Acceptansen

"Förstå dig själv, acceptera dig själv, men var inte dig själv.” 

 /Luke Rhinehart -' Tärningsspelaren' 

 

Okej, ädla vänner, gnullungar, smyggluttare, sumponanister, Volkpartister, seriemödrar, knullturbärare, humansörja, och helt vanligt patraskslask - nu kör vi i gång med den riktigt gnyende Martyr-Marseljäsen. Först lite bakgrundsinfo:

Efter en försommar med ett riktigt spexigt medicinbyte [MAO-hämmare] som pajade ämnesomsättningen och förstörde smaklökarna [kaffe, viss mat, Pepsi m.m. gick inte att förtära eftersom det smakade unket], och gjorde mig allmänt fläng i roten, så följde en fyra veckor lång strömbehandling, d.v.s. ECT. Den här gången utfördes ett annat slags behandling, bilateral heter den, där man tillför ström på båda sidorna av huvudet i stället för bara den ena. Grillfesten resulterade i fem veckors mer eller mindre total minnesförlust: jag fick uppleva hur det var att känna sig dement och efterbliven, en spännande och annorlunda [och jävligt otäck må jag villigt erkänna] upplevelse. 

Nu är det hursomhelst konstaterat att den här patetiska parveln inte blir hjälpt av ECT emedan fanskapet lider av klinisk depression, och det biter inte ECT på. Det har ju förvisso stått i min diagnos i över fem år, så man kan ju tycka att de borde upptäckt det tidigare och inte låtit mig få uppskattningsvis 150 behandlingar under de fem åren. Bara i fjol hade jag tydligen fått 42 stycken enligt den överläkare jag träffade i går. Jaja. Färdiggnällt om det nu. 

Att speja på Babel och inte ha en susning om vad Ernst Billgren heter, p.g.a. elchockspartajet var inte världens roligaste upplevelse. Inte att inte ha en aning om att ha sett Gnaget mot Manchester United heller, även om det var en fånig plojmatch. Nåväl, nu är gossebarnet tillbaka i vanlig form [till 95% åtminstone] och är glad över det, men samtidigt så jävla äcklad över att se hur den här roterande hemorrojden till planet med dess vandrande spottloskor ter sig. 

Jaja. Den här högst personliga gråtvalsen var meningen att vara kronjuvelen i den bok som aldrig skulle ges ut. Jag har gett upp allt sådant förmätet skräp. Jag släpper skiten här. Och, ja, blinkningen till Fröding är högst medveten.

* * *


Acceptansen

Jag stångar mina lungor blodiga mot acceptansen

och hålls tillbaka som en uppstötning vid kvällssupén.

Jag söker blomma ut till den jag är, men acceptansen

får mig blott att förgöra detta frö som satts i sten.

Det stöts i domsbasunen, men värre; acceptansen

den gör mig till den där som jag aldrig bad få bli.

För ingenting förändras när man diar acceptansen,

med modersmjölk förgiftad av försoningsshysteri.

Etter, galla, glåpord smälts till slask, av acceptansen,

och rinner av var gås jag inte nänts säga ifrån.

Protester och revolter görs till hån av acceptansen,

Men självkritik och vanvett blir till skarpa inre dån:

”Förhäv dig ej, förkväv dig helst, då finner du balansen!

Låt tankar bli till aska och förändringslust till sot!

Du måste töa bort och bli ett med acceptansen!

Du får och kan ej ändra dig, mot dig finns ingen bot!”

Jag rider acceptansens mara, tjudrad vid dess byglar

men gör ett fåfängt motangrepp, försöker slå mig fri.

Fast här gäller raka led och svar på tilltal, strama tyglar;

så här väljer acceptansen när och hur man gör sorti.

Ty ränkerna jag smitt de tappar fullständigt substansen,

och det som sipprar ut från min hermetiskt slutna hals

blir snabbt till argument som befrämjar acceptansen.

Med stum gallimatias förändras inget alls.

Så låter jag min stolthet och min frihetslängtan sväljas,

så jag för evigt i en fridfull grå tristess få dväljas.

En vindflöjel, en väderkvarn jag gjorts av acceptansen,

ty nu har jag försonat mig med detta icke-liv

och insett att min levnad enbart är ett tidsfördriv,

där torra tårar lyser svart i dyn, i acceptansen.

* * *

Låten kanske inte korrelerar helt med min text... men det finns vissa drag i huvudpersonens flyktbeteende som går att spåra i dikten, men främst är sången och texten i sig så  in i helvetes jävla bra. Hårdare än de flesta black metal-sånger!

Länk till texten:

http://www.metrolyrics.com/karla-faye-lyrics-mary-gauthier.html

Godnattsagan

Ett triumftåg av skäggiga ångestbebisar saluterar i huvudet, med pompa och ståt. Har svårt att riktigt fokusera mig på någonting; känns som att hela hjärnklumpen är fylld med fetvadd. Märkligt. Just det psykosomatiska uttrycket alltså. Den här lilla strofen nedan är bara en liten humoristnihilistisk pryl som jag skrev för ett tag sedan. Inget att haka upp sig på. Jag tycker den är rätt rolig. Och citatet från "Tärningsspelaren" är också både skojigt och tänkvärt. Speedad på Pepsi Max, kaffe och Göteborgs Rapé, så kan saker och ting gå lite hur som helst [har jag märkt]. Hazlewood-dängan är en pärla. Kolla upp den med Boyd Rice också. Ge mig en kramtröja som folk kan signera!

