En lina grumligt vid Pärleporten

Jaha, jag hittade ett jävligt gammalt påbörjat krafs till en novell, eller vad i hela krigets namn det nu kan vara... piskade till den en aning, men har i ärlighetens namn bara rättat till lite stav- och syftningsfel, och petat dit någon fras här och där. Så det är inte så mycket att svarva skinn eller ruska smultron till. Det är lite spännande att gå igenom all barlast jag lagt över från disketter till hårddisken. Spänner väl över ungefär sju åtta år. Och det är totalt jävla kaos. Ingen ordning alls. Hittar små guldkorn. Finner stora skämskluddar [sic!]. Överraskas av riktigt bra saker och skräms halvt ihjäl av mången snuskig patetisk dikt.

Så varför lägger jag då upp den här? Bra fråga. Eller det är ett jävla dumt svar, om frågan är bra skall man ju kunna svara på den! Annars är det en Svår fråga. Idioter. Kanske är det för att hålla bloggen vid liv när humöret och inspirationen ligger i träda. Kanske är det den där strimman av önskan att få någon respons som kliar i hjärnbarken. Nåja, nu skall vi inte dalta om det. Det här är en förvirrande svada, som jag inte alls vet om det är intressant att över huvud taget använda sig av. Men i brist på annat får den fylla ut tomrummet. Jävla alibirunkare jag är.

Allt gott! Allt vått!

* * * 

 En lina grumligt vid Pärleporten

- Håll käften!

Jag spottar och fräser. Eleverna stirrar på mig. Jag har brutit av pekpinnen och håller den spetsiga träsaken som ett mordvapen i min ena hand, den trubbiga har jag slängt åt sidan.

- Nå, vad är nu problemet? frågar jag. Klas?

- Ja, du magistern, svarar han, det borde väl du veta, eller? 

Jag torkar mig om näsan och går fram emot Klas. Hans hånflinande ansikte dras ihop och kramas ur likt en tvättsvamp när jag spottar honom i håret. Hans läppar darrar, ögonen är blanka och jag ser hur han har nära till lipen. Skärpning nu, Strindberg. Vadå, skärpning? Du håller på att tappa kontrollen. Vilken jävla kontroll? Jag har för fan aldrig haft någon kontroll. Kontroll är skaparens fiende, lakejernas livselixir och första steget mot en frigid samhällsstruktur.

Inre kriser? No shit.

Jag låter handen vispa om i grabbens huvud.

- Så där ja, gastar jag, nu kan du inte påstå att du är torr bakom öronen i alla fall.

Jag skrattar. Och skrattar. Och skrattar. När rektorn rycker upp dörren står jag där med en otämjd erektion, vildsint och blint huggande. Det slår aldrig fel. Och jag vaknar alltid när jag precis skall befria min hungriga köttyxa från sina bojor. Jag blir alltid lika besviken. Det var ju inte så det gick till. Jag hann ta fram mitt rödsprängda enöga. Jag hann störta mot katedern med kuken i högsta hugg. Jag hann drämma den tre smaskande gånger mot svarta tavlan [som numer är vit], innan rektorn övermannade mig. Varför unnar inte drömmen mig att återuppleva dessa ljuva minnen, dessa minnen som blev de sista för mig som lärare på Knektdalsskolan? Förmodligen handlar det om avundsjuka. Morfeus, John Blund och alla de andra är missunnsamma. De har inte upplevt saker tillnärmelsevis så intressanta som jag, och därför vill de radera ut segerns sötma ur mina nattliga irrfärder. Fittor! Fittor! Fittor! det är vad de är.

Jag kliver upp ur sägen. Klockan är alldeles för mycket, eller alldeles för lite, allt beror på hur man ser på saker och ting. Tidig morgon är okej, så länge jag inte behöver stiga upp. Dagen är alltid olidlig, såtillvida det inte regnar, åskar eller haglar. Kvällen är förnöjsam, så länge den är mörk. Natten, åh den ljuva natten, det är min tid. Det är tiden då jag står ut, ja, då jag ibland även trivs. Nu svamlar du igen, Strindberg. Knip. Jag kan inte nog tala mig bastuvarm för natten. Då sover vardagsvampyrerna i sina rutiga sängar. Det är då de äkta blodörstiga varelserna flanerar. Jag tillhör dessa.

                  

Mina kalsonger är svettiga och aviga. Jag bryr mig inte om att rätta till dem, än mindre ta av mig dem, när jag lufsar ut i köket. Den förbannade solen slösar sin gyllene urin genom mina fönstergluggar. Jag vickar lite lätt på persiennerna och släpper in mer av det spralliga giftguldet. 

Utanför lägenheten är trafiken sparsam men högljudd. En gammal man vallar sin pudel längs trottoaren. Jag har aldrig sett gubben förut, men hatar honom redan. Öppnar fönstret, tyst och försiktigt, greppar kaktusen och svisch. Den landar en meter bredvid honom och slår hans ro i kras. Pudeln skäller och gnyr, likt den insekt den är. Gubben tittar upp mot mitt håll. Jag har redan vickat persiennerna och tjuvkikar i godan ro. När gubben vänder om öppnar jag blixtsnabbt fönstret igen; denna gång är det en hård, torkad källarfranska jag slänger mot honom; och denna gång missar jag inte. Med ett kaposch! träffar bullen honom i bakhuvudet. Han snurrar runt, omtöcknad av smällen, och grinar illa. Pudeln, som blivit stressad av husses konstiga uppförande springer ett varv runt honom, för att sedan pinna iväg för allt vad tyget och pälsen håller. Då gubben inte är i balans lyckas den lilla hunden dra omkull honom, men när han väl ligger ner tar det tvärstopp för byrackan som flämtande faller ihop när kopplet dras åt kring dess hals. Om han brutit nacken? Knappast. Blåmärken? Otvivelaktigt. Brännmärkt i själen? Hoppas. Vad har det tagit åt dig, Strindberg? Ja, vad har det tagit åt mig? Fan vet.

                

Jag skrattar som en vansinnig åt mitt hyss. Det här har räddat ännu en förmiddag i tristessens högborg. Ja, jävlar.

                 

Gör kaffe. Tio koppar vatten, femton skopor svart heroin. Starkt vill jag ha, annars får det va. Putter, putter. Kaffekokaren sluddrar och brygger. Går och hämtar tidningen. Förstasidan:

"Bensinpriserna chockhöjs. Sjukhuschef Andersson matförgiftad [Seger, seger, seger!]. Delad pott i korpfotbollsderbyt."

Massa lokala notiser och annat värdelöst.

