Acceptansen

"Förstå dig själv, acceptera dig själv, men var inte dig själv.” 

 /Luke Rhinehart -' Tärningsspelaren' 

 

Okej, ädla vänner, gnullungar, smyggluttare, sumponanister, Volkpartister, seriemödrar, knullturbärare, humansörja, och helt vanligt patraskslask - nu kör vi i gång med den riktigt gnyende Martyr-Marseljäsen. Först lite bakgrundsinfo:

Efter en försommar med ett riktigt spexigt medicinbyte [MAO-hämmare] som pajade ämnesomsättningen och förstörde smaklökarna [kaffe, viss mat, Pepsi m.m. gick inte att förtära eftersom det smakade unket], och gjorde mig allmänt fläng i roten, så följde en fyra veckor lång strömbehandling, d.v.s. ECT. Den här gången utfördes ett annat slags behandling, bilateral heter den, där man tillför ström på båda sidorna av huvudet i stället för bara den ena. Grillfesten resulterade i fem veckors mer eller mindre total minnesförlust: jag fick uppleva hur det var att känna sig dement och efterbliven, en spännande och annorlunda [och jävligt otäck må jag villigt erkänna] upplevelse. 

Nu är det hursomhelst konstaterat att den här patetiska parveln inte blir hjälpt av ECT emedan fanskapet lider av klinisk depression, och det biter inte ECT på. Det har ju förvisso stått i min diagnos i över fem år, så man kan ju tycka att de borde upptäckt det tidigare och inte låtit mig få uppskattningsvis 150 behandlingar under de fem åren. Bara i fjol hade jag tydligen fått 42 stycken enligt den överläkare jag träffade i går. Jaja. Färdiggnällt om det nu. 

Att speja på Babel och inte ha en susning om vad Ernst Billgren heter, p.g.a. elchockspartajet var inte världens roligaste upplevelse. Inte att inte ha en aning om att ha sett Gnaget mot Manchester United heller, även om det var en fånig plojmatch. Nåväl, nu är gossebarnet tillbaka i vanlig form [till 95% åtminstone] och är glad över det, men samtidigt så jävla äcklad över att se hur den här roterande hemorrojden till planet med dess vandrande spottloskor ter sig. 

Jaja. Den här högst personliga gråtvalsen var meningen att vara kronjuvelen i den bok som aldrig skulle ges ut. Jag har gett upp allt sådant förmätet skräp. Jag släpper skiten här. Och, ja, blinkningen till Fröding är högst medveten.

* * *


Acceptansen

Jag stångar mina lungor blodiga mot acceptansen

och hålls tillbaka som en uppstötning vid kvällssupén.

Jag söker blomma ut till den jag är, men acceptansen

får mig blott att förgöra detta frö som satts i sten.

Det stöts i domsbasunen, men värre; acceptansen

den gör mig till den där som jag aldrig bad få bli.

För ingenting förändras när man diar acceptansen,

med modersmjölk förgiftad av försoningsshysteri.

Etter, galla, glåpord smälts till slask, av acceptansen,

och rinner av var gås jag inte nänts säga ifrån.

Protester och revolter görs till hån av acceptansen,

Men självkritik och vanvett blir till skarpa inre dån:

”Förhäv dig ej, förkväv dig helst, då finner du balansen!

Låt tankar bli till aska och förändringslust till sot!

Du måste töa bort och bli ett med acceptansen!

Du får och kan ej ändra dig, mot dig finns ingen bot!”

Jag rider acceptansens mara, tjudrad vid dess byglar

men gör ett fåfängt motangrepp, försöker slå mig fri.

Fast här gäller raka led och svar på tilltal, strama tyglar;

så här väljer acceptansen när och hur man gör sorti.

Ty ränkerna jag smitt de tappar fullständigt substansen,

och det som sipprar ut från min hermetiskt slutna hals

blir snabbt till argument som befrämjar acceptansen.

Med stum gallimatias förändras inget alls.

Så låter jag min stolthet och min frihetslängtan sväljas,

så jag för evigt i en fridfull grå tristess få dväljas.

En vindflöjel, en väderkvarn jag gjorts av acceptansen,

ty nu har jag försonat mig med detta icke-liv

och insett att min levnad enbart är ett tidsfördriv,

där torra tårar lyser svart i dyn, i acceptansen.

* * *

Låten kanske inte korrelerar helt med min text... men det finns vissa drag i huvudpersonens flyktbeteende som går att spåra i dikten, men främst är sången och texten i sig så  in i helvetes jävla bra. Hårdare än de flesta black metal-sånger!