”Önskan att ta livet av sig och att mörda, förgifta, förinta eller våldta andra anses allmänt inom psykiatrin som ’sjukligt’. Osunt. Skadligt. Närmare bestämt syndigt. När man har lust att ta livet av sig förväntas man förstå och ’acceptera’ det men för guds skull inte göra det. Om köttets lust är riktad mot en hjälplös tonårsrumpa bör man acceptera sin lust, men inte ens lägga ett finger på hennes stortå. Man kan hata sin far - det går an, men inte slå ihjäl gubbjäveln med en klubba.

Förstå dig själv, acceptera dig själv, men var inte dig själv.”

/Luke Rhinehart - Tärningsspelaren




* * *




Godnattsagan


Mamma, jag vill hem.
Låt mig förintas till mig själv
inuti dig.

Öppna din skrevfamn,
ta emot mig som ett krälande sår
och vanvårda mig fri.

Eller hellre:


Låt mig simma i det inre,
bort från dig och in i den mynning
som borde ha avlossat mig mot ditt ansikte.




* ** 

Lyssna och sug!

Kärleksbrev till Västmanlands Landsting

Jag vet, det var ju humor den här bloggen skapades för. Tjafs och dalt, skratt och hysteri, trams och larv. Sedan kommer melankolin och förpestar hela rasket och lägger sig som en fuktig, svart filt över alltsammans... det är ju inte schyst, särskilt inte mot er stackare som följer skiten. Men jag försöker verkligen vara "rolig", men det vänder sig i magen, skinnet inverteras, hjärtat och lungorna kramas ur likt smutstvätt... ibland blinkar det till någon liten skrattfest, eller snarare en glimt i ögonvrån, ett garv som sätter sig på tvären och fastnar i halsen. Mer är det inte.

Jag lutar mig dock ofta mot självironin och Skrattet, det är det som räddat mig genom det här som många kallar Livet. Ibland orkar dock inte fnisset stå emot demonerna och allvaret, hjärtnupenheten och vreden. Den här prylen skrevs kring sekelskiftet, ja, milleniumskiftet alltså. Den är dock uppiffad en smula, stycke två är ju - som ni ser uppdaterat - och lite reviderad, men man ser ju klart och tydligt att det är en gammal grej. Det är rätt styltigt och nödrimsrunkigt. Men känslan finns där. Och därför väljer jag att publicera den. Och, nä, man behöver inte ta allt bokstavligt: det är det sista stycket jag tänker på då - Samtidigt! det är ju Där humorn kommer in. Den Svarta humorn som faktiskt gör skriften värd att läsa över huvud taget! Till sist: Att Känna så är ju en sak, att de facto Utföra det är en annan sak.

Skrattar bäst som skrattar högst!

- - -




Kärleksbrev till Västmanlands landsting*


Jag sitter i ett väntrum på ett kliniskt hospital,
mitt förtroende för staben är förbrukat.
Jag sitter och förbannar ett genetiskt kapital,
som jag ärvt, som är förpestat, sjukt och stukat.

Jag låter tanken flyta genom två decennium;
det var då jag först fick känning av besvären.
Det var då jag sökte hjälp i Doktor Viktigpetters rum,
men redan då så satte Vården sig på tvären.

Jag förklarade min smärta och till det mina symptom,
men jag möttes av det nedlåtande flinet.
Min värdighet man snodde som en hjärtlös ekonom
och på samma gång man stal serotoninet.

Man sa jag var för ung för all den värk jag påstods ha:
”Det är nog växtvärk eller fantasier!”
Ja, lite spott och spe det är väl nåt man får fördra
när man söker sig till landstingets genier.

Men jag harvade och gnetade och hankade mig fram
och remitterades till Smärtkliniken.
Men de kunde inget göra. Nästa anhalt: Ryggprogram!
Och jag blev blott ännu ett tal i statistiken.

Ja, alla charlataner granskade problemet mitt,
och behandlade mig med ström, massage och nålar.
Trots otaliga vistelser var allting jag blev kvitt
mitt självförtroende och mina stålar.

Man ältade men enades att det som var förstört
var ej kroppen utan allting satt i psyket.
Så var det knappast förut, men nu är mitt själsliv kört,
tack vare läkarkårens folk, det byket.

Jag summerar mina känslor: Nu så står jag inte pall.
Jag har tröttnat på att ej bli respekterad.
Jag befriar mina tankar med en sista ljuvlig knall,
kanske ser de ock min död som simulerad.


-  -  -



*Hette från början "Bowling for Västmanlands Landsting" men det kändes lite puerilt och barnsligt... jag äger ju inte ens ett klot.








