Mediapati

Det fanns faktiskt en tid då jag trodde att det man eller snarare Jag - [ordet "man" eller "en" - i det sammanhanget att man [Sic!] raderar sitt eget personliga pronomen borde i sig raderas!] skrev och plitade ner, kunde påverka människor och storföretag och göra skillnad. Jag vet, naivitetens dödsmoder!

George Carlin uttryckte det väldigt bra - och jag kanske redan har delat det klippet - att "bakom de flesta cyniker står en desillusionerad och sviken idealist". På mig stämmer det. Jag försökte. Men nu sitter jag bara ned i kärran och åker med, noterar emotionellt missbildade fanstyg och beskriver det i mina pamfletter.

Det går att se både idealisten och cynikern i texten nedan. Jag var i äldre tonåren när den skrevs, och Internet hade inte tagit över helt - Facebook fanns inte, och det såldes fortfarande papperstidningar en masse. Den borde ju så klart uppdateras som bara den, med "Likes" och "puffar", men det skiter jag i just nu.

I stället låter jag den lille tonårsidealisten [med sina cyniska smittkoppor] få komma fram och vädra sina lungor: Ett litet vackert ljus, oförstört och utan kluven tunga, som får bräcka dessa  vidriga vårflammor som blottlägger livets alla celluliter.

* * *



Mediapati


Drakarna kämpar med käftar som dryper profit
Sanningen är sekundär, ja, den hör inte hit
Alltid beredda att gå över lik
För att få kröna en lönsam rubrik
Det är journalistik

Löpsedeln är en av teserna Luther förlagt
Kallas den lögn kan man hävda den blott var abstrakt
Versalerna slåss med varandra på pränt
Ty en gemen är ju blott impotent
Det är allmänt och känt

Likgiltigheten är smakfylld och lönsam som få
När man förhindrar en sanning att målet sitt nå
Rör vid min gåsfjäder, spruta ditt grumliga bläck
Gör min notis till en meningslös fläck
Ett förbisett streck



Valsarna rullar och trycksvärtan etsar sig fast
Ärlighet är en blamage, en defekt, ja, en last
Källkritisk granskning är inget för oss
Vi bryr oss ju enbart om blaskans kaross
Vi gör guld utav rost

Vi har alltid rätt, ty vår makt är så gäll och robust
Att korrigera är ekvivalent med förlust
Men om vi har fel så har vi ändå mod
Att säga att läsaren inte förstod
En beprövad metod

Objektiviteten är smaklös och fruktlös som få
Nyttjar man den har man sänkt sig till dårens nivå
Stryk mina bokstäver, ersätt dem med fantasi
Gör av artikeln ett tamt kåseri
Som man bläddrar förbi



Jordbävningsoffer är inte alls kommersiellt
Vem orkar bry sig om hur det i världen är ställt?
Svältkatastrofer det håller man kort
Mittuppslag skänks åt nån kändis abort
Inget öga är torrt

Fingrarna har färgats svarta av all retorik
Som fyller var spaltmeter för att dra till sig publik
Kritiken jag riktar mot denna skandal
Blir endast lydig, patetisk, banal
Ja, ett slött pekoral

Uppkäftigheten är dämpad och lätt att försmå
Och äro vi högljudda äro vi alltid för få
Kväs mina åsikter, tukta min smak
Gör insändaren till ett hyllningsschabrak
Som gynnar er sak
Gör mig harmlös och spak



* * *

Naziglassen anfaller!

Porrtidningsnamn [Top Hat] i glassformat

Smileyface i GB-gubbenformat

* * *

Det här skrevs 2003, då en krönika på Dalademokraten upprördes över GB:s glassar. Det stormar nu igen och jag anser att den här kan få vara värd att få sin plats på bloggen. Hittar ni krönikan i Dalademokraten [jag har försökt finna den med ljus och lykta] så skicka gärna en länk till mig. Den här fanns tidigare upplagd på den numera nedlagda humorsidan Tuppjuck.se, som bl.a. jag och min bror låg bakom. Moralpanik är alltid kul. Och när Den allmänna opinionen rasar är är det fanimej julafton! Så, håll till ondo med en riktigt dammig skrift, om ett så banalt ämne som glass.

Och det känns ju väldigt viktigt i en tid där vi behandlar folk som skit, i en tid då vi låter kvinnor könsstympas för att deras sexuella njutning skall förintas och således också deras påstådda önskan om att vara otrogna skall försvinna, i en tid när vi sitter och mentalrunkar i TV och stånkar fram krav om att cancersjuka och döende skall jobba tills dagen då kistan skall landa, i en tid då vi mäter vem som har störst atombombskuk - att då i en tid ge sig på ett jävla glasspapper. Prioritering är verkligen något vi människor har lyckats med. Puss!

 

* * *

Nazistiska glassar?

Nazistiska glassar?

(TJ -- Falun) Det stormar kring glassbolaget GB, detta sedan den feministiska samhällsdebattören Agneta Starkbock i sin senaste krönika anklagat företaget för att anspela på naziromantik och sexism.

En krönika i dagstidningen Dalaaristokraten, skriven av feministen Agneta Starkbock, har skapat en folkstorm mot glassbolaget GB. I krönikan skriver Starkbock att ”GB:s koppling till de gamla brunskjortornas propagandaapparat bara överträffas av deras vilda flirtar med den nutida sexismen”. Hon belägger sina argument med att föra fram, enligt henne, nazist– och sexistrelaterade produktnamn ur GB:s sortiment: ”Ta bara en glass som 88:an”, skriver hon. ”Alla och envar känner väl till att talet ’88’ är en nazistisk kod för ’Heil Hitler’?” Andra glassar som får sin släng av sleven är bl.a. Nogger, Daimstrut och GB Sandwich. Om klassikern Nogger, en vaniljpinne med chockladöverdrag och nougatrippel, skriver Starkbock följande: ”Nogger är bara en eufemism för negerskällsordet ’nigger’. Här handlar det dock inte om en medveten kamouflering från GB:s sida, utan om ett rent skrivfel. Vem som helst med ett tangentbord vet vilken bokstav som finns placerad till vänster bredvid ’o:et’, nämligen bokstaven ’i’.”


Nekar till anklagelserna

Starkbocks krönika har fått en mängd glassåterförsäljare att välja andra glassbolag, såsom Sia och Åhus, framför GB. ”Ingen nazism i våran [sic!] frysdisk!” skanderar Sven Stolpe, ägare till Järvkiosken i Piteå, på frågan om varför han slutat saluföra glass från GB. GB:s presschef, Elin Pigg ställer sig oförstående till kritiken: ”Våra glassar är inte ett dugg mer nazistiska än andras glassar. Starkbock borde bosätta sig i en igloo – för övrigt en underbart god isglass som vi har i vårt sortiment – och kyla ner sig, hon verkar väldigt het. Jag vill inte ge några andra kommentarer.”

Porrfilmstermer

Vad gäller kritiken om att GB:s sortiment även innehåller sexism så skriver Starkbock följande i sin krönika: ”Glassen GB Sandwich är en milstolpe i sexistisk omoral; varenda människa med huvudet under armen vet att ’sandwich’ i porrfilmsvärlden är termen för en dubbelpenetration, d.v.s. att en kvinna får en [ibland två eller t.o.m. tre] penis[ar] i vaginan och en i ändtarmen. Och en sådan vill GB att vi skall stoppa i munnen, och dessutom betala för att göra det! Vansinne! När detta sedan toppas med att man döper sin bästsäljande glasstrut till ’Daimstrut’, som är en synonym för ’rövhål’, så visar det vilken vidrig människosyn dessa parfaitens månglare står för.”

Skamvrån nästa?

När jag får tag på Agneta Starkbock blir hon ursinnig över Elin Piggs önskan om att hon borde svalka sig i en igloo: ”Nazihora! Puckstångspretto! Calippoclitta! Den där fröken Pigg borde snarast byta namn på sin lyxstrut, från ’Daimstrut’ till ’Dumstrut’ eftersom det är en sådan hon kommer att få dra på sig när folk får höra talas om hennes svinerier. In i skamvrån skall hon, Magnumfittan!”