Länk till texten:

http://www.metrolyrics.com/karla-faye-lyrics-mary-gauthier.html

Godnattsagan

Ett triumftåg av skäggiga ångestbebisar saluterar i huvudet, med pompa och ståt. Har svårt att riktigt fokusera mig på någonting; känns som att hela hjärnklumpen är fylld med fetvadd. Märkligt. Just det psykosomatiska uttrycket alltså. Den här lilla strofen nedan är bara en liten humoristnihilistisk pryl som jag skrev för ett tag sedan. Inget att haka upp sig på. Jag tycker den är rätt rolig. Och citatet från "Tärningsspelaren" är också både skojigt och tänkvärt. Speedad på Pepsi Max, kaffe och Göteborgs Rapé, så kan saker och ting gå lite hur som helst [har jag märkt]. Hazlewood-dängan är en pärla. Kolla upp den med Boyd Rice också. Ge mig en kramtröja som folk kan signera!

”Önskan att ta livet av sig och att mörda, förgifta, förinta eller våldta andra anses allmänt inom psykiatrin som ’sjukligt’. Osunt. Skadligt. Närmare bestämt syndigt. När man har lust att ta livet av sig förväntas man förstå och ’acceptera’ det men för guds skull inte göra det. Om köttets lust är riktad mot en hjälplös tonårsrumpa bör man acceptera sin lust, men inte ens lägga ett finger på hennes stortå. Man kan hata sin far - det går an, men inte slå ihjäl gubbjäveln med en klubba.

Förstå dig själv, acceptera dig själv, men var inte dig själv.”

/Luke Rhinehart - Tärningsspelaren




* * *




Godnattsagan


Mamma, jag vill hem.
Låt mig förintas till mig själv
inuti dig.

Öppna din skrevfamn,
ta emot mig som ett krälande sår
och vanvårda mig fri.

Eller hellre:


Låt mig simma i det inre,
bort från dig och in i den mynning
som borde ha avlossat mig mot ditt ansikte.




* ** 

Lyssna och sug!

Mediapati

Det fanns faktiskt en tid då jag trodde att det man eller snarare Jag - [ordet "man" eller "en" - i det sammanhanget att man [Sic!] raderar sitt eget personliga pronomen borde i sig raderas!] skrev och plitade ner, kunde påverka människor och storföretag och göra skillnad. Jag vet, naivitetens dödsmoder!

George Carlin uttryckte det väldigt bra - och jag kanske redan har delat det klippet - att "bakom de flesta cyniker står en desillusionerad och sviken idealist". På mig stämmer det. Jag försökte. Men nu sitter jag bara ned i kärran och åker med, noterar emotionellt missbildade fanstyg och beskriver det i mina pamfletter.

Det går att se både idealisten och cynikern i texten nedan. Jag var i äldre tonåren när den skrevs, och Internet hade inte tagit över helt - Facebook fanns inte, och det såldes fortfarande papperstidningar en masse. Den borde ju så klart uppdateras som bara den, med "Likes" och "puffar", men det skiter jag i just nu.

I stället låter jag den lille tonårsidealisten [med sina cyniska smittkoppor] få komma fram och vädra sina lungor: Ett litet vackert ljus, oförstört och utan kluven tunga, som får bräcka dessa  vidriga vårflammor som blottlägger livets alla celluliter.

* * *



Mediapati


Drakarna kämpar med käftar som dryper profit
Sanningen är sekundär, ja, den hör inte hit
Alltid beredda att gå över lik
För att få kröna en lönsam rubrik
Det är journalistik

Löpsedeln är en av teserna Luther förlagt
Kallas den lögn kan man hävda den blott var abstrakt
Versalerna slåss med varandra på pränt
Ty en gemen är ju blott impotent
Det är allmänt och känt

Likgiltigheten är smakfylld och lönsam som få
När man förhindrar en sanning att målet sitt nå
Rör vid min gåsfjäder, spruta ditt grumliga bläck
Gör min notis till en meningslös fläck
Ett förbisett streck



Valsarna rullar och trycksvärtan etsar sig fast
Ärlighet är en blamage, en defekt, ja, en last
Källkritisk granskning är inget för oss
Vi bryr oss ju enbart om blaskans kaross
Vi gör guld utav rost

Vi har alltid rätt, ty vår makt är så gäll och robust
Att korrigera är ekvivalent med förlust
Men om vi har fel så har vi ändå mod
Att säga att läsaren inte förstod
En beprövad metod

