* ** 

Lyssna och sug!

Mediapati

Det fanns faktiskt en tid då jag trodde att det man eller snarare Jag - [ordet "man" eller "en" - i det sammanhanget att man [Sic!] raderar sitt eget personliga pronomen borde i sig raderas!] skrev och plitade ner, kunde påverka människor och storföretag och göra skillnad. Jag vet, naivitetens dödsmoder!

George Carlin uttryckte det väldigt bra - och jag kanske redan har delat det klippet - att "bakom de flesta cyniker står en desillusionerad och sviken idealist". På mig stämmer det. Jag försökte. Men nu sitter jag bara ned i kärran och åker med, noterar emotionellt missbildade fanstyg och beskriver det i mina pamfletter.

Det går att se både idealisten och cynikern i texten nedan. Jag var i äldre tonåren när den skrevs, och Internet hade inte tagit över helt - Facebook fanns inte, och det såldes fortfarande papperstidningar en masse. Den borde ju så klart uppdateras som bara den, med "Likes" och "puffar", men det skiter jag i just nu.

I stället låter jag den lille tonårsidealisten [med sina cyniska smittkoppor] få komma fram och vädra sina lungor: Ett litet vackert ljus, oförstört och utan kluven tunga, som får bräcka dessa  vidriga vårflammor som blottlägger livets alla celluliter.

* * *



Mediapati


Drakarna kämpar med käftar som dryper profit
Sanningen är sekundär, ja, den hör inte hit
Alltid beredda att gå över lik
För att få kröna en lönsam rubrik
Det är journalistik

Löpsedeln är en av teserna Luther förlagt
Kallas den lögn kan man hävda den blott var abstrakt
Versalerna slåss med varandra på pränt
Ty en gemen är ju blott impotent
Det är allmänt och känt

Likgiltigheten är smakfylld och lönsam som få
När man förhindrar en sanning att målet sitt nå
Rör vid min gåsfjäder, spruta ditt grumliga bläck
Gör min notis till en meningslös fläck
Ett förbisett streck



Valsarna rullar och trycksvärtan etsar sig fast
Ärlighet är en blamage, en defekt, ja, en last
Källkritisk granskning är inget för oss
Vi bryr oss ju enbart om blaskans kaross
Vi gör guld utav rost

Vi har alltid rätt, ty vår makt är så gäll och robust
Att korrigera är ekvivalent med förlust
Men om vi har fel så har vi ändå mod
Att säga att läsaren inte förstod
En beprövad metod

Objektiviteten är smaklös och fruktlös som få
Nyttjar man den har man sänkt sig till dårens nivå
Stryk mina bokstäver, ersätt dem med fantasi
Gör av artikeln ett tamt kåseri
Som man bläddrar förbi



Jordbävningsoffer är inte alls kommersiellt
Vem orkar bry sig om hur det i världen är ställt?
Svältkatastrofer det håller man kort
Mittuppslag skänks åt nån kändis abort
Inget öga är torrt

Fingrarna har färgats svarta av all retorik
Som fyller var spaltmeter för att dra till sig publik
Kritiken jag riktar mot denna skandal
Blir endast lydig, patetisk, banal
Ja, ett slött pekoral

Uppkäftigheten är dämpad och lätt att försmå
Och äro vi högljudda äro vi alltid för få
Kväs mina åsikter, tukta min smak
Gör insändaren till ett hyllningsschabrak
Som gynnar er sak
Gör mig harmlös och spak



* * *

Naziglassen anfaller!

Porrtidningsnamn [Top Hat] i glassformat

Smileyface i GB-gubbenformat

* * *

Det här skrevs 2003, då en krönika på Dalademokraten upprördes över GB:s glassar. Det stormar nu igen och jag anser att den här kan få vara värd att få sin plats på bloggen. Hittar ni krönikan i Dalademokraten [jag har försökt finna den med ljus och lykta] så skicka gärna en länk till mig. Den här fanns tidigare upplagd på den numera nedlagda humorsidan Tuppjuck.se, som bl.a. jag och min bror låg bakom. Moralpanik är alltid kul. Och när Den allmänna opinionen rasar är är det fanimej julafton! Så, håll till ondo med en riktigt dammig skrift, om ett så banalt ämne som glass.