Mer problem

Som om inte problemen med dålig publicitet och en flyende kundkrets är nog för GB så har man också erhållit en stämningsansökan från andra sidan Atlanten. Det är ättlingarna till den framlidne seriemördaren John Wayne Gacy som menar att GB:s maskot, den clownklädda GB–gubben, inte är något annat än en kopia av John Wayne Gacy iförd sina arbetskläder, clowndräkten. Ättlingarna kräver att alla GB–gubbar skall brinna i helvetet och man kräver dessutom tio miljoner dollar i skadestånd för sveda och värk. Undertecknad kommer givetvis att följa utvecklingen i fallet.

* * *

Så avslutar vi med att Sum 41 får hylla glassen "88:an" eller om det är Eric Lindros de celebrerar - eftersom "88" var hans tröjnummer när hjärskaningslegendaren lirade hockey. Luta er tillbaka och njut [eller kräks].

 

  

Sök jobb eller dö!

Detta är alltså konserverad gröt... ni kanske minns låten? Den passar rätt bra på hur företag uttrycker sig vad gäller sina anställningsformulär. Fast här kanske det är tvärtom. Konserverad reklamgröt och lite bättre företag? Men i så fall undrar man ju vem fan som låter ansökningarna passera.

Och, ja, vi [eller Jag] provar med humorn då. En natt med insomnia och Massgrav som vaggvisemusik brukar kunna leda till de mest häpnadsväckande humörrubbningarna. Den här grejen är gammal och jag hade för mig att den låg på bloggen redan. Men när jag skulle länka den till en god vän så fanns den inte här. Kan hända att jag råkat radera den, och i så fall blir det här bara en ytterst pisstrist repris, med ett förvisso nytt för- och efterord, men annars bara gammal skåpmat; skåpkäk som dessutom åldrats än mer... Och då ber jag naturligtvis högaktningsfull om ursäkt och tar emot piskrappen på torget när helst det behagar.

Ja, det här är alltså en parodi på ansökningsformulären - eller vad fan man nu kallar dem [annonserna?] - skiten som finns på Platsbanken o.dyl. och som företagen pumpar ut. Och där de använder sig av samma trötta, blodlösa tomma ord hela tiden: Du skall vara social kompetent, positiv och... flexibel. [Puh!] Plus mängder med andra floskler. Med det där menas alltså att du skall vara glad och sprallig när du ställer in dig hos chefen, slickar hans [för det är en Han, jag lovar] röv och suger hans halvdecimetersdrake - och sedan låtsas som att ingenting har hänt: Sperman i håret är skumbalsam som du alltid använder på jobbet berättar du käckt för kollegorna när de påpekar att du har någon vit sörja i luggen. Och rodnaden beror på din astma. "Jaså, det utsmedde läppstiftet? Jag var så klantig och brände mig när jag rökte och råkade gnida ut hela rasket. Har ej hunnit fixa det. Kom just därifrån. Skönt att det är vår ute så att man inte luktar rök i alla fall." Ja, ni hajar poängen.

Jaja. Nog om det. Let it swing. Visst är min parodi larvig, men det är svårt att lägga ribban högt när man skall under något som placerat sig nedan marken. Kanske bör man ha läst någon ansökan för att tycka att det här ens är det minsta kul. Och som sagt, den här är gammal, kanske har de skärpt sig... de kan ju ha fått in ett ord som 'öppensinning' i sin resumé.

* * *

Allt-i-olla; Smegma AB; Sala; 020609



BESKRIVNING AV FÖRETAGET:

Smegma AB är ett utvecklingsstördsföretag som retirerar folk åt bedövande företag. Nu söker vi en fuktig allt-i-olla. Vi erbjuder fel person ett invecklande och simulerande arbete, med goda myndigheter till en bra förstoppning.


ARBETSUPPGIFTER:

Du kommer att missköta allt mellan att kopulera dokument till att vara chefens högra hand. Det kan även bli Fib-Aktuellt med diverse poppersuppdrag och liknande höga arbetsutgifter.



KVALIFIKATIONER:

Du sätter på kunden i centrum (helst vid torget) och gillar att ha många ballar mot höften. Du är både bög och hora, varför man kan säga att Du är plausibelt horribelt flexibel. Du är en vriden och självupptagen person, och kan utrota dig väl i både talmud och tidskrift. Du befruktar svenska, tyska, engelska, en mängd tattarspråk, och har en utpryglad språktjänsla. Du är nogräknad och pissar på bestämda tider. Du är lomhörd, målmedvetslös och vanskapt efter jobb med elak feber (läs; hög temp.). Du har stor asocial impotens, är stressdålig och ser sexuella närmanden som utlösningar istället för problem. Du brukar bjuda dina ovänner på Kafka med dopp, så Du har god serviskänsla. Du är van vid att figurera som ”spindeln i nätstrumpan”, är HIV-positiv och resultatirriterad. Du har lätt för att stjälpa relationer och är alltid beredd att skapa kundkonflikter. Tidigare allt-i-olla-erfarenheter är mediterande, men inget krafs.



ARBETSTID/VARAKTIGHET:

Tills vi säger så. Tilltrassla om gående eller cyklande. Heltidelag. Kväljningar.



LÖN:

Permission enligt selektivavtal.



ANSÖKAN:

Ansökan inslickad senast på smällen innan ”Grevinnan och betjänten”, nyårsafton -02.



ARBETSGIVARE:

Smegma AB

* * *


Till sist några visa ord från mentorn, George Carlin. Roligt, underfundigt och på pricken. Det han säger om cynikern stämmer väldigt bra in på mig, eller det mesta känner jag igen, även om jag inte på långa vägar är så tuff och klipsk som han var. Men jag har honom på halsen, alltid något.

Kärleksbrev till Västmanlands Landsting

Jag vet, det var ju humor den här bloggen skapades för. Tjafs och dalt, skratt och hysteri, trams och larv. Sedan kommer melankolin och förpestar hela rasket och lägger sig som en fuktig, svart filt över alltsammans... det är ju inte schyst, särskilt inte mot er stackare som följer skiten. Men jag försöker verkligen vara "rolig", men det vänder sig i magen, skinnet inverteras, hjärtat och lungorna kramas ur likt smutstvätt... ibland blinkar det till någon liten skrattfest, eller snarare en glimt i ögonvrån, ett garv som sätter sig på tvären och fastnar i halsen. Mer är det inte.

Jag lutar mig dock ofta mot självironin och Skrattet, det är det som räddat mig genom det här som många kallar Livet. Ibland orkar dock inte fnisset stå emot demonerna och allvaret, hjärtnupenheten och vreden. Den här prylen skrevs kring sekelskiftet, ja, milleniumskiftet alltså. Den är dock uppiffad en smula, stycke två är ju - som ni ser uppdaterat - och lite reviderad, men man ser ju klart och tydligt att det är en gammal grej. Det är rätt styltigt och nödrimsrunkigt. Men känslan finns där. Och därför väljer jag att publicera den. Och, nä, man behöver inte ta allt bokstavligt: det är det sista stycket jag tänker på då - Samtidigt! det är ju Där humorn kommer in. Den Svarta humorn som faktiskt gör skriften värd att läsa över huvud taget! Till sist: Att Känna så är ju en sak, att de facto Utföra det är en annan sak.

Skrattar bäst som skrattar högst!

- - -




Kärleksbrev till Västmanlands landsting*


Jag sitter i ett väntrum på ett kliniskt hospital,
mitt förtroende för staben är förbrukat.
Jag sitter och förbannar ett genetiskt kapital,
som jag ärvt, som är förpestat, sjukt och stukat.

Jag låter tanken flyta genom två decennium;
det var då jag först fick känning av besvären.
Det var då jag sökte hjälp i Doktor Viktigpetters rum,
men redan då så satte Vården sig på tvären.