                 

Jag bläddrar snabbt fram till sidan om den matförgiftade sjukhuschefen. Bullrande skratt. Roande läsning:

                                  

                Sven Andersson besökte i måndags en lokal restaurang, på vilken han beställde kyckling med ris och sallad. Några timmar efter besöket förnam Andersson vad han beskriver som ”okristliga smärtor i magen”, varefter han uppsökte akuten. På lasarettet konstaterades att han drabbats av paratyfus, som enklast kan beskrivas som en åkomma som är närbesläktad med salmonella.

                    Restaurangen har inte erhållit klagomål från andra gäster som åt samma maträtt den dagen, och lasarettet har inte fått in några patienter med liknande symptom som Andersson, varför några misstankar mot sanitära olägenheter i köket i nuläget icke råder. Restaurangbesökare uppmärksammade att Andersson strax innan maträtten serverades besökte toaletten, och en utredning angående om det är därifrån Andersson smittats har därför satts igång.

                    Elaka rykten hävdar att det är Anderssons (påstådda) ovana att inte tvätta händerna efter sina toalettbesök som ligger bakom hans insjuknande, något han från sjukhussängen strängt dementerar:

                    - Det är inget annat än lögn och förbannad dikt, säger han. Den eller de som sprider dessa rykten måste lida av psykiska problem. Det är någon som vill mig illa.

                    Andersson har tidigare varit i blåsväder då han köpte upp en stor markplätt för att bygga ett fritidshus. Hans bygge har inkräktat på en badplats, som numer är ett minne blott. Andersson har inte velat kommentera bygget tidigare, men säger att han tror att de tidigare nämnda ryktena angående hans personliga hygien kan ha ett samband med hans fritidshusbygge, även om han inte kan förstå varför.

                    - Det är min mark, och jag har rätt att förvalta den bäst jag vill, konstaterar han torrt.

Oj, oj, oj, Andersson, om du bara visste. Du är chef för ett sjukhus du inte har någon koll på. Det är så lätt fixat. Förföra en sjuksköterska, locka henne med den slemmiga totempålen, komma över nycklar, in i labbet, sno åt sig vad som behövs, applicera lite gottigottgott på dina kläder, och vips - herr Andersson, nu har du paratyfus. För din egen skull hoppas jag att du har annat toalettpapper i hemmet än det sandpapper du bjussar på i sjukhusets muggar. Annars lär du ju få feta fissurer i ditt överspända stjärthål. Om jag bryr mig? Inte ett skit. Jag bara flinar som ett flickebarn med en slickepinne i trynet.

                

Att en dag kunde bära så mycket lycka i ett sköte. Kanske kan det här bli vändningen, kanske att det här är inledningen av Strindbergs återkomst, startskottet för revanschlustans timme. På med gasmasken, gott folk. Strindberg är på krigsstigen. Det är ingen ärtbössa jag har laddat.

Mjölkjäveln är sur. Är det så konstigt, Strindberg? Ja, jag köpte ju den igår, för helvete? Nej, det gjorde du inte. Inte? Nej. Åh fan. Jag skiter i mjölken och häller upp en laddning svart i en ölsejdel. För varmt för att kunna svepa. Smuttar istället. Värmer gott i buken. Källarfranskorna är som bekant hårda och torra. Prövar att doppa dem i kaffet. Inte så illa. Som uppblött papper. Tuggar och tuggar, djupa klunkar bensin. Skiter i pålägg.

                 

Jag har fortfarande bara mina gamla kalsonger på sig. Rimligtvis borde jag byta dem, men rim och reson är inget för konstnärer, det är för paragrafknullare och aktieägare. Kaos och infall är skaparens sång, den skithusbruna melodin; erotik och upptåg. Vankar av och an i lägenheten. TV:n spottar ut program från Utbildningsradion - Så lär du dig buktala: en fossil av det manliga könet sitter i en tajt rosa polo och håller i en handdocka. Han och dockan pratar matlagning. Byter kanal på TV:n, någon fjärrkontroll har jag inte. Bläddrar och bläddrar. Bara skit. Jag stänger av burken och går in på toaletten. Märker att jag glömt att spola efter min sedvanliga nattliga pissutflykt. Kväver en spyattack och låter min njurvätska singla ner i brunnen. Morgonpissets odör är som en kittlande fjäder i vrångstrupen. Hujedamej.

Jag ligger på balkongen. Det är kväll. Jag röker smuggelcigg och halsar Kurant. Jag roar mig med att skrämma förbipasserande genom att dunka i balkongplåten och skrika ”plåckefitt, plåckefitt, plåckefitt”, som är något dialektalt ord jag snappade upp under mina lärarstudier. Låter mig minnas att det var skånska, eventuellt småländska, men jag låter det vara osagt. I alla fall, resultat hittills: Några personer som stapplat till. Ett fåtal som verkligen ramlat. En som inte hörde mig. En som skrek ”slaskepitt, slaskepitt, slaskepitt” som svar.

                  

Med andra ord en rätt taskig utdelning.

Jag måste ha somnat för när jag går in från balkongen dundrar min gamla Moraklocka i väg slagen som förkunnar att det är dags för… SPÖKTIMMEN. Det är som att jag genomgår ett slags metamorfos när dessa ulvens hjärtslag dundrar i lyan. Jag blir barnsligt fullifan.

På med störtkrukan och in med tandskyddet: världen skall  få veta vilket underliv den lever...

 

[att bli fortsättad]

* * *

Är låttexten eller öronstorleken mest ekivok?

Return of the Jedi Holk

 

Intergalaktiska laxar i mina uppfiskade braxar! Uppe i varv efter en snudd på sömnlös natt, och gående på de vanliga gifterna, samt minnena från helgen, då undertecknad - trots ett rent ut sagt gammaltestamentligt-ångestfyllt humör tog sig i väg till Örebro och bevistade Metallsvenskan. Fantastiskt att få se mina monumentala mysgubbar, mina trollbindande tonårsidoler, mina erektionsframkallande eunuckförförare - The Kristet Utseende både göra ett makabert mästerligt framträdande på scenen, för att sedan följa upp det med att dominera på fotbollsplanen dagen efteråt. Alla kroppsvätskor stjälptes ut och bättre antidepressiv medicin finns fanimej inte. Men det är ju svårt att se en spelning/dag, dessvärre.

Nåja, papistproselyterna från Gnarp med omnejd fick mig i alla fall att skriva något annat än surmulen svada mot landsting, själsliv och spleen. Det blev en fusksnuskigt TKU-inspirerad dikt-/sångtext om knarkande rymdgubbar av det kändare slaget. Något slags melodi har jag i huvudet, men inte av det bättre slaget, men vill någon jävel tonsätta skiten är det så klart jävligt skojigt och hemskt ärofyllt.