Objektiviteten är smaklös och fruktlös som få
Nyttjar man den har man sänkt sig till dårens nivå
Stryk mina bokstäver, ersätt dem med fantasi
Gör av artikeln ett tamt kåseri
Som man bläddrar förbi



Jordbävningsoffer är inte alls kommersiellt
Vem orkar bry sig om hur det i världen är ställt?
Svältkatastrofer det håller man kort
Mittuppslag skänks åt nån kändis abort
Inget öga är torrt

Fingrarna har färgats svarta av all retorik
Som fyller var spaltmeter för att dra till sig publik
Kritiken jag riktar mot denna skandal
Blir endast lydig, patetisk, banal
Ja, ett slött pekoral

Uppkäftigheten är dämpad och lätt att försmå
Och äro vi högljudda äro vi alltid för få
Kväs mina åsikter, tukta min smak
Gör insändaren till ett hyllningsschabrak
Som gynnar er sak
Gör mig harmlös och spak



* * *

Kärleksbrev till Västmanlands Landsting

Jag vet, det var ju humor den här bloggen skapades för. Tjafs och dalt, skratt och hysteri, trams och larv. Sedan kommer melankolin och förpestar hela rasket och lägger sig som en fuktig, svart filt över alltsammans... det är ju inte schyst, särskilt inte mot er stackare som följer skiten. Men jag försöker verkligen vara "rolig", men det vänder sig i magen, skinnet inverteras, hjärtat och lungorna kramas ur likt smutstvätt... ibland blinkar det till någon liten skrattfest, eller snarare en glimt i ögonvrån, ett garv som sätter sig på tvären och fastnar i halsen. Mer är det inte.

Jag lutar mig dock ofta mot självironin och Skrattet, det är det som räddat mig genom det här som många kallar Livet. Ibland orkar dock inte fnisset stå emot demonerna och allvaret, hjärtnupenheten och vreden. Den här prylen skrevs kring sekelskiftet, ja, milleniumskiftet alltså. Den är dock uppiffad en smula, stycke två är ju - som ni ser uppdaterat - och lite reviderad, men man ser ju klart och tydligt att det är en gammal grej. Det är rätt styltigt och nödrimsrunkigt. Men känslan finns där. Och därför väljer jag att publicera den. Och, nä, man behöver inte ta allt bokstavligt: det är det sista stycket jag tänker på då - Samtidigt! det är ju Där humorn kommer in. Den Svarta humorn som faktiskt gör skriften värd att läsa över huvud taget! Till sist: Att Känna så är ju en sak, att de facto Utföra det är en annan sak.

Skrattar bäst som skrattar högst!

- - -




Kärleksbrev till Västmanlands landsting*


Jag sitter i ett väntrum på ett kliniskt hospital,
mitt förtroende för staben är förbrukat.
Jag sitter och förbannar ett genetiskt kapital,
som jag ärvt, som är förpestat, sjukt och stukat.

Jag låter tanken flyta genom två decennium;
det var då jag först fick känning av besvären.
Det var då jag sökte hjälp i Doktor Viktigpetters rum,
men redan då så satte Vården sig på tvären.

Jag förklarade min smärta och till det mina symptom,
men jag möttes av det nedlåtande flinet.
Min värdighet man snodde som en hjärtlös ekonom
och på samma gång man stal serotoninet.

Man sa jag var för ung för all den värk jag påstods ha:
”Det är nog växtvärk eller fantasier!”
Ja, lite spott och spe det är väl nåt man får fördra
när man söker sig till landstingets genier.

Men jag harvade och gnetade och hankade mig fram
och remitterades till Smärtkliniken.
Men de kunde inget göra. Nästa anhalt: Ryggprogram!
Och jag blev blott ännu ett tal i statistiken.

Ja, alla charlataner granskade problemet mitt,
och behandlade mig med ström, massage och nålar.
Trots otaliga vistelser var allting jag blev kvitt
mitt självförtroende och mina stålar.

Man ältade men enades att det som var förstört
var ej kroppen utan allting satt i psyket.
Så var det knappast förut, men nu är mitt själsliv kört,
tack vare läkarkårens folk, det byket.

Jag summerar mina känslor: Nu så står jag inte pall.
Jag har tröttnat på att ej bli respekterad.
Jag befriar mina tankar med en sista ljuvlig knall,
kanske ser de ock min död som simulerad.


-  -  -



*Hette från början "Bowling for Västmanlands Landsting" men det kändes lite puerilt och barnsligt... jag äger ju inte ens ett klot.