Och det känns ju väldigt viktigt i en tid där vi behandlar folk som skit, i en tid då vi låter kvinnor könsstympas för att deras sexuella njutning skall förintas och således också deras påstådda önskan om att vara otrogna skall försvinna, i en tid när vi sitter och mentalrunkar i TV och stånkar fram krav om att cancersjuka och döende skall jobba tills dagen då kistan skall landa, i en tid då vi mäter vem som har störst atombombskuk - att då i en tid ge sig på ett jävla glasspapper. Prioritering är verkligen något vi människor har lyckats med. Puss!

 

* * *

Nazistiska glassar?

Nazistiska glassar?

(TJ -- Falun) Det stormar kring glassbolaget GB, detta sedan den feministiska samhällsdebattören Agneta Starkbock i sin senaste krönika anklagat företaget för att anspela på naziromantik och sexism.

En krönika i dagstidningen Dalaaristokraten, skriven av feministen Agneta Starkbock, har skapat en folkstorm mot glassbolaget GB. I krönikan skriver Starkbock att ”GB:s koppling till de gamla brunskjortornas propagandaapparat bara överträffas av deras vilda flirtar med den nutida sexismen”. Hon belägger sina argument med att föra fram, enligt henne, nazist– och sexistrelaterade produktnamn ur GB:s sortiment: ”Ta bara en glass som 88:an”, skriver hon. ”Alla och envar känner väl till att talet ’88’ är en nazistisk kod för ’Heil Hitler’?” Andra glassar som får sin släng av sleven är bl.a. Nogger, Daimstrut och GB Sandwich. Om klassikern Nogger, en vaniljpinne med chockladöverdrag och nougatrippel, skriver Starkbock följande: ”Nogger är bara en eufemism för negerskällsordet ’nigger’. Här handlar det dock inte om en medveten kamouflering från GB:s sida, utan om ett rent skrivfel. Vem som helst med ett tangentbord vet vilken bokstav som finns placerad till vänster bredvid ’o:et’, nämligen bokstaven ’i’.”


Nekar till anklagelserna

Starkbocks krönika har fått en mängd glassåterförsäljare att välja andra glassbolag, såsom Sia och Åhus, framför GB. ”Ingen nazism i våran [sic!] frysdisk!” skanderar Sven Stolpe, ägare till Järvkiosken i Piteå, på frågan om varför han slutat saluföra glass från GB. GB:s presschef, Elin Pigg ställer sig oförstående till kritiken: ”Våra glassar är inte ett dugg mer nazistiska än andras glassar. Starkbock borde bosätta sig i en igloo – för övrigt en underbart god isglass som vi har i vårt sortiment – och kyla ner sig, hon verkar väldigt het. Jag vill inte ge några andra kommentarer.”

Porrfilmstermer

Vad gäller kritiken om att GB:s sortiment även innehåller sexism så skriver Starkbock följande i sin krönika: ”Glassen GB Sandwich är en milstolpe i sexistisk omoral; varenda människa med huvudet under armen vet att ’sandwich’ i porrfilmsvärlden är termen för en dubbelpenetration, d.v.s. att en kvinna får en [ibland två eller t.o.m. tre] penis[ar] i vaginan och en i ändtarmen. Och en sådan vill GB att vi skall stoppa i munnen, och dessutom betala för att göra det! Vansinne! När detta sedan toppas med att man döper sin bästsäljande glasstrut till ’Daimstrut’, som är en synonym för ’rövhål’, så visar det vilken vidrig människosyn dessa parfaitens månglare står för.”

Skamvrån nästa?