Jag böjer mitt huvud i vördnad, öppnar på börsen - med tvivelaktig trovärdighet - och skänker av hela mitt hjärta och min själ till små gröna män med Enorma kukar! Kristi kraft betvingar er!

* * * 

Return of the Jedi Holk


Moderskeppet är fyllt av meskalin
och dödsstjärnan stinker marockan.
Skywalker stjäl Maradonas efedrin,
och snortar glatt från Obi-Wans organ.

Klåda och ticks, törst och amnesi.
Kommer väktarna av moffe stå dem bi?
Sot och bensin, aska och smolk.
If they only knew the power of the holk!

Kemisk glädje, purple haze.
Hjälp oss, vi är lost in space!
Rymdgrusgodis, kosmiskt rus,
svävande i rosalila ljus.
Return of the Jedi Holk! 
Return of the Jedi Holk!
Return of the Jedi Holk!


Lasersvärdet, en fallos av uran,
skär igenom nyckelben och plåt.
Bristen på opium, Subutex och svart afgan
får Chewbacca att brista ut i gråt.

Värk och abstistens, frossa och svett.
Tvingas väktarna av moffe till reträtt?
Kolmonoxid, tjära och solk.
If they only knew the power of the holk!

Risperdal och flugsvampsthé
blir en hallucinogen puré
Mögligt haschisch, Citodon:
Hjälp oss, vi behöver metadon!
Return of the Jedi Holk!
Return of the Jedi Holk!
Return of the Jedi Holk!


Jabba han sveper hutt på hutt på hutt.
Han Solo är fyllsjuk som ett svin:
Han spyr som en spetälsk, då magen är kaputt,
Boba Fett bjuder mäsk och samarin.

Ilska och hat, astma och krupp.
Nu har väktarna av moffe givit upp.
Pundarna från Mars, ett döende folk.
If they only knew the power of the holk!

Androgyna liemän,
utsända av Jean-Marie Le Pen,
[Vaders trogna, högra hand],
sätter alla rymdskeppen i brand.
Return of the Jedi Holk!
Return of the Jedi Holk!
Return of the Jedi Holk!

* * *

 

 Den här låten och videon får gestalta lite hur 'Väktarna av moffes' tillvara kunnat te sig.

 

Godnattsagan

Ett triumftåg av skäggiga ångestbebisar saluterar i huvudet, med pompa och ståt. Har svårt att riktigt fokusera mig på någonting; känns som att hela hjärnklumpen är fylld med fetvadd. Märkligt. Just det psykosomatiska uttrycket alltså. Den här lilla strofen nedan är bara en liten humoristnihilistisk pryl som jag skrev för ett tag sedan. Inget att haka upp sig på. Jag tycker den är rätt rolig. Och citatet från "Tärningsspelaren" är också både skojigt och tänkvärt. Speedad på Pepsi Max, kaffe och Göteborgs Rapé, så kan saker och ting gå lite hur som helst [har jag märkt]. Hazlewood-dängan är en pärla. Kolla upp den med Boyd Rice också. Ge mig en kramtröja som folk kan signera!

”Önskan att ta livet av sig och att mörda, förgifta, förinta eller våldta andra anses allmänt inom psykiatrin som ’sjukligt’. Osunt. Skadligt. Närmare bestämt syndigt. När man har lust att ta livet av sig förväntas man förstå och ’acceptera’ det men för guds skull inte göra det. Om köttets lust är riktad mot en hjälplös tonårsrumpa bör man acceptera sin lust, men inte ens lägga ett finger på hennes stortå. Man kan hata sin far - det går an, men inte slå ihjäl gubbjäveln med en klubba.

Förstå dig själv, acceptera dig själv, men var inte dig själv.”

/Luke Rhinehart - Tärningsspelaren




* * *




Godnattsagan


Mamma, jag vill hem.
Låt mig förintas till mig själv
inuti dig.

Öppna din skrevfamn,
ta emot mig som ett krälande sår
och vanvårda mig fri.

Eller hellre:


Låt mig simma i det inre,
bort från dig och in i den mynning
som borde ha avlossat mig mot ditt ansikte.




* ** 

Lyssna och sug!

Mediapati

Det fanns faktiskt en tid då jag trodde att det man eller snarare Jag - [ordet "man" eller "en" - i det sammanhanget att man [Sic!] raderar sitt eget personliga pronomen borde i sig raderas!] skrev och plitade ner, kunde påverka människor och storföretag och göra skillnad. Jag vet, naivitetens dödsmoder!

George Carlin uttryckte det väldigt bra - och jag kanske redan har delat det klippet - att "bakom de flesta cyniker står en desillusionerad och sviken idealist". På mig stämmer det. Jag försökte. Men nu sitter jag bara ned i kärran och åker med, noterar emotionellt missbildade fanstyg och beskriver det i mina pamfletter.

Det går att se både idealisten och cynikern i texten nedan. Jag var i äldre tonåren när den skrevs, och Internet hade inte tagit över helt - Facebook fanns inte, och det såldes fortfarande papperstidningar en masse. Den borde ju så klart uppdateras som bara den, med "Likes" och "puffar", men det skiter jag i just nu.

I stället låter jag den lille tonårsidealisten [med sina cyniska smittkoppor] få komma fram och vädra sina lungor: Ett litet vackert ljus, oförstört och utan kluven tunga, som får bräcka dessa  vidriga vårflammor som blottlägger livets alla celluliter.

* * *



Mediapati


Drakarna kämpar med käftar som dryper profit
Sanningen är sekundär, ja, den hör inte hit
Alltid beredda att gå över lik
För att få kröna en lönsam rubrik
Det är journalistik

Löpsedeln är en av teserna Luther förlagt
Kallas den lögn kan man hävda den blott var abstrakt
Versalerna slåss med varandra på pränt
Ty en gemen är ju blott impotent
Det är allmänt och känt

Likgiltigheten är smakfylld och lönsam som få
När man förhindrar en sanning att målet sitt nå
Rör vid min gåsfjäder, spruta ditt grumliga bläck
Gör min notis till en meningslös fläck
Ett förbisett streck



Valsarna rullar och trycksvärtan etsar sig fast
Ärlighet är en blamage, en defekt, ja, en last
Källkritisk granskning är inget för oss
Vi bryr oss ju enbart om blaskans kaross
Vi gör guld utav rost

Vi har alltid rätt, ty vår makt är så gäll och robust
Att korrigera är ekvivalent med förlust
Men om vi har fel så har vi ändå mod
Att säga att läsaren inte förstod
En beprövad metod

Objektiviteten är smaklös och fruktlös som få
Nyttjar man den har man sänkt sig till dårens nivå
Stryk mina bokstäver, ersätt dem med fantasi
Gör av artikeln ett tamt kåseri
Som man bläddrar förbi



Jordbävningsoffer är inte alls kommersiellt
Vem orkar bry sig om hur det i världen är ställt?
Svältkatastrofer det håller man kort
Mittuppslag skänks åt nån kändis abort
Inget öga är torrt

Fingrarna har färgats svarta av all retorik
Som fyller var spaltmeter för att dra till sig publik
Kritiken jag riktar mot denna skandal
Blir endast lydig, patetisk, banal
Ja, ett slött pekoral

Uppkäftigheten är dämpad och lätt att försmå
Och äro vi högljudda äro vi alltid för få
Kväs mina åsikter, tukta min smak
Gör insändaren till ett hyllningsschabrak
Som gynnar er sak
Gör mig harmlös och spak



* * *

Naziglassen anfaller!