Big Fish - Fritt för vinden

Kravallsperma

Ett sus, ett dus, ett rus... inget ljus. Fortfarande skaver och gnager det i hjärloberna, vet varken ut eller in... koncentrationsförmågan är totalt torpederad. Hallucinationerna kommer och går. Får för mig att det är en bra idé att fyra av tre maskiner tvätt mitt i natten. Och samtidigt: kanske kan det lösa sig. Vi får se. Envis har jag alltid varit. Och den här totalt absurda och rabiata skriften jag publicerar nedan är skriven i ett djävulskt rus, jag minns det knappt. Har förvisso korrigerat en del stav-/skrivfel, annars är den orörd. Den som vill får gärna analysera den. Texten innehåller ju två helt skilda delar, ett slags Rabelais-ode och ett slags uppgivenhetsflöde à la Dagerman [jaja, nu smickrar jag mig själv Hårt!]... 

Nåja, ta av er säkerhetsbältene så åker vi. Full patte, plattan i mattan!

* * *

Kravallsperma


Han satt där med tvärflöjten och bubblade ut en melodi så horribelt barnvänlig och saftkalasdoftande att man riktigt såg hur insulinet fräste i käften på’n. Hans leende var snett och vint, ögonen var lika blå som sån där soppa larvpottorna i Vasaloppet missbrukar: näsan var en såsig köttroulad och håret fjolsommarens kompost.

Ja, det var alltså hur han såg ut innan jag hånglade upp honom i kommandobrygga… innan jag nöp honom i hans bryléskinkor och tapetserade hans underliv med mitt… innan jag befriade hans mun från tvärflöjten och fyllde den med en skinndito… och innan jag skojboxade hans slöa trippelhakor och flätade hans pattvårtor. Sen såg han ut som en betvingad soluppgång en dag då näringslivet lekte knullagömma och ”jihad” var namnet på en gräddbakelse.

Fasanerna gnällde i högan steksky när jag lämnade vårdpaketet som ett vederlagt argument på marken, och jag såg hur den forne flöjtspelaren formade sina läppar till ett ”tack”. Jag gäspade och masserada klentroget min lever med kaviarsoda alltmedan jag strödde söndersmulade frigolitbitar [jag är alltid beväpnad] omkring mig – för katter, småbarn och andra pålägg att sätta i halsen.


Det var dags att glida in till centrum. Allt tydde på att dagen skulle göra mig besviken. Det var så jag ville ha det.

Mot centrum var det, ja...

På tunnelbanan härskade pöbeln – ensamstående morsor som valt att hora i stället för att gå på soc., obildade folkpartister totalt nollställda inför företeelser såsom reporänta och konstitutionsutskottsorgier, läspande lesbianer och bölande bögar på jakt efter slaskiga slampslidor och paranta piltpenisar – kort sagt gräddan av de vandrande motiven för selektiv tvångssterilisering. Jag busvisslade på en taxi för att slippa fraternisera med Tellus termiter.

Taxichauffören var en kvinna, eller en taxichaufförinna som någon pk–blöja kanske hellre hade uttryckt det, i sina bästa av sju svåra år. Hon var minst sagt djurisk: alltså, hon var harmynt, kobent och svinsnygg… hon hade binnikemask, röda hund, och papegojsjukan… hon förfogade över hästsvans som hon ersatt av en gammal svinrygg, hon hade ridbyxlår och näbbstövlar. Allt det kunde jag se genom att sia i en gammal snusprilla jag haft i armhålan. Jag blev brunstig som en Jourhavande motmänniska på bäversafari och ville knulla henne på blinda fläcken. Det var bäst att kasta sig ut ur bilen innan jag ställde till med ännu en skandal.

Jag befriade mig från bilbältet, ninjavoltade ut genom takluckan och landade lite vimmelkantig, men på fötterna, strax bredvid trottoaren. Pinsamma ursäkter till människor blängde på mig och tog sig för pannan. En tonårig tös i Candy sucks cocks–tröja fnissade och hann gasta ”Titta, det är Fyll–Gudr…” innan jag sänkte henne med en slängkyss. Jag visade tänderna, bägge två, och morrade mot skocken av pappskallar som fortfarande starrbligade på mig, varpå de illa kvickt återupptog sina alldagliga sysslor – boffa lim, driva ut syntetiska smådjävlar ur inkontinenta åldringar och plugga på ettans gångertabell – och lämnade mig i fred.