Jag förklarade min smärta och till det mina symptom,
men jag möttes av det nedlåtande flinet.
Min värdighet man snodde som en hjärtlös ekonom
och på samma gång man stal serotoninet.

Man sa jag var för ung för all den värk jag påstods ha:
”Det är nog växtvärk eller fantasier!”
Ja, lite spott och spe det är väl nåt man får fördra
när man söker sig till landstingets genier.

Men jag harvade och gnetade och hankade mig fram
och remitterades till Smärtkliniken.
Men de kunde inget göra. Nästa anhalt: Ryggprogram!
Och jag blev blott ännu ett tal i statistiken.

Ja, alla charlataner granskade problemet mitt,
och behandlade mig med ström, massage och nålar.
Trots otaliga vistelser var allting jag blev kvitt
mitt självförtroende och mina stålar.

Man ältade men enades att det som var förstört
var ej kroppen utan allting satt i psyket.
Så var det knappast förut, men nu är mitt själsliv kört,
tack vare läkarkårens folk, det byket.

Jag summerar mina känslor: Nu så står jag inte pall.
Jag har tröttnat på att ej bli respekterad.
Jag befriar mina tankar med en sista ljuvlig knall,
kanske ser de ock min död som simulerad.


-  -  -



*Hette från början "Bowling for Västmanlands Landsting" men det kändes lite puerilt och barnsligt... jag äger ju inte ens ett klot.








Big Fish - Fritt för vinden

Kravallsperma

Ett sus, ett dus, ett rus... inget ljus. Fortfarande skaver och gnager det i hjärloberna, vet varken ut eller in... koncentrationsförmågan är totalt torpederad. Hallucinationerna kommer och går. Får för mig att det är en bra idé att fyra av tre maskiner tvätt mitt i natten. Och samtidigt: kanske kan det lösa sig. Vi får se. Envis har jag alltid varit. Och den här totalt absurda och rabiata skriften jag publicerar nedan är skriven i ett djävulskt rus, jag minns det knappt. Har förvisso korrigerat en del stav-/skrivfel, annars är den orörd. Den som vill får gärna analysera den. Texten innehåller ju två helt skilda delar, ett slags Rabelais-ode och ett slags uppgivenhetsflöde à la Dagerman [jaja, nu smickrar jag mig själv Hårt!]... 

Nåja, ta av er säkerhetsbältene så åker vi. Full patte, plattan i mattan!

* * *

Kravallsperma


Han satt där med tvärflöjten och bubblade ut en melodi så horribelt barnvänlig och saftkalasdoftande att man riktigt såg hur insulinet fräste i käften på’n. Hans leende var snett och vint, ögonen var lika blå som sån där soppa larvpottorna i Vasaloppet missbrukar: näsan var en såsig köttroulad och håret fjolsommarens kompost.

Ja, det var alltså hur han såg ut innan jag hånglade upp honom i kommandobrygga… innan jag nöp honom i hans bryléskinkor och tapetserade hans underliv med mitt… innan jag befriade hans mun från tvärflöjten och fyllde den med en skinndito… och innan jag skojboxade hans slöa trippelhakor och flätade hans pattvårtor. Sen såg han ut som en betvingad soluppgång en dag då näringslivet lekte knullagömma och ”jihad” var namnet på en gräddbakelse.

Fasanerna gnällde i högan steksky när jag lämnade vårdpaketet som ett vederlagt argument på marken, och jag såg hur den forne flöjtspelaren formade sina läppar till ett ”tack”. Jag gäspade och masserada klentroget min lever med kaviarsoda alltmedan jag strödde söndersmulade frigolitbitar [jag är alltid beväpnad] omkring mig – för katter, småbarn och andra pålägg att sätta i halsen.


Det var dags att glida in till centrum. Allt tydde på att dagen skulle göra mig besviken. Det var så jag ville ha det.

Mot centrum var det, ja...

På tunnelbanan härskade pöbeln – ensamstående morsor som valt att hora i stället för att gå på soc., obildade folkpartister totalt nollställda inför företeelser såsom reporänta och konstitutionsutskottsorgier, läspande lesbianer och bölande bögar på jakt efter slaskiga slampslidor och paranta piltpenisar – kort sagt gräddan av de vandrande motiven för selektiv tvångssterilisering. Jag busvisslade på en taxi för att slippa fraternisera med Tellus termiter.

Taxichauffören var en kvinna, eller en taxichaufförinna som någon pk–blöja kanske hellre hade uttryckt det, i sina bästa av sju svåra år. Hon var minst sagt djurisk: alltså, hon var harmynt, kobent och svinsnygg… hon hade binnikemask, röda hund, och papegojsjukan… hon förfogade över hästsvans som hon ersatt av en gammal svinrygg, hon hade ridbyxlår och näbbstövlar. Allt det kunde jag se genom att sia i en gammal snusprilla jag haft i armhålan. Jag blev brunstig som en Jourhavande motmänniska på bäversafari och ville knulla henne på blinda fläcken. Det var bäst att kasta sig ut ur bilen innan jag ställde till med ännu en skandal.

Jag befriade mig från bilbältet, ninjavoltade ut genom takluckan och landade lite vimmelkantig, men på fötterna, strax bredvid trottoaren. Pinsamma ursäkter till människor blängde på mig och tog sig för pannan. En tonårig tös i Candy sucks cocks–tröja fnissade och hann gasta ”Titta, det är Fyll–Gudr…” innan jag sänkte henne med en slängkyss. Jag visade tänderna, bägge två, och morrade mot skocken av pappskallar som fortfarande starrbligade på mig, varpå de illa kvickt återupptog sina alldagliga sysslor – boffa lim, driva ut syntetiska smådjävlar ur inkontinenta åldringar och plugga på ettans gångertabell – och lämnade mig i fred.

Jag var tvungen att ha en sup. Kaviarsodan var slut och jag var riksportad på Bolaget. Det fanns bara en utväg, och det var en ingång… den ledde till puben Elvira Blåtira Madigan.

Elvira Blåtira Madigan var ett hugskott i råttan, milt uttryckt:

Ett tjattrande utan dess likstelhet guppade runt som båtflyktingar på drift undan lagens trånga tarm i den dyngfulla lokalen – som var mjölkvit av all rök. Opium, tänkte jag och hyperventilerade som Sigjårni Viiiver i ”Copycats in the cradle of filth”. Flimmerhåren krullade sig till presentlockar när de plufsiga orosmolnen drejade mina näsborrar.

Ruslycklig och Eiffeltornshög steppade jag fram till bardisken och rullade med mina ögonstenar. Bartendern var någon lymmelaktig praktikantjävel, men jag lät inte det hindra mig utan beställde en gallon Kreti & Pleti [lika delar Pucko, Loranga, munvatten, Explorer och formalin, toppat med grönmögelost och boxershortsströssel]. Trots drinkblandarens illa tilltagna underlivslängd fick jag den, som brukligt är, serverad i en stomipåse.

Jag svepte tösadrinken i ett andetag och tog ett steg närmare Gud. Men eftersom Gud är ett  skarn och jag var pank nödgades jag backa; med andra ord så spydde jag. När jag dränerat min kropp på kyrksafterna förnam jag hur Herren löstes upp och suddades ut alltmer tills jag slutligen bara kunde ana konturerna av bockfoten, treudden och den dolda kameran. Josefs son, muttrade jag tyst för mig själv eftersom jag fått lära mig att ’Jesus’ är en svordom.

Mina religiösa tillkortakommanden gjorde mig stursk lik en fluffer som vägrar ta den till roten, och jag tyckte mig vara redo att möta overkligheten. Med en Sonny Chiba-rundspark flög saloonsdörrarna upp och jag jazzade ut från krogen. Fortfarande småkåt efter mötet med det där clusterbombnedslaget till taxichaffis började jag att speja efter döfläsk. Det var lögn i fan; de som hade kunnat vara snygga hade graffitikonst i fejset och tätmassa i barnmatsbehållarna.