Porrtidningsnamn [Top Hat] i glassformat

Smileyface i GB-gubbenformat

* * *

Det här skrevs 2003, då en krönika på Dalademokraten upprördes över GB:s glassar. Det stormar nu igen och jag anser att den här kan få vara värd att få sin plats på bloggen. Hittar ni krönikan i Dalademokraten [jag har försökt finna den med ljus och lykta] så skicka gärna en länk till mig. Den här fanns tidigare upplagd på den numera nedlagda humorsidan Tuppjuck.se, som bl.a. jag och min bror låg bakom. Moralpanik är alltid kul. Och när Den allmänna opinionen rasar är är det fanimej julafton! Så, håll till ondo med en riktigt dammig skrift, om ett så banalt ämne som glass.

Och det känns ju väldigt viktigt i en tid där vi behandlar folk som skit, i en tid då vi låter kvinnor könsstympas för att deras sexuella njutning skall förintas och således också deras påstådda önskan om att vara otrogna skall försvinna, i en tid när vi sitter och mentalrunkar i TV och stånkar fram krav om att cancersjuka och döende skall jobba tills dagen då kistan skall landa, i en tid då vi mäter vem som har störst atombombskuk - att då i en tid ge sig på ett jävla glasspapper. Prioritering är verkligen något vi människor har lyckats med. Puss!

 

* * *

Nazistiska glassar?

Nazistiska glassar?

(TJ -- Falun) Det stormar kring glassbolaget GB, detta sedan den feministiska samhällsdebattören Agneta Starkbock i sin senaste krönika anklagat företaget för att anspela på naziromantik och sexism.

En krönika i dagstidningen Dalaaristokraten, skriven av feministen Agneta Starkbock, har skapat en folkstorm mot glassbolaget GB. I krönikan skriver Starkbock att ”GB:s koppling till de gamla brunskjortornas propagandaapparat bara överträffas av deras vilda flirtar med den nutida sexismen”. Hon belägger sina argument med att föra fram, enligt henne, nazist– och sexistrelaterade produktnamn ur GB:s sortiment: ”Ta bara en glass som 88:an”, skriver hon. ”Alla och envar känner väl till att talet ’88’ är en nazistisk kod för ’Heil Hitler’?” Andra glassar som får sin släng av sleven är bl.a. Nogger, Daimstrut och GB Sandwich. Om klassikern Nogger, en vaniljpinne med chockladöverdrag och nougatrippel, skriver Starkbock följande: ”Nogger är bara en eufemism för negerskällsordet ’nigger’. Här handlar det dock inte om en medveten kamouflering från GB:s sida, utan om ett rent skrivfel. Vem som helst med ett tangentbord vet vilken bokstav som finns placerad till vänster bredvid ’o:et’, nämligen bokstaven ’i’.”


Nekar till anklagelserna

Starkbocks krönika har fått en mängd glassåterförsäljare att välja andra glassbolag, såsom Sia och Åhus, framför GB. ”Ingen nazism i våran [sic!] frysdisk!” skanderar Sven Stolpe, ägare till Järvkiosken i Piteå, på frågan om varför han slutat saluföra glass från GB. GB:s presschef, Elin Pigg ställer sig oförstående till kritiken: ”Våra glassar är inte ett dugg mer nazistiska än andras glassar. Starkbock borde bosätta sig i en igloo – för övrigt en underbart god isglass som vi har i vårt sortiment – och kyla ner sig, hon verkar väldigt het. Jag vill inte ge några andra kommentarer.”

Porrfilmstermer

Vad gäller kritiken om att GB:s sortiment även innehåller sexism så skriver Starkbock följande i sin krönika: ”Glassen GB Sandwich är en milstolpe i sexistisk omoral; varenda människa med huvudet under armen vet att ’sandwich’ i porrfilmsvärlden är termen för en dubbelpenetration, d.v.s. att en kvinna får en [ibland två eller t.o.m. tre] penis[ar] i vaginan och en i ändtarmen. Och en sådan vill GB att vi skall stoppa i munnen, och dessutom betala för att göra det! Vansinne! När detta sedan toppas med att man döper sin bästsäljande glasstrut till ’Daimstrut’, som är en synonym för ’rövhål’, så visar det vilken vidrig människosyn dessa parfaitens månglare står för.”

Skamvrån nästa?

När jag får tag på Agneta Starkbock blir hon ursinnig över Elin Piggs önskan om att hon borde svalka sig i en igloo: ”Nazihora! Puckstångspretto! Calippoclitta! Den där fröken Pigg borde snarast byta namn på sin lyxstrut, från ’Daimstrut’ till ’Dumstrut’ eftersom det är en sådan hon kommer att få dra på sig när folk får höra talas om hennes svinerier. In i skamvrån skall hon, Magnumfittan!”

Mer problem

Som om inte problemen med dålig publicitet och en flyende kundkrets är nog för GB så har man också erhållit en stämningsansökan från andra sidan Atlanten. Det är ättlingarna till den framlidne seriemördaren John Wayne Gacy som menar att GB:s maskot, den clownklädda GB–gubben, inte är något annat än en kopia av John Wayne Gacy iförd sina arbetskläder, clowndräkten. Ättlingarna kräver att alla GB–gubbar skall brinna i helvetet och man kräver dessutom tio miljoner dollar i skadestånd för sveda och värk. Undertecknad kommer givetvis att följa utvecklingen i fallet.

* * *

Så avslutar vi med att Sum 41 får hylla glassen "88:an" eller om det är Eric Lindros de celebrerar - eftersom "88" var hans tröjnummer när hjärskaningslegendaren lirade hockey. Luta er tillbaka och njut [eller kräks].

 

  

Sök jobb eller dö!