Jag var tvungen att ha en sup. Kaviarsodan var slut och jag var riksportad på Bolaget. Det fanns bara en utväg, och det var en ingång… den ledde till puben Elvira Blåtira Madigan.

Elvira Blåtira Madigan var ett hugskott i råttan, milt uttryckt:

Ett tjattrande utan dess likstelhet guppade runt som båtflyktingar på drift undan lagens trånga tarm i den dyngfulla lokalen – som var mjölkvit av all rök. Opium, tänkte jag och hyperventilerade som Sigjårni Viiiver i ”Copycats in the cradle of filth”. Flimmerhåren krullade sig till presentlockar när de plufsiga orosmolnen drejade mina näsborrar.

Ruslycklig och Eiffeltornshög steppade jag fram till bardisken och rullade med mina ögonstenar. Bartendern var någon lymmelaktig praktikantjävel, men jag lät inte det hindra mig utan beställde en gallon Kreti & Pleti [lika delar Pucko, Loranga, munvatten, Explorer och formalin, toppat med grönmögelost och boxershortsströssel]. Trots drinkblandarens illa tilltagna underlivslängd fick jag den, som brukligt är, serverad i en stomipåse.

Jag svepte tösadrinken i ett andetag och tog ett steg närmare Gud. Men eftersom Gud är ett  skarn och jag var pank nödgades jag backa; med andra ord så spydde jag. När jag dränerat min kropp på kyrksafterna förnam jag hur Herren löstes upp och suddades ut alltmer tills jag slutligen bara kunde ana konturerna av bockfoten, treudden och den dolda kameran. Josefs son, muttrade jag tyst för mig själv eftersom jag fått lära mig att ’Jesus’ är en svordom.

Mina religiösa tillkortakommanden gjorde mig stursk lik en fluffer som vägrar ta den till roten, och jag tyckte mig vara redo att möta overkligheten. Med en Sonny Chiba-rundspark flög saloonsdörrarna upp och jag jazzade ut från krogen. Fortfarande småkåt efter mötet med det där clusterbombnedslaget till taxichaffis började jag att speja efter döfläsk. Det var lögn i fan; de som hade kunnat vara snygga hade graffitikonst i fejset och tätmassa i barnmatsbehållarna.

En av Alliansens Robin Hood-antiteser vinglade fram, med en sushibricka i famnen [en naken asiat med rå fisk, ris och sjögräs över hela kroppen]... jag tog mig en tugga av det råa köttet och säg hur vattenskallen knäade och höll sig för platsen för sitt bortgnagda öga. Jag log inte ens. Likgiltigheten pungslog mig lam, tam och helt apatisk.

Centrum var inte på långa villovägar vad det en gång hade varit. Besviken och lite ledsen i Argusögat misströstade jag och beslutade mig för att sticka hem. Jag knyckte en liten äckelgosses skateboard och hattade i väg. Min mun var torr och jag hade en stor klump i magen.


- - -


Trampar runt som i ett dimhölje med släggan [i själva verket en kulhammare] i ena näven och den bleksiktiga ursäkten till köttrumpet i den andra. Skärande amerikansk hardcore och allt för kärvänligt trallig black metal i högtalarna. Lägenheten outhärdligt varm. Det har gått så långt att t.o.m. inredningen och inventarierna svettas och förfaller: tapeterna börjar släppa kring taklisterna, man kan pilla loss små remsor av motbjudande smutsvit tapet [som tydligen valdes utan tvång av det snudd på med mig jämnåriga paret som bodde här fram till dess att jag snodde till mig lyan]... soffan har öppnat små apelsinsklyftestora hål i sömmarna, som ville den penetreras av en knallhård knullkuk [fel lya, fel pojke... sorry] eller bara visa upp sitt fluffiga innanmäte för en lysten publik som breder ut sig över dess mödom; handtaget till städskåpet föll i bitar när jag tog i det i går; kylskåpet flämtar efter luft och förmår inte vattnet från att koka... allt tycks vara på upphällningen att ta slut, och med ”ta slut” menar jag ge upp, slänga in handkrämen, plocka ner skyltfönstret.

Köttet hänger slappt från skelettet i garderoben - det skelett som än en gång framtvingats med våld och löften om bögstryk. Svetten droppar från pannan, den dråpliga frisyren fastklistrad på hjässan, skavsår i kväveck och ljumskar av sältan som skrubbat hudvecken under slaskvåt mardrömsslummer och meningslöst pickande på musen. Ett klick, ännu ett... beställningar av böcker jag inte förmår begripa... inköp av filmer jag inte vågar se. Skräms till olydnad av det allt för verklighetsavslöjande ljuset. Inte ens en sorgsen dammpartikel undkommer solens vrede... allt märks och avslöjas, inget göms i glömska. Det är inte skuggorna, silhuetterna, svärtan och mörkret som inyser Skräcken - det är ljuset som demaskerar och genomskådar fasaderna som är Den stora rysligheten.