En av Alliansens Robin Hood-antiteser vinglade fram, med en sushibricka i famnen [en naken asiat med rå fisk, ris och sjögräs över hela kroppen]... jag tog mig en tugga av det råa köttet och säg hur vattenskallen knäade och höll sig för platsen för sitt bortgnagda öga. Jag log inte ens. Likgiltigheten pungslog mig lam, tam och helt apatisk.

Centrum var inte på långa villovägar vad det en gång hade varit. Besviken och lite ledsen i Argusögat misströstade jag och beslutade mig för att sticka hem. Jag knyckte en liten äckelgosses skateboard och hattade i väg. Min mun var torr och jag hade en stor klump i magen.


- - -


Trampar runt som i ett dimhölje med släggan [i själva verket en kulhammare] i ena näven och den bleksiktiga ursäkten till köttrumpet i den andra. Skärande amerikansk hardcore och allt för kärvänligt trallig black metal i högtalarna. Lägenheten outhärdligt varm. Det har gått så långt att t.o.m. inredningen och inventarierna svettas och förfaller: tapeterna börjar släppa kring taklisterna, man kan pilla loss små remsor av motbjudande smutsvit tapet [som tydligen valdes utan tvång av det snudd på med mig jämnåriga paret som bodde här fram till dess att jag snodde till mig lyan]... soffan har öppnat små apelsinsklyftestora hål i sömmarna, som ville den penetreras av en knallhård knullkuk [fel lya, fel pojke... sorry] eller bara visa upp sitt fluffiga innanmäte för en lysten publik som breder ut sig över dess mödom; handtaget till städskåpet föll i bitar när jag tog i det i går; kylskåpet flämtar efter luft och förmår inte vattnet från att koka... allt tycks vara på upphällningen att ta slut, och med ”ta slut” menar jag ge upp, slänga in handkrämen, plocka ner skyltfönstret.

Köttet hänger slappt från skelettet i garderoben - det skelett som än en gång framtvingats med våld och löften om bögstryk. Svetten droppar från pannan, den dråpliga frisyren fastklistrad på hjässan, skavsår i kväveck och ljumskar av sältan som skrubbat hudvecken under slaskvåt mardrömsslummer och meningslöst pickande på musen. Ett klick, ännu ett... beställningar av böcker jag inte förmår begripa... inköp av filmer jag inte vågar se. Skräms till olydnad av det allt för verklighetsavslöjande ljuset. Inte ens en sorgsen dammpartikel undkommer solens vrede... allt märks och avslöjas, inget göms i glömska. Det är inte skuggorna, silhuetterna, svärtan och mörkret som inyser Skräcken - det är ljuset som demaskerar och genomskådar fasaderna som är Den stora rysligheten.

Fortsätter vandringen. Cirkeltrampande med verktygen undanlagda. Inget av dem fyller någon funktion som det ser ut just nu. Styvnackat förblindad av tristessens stress. Vräker ut min inverterade skrattsalva över mig själv. Badar i begabbelse. Svalkar måttligt, snarare inte alls. Torr gråt utsmetad på delar av kroppen, mest i gommen och i handflatorna. Gåshud under ögonlocken. Solens smegma förgör alla tankar på en flykt till balkongen. Det brinner under naglarna. En stilla bön om kyla... is och snö... hagel och snålblåst... blöta löv och torra fittor. Drömmen är förmäten och svullen som en ondartad prostataförstoring. Slår mig fri - i Helvete heller! - drömmen stångar sig blodig mot självbefläckelsemoralens mentala murar.

Skuggan fnittrar och höjer sin machete. Skuggan ler åt mitt ordlösa välkomnande av det kalla stålet. Skuggan låter handgiljotinen träffa mig med Dess skugga... stålet träffar luften och gräver sig in i drömmen medan köttet - lurat och desillusionerat - inte ens fläktas av svingen när det feta knivsvärdet svischar förbi. Skuggan skrattar nästan ihjäl sig åt min besvikelse. Skuggan - Min egen personliga dissident...

Jag smeker mig kall av min av tama, lama av ångestrunk framtvingade kravallsperma. Solskyddsfaktor 69.

Centrum ånyo. Snart... Sedan... Strax... I morgon... Genast... NU!

 * * *

Och ungefär så här känns det:

[bedårande låt, av världens bästa band f.ö.]

The Kristet Utseende - Syramannen

 

Amöbor i sneakers

 

Blixt och dunder, maniska under[liv]... Sjunde åskknallen i hjärnlobernas universum. Synapsjävlarna och signalsubstanserna krigar med varandra, jag håller tummarna [fuck you-fingrarna snarare] för att det skall drämma till i alla sabla receptorer och reda upp oredan i den grå massan.

Ett försök till något slags samhällskritisk [nåja] humoristiskt [nåja] inlägg, i stället för självömkande, griniga kråkfötter. George Carlin har hajat hur långt dokusåporna kan dras - eller hur man kan använda dödsstraffet som ett slags dokusåpa-/fredagsmysunderhållning - och ja, den som inte hajar ironin i hans utbrott borde nog hänga med på ett gäng strömbehandlingar med undertecknad.

Nåväl. Snart sitter vi och nickar till med näven i chipspåsen och rapar tacosås medan folk tävlar om vem som skall överleva på TV. Hipp, kredd, kändispoäng... vad fan är överlevnad mot sådana guldklimpar? Fredagsmys deluxe!


 ¤ ¤ ¤


Texten går att sjunga till melodin till Björn Afzelius låt
"En kungens man" om man så vill.



Amöbor i sneakers [Dokusåpasången]

Jag haver blott en önskan, det är att bliva känd

ja, känd för vad som helst, även känd för att va bränd.
Så för att nå den himmel som tycks så underbar
beslutade jag mig för att bli en dokusåpa-star.

Tog sikte först mot Baren, men mest för nöjes skull,
för att få mixa drinkar, svina, vara full,
och sätta massa minus på varje dum person
som försökte hindra mig att vinna min miljon.

Sen åkte jag till Villa Medusas heta glans;
med husets vin, tequila, samt nakenbad och dans,
och svartvita kameler att sprida hit och dit,
men mest av allt få lata sig och leva på kredit.

Sen riktades min tanke mot en expedition
som styrs emot en främmande, vild vegetation;
där man kan leka skeppsbrott och inföding, minsann,
och vinna första pris om man är lagom litet grann.

Jag fick sen nys om Radio* och ville genast dit.
Jag tyckte jag var lämplig, för jag snackar massa skit.
Så lätt jag skulle valsa i eterns smäckra takt
för jag kan babbla massor utan att få något sagt.

Sen sökte jag till Farmen och dess modesta gård,
till en miljö som verkade skenbart fysiskt hård,
för att få protestera mot slakt och annat rått.
Att kött har varit djur förut, är nåt jag ej förstått.

Till sist jag hörde talas om Storebrorsans hus,
med kameror på toa, som filmar snopp och mus,
och folk som rullar tummar och lägger patiens
och allteftersom tiden går förlorar vett och sans.

Men ingenstädes dög jag, jag ansågs för normal,
så ensam i min våning jag lider svåra kval.
Jag övervägt beslutet, men jag skall ta mitt liv
för är man inte känd är livet blott ett tidsfördriv.

Då hörs ett brus från TV:n, som följs av Stenbecks röst:
"O, kändis-wannabe, jag skall ge dig ro och tröst.
I vackert, svartvitt motljus, i ljuv ultrarapid
skall du minsann få avlida på bästa sändningstid."

---

* Radio - en kortlivad dokusåpa

Förbanna solen

Finns inte så mycket att säga. Ger upp dikten, eller poesin, som i rim [och reson] och versmått, för att i stället låta en rätt torftig svada om hur jag upplever hysterin kring att armbåga sig fram först i kön vad gäller allt som är på tapeten, och där det inte finns en gnutta empati kvar, kräkas fram här på bloggen... 