Big Fish - Fritt för vinden

Kvalitetstid tête-à-tête [ett luder i frack]

Jag vet inte vad det här skall föreställa, om det är färdigt, om det någonsin kommer att bli färdigt. Jag dristar mig att kalla detta för en grovskiss än så länge. Törhända bränner jag upp alltsammans, blandar ner det i frukostfilen, häver mixturen, låter den passera genom min kropp och tillämpar tesen att "litteratur är skit" fullt ut. Vi får inte se. Jag får se. Ni får gissa:

* * *

    

Kvalitetstid tête-à-tête [ett luder i frack]

   

Plats: Sodoms lustgård, källarvåningen.

Tidpunkt: Nu, då, sedan och för alltid.

Musik: Blood Axis – The hangman and the papist  [se ovan]



---



HAN:

Vaknar du nu? Upp med hakan bara, så jag kan träffa dig ordentligt. Nej, du sitter inte fast. De så kallade repen finns i  dig. Res dig upp och gå om du vill. Jag hindrar dig inte. Jaså, du kan inte? Stackars sate. Eller vill du inte? Det kan kvitta, och eftersom du ändå behagar stanna så kan vi lika gärna börja, eller hur du sköka bland skökor? Din perversion är klädd i gloria, ett utsmyckat missfoster närt av din egen harhjärtade överlägsenhet. Seså, äcklande lågliv, det är dags nu.


han:

Var är han? Vem är han? Och vem är HAN?! Han förnimmer hur livsnerven försvinner - som om den någon gång funnits på riktigt – hur den i lönn sipprar ner för kindknotornas skarvar och stelnar till slipstål. Tror han att det finns en utväg? Alla stigar är snitslade och leder åt samma håll; ingenstans. Han kan fly, men bara tillbaka. Ljusdropparna som skymmer natten är bara glipor i slaktmasken men bländar honom likväl. Ögonlocken – feghetens väktare som söker halshugga Det Oundvikliga – klipper bort bildrutorna han inte tror sig kunna leva utan.


HAN:

Ha! Du växer blott hydran starkare, arma kräk. Jag bespottar din fittiga, fnittriga ångest! Jag skall fläka upp din ingrodda likgiltighet med min tunga. Ja, klyv den du bara med din falskhet, då har jag en kvartett skvallrande kittlare i munhålan. Här har du en utsträckt hand runt halsen, en knuten näve i bröstet, en stövelklack i käften, din baktalande blodsugare. Ja, jag menar det bokstavligt: du talar med baken, du sprätter ditt etter med rövhålet - det arsle som sitter mellan öronen.  Jag genomborrar ditt rätta ansikte med mitt vackra dito. Så kyss mitt anus! Dia mitt bedrägliga livslustmord! Du har sugit förr, så vad är problemet?


han:

Smaken, eller snarare stanken, känner han igen,. Det smakar och luktar som… som… han är inte riktigt säker… som… härsken förljugen framgång. Men odören sprids inte av det penetrerande objektet, den sprids av magsyran från hans förflutna och bränner som köld i slemhinnorna. Klaffarna sotar igen av sirapen. Han är fastgjuten i sin egen lycka; ovissheten – den skyddade verkstaden med bara trubbiga instrument. Orden är för skarpa, han förmår inte att grensla ens ett morfem ur dessa. Blunda, tiga, slå dövörat till – medikament för ett luder i frack. 


HAN:

Jag - din himmelska änglamakerska, jag tar hand om dig, jag vanvårdar dina sår såsom ock du, sämresorten, skall vanvårda mina lustar. Vi knullar i fruktan; men bara på ett mentalt plan, det är så mycket vedervärdigare. Köttet är bara kött, skämt och ruttet från dag ett, där finns inget att förgöra. Anden, den skenrenliga jävla anden däremot, den skall jag vädra ren från omsorg och pissa ner med smicker som får dig att falla i gråt, igen. Min erektion skall ränna gatlopp mellan dina hjärnhalvor när jag skändar ditt förstånd med min klinga, ända fram till dess att du ber för ditt liv… att ditt liv skall ta slut. Då skall jag tvinga dig att leva.


han:

Han ser bara blått nu: blått blod, blå svärta, blått dis. Bäst att censurera även dessa syner, han blundar ånyo. Munkavlen är intellektuell och konstruerad av skuld, en skuld vars grisäpple har förhindrat den att tjalla. Hörseln har inte deserterat än men den förleder och förför. Han förs, av sig själv, till ett introspektivt skugglandskap, där cementerade sandlådor och stympade kalkyler utgör det enda frö som är värt att så, 

förtvivlan. Där hjälper inga kreditkort, inga sjutillhållarlås, inga överfallslarm. Ty både offret och bödeln är han.

* * * 

"Perversionen har en enorm förmåga att mutera, att byta form.
Perversionen skrattar åt alla dem som tycker sig vara liberala och frisinnade.
Perversionen skall nog visa dem hur toleranta de egentligen är!
Perversionen är alltid före."

Sara Arrhenius – Ensam och pervers