Fortsätter vandringen. Cirkeltrampande med verktygen undanlagda. Inget av dem fyller någon funktion som det ser ut just nu. Styvnackat förblindad av tristessens stress. Vräker ut min inverterade skrattsalva över mig själv. Badar i begabbelse. Svalkar måttligt, snarare inte alls. Torr gråt utsmetad på delar av kroppen, mest i gommen och i handflatorna. Gåshud under ögonlocken. Solens smegma förgör alla tankar på en flykt till balkongen. Det brinner under naglarna. En stilla bön om kyla... is och snö... hagel och snålblåst... blöta löv och torra fittor. Drömmen är förmäten och svullen som en ondartad prostataförstoring. Slår mig fri - i Helvete heller! - drömmen stångar sig blodig mot självbefläckelsemoralens mentala murar.

Skuggan fnittrar och höjer sin machete. Skuggan ler åt mitt ordlösa välkomnande av det kalla stålet. Skuggan låter handgiljotinen träffa mig med Dess skugga... stålet träffar luften och gräver sig in i drömmen medan köttet - lurat och desillusionerat - inte ens fläktas av svingen när det feta knivsvärdet svischar förbi. Skuggan skrattar nästan ihjäl sig åt min besvikelse. Skuggan - Min egen personliga dissident...

Jag smeker mig kall av min av tama, lama av ångestrunk framtvingade kravallsperma. Solskyddsfaktor 69.

Centrum ånyo. Snart... Sedan... Strax... I morgon... Genast... NU!

 * * *

Och ungefär så här känns det:

[bedårande låt, av världens bästa band f.ö.]

The Kristet Utseende - Syramannen

 

Damen i svart

Tankeexplosioner. Förvirringar. Hjärnfilmer. Hjärtflimmer. Skräck-bilder. Spasmer. Myrkrypningar. Tungrörelser. Ögonlocksfladdrande. Ansiktsdomningar...

      Den här ECT-vändan tror jag kan hjälpa. Bieffekterna är i alla fall rejäla [se ovan], och det brukar betyda att de positiva effekterna också kommer att dyka upp så småningom. Inspirerad av en viss herre vid namn Ola Magnell - samt alla dessa biverkningar - kreerade jag en text [eller restaurerade kanske snarare] inom mardrömsriket, med samma namn som hans fantastiska skräckballad, Damen i svart:

Ja, min text är för en gångs skull utan rim och versmått... bara utfladdrad ur käften. Den är en mardröm jag plockat ner från Elm Streets höjder [ur ett gammalt Word-dokument alltså] och friserat och snyggat till, eller kanske förfulat - vem fan vet? Hursomhelst, här är den lilla bröstficksnovellen... och, ja, ordet mundiarré får helt plötsligt ett ansikte:

* * * 

Damen i svart

Damen i svart karvade bländverk med dolkens kluvna tunga under månens spefulla lyster. Jag kräktes en floskel i hennes öra när hon gurglade en missriktad komplimang. Det enda jag ville ha sagt var något om kommissionärernas bakhåll. Det var så knipslugt konstigt; allting var askgrått och mjöligt, dimmigt och torrt, frosthöljt och glödgat. Varför vi viskade visste jag inte, hennes tomma blick avslöjade inget, hennes fylliga samvete än mindre. Tidigare hade jag duellerat mot en fredsbong och angripit tonåriga mormödrars empati. Törhända hade det något med saken att göra. Skymningen bad om att få dö men fick inget gehör. Kvällen var vindpinad och vingklippt. Var det dags nu?

Damen i svart påstod att jag liknade reflexionen av ett avlägset ögonblick och att jag var stor på de rätta ställena. Inte begrep jag vad hon hade i görningen eller vilka rävar som snarstuckna låg och tryckte bakom hennes öron. Det var bäst att slita bort dem med ytterligare en resa mot en förliden eftervärld. Bränna, bryta, meka, stoppa, tända. Och i väg. Hade hon, Gud förljugen, kanske ingen baktanke? Var allt på låtsas? Hon förfogade emellertid över en tropisk nimbus och ett lystet lynne, ett brynt intellekt och paranta genmälen mellan framgaddarna, så något fuffens var det allt. Varje känsla av att hon existerade fick mig att kväljas och vilja ha mer.