Eller för att citera Nick Cave: "People ain't no good" Det finns så klart vackra själar och icke-brodersmördande guldkorn i detta sammelsurium av vandrande gödselstackar. Dessa livbojar till  lanternor lyser desto starkare. 

Men, kära ni: Lyssna på Swans bitterljuva dänga om att förbanna solen, och häng med i surpuppans [jag alltså] gnäll beträffande motmänsklighetens tarvligheter. 

Nu är nog för nu! One two, fuck you! Eller snarare: Two, three - fuck me!

Allt gott,

Edert lilla Sugpyre...

* * *


Det

Jag tänker inte på er längre; inte som individer,inte som människor, inte ens som vedervärdiga världsmedborgare. Ni späker omgivningen med odörer av konferensskvaller och börsindexstinkande blåsjobb; kväljande och störande stickande på en och samma gång. Men ni finns inte; ”ni” har blivit ”Det”, inte ens ”den”. Ett och samma mässande masstillverkat träsk, ett tvåbent Olustiga Huset av utslätat spegelglas, ett lindrigt andande pulsslag med Prada-gravyr i gommen.

Det kretsar kring uppmärksamheten som tjackskadade bålgetingar. Surret är konstant; ett sövande brus av klyschor och språkliga kullerbyttor som filtrerats bort till ett enda kvavt och kvalmigt verbalt täcke, ett jollrande bolster av ruttnande mobilsignaler och spygröna appar, som flämtar och epilepsiblinkar under skummad låtsaslycka på närmsta bar.

En gryning och en skymning i ett och samma flåsande: Det tar för sig och sminkar den skugglagda träcken attraktivt, med löften om en liggplats på mittuppslaget och en delad cigarett med Hen Som Bestämmer. Inget nytt under den förbannade sol som skäms över sin egen existens så mycket att den gömmer sig under svarta hål av marknadsföring.

Skrovliga tankar viftas bort av Det, detta Det som bär en smord verbal skrud, len som en barnstjärt. Jag följer PR-tricken på avstånd, aktar mig för att smittas av den förnäma förnedring som är Dets bruna betesmark. Jag beskådar den uppgjorda, förvanskade fighten under det att ingenting sker; stagnation, devalvering, förhalande – allt upphöjt till förgylld mundiarré.

Bredvid en Det-agenturssuktande klunga av mentalt plankton – som vaskar skumpa och viftar med bilnycklar till lyxfordon, vilka de inte har befogenhet att köra – gräver jag min egen sanning, dristar mig till att vädra lungorna, harklar upp en slempropp motargument, höjer en viskande observation av hesa skenmanövrar med kändisskapets straff som insats. Förlusten är ristad i olika sloganer redan innan den muntliga avsparken.

Men, någonstans, någon gång, växer en tanke till en krutdurk fylld av prostitutionsnegligerande rosslingar, och förädlas till en klusterbomb av bortskalat glitter, jäser till en värkande stämma av pur jävla envis äkthet. Men så är ögonblicket borta… bara så där… som ett förfluget engångsligg: Revolten, nystarten, upploppet – allt stannar vid en febrig snuva, som rinner ur min mun, reducerat till harangbesudlat snor, vilket landar på servetten och torkas bort långt före det att agitationen spillts ut på åsiktspodiet.

Och Dets vinnande tjatter fortsätter sin sövande framgångsritt, med TV-sända kvartssamtal, skvalande likt snålvatten ur Dets frestande urmoder – Skökan av plast och profit.

Jag hukar. Bakbinder tungan i munnen på min egen lilla Mållgan, så att inte orden skall välla ut och kasseras av Det. Ty cynismen är kärleken, den enda –ism som kan överleva Dets mullrande rubriker, krigiska utropstecken och Brutus-skimrande löpsedlar. Verbalt eller skriftligt? Helt oviktigt. Det har strimlat sin kluvna tunga och placerat en bit i varje notis, i varje samtal.

Det är allt.

Bomullsvåld

Synapskrasch. Snöslask. Halka. Insomnia. Medicinbrist. Den skäggiga ångestbebisens krampaktiga stryptag. 2013 tar vid där 2012 slutade, i sängläge med schack matt-placering av kroppen. Men det är bara januari än, och knappt det. Nåja, en kort lägesrapport bara, så det kanske kan förklara varför det inte dyker upp några ekivoka rallarsvingar för tillfället. Jag har inte rum för roligheter i huvudet. Idiotiskt nog. Förut dök de upp som bäst just när maran red mig som en demimond på flykt från Jack the Ripper.

Det här var en jävligt svår text att skriva, rent tekniskt. Refrängen var skitklurig, och den ser inte klok ut på papper. Det här är alltså min "version" av John Prines fantastiska låt Christmas in prison - och ni kan tita på originaltexten HÄR om ni vill hänga med i låten eller jämföra mitt [fåfänga] försök att använda mig av John Prines underbara, men svåra, melodi. Han fraserar mycket, så man får nästan sjunga eller nynna min text för att den skall fungera. 

Och, ja, vad handlar den om då? Det vanliga gnället. Att de på de höga hästarna bara ger slaskfolket bröd och skådespel, så löser sig allt? Nja, den här riktar sig egentligen lite mot alla "klasser", inte minst vad det gäller ytlighetshysterin och efertankens totala negligering. Och att vi förändrar någons situation genom att foga språket. Trams! Se till att ordna problemen för en rullstolsbunden i stället för att döpa om honom/henne från handikappad till handikapabel! [Och, ja, det är så klart snott från salig George Carlin.]

Har erhållit två ljuvliga böcker. Mer om det senare. Nu korpdojorna!

* * *

Bomullsvåld

Kring skjulet runt hjärtat
Finns taggtråd och plåt
Och muskeln bak bröstet
Den når ingen åt
Endorfinet är reglat
Passionen är stängd
För brännskadad ser man helst
Att Amor är hängd


Hur lång är strängt taget en evighet
Ja, räkna sekunder så kanske du vet.

Jag går bet
Jag går bet
Ytligt diskret, nu
Jag äcklas av maran
Men fan
Ta fram snaran
Ack, du


Talangen förvanskas
Till krimskrams och pynt
När kärlek till konsten
Blir sedlar och mynt
Och lungorna vädras
Uti all sin prakt
Men trots tjattret och pratet
Blir ingenting sagt


Hur lång är strängt taget en evighet
Ja, räkna sekunder så kanske du vet.

Jag går bet
Jag går bet
Ytligt diskret, nu
Jag äcklas av maran
Men fan
Ta fram snaran
Ack, du


Språket har tyglats
Och sången har kvästs
Romanerna brinner
Långt innan de lästs
Och om du än skriker
Och  vrålar som bäst
Så händer det inget:
”Förbliv vid din läst!”


Hur lång är strängt taget en evighet
Ja, räkna sekunder så kanske du vet.

Jag går bet
Jag går bet
Ytligt diskret, nu
Jag äcklas av maran
Men fan
Ta fram snaran
Ack, du

Kärlek till motmänskligheten

Människan är en älskvärd varelse som aldrig någonsin vill någon illa. Girighet och dålig smak är sådant som inte existerar. Här är vi alla trevliga små pysslingar - som förvisso tillåter oss skämta friskt om allt och alla, eftersom vi låtsas att vi har yttrandefrihet, och vara lite putslustiga emellanåt, men som för det mesta går runt med ett frejdigt smajl och håller upp dörren för varandra, hjälper trebenta katter över gatan och köper blommor till våra dövblinda grannar även när det inte är deras namnsdag.

Ni kan lyssna på en riktigt fin tirad om hur Älskvärd mänskligheten är och hur den bör behandlas... Och min lilla glada pamflett nedan, som skrevs av en gråtmild tjugo-plus-tönt i början av 2000-talet, [ja, Jag är den skyldige!], kan man ju speja in om man vill se vad jag anser om hur myspysiga alla tvåbenta sötnosar är. Jag har ingen snygg slutknorr på den här. Så vi säger så här: Snipp, snapp snutjävel!