När jag får tag på Agneta Starkbock blir hon ursinnig över Elin Piggs önskan om att hon borde svalka sig i en igloo: ”Nazihora! Puckstångspretto! Calippoclitta! Den där fröken Pigg borde snarast byta namn på sin lyxstrut, från ’Daimstrut’ till ’Dumstrut’ eftersom det är en sådan hon kommer att få dra på sig när folk får höra talas om hennes svinerier. In i skamvrån skall hon, Magnumfittan!”

Mer problem

Som om inte problemen med dålig publicitet och en flyende kundkrets är nog för GB så har man också erhållit en stämningsansökan från andra sidan Atlanten. Det är ättlingarna till den framlidne seriemördaren John Wayne Gacy som menar att GB:s maskot, den clownklädda GB–gubben, inte är något annat än en kopia av John Wayne Gacy iförd sina arbetskläder, clowndräkten. Ättlingarna kräver att alla GB–gubbar skall brinna i helvetet och man kräver dessutom tio miljoner dollar i skadestånd för sveda och värk. Undertecknad kommer givetvis att följa utvecklingen i fallet.

* * *

Så avslutar vi med att Sum 41 får hylla glassen "88:an" eller om det är Eric Lindros de celebrerar - eftersom "88" var hans tröjnummer när hjärskaningslegendaren lirade hockey. Luta er tillbaka och njut [eller kräks].

 

  

Sök jobb eller dö!

Detta är alltså konserverad gröt... ni kanske minns låten? Den passar rätt bra på hur företag uttrycker sig vad gäller sina anställningsformulär. Fast här kanske det är tvärtom. Konserverad reklamgröt och lite bättre företag? Men i så fall undrar man ju vem fan som låter ansökningarna passera.

Och, ja, vi [eller Jag] provar med humorn då. En natt med insomnia och Massgrav som vaggvisemusik brukar kunna leda till de mest häpnadsväckande humörrubbningarna. Den här grejen är gammal och jag hade för mig att den låg på bloggen redan. Men när jag skulle länka den till en god vän så fanns den inte här. Kan hända att jag råkat radera den, och i så fall blir det här bara en ytterst pisstrist repris, med ett förvisso nytt för- och efterord, men annars bara gammal skåpmat; skåpkäk som dessutom åldrats än mer... Och då ber jag naturligtvis högaktningsfull om ursäkt och tar emot piskrappen på torget när helst det behagar.

Ja, det här är alltså en parodi på ansökningsformulären - eller vad fan man nu kallar dem [annonserna?] - skiten som finns på Platsbanken o.dyl. och som företagen pumpar ut. Och där de använder sig av samma trötta, blodlösa tomma ord hela tiden: Du skall vara social kompetent, positiv och... flexibel. [Puh!] Plus mängder med andra floskler. Med det där menas alltså att du skall vara glad och sprallig när du ställer in dig hos chefen, slickar hans [för det är en Han, jag lovar] röv och suger hans halvdecimetersdrake - och sedan låtsas som att ingenting har hänt: Sperman i håret är skumbalsam som du alltid använder på jobbet berättar du käckt för kollegorna när de påpekar att du har någon vit sörja i luggen. Och rodnaden beror på din astma. "Jaså, det utsmedde läppstiftet? Jag var så klantig och brände mig när jag rökte och råkade gnida ut hela rasket. Har ej hunnit fixa det. Kom just därifrån. Skönt att det är vår ute så att man inte luktar rök i alla fall." Ja, ni hajar poängen.

Jaja. Nog om det. Let it swing. Visst är min parodi larvig, men det är svårt att lägga ribban högt när man skall under något som placerat sig nedan marken. Kanske bör man ha läst någon ansökan för att tycka att det här ens är det minsta kul. Och som sagt, den här är gammal, kanske har de skärpt sig... de kan ju ha fått in ett ord som 'öppensinning' i sin resumé.

* * *

Allt-i-olla; Smegma AB; Sala; 020609



BESKRIVNING AV FÖRETAGET:

Smegma AB är ett utvecklingsstördsföretag som retirerar folk åt bedövande företag. Nu söker vi en fuktig allt-i-olla. Vi erbjuder fel person ett invecklande och simulerande arbete, med goda myndigheter till en bra förstoppning.