Detta är alltså konserverad gröt... ni kanske minns låten? Den passar rätt bra på hur företag uttrycker sig vad gäller sina anställningsformulär. Fast här kanske det är tvärtom. Konserverad reklamgröt och lite bättre företag? Men i så fall undrar man ju vem fan som låter ansökningarna passera.

Och, ja, vi [eller Jag] provar med humorn då. En natt med insomnia och Massgrav som vaggvisemusik brukar kunna leda till de mest häpnadsväckande humörrubbningarna. Den här grejen är gammal och jag hade för mig att den låg på bloggen redan. Men när jag skulle länka den till en god vän så fanns den inte här. Kan hända att jag råkat radera den, och i så fall blir det här bara en ytterst pisstrist repris, med ett förvisso nytt för- och efterord, men annars bara gammal skåpmat; skåpkäk som dessutom åldrats än mer... Och då ber jag naturligtvis högaktningsfull om ursäkt och tar emot piskrappen på torget när helst det behagar.

Ja, det här är alltså en parodi på ansökningsformulären - eller vad fan man nu kallar dem [annonserna?] - skiten som finns på Platsbanken o.dyl. och som företagen pumpar ut. Och där de använder sig av samma trötta, blodlösa tomma ord hela tiden: Du skall vara social kompetent, positiv och... flexibel. [Puh!] Plus mängder med andra floskler. Med det där menas alltså att du skall vara glad och sprallig när du ställer in dig hos chefen, slickar hans [för det är en Han, jag lovar] röv och suger hans halvdecimetersdrake - och sedan låtsas som att ingenting har hänt: Sperman i håret är skumbalsam som du alltid använder på jobbet berättar du käckt för kollegorna när de påpekar att du har någon vit sörja i luggen. Och rodnaden beror på din astma. "Jaså, det utsmedde läppstiftet? Jag var så klantig och brände mig när jag rökte och råkade gnida ut hela rasket. Har ej hunnit fixa det. Kom just därifrån. Skönt att det är vår ute så att man inte luktar rök i alla fall." Ja, ni hajar poängen.

Jaja. Nog om det. Let it swing. Visst är min parodi larvig, men det är svårt att lägga ribban högt när man skall under något som placerat sig nedan marken. Kanske bör man ha läst någon ansökan för att tycka att det här ens är det minsta kul. Och som sagt, den här är gammal, kanske har de skärpt sig... de kan ju ha fått in ett ord som 'öppensinning' i sin resumé.

* * *

Allt-i-olla; Smegma AB; Sala; 020609



BESKRIVNING AV FÖRETAGET:

Smegma AB är ett utvecklingsstördsföretag som retirerar folk åt bedövande företag. Nu söker vi en fuktig allt-i-olla. Vi erbjuder fel person ett invecklande och simulerande arbete, med goda myndigheter till en bra förstoppning.


ARBETSUPPGIFTER:

Du kommer att missköta allt mellan att kopulera dokument till att vara chefens högra hand. Det kan även bli Fib-Aktuellt med diverse poppersuppdrag och liknande höga arbetsutgifter.



KVALIFIKATIONER:

Du sätter på kunden i centrum (helst vid torget) och gillar att ha många ballar mot höften. Du är både bög och hora, varför man kan säga att Du är plausibelt horribelt flexibel. Du är en vriden och självupptagen person, och kan utrota dig väl i både talmud och tidskrift. Du befruktar svenska, tyska, engelska, en mängd tattarspråk, och har en utpryglad språktjänsla. Du är nogräknad och pissar på bestämda tider. Du är lomhörd, målmedvetslös och vanskapt efter jobb med elak feber (läs; hög temp.). Du har stor asocial impotens, är stressdålig och ser sexuella närmanden som utlösningar istället för problem. Du brukar bjuda dina ovänner på Kafka med dopp, så Du har god serviskänsla. Du är van vid att figurera som ”spindeln i nätstrumpan”, är HIV-positiv och resultatirriterad. Du har lätt för att stjälpa relationer och är alltid beredd att skapa kundkonflikter. Tidigare allt-i-olla-erfarenheter är mediterande, men inget krafs.



ARBETSTID/VARAKTIGHET:

Tills vi säger så. Tilltrassla om gående eller cyklande. Heltidelag. Kväljningar.



LÖN:

Permission enligt selektivavtal.



ANSÖKAN:

Ansökan inslickad senast på smällen innan ”Grevinnan och betjänten”, nyårsafton -02.



ARBETSGIVARE:

Smegma AB

* * *


Till sist några visa ord från mentorn, George Carlin. Roligt, underfundigt och på pricken. Det han säger om cynikern stämmer väldigt bra in på mig, eller det mesta känner jag igen, även om jag inte på långa vägar är så tuff och klipsk som han var. Men jag har honom på halsen, alltid något.

Kravallsperma

Ett sus, ett dus, ett rus... inget ljus. Fortfarande skaver och gnager det i hjärloberna, vet varken ut eller in... koncentrationsförmågan är totalt torpederad. Hallucinationerna kommer och går. Får för mig att det är en bra idé att fyra av tre maskiner tvätt mitt i natten. Och samtidigt: kanske kan det lösa sig. Vi får se. Envis har jag alltid varit. Och den här totalt absurda och rabiata skriften jag publicerar nedan är skriven i ett djävulskt rus, jag minns det knappt. Har förvisso korrigerat en del stav-/skrivfel, annars är den orörd. Den som vill får gärna analysera den. Texten innehåller ju två helt skilda delar, ett slags Rabelais-ode och ett slags uppgivenhetsflöde à la Dagerman [jaja, nu smickrar jag mig själv Hårt!]... 

Nåja, ta av er säkerhetsbältene så åker vi. Full patte, plattan i mattan!

* * *

Kravallsperma


Han satt där med tvärflöjten och bubblade ut en melodi så horribelt barnvänlig och saftkalasdoftande att man riktigt såg hur insulinet fräste i käften på’n. Hans leende var snett och vint, ögonen var lika blå som sån där soppa larvpottorna i Vasaloppet missbrukar: näsan var en såsig köttroulad och håret fjolsommarens kompost.

Ja, det var alltså hur han såg ut innan jag hånglade upp honom i kommandobrygga… innan jag nöp honom i hans bryléskinkor och tapetserade hans underliv med mitt… innan jag befriade hans mun från tvärflöjten och fyllde den med en skinndito… och innan jag skojboxade hans slöa trippelhakor och flätade hans pattvårtor. Sen såg han ut som en betvingad soluppgång en dag då näringslivet lekte knullagömma och ”jihad” var namnet på en gräddbakelse.