* * *


Kärlek till motmänskligheten


Jag skräms ej icke alls utav troll och kalla kårar,
Men darrar blott vid tanken på en levande publik.
Och om jag – mot förmodan – skulle fälla beska tårar
är dessa blott ett alibi, en planlagd kosmetik.

För vem kan väl fördöma den som hukar huld och tjurar
med ögon som har översvämmats av försurad sorg.
Måhända lämnas jag ifred, men blott mig själv jag lurar,
ty stupstocken är nu mental och står ej på nåt torg.

Jag bär mitt ok i vredesmod på axlar som är spröda,
förtärda av en verklighet som ter sig alltmer skämd.
Där livskraften är vackrast hos personer som är döda
och där kärlek mist sitt ledmotiv och numer stavas ”hämnd”.

Rättsrötan är nu kutym men pesten kamoufleras
med tjusiga rubriker i ett saligt mediebrus.
Men mänskligheten är ett pack som borde komposteras
långt under mull och aldrig få ta del av nattens ljus.

Men såna tankar bör man sannerligen inte säga,
för usch och fy och ve om det obscena tar sig ton:
Om sanningen är vidrig gör man klokast i att väja
för högst densamma under det man prisar Gud och tron.

Mitt vemod som var stort och starkt har ersatts utav hatet
och vanmakten och äcklet har förädlats till förakt.
Jag skiter blankt ifall mitt hat må ligga mig i fatet,
jag bär Andreaskorset i orkan i all dess prakt.

Trettio silverpenningar förvarar jag i fickan,
den ende som jag har förrått är Svekets störste son.
Ormen som var morsan hans sågs som den fina flickan,
men hon var stöpt i horans form och gjuten i karbon .

Ett sminkat fnask med stinna juver som vår myt vill värna;
och kreatur med tvenne ben går på varenda fint
som dessa drägg belyser med sin konstgjorda lanterna,
och fårskocken den följer herden sin och lyder blint.

Jag korsfäster min arvsynd och fördärvar all min karma,
åtminstone om man skall tro varenda frälsartyp.
Ty dessa löss predikar strängt och ylar sig så varma
för denna unkna slavmoral som följs av veka kryp.

Av svek och illusioner är min ande impregnerad,
min stig är brant och hal och ramas in av dis och dugg.
Men när man går i motvind så är risken minimerad
att man skall råka ut för att förblindas av sin lugg.

Jag märker väl att sången min ock denna gång blir bitter
och poesin ger vika för en våldsam aversion.
Jag låter andra sjunga om ett somrigt fågelkvitter
och prisa vind och väder och slik sedvanlig schablon.

Ja, bottensatsen trallar och tar ej några strider,
det mest vågade de sjunger är att sommaren är kort.
De lever i ett luftslott av förljugna gyllne tider
och kommer på beställning när Mammon gnyr ”apport!”

Var knähund följer vindens väg och viftar glatt på svansen
och varje liten avvikelse ses som sjukt extrem,
men överst på menyn där står Allsången på Skansen,
ja, sånt akustiskt gruppsex löser månget världsproblem.

Populismens drängar får mig motvilligt att kväljas
när de marknadsför en ”värld” utan blodomlopp och själ,
där allting anses värdelöst som ej låter sig säljas
och den som är ett uns apart abrupt förtigs ihjäl.

Jag avskyr denna pöbel, men jag tar mig less för pannan
när jag inser att de snott mig på vartenda invektiv,
och att störst av alla losers är jag själv och ingen annan:
för jag lever som en död i detta sjuka underliv.

Blott en pojk

Jaha, ert jävla Sugpyre försöker att vara lite samhällskritisk i en rejäl genital svada. Altarpojksutnyttjandet av de katolska papisterna är väl inte som hetast just nu, men förekommer säkerligen i det fördolda i ungefär samma utsträckning som förut... här låter jag offret - som indoktrinerats till en mjäkande nickedocka som gladeligen ställer upp på Allt som gubben i prästkåpan vill utföra - komma till tals... det blir således ingen snyftvals, utan en hjärntvättad hyllning till övergreppen... samtidigt så kan man Alltid skämta om Allt. Texten kan för övrigt med fördel sjungas till sången Blott en dag - här framförd av sångfågeln Carola, och min text följer originalet någotsånär [nåja]. Den här filmen, Deliver us from evil, uppmanar jag alla att se för övrigt... Jag avslutar med att låta George Carlin lägga ut texten om dessa höga herrar och dess "moral"... Hangover and out.

"Now, speaking of consistency, Catholics, which I was until I reached the age of reason, Catholics and other Christians are against abortions, and they're against homosexuals. Well who has less abortions than homosexuals?! Leave these fucking people alone, for Christ sakes! Here is an entire class of people guaranteed never to have an abortion! And the Catholics and Christians are just tossing them aside! You'd think they'd make natural allies. Go look for consistency in religion. And speaking of my friends the Catholics, when John Cardinal O'Connor of New York and some of these other Cardinals and Bishops have experienced their first pregnancies and their first labor pains and they've raised a couple of children on minimum wage, then I'll be glad to hear what they have to say about abortion. I'm sure it'll be interesting. Enlightening, too. But, in the meantime what they ought to be doing is telling these priests who took a vow of chastity to keep their hands off the altar boys! Keep your hands to yourself, Father! You know? When Jesus said 'Suffer the little children come unto me', that's not what he was talking about!"

/George Carlin

* * *

Blott en pojk

Blott en pojk, en grabbhalva i sänder,
Ack min bröstkorg du får komma på!
Pungen ilar av Gud Faders händer
När de smeker mina kulor små.
Han som när för mig en faders kättja
giver ju mig varje skymingskväll
min förfallna del av snusk och lättja,
när han bottnar i mitt köttfärsspjäll.

Jämt han ber mig mina skinkor sära,
här finns inte rum för någon nåd.
Varje dag ack stjärthalvorna skära
randas röda av hans köksgeråd.
Att sin dyra svendom tryggt bevara
är ett brott, ej värre illdåd finns:
”Varje torrboll, sjappa till Sahara!”
skrek han ut, jag mådde som en prins.

Hjälp mig då att suga djupt och häftigt
så att dina höfter går i spinn
Och jag lovar föra mig beskäftigt
när din manna sprejar nunan min
Hjälp mig Herre att med dina händer
smörja in mig med ditt sädesslag
Blott en pojk, en grabbhalva i sänder,
och den pojken råkar vara jag.

Bildter från Sudan

Jag citerar George Carlin eftersom hans fina tirad går utmärkt att applicera på Sverige också:

"Now, there's one thing you might have noticed I don't complain about: politicians. Everybody complains about politicians. Everybody says they suck. Well, where do people think these politicians come from? They don't fall out of the sky. They don't pass through a membrane from another reality. They come from American parents and American families, American homes, American schools, American churches, American businesses and American universities, and they are elected by American citizens. This is the best we can do folks. This is what we have to offer. It's what our system produces: Garbage in, garbage out. If you have selfish, ignorant citizens, you're going to get selfish, ignorant leaders. Term limits ain't going to do any good; you're just going to end up with a brand new bunch of selfish, ignorant Americans. So, maybe, maybe, maybe, it's not the politicians who suck. Maybe something else sucks around here... like, the public. Yeah, the public sucks. There's a nice campaign slogan for somebody: 'The Public Sucks. Fuck Hope.'"

* * *


Bildter från Sudan


Carl Bildt till Sudan drog en dag,
för att visa upp sina behag
stolt från en tribun,
mot kritik helt immun;
ty vad är folkmord mot bostadsbidrag?

Trots goda föresatser

Ordkargt pladder från en humorist utan skämtlynne...

* * *


Trots goda föresatser

Ja, skriken
från publiken
är hysteriska och idogt jävligt gälla,
och klangen
i falangens
rop är bitter som min sista marinella,
där jag sitter så förlägen
och allena är i vägen,
som ett i ogräs i idyllen, för de högtravande borgerligt nationella.