Damen i svart kryddade snuggan med ödets kleptomani. Gräsfräset smekte ut smog. När kittet omfamnade min såsiga hjärnbark glömde jag allt annat, försköt det, negligerade det. Jag flinade som en uppsprättad ursäkt och blinkade som en epileptisk elegi. Sen blev jag behärskat manisk. Jag fick för mig att hetsäta kanterna av ränkfulla illusioner. Det verkade som att jag höll på med det ända tills ledan vädjade om nåd, för när jag drog efter andan doftade det pennalism och smakade svepskäl. Jag fick gåshud, men bara i ansiktet. Fotstegen - jag hörde dem nu. De kom närmare.

Damen i svart var fortfarande kvar. Hon log sönder en längtan att bryta ett osvuret ord. Jag svamlade ekvationer. I fjärran ljög en näktergal. Argusögonen brände sitt krut. De hade sitt på det torra. En rostig fogsvans kritiserade sig fram under huden. Det var bara olja och tjära kvar i huvudet på fribiljetten. Skrapa och bränna, gnida och stoppa, slå fyr och ta plats. Gastarna kontemplerade till ratade drömmar om något vackert. Rasslet av ingenting var outhärdligt och rogivande. Fotstegen var här. Blickstilla och ljudlösa stampade de i ilfart ihjäl varje tanke på att sidsteppa en tystnad av sot. Natten var trög men disträ.

Damen i svart gick sin väg och jag med henne. Allting blev värre, men ingenting blev av.

A Nightmare On Norrby Street

 

När jag väl får sova gör jag det ytligt, oroligt, brutalt vätrande i sängen [och ibland utanför] - allt kompanjerat av i de allra flesta fall helt obegripliga, absurda, bisarra och våldsamma mardrömmar. Jag minns Alltid drömmarna. Förmodligen beror det på min sömnapné. Nåja, nog om det. Det här lilla pekoralet innehåller delar av sömnskelett som jag drömt; skit jag fantiserat ihop; och saker jag helt enkelt skrivit för att göra dikten lite levande. Men mycket härstammar från svettiga ångestsnarkningar mellan de ihoplindade Dirty Harry-påslakanen. 

Dock, den är skriven med en hel del svart humor. Inget jävla lipande. Mer en mörk saga på rim, med en visserligen liten grinig slutknorr. Men det får ni överleva. För övrigt tycker jag att den här sången [och den suggestiva hyllningsvideon], som jag länkar nedan, väldigt väl beskriver mardrömmens karga landskap... Skrivet och framfört av det psykedeliska musikgeniet  Roky Erickson

Övertrött och speedad. Det känns som att jag slipper mardrömmarna i dag. Vad inbillar jag mig? Som om de bara existerar när jag sover. Vilken fåfäng liten gosse!

* * *

Mardröm mitt på blanka dagen

Det brände som en barndom i mitt hjärta,

när jag begrep att inget var på skoj.
Och som den helt neurotiskt introverta
person jag var blev skölden att bli loj.

Passiv till trots smög jag mig ut att spana,
och ta en titt på vad som försiggick.
Jag i virrvarr efter virrvarr åkte kana,
likt blinda fläcken, likt en lustig prick.

Nog rasslade min skalle av ett knaster,
en kortslutning, en propp som hade gått:
”Åt helvete med fan och dennes faster!”
skrek jag, men hade föga nåt förstått.

Men vad var det för struntsak att begripa
när jag slant på den sämre trottoarn?
När vargar som förföljt mig börjat lipa
och änglar hängde läpp som trilska barn.

När fullmånen åts upp av explosioner:

fyrverkeri, en eufemismharang,

som stiftats av personliga personer,
som hälsas blott med titel eller rang.

Jag rörde mig i lönndom undan ljuden
av domedagsmusik, så gott det gick,
och undrade om knottrorna på huden
var rädsla, ståpäls eller getingstick.

Det blixtrade i hjärnloben som smälek,
det pyrotekniska blev inåtvänt.
Smatterbanden brann som ruttnad kärlek,
och lämnade ett hjärtlöst sår på glänt.

Jag irrade bland krutrök – grå som dimma,
och fäktades mot väderkvarnars hugg.
Förblindad i dygnets tjugofemte timma
sågs Hin Håle stå och flina lömskt i mjugg.