Fasanerna gnällde i högan steksky när jag lämnade vårdpaketet som ett vederlagt argument på marken, och jag såg hur den forne flöjtspelaren formade sina läppar till ett ”tack”. Jag gäspade och masserada klentroget min lever med kaviarsoda alltmedan jag strödde söndersmulade frigolitbitar [jag är alltid beväpnad] omkring mig – för katter, småbarn och andra pålägg att sätta i halsen.


Det var dags att glida in till centrum. Allt tydde på att dagen skulle göra mig besviken. Det var så jag ville ha det.

Mot centrum var det, ja...

På tunnelbanan härskade pöbeln – ensamstående morsor som valt att hora i stället för att gå på soc., obildade folkpartister totalt nollställda inför företeelser såsom reporänta och konstitutionsutskottsorgier, läspande lesbianer och bölande bögar på jakt efter slaskiga slampslidor och paranta piltpenisar – kort sagt gräddan av de vandrande motiven för selektiv tvångssterilisering. Jag busvisslade på en taxi för att slippa fraternisera med Tellus termiter.

Taxichauffören var en kvinna, eller en taxichaufförinna som någon pk–blöja kanske hellre hade uttryckt det, i sina bästa av sju svåra år. Hon var minst sagt djurisk: alltså, hon var harmynt, kobent och svinsnygg… hon hade binnikemask, röda hund, och papegojsjukan… hon förfogade över hästsvans som hon ersatt av en gammal svinrygg, hon hade ridbyxlår och näbbstövlar. Allt det kunde jag se genom att sia i en gammal snusprilla jag haft i armhålan. Jag blev brunstig som en Jourhavande motmänniska på bäversafari och ville knulla henne på blinda fläcken. Det var bäst att kasta sig ut ur bilen innan jag ställde till med ännu en skandal.

Jag befriade mig från bilbältet, ninjavoltade ut genom takluckan och landade lite vimmelkantig, men på fötterna, strax bredvid trottoaren. Pinsamma ursäkter till människor blängde på mig och tog sig för pannan. En tonårig tös i Candy sucks cocks–tröja fnissade och hann gasta ”Titta, det är Fyll–Gudr…” innan jag sänkte henne med en slängkyss. Jag visade tänderna, bägge två, och morrade mot skocken av pappskallar som fortfarande starrbligade på mig, varpå de illa kvickt återupptog sina alldagliga sysslor – boffa lim, driva ut syntetiska smådjävlar ur inkontinenta åldringar och plugga på ettans gångertabell – och lämnade mig i fred.

Jag var tvungen att ha en sup. Kaviarsodan var slut och jag var riksportad på Bolaget. Det fanns bara en utväg, och det var en ingång… den ledde till puben Elvira Blåtira Madigan.

Elvira Blåtira Madigan var ett hugskott i råttan, milt uttryckt:

Ett tjattrande utan dess likstelhet guppade runt som båtflyktingar på drift undan lagens trånga tarm i den dyngfulla lokalen – som var mjölkvit av all rök. Opium, tänkte jag och hyperventilerade som Sigjårni Viiiver i ”Copycats in the cradle of filth”. Flimmerhåren krullade sig till presentlockar när de plufsiga orosmolnen drejade mina näsborrar.

Ruslycklig och Eiffeltornshög steppade jag fram till bardisken och rullade med mina ögonstenar. Bartendern var någon lymmelaktig praktikantjävel, men jag lät inte det hindra mig utan beställde en gallon Kreti & Pleti [lika delar Pucko, Loranga, munvatten, Explorer och formalin, toppat med grönmögelost och boxershortsströssel]. Trots drinkblandarens illa tilltagna underlivslängd fick jag den, som brukligt är, serverad i en stomipåse.

Jag svepte tösadrinken i ett andetag och tog ett steg närmare Gud. Men eftersom Gud är ett  skarn och jag var pank nödgades jag backa; med andra ord så spydde jag. När jag dränerat min kropp på kyrksafterna förnam jag hur Herren löstes upp och suddades ut alltmer tills jag slutligen bara kunde ana konturerna av bockfoten, treudden och den dolda kameran. Josefs son, muttrade jag tyst för mig själv eftersom jag fått lära mig att ’Jesus’ är en svordom.

Mina religiösa tillkortakommanden gjorde mig stursk lik en fluffer som vägrar ta den till roten, och jag tyckte mig vara redo att möta overkligheten. Med en Sonny Chiba-rundspark flög saloonsdörrarna upp och jag jazzade ut från krogen. Fortfarande småkåt efter mötet med det där clusterbombnedslaget till taxichaffis började jag att speja efter döfläsk. Det var lögn i fan; de som hade kunnat vara snygga hade graffitikonst i fejset och tätmassa i barnmatsbehållarna.

En av Alliansens Robin Hood-antiteser vinglade fram, med en sushibricka i famnen [en naken asiat med rå fisk, ris och sjögräs över hela kroppen]... jag tog mig en tugga av det råa köttet och säg hur vattenskallen knäade och höll sig för platsen för sitt bortgnagda öga. Jag log inte ens. Likgiltigheten pungslog mig lam, tam och helt apatisk.

Centrum var inte på långa villovägar vad det en gång hade varit. Besviken och lite ledsen i Argusögat misströstade jag och beslutade mig för att sticka hem. Jag knyckte en liten äckelgosses skateboard och hattade i väg. Min mun var torr och jag hade en stor klump i magen.


- - -


Trampar runt som i ett dimhölje med släggan [i själva verket en kulhammare] i ena näven och den bleksiktiga ursäkten till köttrumpet i den andra. Skärande amerikansk hardcore och allt för kärvänligt trallig black metal i högtalarna. Lägenheten outhärdligt varm. Det har gått så långt att t.o.m. inredningen och inventarierna svettas och förfaller: tapeterna börjar släppa kring taklisterna, man kan pilla loss små remsor av motbjudande smutsvit tapet [som tydligen valdes utan tvång av det snudd på med mig jämnåriga paret som bodde här fram till dess att jag snodde till mig lyan]... soffan har öppnat små apelsinsklyftestora hål i sömmarna, som ville den penetreras av en knallhård knullkuk [fel lya, fel pojke... sorry] eller bara visa upp sitt fluffiga innanmäte för en lysten publik som breder ut sig över dess mödom; handtaget till städskåpet föll i bitar när jag tog i det i går; kylskåpet flämtar efter luft och förmår inte vattnet från att koka... allt tycks vara på upphällningen att ta slut, och med ”ta slut” menar jag ge upp, slänga in handkrämen, plocka ner skyltfönstret.