Förvriden
utav tiden
som vi låtsas att vi lever i skymundan
jag förbannar
att jag stannar
och helt sonika ej hinner smita undan,
när jag bombas av kritiken,
som är narcissistiskt sniken,
för när allting går åt helvete så kan man ändå gott se ner på pundarn.

Mången kappa
börjar glappa
och tar luft med hjälp av populismens vindar,
men profiten
gör en sliten
och stålar ännu mer än starr förblindar,
tänker jag och räknar ören,
likt Den glada amatören
som med mössan i sin hand ber om en allmosa vid gallerprydda grindar.

Måste buga
för att duga,
inte går det att stå upprätt, rak i ryggen
när man tyglas
eller pryglas
för att inte spränga korthusstarka byggen.
Dessa luftslott utav löften
skjuts i sank med ord från höften,
men den som känner arkitekten är helt utom fara, ja, han är en trygg en.

Men buteljen,
liksom helgen,
börjar sakteliga på att bli dränerad,
och korken,
liksom orken,
är för längesen i rännstenen placerad.
Så jag reser mig från bänken
som den felande länken
i ett kargt klimat av konkurrens där känslan av förakt är patenterad.

Och jag vandrar
och jag klandrar
blott mig själv för att jag fogar mig i leden.
Jag vill skonas
men försonas
automatiskt med förnedringen och vreden,
och min vilja förr så stekhet
har kylts ner utav min vekhet,
varje irrbloss har blåst ut likt varje embryo av kamp, ty sån är seden.

Kristen Mustasch - Knutby Remix 2012

Med tanke på att "Barnflickan" nyligen släpptes på fri fot tar jag upp en gammal onding och fräschar upp den en smula. Texten går att sjunga till Thore-Callmars Orkesters fantastiska låt 'Mustaschen' - och man bör lyssna på den innan man läser/nynnar min text, för att få in rytmen. Tror dock jag har mer text i min än i originalet, men så är jag ju ordfnask också.

”Jag var en normal tjej, med kristen bakgrund.
Hur skulle jag kunna få tag i ett vapen?”

/'Barnflickan'

* * *
Kristen Mustasch - Knutby Remix 2012


Jag är en barnaflicka,
som på mitt kors ses slicka
var gång jag kallar mig för Kristi Brud.
En man jag mig vill finna
som tar min mödomshinna:
Med samlag vinns ju segrarna åt Gud!

Demoniska små stämmor
ploppar upp som blemmor
i skallen min och via SMS:
Jag befalls att mörda
en kärring nästa lörda’,
trots hon är satt i långt gången grossess.

Men då kommer pastorn, den hingsten,
och sliter och drar i mitt hår.
Han är så löpsk trots firandet av pingsten,
han vill dyrka upp mina lår.

Pastorn var så vacker
trots sina hatattacker:
Han lovade till himlen ge mig lift.
Försåg mig med patroner
och löften i miljoner.
Han var så flink med hammare och gift.

Jag kan bara lipa
när domstolen skall skipa
rättvisa, och jag begriper allt:
Vår köttigaste måltid,
som vi åt på rekordtid,
var pastorns fru och inte Pitepalt.

Och då kommer pastorn, den hingsten,
och bönar och ber om nåd och knull.
Han är så pilsk trots firandet av pingsten,
av Guds lem han fyller mig full.

Sonett till blodbanken

Eftersom vi i dessa dagar inte tillåts vara sjuka när vi är sjuka, utan skall var tillgängliga till den yttersta lilla del som de facto går att producera något så att Mammon kan gnugga sina gyllene pungkulor heta och feta, så är det inte alltid så lätt med ekonomin för oss som faktiskt - trots hotet om indraget ekonomiskt bidrag - inte klarar av att jobba p.g.a. våra sjukdomar. Då gäller det att vara lite klurig, då gäller inga jävla vanliga tiggarfasoner, inte sitta på torget med ett munspel och en koffert... nej, för helvete, medborgare, tag i från tårna, gör något radikalt, sälj er till staten, hora som det luder ni förväntas vara. Och räcker inte det, så, tja, då finns ju alltid blodbanken. Och kom ihåg, är ni så gott som totalförlamade och bara kan röra en hand så kan ni alltid ge regeringen fingret!

* * *


Sonett till Blodbanken

Till sjukan åkte jag helt tom på pengar,

med mål att skänka blod emot en slant.

Ty hälsan den är inte relevant

ifall man tillhör fattigdomens drängar

Jag visades till en av sjukans sängar,

signerade kontraktet elegant,

som klargjorde min kropp var satt i pant,

och drömde om profitens vackra ängar.

Mitt blod strömmade ut likt vårens bäckar

tills inte någon droppe återstod,

förutom på mitt bröst små spridda fläckar.

Jag åkte ifrån sjukan tom på blod,

men fickan fylld med stora, feta checkar.

Jag avled men min avkastning blev god.

Livets Ord - En hora i fårakläder

Thomas delar efternamn med Uffe. Han är f.d. pastor inom Livets Ord-kyrkan och ansvarig überführer inom den dagverksamhet inom AF/FK jag går på just nu... repriserar det jag skrev på Facebook om honom här, för jag orkar inte skriva mer saker om den där jävla hydran, skallerormen, skökan... han skall inte få dränera mig på min energi. Så här kommer bakgrunden till mitt hat. Förutom Hans bakgrund som Livets Ord-pastor och sexualmoralist - han anser att sex bara skall ske för barnalstring:

Texten är alltså dedikerad till det ryggradslösa as till Livets Ord-pastor som väljer att avskeda den bästa chefsperson jag någonsin träffat, med orden: "det är en intern sak"... Den interna saken fick jag via min chef veta var att hon "varit illojal mot företaget" eller med andra ord att hon har haft stake och fitta nog att uttrycka kritik och ha egna åsikter gentemot sex- och kvinnofientliga pampar med ölmagar [vigvattensmagar?] och kukkomplex.

Jag äcklas, torrspyr, lipar och och sneglar mot hammaren. Styrelsen skall komma och informera oss om deras beslut nästa vecka. Onsdagens möte var hätskt, milt uttryckt. Jag tror att nästa möta kan spåra ur helt. Vi får hoppas på det. För vi vet ju alla att kaos regerar... Och kaos är ju som bekant granne med Gud... Kryp till korset era harhjärtade, frikyrkliga jävla amöbor!

* * *

Livets Ord - En hora i fårakläder


Mot Uppsala styrde jag färden
Rakt mot den hycklande världen
Ty jag hade stämt träff i Ekmans stora sal
Jag mottogs med helt öppna armar
För jag vet att nakenhet charmar
Där fick jag se synd och tungomålets tal

Jag visades till ett par stolar
Av sminkade karlar i kjolar
Där fick jag bevittna hån och exorcism
Sen började Uffe att vråla
Och höjde sitt glas för att skåla
I människors själar, blod och masochism


Ja, det var Uffe, Thomas och jag
Vi hade stämt träff på just denna dag
Uffe var kvinna och Thomas var brud
Själv var jag Satans utsände bud
Som skulle tillgodose alla deras behag


Och efter det skrikiga mötet
Fläkte så Thomas upp skötet
Där fick jag se maskar, hakkors, heroin
Sen visade Uffe mig vägen
Till bastun, med blick så förlägen
Men först dags för dyk från kristen trampolin

När vi hade plaskat och simmat
Och Thomas på Uffsingen limmat
Då gick vi in i bastuns heta vrå
Sen efter en blöt sextionia
Thomas till Uffsingen fria
Så jag lekte präst och vigde båda två


Ja, det var Uffe, Thomas och jag
Vi hade stämt träff på just denna dag
Uffe var kvinna och Thomas var brud
Själv var jag Satans utsände bud
Som skulle tillgodose alla deras behag

Ja, det var Uffe, Thomas och jag
Vi hade stämt träff på just denna dag
Uffe var kvinna och Thomas hans brud
De gifte sig inför Djävulens bud
I samklang med de kristna bögarnas lag

Pig Brother & Robinson Krympling

Pig Brother och Robinson Krympling, bara två av alla vedervärdiga horprogram till dokusåpor i dumburken, men också de två största - om man undantar missfostret Bonde söker fistfucker - vad jag har förstått. Ordet värdighet har blivit ett skällsord. Och med värdighet menar jag inte något slags småborgerligt feodaladelfasonaktiktig fisförnämt beteende, utan att vara sig själv... att inte vräka ur sig spelade roller framför en kamera, att inte fjanta runt och låtsas vara dummare än man faktiskt är [jo, vissa kan faktiskt det] , att inte byta skepnad till en bitch eller manwhore för att kamma hem röster, stålar, beröm, framgång, VIP-biljetter, plastbröst, botoxpannor, pittförlängare, laserbehandlingar mot generande hårväxt och så vidare.