ARBETSUPPGIFTER:

Du kommer att missköta allt mellan att kopulera dokument till att vara chefens högra hand. Det kan även bli Fib-Aktuellt med diverse poppersuppdrag och liknande höga arbetsutgifter.



KVALIFIKATIONER:

Du sätter på kunden i centrum (helst vid torget) och gillar att ha många ballar mot höften. Du är både bög och hora, varför man kan säga att Du är plausibelt horribelt flexibel. Du är en vriden och självupptagen person, och kan utrota dig väl i både talmud och tidskrift. Du befruktar svenska, tyska, engelska, en mängd tattarspråk, och har en utpryglad språktjänsla. Du är nogräknad och pissar på bestämda tider. Du är lomhörd, målmedvetslös och vanskapt efter jobb med elak feber (läs; hög temp.). Du har stor asocial impotens, är stressdålig och ser sexuella närmanden som utlösningar istället för problem. Du brukar bjuda dina ovänner på Kafka med dopp, så Du har god serviskänsla. Du är van vid att figurera som ”spindeln i nätstrumpan”, är HIV-positiv och resultatirriterad. Du har lätt för att stjälpa relationer och är alltid beredd att skapa kundkonflikter. Tidigare allt-i-olla-erfarenheter är mediterande, men inget krafs.



ARBETSTID/VARAKTIGHET:

Tills vi säger så. Tilltrassla om gående eller cyklande. Heltidelag. Kväljningar.



LÖN:

Permission enligt selektivavtal.



ANSÖKAN:

Ansökan inslickad senast på smällen innan ”Grevinnan och betjänten”, nyårsafton -02.



ARBETSGIVARE:

Smegma AB

* * *


Till sist några visa ord från mentorn, George Carlin. Roligt, underfundigt och på pricken. Det han säger om cynikern stämmer väldigt bra in på mig, eller det mesta känner jag igen, även om jag inte på långa vägar är så tuff och klipsk som han var. Men jag har honom på halsen, alltid något.

Kärleksbrev till Västmanlands Landsting

Jag vet, det var ju humor den här bloggen skapades för. Tjafs och dalt, skratt och hysteri, trams och larv. Sedan kommer melankolin och förpestar hela rasket och lägger sig som en fuktig, svart filt över alltsammans... det är ju inte schyst, särskilt inte mot er stackare som följer skiten. Men jag försöker verkligen vara "rolig", men det vänder sig i magen, skinnet inverteras, hjärtat och lungorna kramas ur likt smutstvätt... ibland blinkar det till någon liten skrattfest, eller snarare en glimt i ögonvrån, ett garv som sätter sig på tvären och fastnar i halsen. Mer är det inte.

Jag lutar mig dock ofta mot självironin och Skrattet, det är det som räddat mig genom det här som många kallar Livet. Ibland orkar dock inte fnisset stå emot demonerna och allvaret, hjärtnupenheten och vreden. Den här prylen skrevs kring sekelskiftet, ja, milleniumskiftet alltså. Den är dock uppiffad en smula, stycke två är ju - som ni ser uppdaterat - och lite reviderad, men man ser ju klart och tydligt att det är en gammal grej. Det är rätt styltigt och nödrimsrunkigt. Men känslan finns där. Och därför väljer jag att publicera den. Och, nä, man behöver inte ta allt bokstavligt: det är det sista stycket jag tänker på då - Samtidigt! det är ju Där humorn kommer in. Den Svarta humorn som faktiskt gör skriften värd att läsa över huvud taget! Till sist: Att Känna så är ju en sak, att de facto Utföra det är en annan sak.

Skrattar bäst som skrattar högst!

- - -




Kärleksbrev till Västmanlands landsting*


Jag sitter i ett väntrum på ett kliniskt hospital,
mitt förtroende för staben är förbrukat.
Jag sitter och förbannar ett genetiskt kapital,
som jag ärvt, som är förpestat, sjukt och stukat.