Köttet hänger slappt från skelettet i garderoben - det skelett som än en gång framtvingats med våld och löften om bögstryk. Svetten droppar från pannan, den dråpliga frisyren fastklistrad på hjässan, skavsår i kväveck och ljumskar av sältan som skrubbat hudvecken under slaskvåt mardrömsslummer och meningslöst pickande på musen. Ett klick, ännu ett... beställningar av böcker jag inte förmår begripa... inköp av filmer jag inte vågar se. Skräms till olydnad av det allt för verklighetsavslöjande ljuset. Inte ens en sorgsen dammpartikel undkommer solens vrede... allt märks och avslöjas, inget göms i glömska. Det är inte skuggorna, silhuetterna, svärtan och mörkret som inyser Skräcken - det är ljuset som demaskerar och genomskådar fasaderna som är Den stora rysligheten.

Fortsätter vandringen. Cirkeltrampande med verktygen undanlagda. Inget av dem fyller någon funktion som det ser ut just nu. Styvnackat förblindad av tristessens stress. Vräker ut min inverterade skrattsalva över mig själv. Badar i begabbelse. Svalkar måttligt, snarare inte alls. Torr gråt utsmetad på delar av kroppen, mest i gommen och i handflatorna. Gåshud under ögonlocken. Solens smegma förgör alla tankar på en flykt till balkongen. Det brinner under naglarna. En stilla bön om kyla... is och snö... hagel och snålblåst... blöta löv och torra fittor. Drömmen är förmäten och svullen som en ondartad prostataförstoring. Slår mig fri - i Helvete heller! - drömmen stångar sig blodig mot självbefläckelsemoralens mentala murar.

Skuggan fnittrar och höjer sin machete. Skuggan ler åt mitt ordlösa välkomnande av det kalla stålet. Skuggan låter handgiljotinen träffa mig med Dess skugga... stålet träffar luften och gräver sig in i drömmen medan köttet - lurat och desillusionerat - inte ens fläktas av svingen när det feta knivsvärdet svischar förbi. Skuggan skrattar nästan ihjäl sig åt min besvikelse. Skuggan - Min egen personliga dissident...

Jag smeker mig kall av min av tama, lama av ångestrunk framtvingade kravallsperma. Solskyddsfaktor 69.

Centrum ånyo. Snart... Sedan... Strax... I morgon... Genast... NU!

 * * *

Och ungefär så här känns det:

[bedårande låt, av världens bästa band f.ö.]

The Kristet Utseende - Syramannen

 

Amöbor i sneakers

 

Blixt och dunder, maniska under[liv]... Sjunde åskknallen i hjärnlobernas universum. Synapsjävlarna och signalsubstanserna krigar med varandra, jag håller tummarna [fuck you-fingrarna snarare] för att det skall drämma till i alla sabla receptorer och reda upp oredan i den grå massan.

Ett försök till något slags samhällskritisk [nåja] humoristiskt [nåja] inlägg, i stället för självömkande, griniga kråkfötter. George Carlin har hajat hur långt dokusåporna kan dras - eller hur man kan använda dödsstraffet som ett slags dokusåpa-/fredagsmysunderhållning - och ja, den som inte hajar ironin i hans utbrott borde nog hänga med på ett gäng strömbehandlingar med undertecknad.

Nåväl. Snart sitter vi och nickar till med näven i chipspåsen och rapar tacosås medan folk tävlar om vem som skall överleva på TV. Hipp, kredd, kändispoäng... vad fan är överlevnad mot sådana guldklimpar? Fredagsmys deluxe!


 ¤ ¤ ¤


Texten går att sjunga till melodin till Björn Afzelius låt
"En kungens man" om man så vill.



Amöbor i sneakers [Dokusåpasången]

Jag haver blott en önskan, det är att bliva känd

ja, känd för vad som helst, även känd för att va bränd.
Så för att nå den himmel som tycks så underbar
beslutade jag mig för att bli en dokusåpa-star.

Tog sikte först mot Baren, men mest för nöjes skull,
för att få mixa drinkar, svina, vara full,
och sätta massa minus på varje dum person
som försökte hindra mig att vinna min miljon.

Sen åkte jag till Villa Medusas heta glans;
med husets vin, tequila, samt nakenbad och dans,
och svartvita kameler att sprida hit och dit,
men mest av allt få lata sig och leva på kredit.

Sen riktades min tanke mot en expedition
som styrs emot en främmande, vild vegetation;
där man kan leka skeppsbrott och inföding, minsann,
och vinna första pris om man är lagom litet grann.

Jag fick sen nys om Radio* och ville genast dit.
Jag tyckte jag var lämplig, för jag snackar massa skit.
Så lätt jag skulle valsa i eterns smäckra takt
för jag kan babbla massor utan att få något sagt.

Sen sökte jag till Farmen och dess modesta gård,
till en miljö som verkade skenbart fysiskt hård,
för att få protestera mot slakt och annat rått.
Att kött har varit djur förut, är nåt jag ej förstått.

Till sist jag hörde talas om Storebrorsans hus,
med kameror på toa, som filmar snopp och mus,
och folk som rullar tummar och lägger patiens
och allteftersom tiden går förlorar vett och sans.

Men ingenstädes dög jag, jag ansågs för normal,
så ensam i min våning jag lider svåra kval.
Jag övervägt beslutet, men jag skall ta mitt liv
för är man inte känd är livet blott ett tidsfördriv.

Då hörs ett brus från TV:n, som följs av Stenbecks röst:
"O, kändis-wannabe, jag skall ge dig ro och tröst.
I vackert, svartvitt motljus, i ljuv ultrarapid
skall du minsann få avlida på bästa sändningstid."

---

* Radio - en kortlivad dokusåpa

A Nightmare On Norrby Street

 

När jag väl får sova gör jag det ytligt, oroligt, brutalt vätrande i sängen [och ibland utanför] - allt kompanjerat av i de allra flesta fall helt obegripliga, absurda, bisarra och våldsamma mardrömmar. Jag minns Alltid drömmarna. Förmodligen beror det på min sömnapné. Nåja, nog om det. Det här lilla pekoralet innehåller delar av sömnskelett som jag drömt; skit jag fantiserat ihop; och saker jag helt enkelt skrivit för att göra dikten lite levande. Men mycket härstammar från svettiga ångestsnarkningar mellan de ihoplindade Dirty Harry-påslakanen. 

Dock, den är skriven med en hel del svart humor. Inget jävla lipande. Mer en mörk saga på rim, med en visserligen liten grinig slutknorr. Men det får ni överleva. För övrigt tycker jag att den här sången [och den suggestiva hyllningsvideon], som jag länkar nedan, väldigt väl beskriver mardrömmens karga landskap... Skrivet och framfört av det psykedeliska musikgeniet  Roky Erickson

Övertrött och speedad. Det känns som att jag slipper mardrömmarna i dag. Vad inbillar jag mig? Som om de bara existerar när jag sover. Vilken fåfäng liten gosse!