Och som jag skriver i dikten/låttexten gör man sig själv en otjänst genom att över huvud taget uppmärksamma äcklet, för att tysta ner spektaklet är enda chansen att få det att dö ut. Jag skulle älska att/om det gjordes ett slags Big Brother med kameror och hela skiten och de fick vara inne i si och så många veckor som de nu är inne, och när de kommer ut får de veta att ingen kamera varit påslagen. Det kanske redan har testats. Vad vet jag? Men gör det gärna igen... varje gång.

Limerickar kommer. Skrev just en om min hemstad. Skabrös och rätt underfundig. Sätter den snart. Men jag är på för dåligt humör. Ni får gärna kommentera. Jag får fan aldrig kommentarer. Skriv att det är skit om ni tycker det, hellre uttryckt kritik än nedtystad sådan, hehe.



* * *


Framtida nobelpristagare


Är man korkad eller djärv
om man möter sitt fördärv
utan pansarplåt och utan något byråkratiskt värn?
Är det uttryck av cynism
eller rimlig realism
att påpeka att visdomen har blivit omodern?

Att va' hjärtlös är en skänk
ifrån ovan, och en länk
till det Paradis som varar i en kvart och icke mer.
Där mäts lycka och behag
genom antal mittuppslag
man flankerat, medan änglar heilar och Hin Håle ber.

Ack, min bitterhet är stor
och jag håller den à jour
medelst skärskådning av slöddret via TV, via press.
Där är brist på intellekt
nånting sexigt, nånting fräckt
och där straffar par i nollor utan möda triss i ess.

Det är knappast någon slump
att begrundarn ses som plump
då man hyllar allt det ytliga som anses skäligt grunt.
Varje hjärna sätts i pant
för en plastbyst, så bastant.
Sedan detta blev kutym så ser jag vanvettet som sunt.

Ge mig serum och morfin.
Ge mig bot mot idiotin.
Ge mig genvägar till sagans land så jag kan härda ut.
Ge mig syre, ge mig luft.
Ge mig åter mitt förnuft.
Ge mig konstgjord andning, ge mig hjälp, mitt tillstånd är akut.

Mot all idiosynkrasi
gör min mage myteri.
Denna sopstation till himlakropp är härjad av patrask.
Dessa inställsamma as
tillhör Midas snikna ras,
och är långt mer värre skökor än ett uttjänt gammalt fnask.

Vad det tjattras, vad det bräks,
vad det kacklas, vad det kväks.
Det är coolt och hippt att pladdra utan att få något sagt.
Samma torftiga refräng,
att få dela cigg och säng
med en urblåst öbo alltför dum för att förstå en pakt.

Fan, man ser dem överallt,
i varenda show och spalt,
som de lobotomerades förgyllda prototyp.
Inte är det någon sport
för en misslyckad abort
att få fram ett ”bah”, ett ”liksom”, kryddat med ett värdigt ”typ”.

Denna tuggummirevolt
prisar hänryckande stolt
sin begåvning att förskjuta varje uns av reflektion.
Men jag tror nog jag förstår
att de faktiskt ej förmår
tänka efter; deras enda hjärncell slåss för erektion.

Trots man genom okulär
konstaterat att de bär
på amöbans gen och just förmår att äta med bestick;
så har varje imbecill
fått mig dit precis de vill:
De har skapat reaktion och inkasserat än en blick.

Så med samveteskonflikt
gör jag färdigt denna dikt
fast jag hajar att den motverkar sitt ändamål likväl.
Dessa kryp i sina träsk
de förvandlar hat till fjäsk:
Förinta dem det gör man om man tiger dem ihjäl.

Äcklet

Jag skäms, kära läsare. Det finns inte ett uns så kallat snusk i den här bloggpassagen. För en gångs skull överraskar jag er med något helt annat, något svartsynt, iskallt, sönderslitet, hatfyllt, men ändå fyllt av bräcklig passion. Jag lovar att det inte blir en vana. Jag har limerickar till förbannelser i fickan. Men det känns som att jag behöver få ut något annat just nu. Allt är verkligen becksvart och kanske är det ironiskt nog skrattretande att lägga in en så kallad seriös text, kanske skrattar ni mer åt den.... det är helt okej i så fall. Skrattet är den bästa reaktionen jag kan få av er läsare; tårar och erektioner, väta och ångest till trots. Så, kära smyggluttare, den här är uppe några dagar, sedan seglar vi vidare i smutsen, i den verklighet som det här vackra, jämställda landet har skänkt oss. Funderar på en riktig käftsmäll mot kungahus och regering, öppna dörrar, jag vet, men de kan inte få stå oansvariga för den här sörjan av griserier. Nåja, moralkakorna har doppats färdigt i pulverkaffet. Vi åker. Ni behöver inte läsa. Det kommer som sagt nytt i slutet av veckan. Hav överseende för mitt [illa]mående, älskade vänner...


* * *

Äcklet
 
Vem är jag att kröka ord till rim för min agenda
som ändå ingen hajar [och det inkluderar mig]
och travestera klyschor som att alla skepp är tända,
att tärningen är kantad och att jag betyder nej?

Nej, fan vet varför, fan vet hur och fan vet när det händer
att allting går i lås och lämnar gallerdörrn på glänt.
Men inte bryr väl jag mig ifall vinden dör och vänder
när grisen grymtar i sin säck och skiten går till pränt.

Jag lirkar bort en stavelse med obsoleta satser,
med tonlägen, förkortningar, med slang och dialekt.
Allt för att peta in en rad om fogdarnas strapatser
och något om att kapitalet kärleken har stäckt.

Och stjäl det gör jag hämningslöst med fördel från antiken
med ord om Orfeus, Dionysos och sireners sång.
Mitt babbel om misär och kval gör dock envar besviken
ity Pandoras ask var blott en simpel skokartong.

I flärdfull primadonnaskrud såg jag mig som den tuva
som skulle stjälpa maktens lass med pennan som mitt svärd.
Revolten rann dock ut i sanden som en febrig snuva
när pennan blev en dator och min dikt blev aktningsvärd.

Måhända skvätter jag väl fram nån snillrik formulering
om samma gamla trio: apati, kommers och spleen.
Men guldet som min penna spinner är en zinklegering:
triangeldramer hör väl hemma i geometrin.

Så lätt att gasta stämman hes för knegarromantiken
när proletariatet flyttat in på Östermalm
och bankboken är fullklottrad med tal från skolastiken
och ”radikala” texter nynnas fram till någon psalm.

Nu strängarna, de enda, gnisslar falskt och gällt på lyran
och jag legitimerar horeriet med en kör:
”Jag gör det blott för brödfödan och för att pynta hyran.”
Helt plötsligt framstår Stolpe som en vänsterdebattör.

Och inte ids jag möta mina svek, nej, bättre väja
och bara glida ner till Saint Tropez och ta det lugnt.
Men från mitt köpta paradis hörs Schopenhauer säga
att ingenting betyder nåt, så dags att sätta punkt.