Jag låter tanken flyta genom två decennium;
det var då jag först fick känning av besvären.
Det var då jag sökte hjälp i Doktor Viktigpetters rum,
men redan då så satte Vården sig på tvären.

Jag förklarade min smärta och till det mina symptom,
men jag möttes av det nedlåtande flinet.
Min värdighet man snodde som en hjärtlös ekonom
och på samma gång man stal serotoninet.

Man sa jag var för ung för all den värk jag påstods ha:
”Det är nog växtvärk eller fantasier!”
Ja, lite spott och spe det är väl nåt man får fördra
när man söker sig till landstingets genier.

Men jag harvade och gnetade och hankade mig fram
och remitterades till Smärtkliniken.
Men de kunde inget göra. Nästa anhalt: Ryggprogram!
Och jag blev blott ännu ett tal i statistiken.

Ja, alla charlataner granskade problemet mitt,
och behandlade mig med ström, massage och nålar.
Trots otaliga vistelser var allting jag blev kvitt
mitt självförtroende och mina stålar.

Man ältade men enades att det som var förstört
var ej kroppen utan allting satt i psyket.
Så var det knappast förut, men nu är mitt själsliv kört,
tack vare läkarkårens folk, det byket.

Jag summerar mina känslor: Nu så står jag inte pall.
Jag har tröttnat på att ej bli respekterad.
Jag befriar mina tankar med en sista ljuvlig knall,
kanske ser de ock min död som simulerad.


-  -  -



*Hette från början "Bowling for Västmanlands Landsting" men det kändes lite puerilt och barnsligt... jag äger ju inte ens ett klot.








Big Fish - Fritt för vinden

Älskling, jag hatar dig!

Jaha, snuttungar, ett försök att skriva ett slags outlaw-country-sång på svenska... fy fan, det var inte lätt, även om det gick rätt snabbt, men det blir HELT annorlunda att skriva på svenska.... man kommer inte undan med nödrim och annat, man blir extremt blottad och Allt granskas på ett helt annat sätt än om man använder sig av engelskan. Använder man sig av okulär och spejar in de engelska texterna ser man att de ofta är riktigt hiskeligt dåliga, men det kommer inte fram i sången, utan man får OFTAST läsa sig till det, lite beroende på genre förvisso.

Jaja, nu har jag dragit försvarstalet. Jag har något slags melodi i huvudet, men den är dålig, någon skicklig och förfaren musiker kanske har något bättre i sig. Blev inspirerad av Warren Zevon, Johnny Cash, Bob Wayne, Hank III och GG Allin. Och DAC så klart. Ingen aning om det är ett jävla pekoral. Kan mycket väl vara så. Farligt att skriva sådant här på modersmålet. Men jag chansar:


* * *

Älskling, jag hatar dig!

Jag sitter i min gungstol, och för en bitter monolog.

Blandar mina svordomar med Jim Beam och metadon.

Kvinnan i mitt liv försvann med sin gynekolog,

tog båda kidsen med sig, men lämnade alla lån.

Jag kliar mig i skägget, tar en Bud, och minns en tid,

då vi erövrade världen, då jag tog dig på en äng:

Och då ägaren av marken, fylld av hat ville ta strid:

Jag slog ut alla hans tänder, i ett enkelt handgemäng.

 

Fast...

Du döpte dig till hora mellan hans lår

Du spottade mig i nyllet efter alla dessa år

Mitt förfall – din succé, är mitt livs ledmotiv!

Jag hatar dig, älskling! Försvinn ur mitt liv!

Min spruta och mitt horse finns fortfarande kvar.

AA-mötena är blott för att få bifall, brickor, band.

Timmarna i Underlandet är det finaste jag har.

I det ruckel där jag bor behövs Den Svarta Damens hand.

Men jag minns dig ännu, baby, med pipan utav glas,

hur du fyllde dina lungor och släppte ut allt i min mun.