* * *

Mardröm mitt på blanka dagen

Det brände som en barndom i mitt hjärta,

när jag begrep att inget var på skoj.
Och som den helt neurotiskt introverta
person jag var blev skölden att bli loj.

Passiv till trots smög jag mig ut att spana,
och ta en titt på vad som försiggick.
Jag i virrvarr efter virrvarr åkte kana,
likt blinda fläcken, likt en lustig prick.

Nog rasslade min skalle av ett knaster,
en kortslutning, en propp som hade gått:
”Åt helvete med fan och dennes faster!”
skrek jag, men hade föga nåt förstått.

Men vad var det för struntsak att begripa
när jag slant på den sämre trottoarn?
När vargar som förföljt mig börjat lipa
och änglar hängde läpp som trilska barn.

När fullmånen åts upp av explosioner:

fyrverkeri, en eufemismharang,

som stiftats av personliga personer,
som hälsas blott med titel eller rang.

Jag rörde mig i lönndom undan ljuden
av domedagsmusik, så gott det gick,
och undrade om knottrorna på huden
var rädsla, ståpäls eller getingstick.

Det blixtrade i hjärnloben som smälek,
det pyrotekniska blev inåtvänt.
Smatterbanden brann som ruttnad kärlek,
och lämnade ett hjärtlöst sår på glänt.

Jag irrade bland krutrök – grå som dimma,
och fäktades mot väderkvarnars hugg.
Förblindad i dygnets tjugofemte timma
sågs Hin Håle stå och flina lömskt i mjugg.

Men till sist så kunde Big Bang-smällen höras;
hjärnbarken fick bomull, vadd, förband.
Och älskvärdheten lät sig så förgöras,
och jag drogs undan till ett annat land:

Jag vaknade helt dyblöt i min koja;
helt yrvaken, förvirrad, allmänt öm,
och fjättrades vid verklighetens boja:
En plats långt mycket sämre än min dröm.

Kärlek till motmänskligheten

Människan är en älskvärd varelse som aldrig någonsin vill någon illa. Girighet och dålig smak är sådant som inte existerar. Här är vi alla trevliga små pysslingar - som förvisso tillåter oss skämta friskt om allt och alla, eftersom vi låtsas att vi har yttrandefrihet, och vara lite putslustiga emellanåt, men som för det mesta går runt med ett frejdigt smajl och håller upp dörren för varandra, hjälper trebenta katter över gatan och köper blommor till våra dövblinda grannar även när det inte är deras namnsdag.

Ni kan lyssna på en riktigt fin tirad om hur Älskvärd mänskligheten är och hur den bör behandlas... Och min lilla glada pamflett nedan, som skrevs av en gråtmild tjugo-plus-tönt i början av 2000-talet, [ja, Jag är den skyldige!], kan man ju speja in om man vill se vad jag anser om hur myspysiga alla tvåbenta sötnosar är. Jag har ingen snygg slutknorr på den här. Så vi säger så här: Snipp, snapp snutjävel!


* * *


Kärlek till motmänskligheten


Jag skräms ej icke alls utav troll och kalla kårar,
Men darrar blott vid tanken på en levande publik.
Och om jag – mot förmodan – skulle fälla beska tårar
är dessa blott ett alibi, en planlagd kosmetik.

För vem kan väl fördöma den som hukar huld och tjurar
med ögon som har översvämmats av försurad sorg.
Måhända lämnas jag ifred, men blott mig själv jag lurar,
ty stupstocken är nu mental och står ej på nåt torg.

Jag bär mitt ok i vredesmod på axlar som är spröda,
förtärda av en verklighet som ter sig alltmer skämd.
Där livskraften är vackrast hos personer som är döda
och där kärlek mist sitt ledmotiv och numer stavas ”hämnd”.

Rättsrötan är nu kutym men pesten kamoufleras
med tjusiga rubriker i ett saligt mediebrus.
Men mänskligheten är ett pack som borde komposteras
långt under mull och aldrig få ta del av nattens ljus.

Men såna tankar bör man sannerligen inte säga,
för usch och fy och ve om det obscena tar sig ton:
Om sanningen är vidrig gör man klokast i att väja
för högst densamma under det man prisar Gud och tron.

Mitt vemod som var stort och starkt har ersatts utav hatet
och vanmakten och äcklet har förädlats till förakt.
Jag skiter blankt ifall mitt hat må ligga mig i fatet,
jag bär Andreaskorset i orkan i all dess prakt.

Trettio silverpenningar förvarar jag i fickan,
den ende som jag har förrått är Svekets störste son.
Ormen som var morsan hans sågs som den fina flickan,
men hon var stöpt i horans form och gjuten i karbon .

Ett sminkat fnask med stinna juver som vår myt vill värna;
och kreatur med tvenne ben går på varenda fint
som dessa drägg belyser med sin konstgjorda lanterna,
och fårskocken den följer herden sin och lyder blint.

Jag korsfäster min arvsynd och fördärvar all min karma,
åtminstone om man skall tro varenda frälsartyp.
Ty dessa löss predikar strängt och ylar sig så varma
för denna unkna slavmoral som följs av veka kryp.

Av svek och illusioner är min ande impregnerad,
min stig är brant och hal och ramas in av dis och dugg.
Men när man går i motvind så är risken minimerad
att man skall råka ut för att förblindas av sin lugg.

Jag märker väl att sången min ock denna gång blir bitter
och poesin ger vika för en våldsam aversion.
Jag låter andra sjunga om ett somrigt fågelkvitter
och prisa vind och väder och slik sedvanlig schablon.

Ja, bottensatsen trallar och tar ej några strider,
det mest vågade de sjunger är att sommaren är kort.
De lever i ett luftslott av förljugna gyllne tider
och kommer på beställning när Mammon gnyr ”apport!”

Var knähund följer vindens väg och viftar glatt på svansen
och varje liten avvikelse ses som sjukt extrem,
men överst på menyn där står Allsången på Skansen,
ja, sånt akustiskt gruppsex löser månget världsproblem.

Populismens drängar får mig motvilligt att kväljas
när de marknadsför en ”värld” utan blodomlopp och själ,
där allting anses värdelöst som ej låter sig säljas
och den som är ett uns apart abrupt förtigs ihjäl.

Jag avskyr denna pöbel, men jag tar mig less för pannan
när jag inser att de snott mig på vartenda invektiv,
och att störst av alla losers är jag själv och ingen annan:
för jag lever som en död i detta sjuka underliv.