När du dansade helt naken, med ögon fyllda av extas.

Du var så envis och så bräcklig, så viljestark och tunn.

Men…

Du döpte dig till hora mellan hans lår

Du spottade mig i nyllet efter alla dessa år

Mitt förfall – din succé, är mitt livs ledmotiv!

Jag hatar dig, älskling! Försvinn ur mitt liv!

Visst är jag tärd och sliten och kommer snart att dö:

inte ”skiljas hädan”, ”falla ifrån” eller ”gå bort”!

Jag skall dö! För fan och Satan! Inte vissna som ett rö!

Och ingen jävla idiot skall sörja, vart öga skall va torrt.

Älskling, jag tar bössan, din far gav mig för längesen

Och seglar över Styx med ett enkelt litet skott

Om Herren existerar lär vi dessvärre ses igen

På en het plats för självmördare, och de med äktenskapsbrott.

För…

Du döpte dig till hora mellan hans lår

Du spottade mig i nyllet efter alla dessa år

Mitt förfall – din succé, är mitt livs ledmotiv!

Jag hatar dig, älskling! Försvinn ur mitt liv!

Ja, älskling, jag hatar dig! Ditt jävla tidsfördriv!

* * *







En liten mördarballad får avsluta den här countryaftonen. Stenhårdvideo också!

Barndomedagen

Okej, den här bloggen skulle vara en humoristisk fristad, en plats i Intet för skratt och avsky, personangrepp och näthat [mot mig så klart... inte många angrepp alls]. I stället har den mot slutet förvandlats till en bitter rotunda där den sinnesslöa kusen [jag], som knappt tar sig fram, utan - och nu kommer trumvirveln för patetikens death metal-growl - får Välja livet varje dag. Därav tystnaden här, därav humorbristen, därav den unkna stanken av ren och skär bitterhet och kväljande ångest, avundsjuka och spleen, handlingsförlamning och flyktbeteende...

Den här texten skrev jag under tre veckor [tror jag, mitt minne är stekt, fick ECT i går], när jag gick på förra ECT-behandlingen [ja, för fan, vi kallar det elchocker à la Gökboet i stället, en kommunchef som ringde mig ignorerade varför jag skulle få behandlingen, och bara garvade och nämnde just Gökboets elchocksbehandling x antal gånger, och skrålade om hur kul han tyckte det såg ut.] och det var således därför den tog sin lilla tid. Och bara för att den lille harhjärtade författaren använder sig av den lätta skrivproceduren att skriva i jag-form, behöver inte allt tas för sanning, även om det här de facto Är en uppgörelse.

Gör vad ni vill med texten! Sprid den! Skriv ut den och bränn den! Gör en låt av den [jag fixar refränger om det behövs!] Förakta den och gå till er Blondinbella-blogg i stället! Dissa eller hissa fanskapet! Ignorera den redan vid titeln!

Egentligen skulle inte den här publiceras här, eftersom den var tänkt att ingå i min diktsamling Fredagsmys [med a.k.a.-titeln Missfallsönskan], men jag har insett att skiten aldig kommer att att antas. Jag skriver verkligen inte ett dugg lika som samtidens poeter, jag förstår inte deras s.k. storhet. Jag säger inte att jag är bättre - jag säger bara att jag inte begriper var fan passionen, hatet, svetten, hjärtrådbråkandet och hjärnflimret finns. Hjälp mig att förstå? Eller ge mig stash och cash för att ge ut skiten själv. Och Ni/Du måste vara agent. Jag KAN inte sälja mig, är för kass på det.

Efter tre stycken med bitterljuvt pladder, och en med psykotisk svada, sätter vi i gång. Titeln kommer nog att bearbetas. Smaklig spis!

* * *


Barndomedagen



Ni slipar era tungor till kluvna svärd och klingor
som hugger mig i ryggen likt en Brutus av vår tid.
Ni täpper till min andedräkt i fall den lämnar springor,
ty rösten min den får väl gny men inte ta till strid.

Och baktalar med smädelser, med skymfer och med skvaller
det gör ni stolt som tuppen i er ankdamm utan skam.
För fysiskt får jag tulta fritt, men själsligt finns ett galler
som hindrar mig att vara jag: ”Bli kväst och sedesam!”

Och drömmarna ni drömde om att själva få besanna
dem skall ni nu nå upp till genom mig det är ju klart
Här regnar kraftord, invektiv och glåpord, aldrig manna;
att negligera morot – hylla piska, anses smart.

Betslen kanske är mental men omöjlig att rucka.
Jag följer som en nickedocka hövitsmännens drag.
Och vet att om jag ej är bäst, eller råkar sucka
så väntar heta ispilar mot ängslans andetag.

Ja, vad är det för simpelt skarn, för barn, för liten småtting
som trots sin pubertet inte förmår att ta sig ton.
Regredierad till ett foster, skraj för husses rotting,
och till och med för rädd för en verbal revolution.

Ni påstår att er spjälsängsfostran ger väl och ve och stadga,
och gör allt för jag skall bli den ni själva aldrig blev.
Mitt självförakt och egenhat, det skummar just som fradga,
och självinsikten är förryckt och världsbilden är skev.

Jag spränga vill min puppa, jag vill krossa de kokonger,
de affektiva bojor som förhindrar mig att gå.
Nån gång så kokar allting över, då finns ingen ånger,
och sonar gör jag stolt det ”brott” jag då tänker begå.

Det ångar bland synapserna jag orkar inte mera:
Jag vägrar vara offret tills ert gatlopp går i stöp.
Jag riktar avskedsfrasen mot min panna; och notera,
det här var något som ni tvang mig till så snart jag kröp.



* * *

Jag har valt ut tre fenomenala låtar om döden. Och, nej, sitt still i båten, jag kommer inte att köra ner i ett gruvhål med min gamla Saab... från känsla till handling är det som John Holm sjunger - många mil och år från här och nu. 

Nåväl,det finns ett allvar i botten hos alla tre sångerna, där den sista står för total uppgivenhet. Så, Ola Magnells låt då? När jag dör. Det är en cover/tolkning av Loudon Wainwright III:s sång Unrequited to the Nth Degree... En jävligt rolig sång men med en riktig klang av mörker i botten. Ola Magnell när han är som "farligast". Lurar oss att tro att allt är frid och fröjd. Men i slammet simmar ett dis av verbala och melodiska musikdissidenter. Se upp för fan, Olaski Magnell har en kameleont i sin hatt!

Euskefeurat är ett riktigt bra band, som både är roliga och samtidigt kan vara fenomenalt allvarliga. Deras tolkning av den gamla dängan Green field of France som heter Tankar på nattgammal is är mycket bra. Värt att kolla upp! [Egot måste nämna att även jag texttolkat den underbara melodin - I skuggornas vård - som är väldigt kul att försöka sig på att pricka rätt i stavelse, fraseringar, rim , versmått.]

Nu till Den Här låten. När jag en gång dör är både lite mörk och ledsam i botten, men framför allt är den en fantastisk känga mot politiker, producenter och andra höjdare. Den handlar om att donera organ vid dödsfall. Och jag tycker att den är fantastiskt skojig och kärnfull! Den sista raden i låten är grym!

Husguden GG Allin - bråkstaken som hellre slogs med publiken än flirtade med dem, så att de kunde köpa merchandise och skivor - har här skrivit en av de vackraste och trasigaste sånger om döden någonsin. Här blottar han sig verkligen, och visst, det är droger och sprit, brudar och bråk, men det känns genuint. Och han var nog medveten om att det skulle ta slut någon dag. Han lovade ju att dö på scenen. Men en överdos förstörde hans dröm. Låten är dock så jävla sorgsen, men ändå livfull att jag både vill gråta och ta tag i saker och ting. Videon hjälper ju till att läcka i jacken.