Men till sist så kunde Big Bang-smällen höras;
hjärnbarken fick bomull, vadd, förband.
Och älskvärdheten lät sig så förgöras,
och jag drogs undan till ett annat land:

Jag vaknade helt dyblöt i min koja;
helt yrvaken, förvirrad, allmänt öm,
och fjättrades vid verklighetens boja:
En plats långt mycket sämre än min dröm.

Förbanna solen

Finns inte så mycket att säga. Ger upp dikten, eller poesin, som i rim [och reson] och versmått, för att i stället låta en rätt torftig svada om hur jag upplever hysterin kring att armbåga sig fram först i kön vad gäller allt som är på tapeten, och där det inte finns en gnutta empati kvar, kräkas fram här på bloggen... 

Eller för att citera Nick Cave: "People ain't no good" Det finns så klart vackra själar och icke-brodersmördande guldkorn i detta sammelsurium av vandrande gödselstackar. Dessa livbojar till  lanternor lyser desto starkare. 

Men, kära ni: Lyssna på Swans bitterljuva dänga om att förbanna solen, och häng med i surpuppans [jag alltså] gnäll beträffande motmänsklighetens tarvligheter. 

Nu är nog för nu! One two, fuck you! Eller snarare: Two, three - fuck me!

Allt gott,

Edert lilla Sugpyre...

* * *


Det

Jag tänker inte på er längre; inte som individer,inte som människor, inte ens som vedervärdiga världsmedborgare. Ni späker omgivningen med odörer av konferensskvaller och börsindexstinkande blåsjobb; kväljande och störande stickande på en och samma gång. Men ni finns inte; ”ni” har blivit ”Det”, inte ens ”den”. Ett och samma mässande masstillverkat träsk, ett tvåbent Olustiga Huset av utslätat spegelglas, ett lindrigt andande pulsslag med Prada-gravyr i gommen.

Det kretsar kring uppmärksamheten som tjackskadade bålgetingar. Surret är konstant; ett sövande brus av klyschor och språkliga kullerbyttor som filtrerats bort till ett enda kvavt och kvalmigt verbalt täcke, ett jollrande bolster av ruttnande mobilsignaler och spygröna appar, som flämtar och epilepsiblinkar under skummad låtsaslycka på närmsta bar.

En gryning och en skymning i ett och samma flåsande: Det tar för sig och sminkar den skugglagda träcken attraktivt, med löften om en liggplats på mittuppslaget och en delad cigarett med Hen Som Bestämmer. Inget nytt under den förbannade sol som skäms över sin egen existens så mycket att den gömmer sig under svarta hål av marknadsföring.

Skrovliga tankar viftas bort av Det, detta Det som bär en smord verbal skrud, len som en barnstjärt. Jag följer PR-tricken på avstånd, aktar mig för att smittas av den förnäma förnedring som är Dets bruna betesmark. Jag beskådar den uppgjorda, förvanskade fighten under det att ingenting sker; stagnation, devalvering, förhalande – allt upphöjt till förgylld mundiarré.

Bredvid en Det-agenturssuktande klunga av mentalt plankton – som vaskar skumpa och viftar med bilnycklar till lyxfordon, vilka de inte har befogenhet att köra – gräver jag min egen sanning, dristar mig till att vädra lungorna, harklar upp en slempropp motargument, höjer en viskande observation av hesa skenmanövrar med kändisskapets straff som insats. Förlusten är ristad i olika sloganer redan innan den muntliga avsparken.

Men, någonstans, någon gång, växer en tanke till en krutdurk fylld av prostitutionsnegligerande rosslingar, och förädlas till en klusterbomb av bortskalat glitter, jäser till en värkande stämma av pur jävla envis äkthet. Men så är ögonblicket borta… bara så där… som ett förfluget engångsligg: Revolten, nystarten, upploppet – allt stannar vid en febrig snuva, som rinner ur min mun, reducerat till harangbesudlat snor, vilket landar på servetten och torkas bort långt före det att agitationen spillts ut på åsiktspodiet.

Och Dets vinnande tjatter fortsätter sin sövande framgångsritt, med TV-sända kvartssamtal, skvalande likt snålvatten ur Dets frestande urmoder – Skökan av plast och profit.

Jag hukar. Bakbinder tungan i munnen på min egen lilla Mållgan, så att inte orden skall välla ut och kasseras av Det. Ty cynismen är kärleken, den enda –ism som kan överleva Dets mullrande rubriker, krigiska utropstecken och Brutus-skimrande löpsedlar. Verbalt eller skriftligt? Helt oviktigt. Det har strimlat sin kluvna tunga och placerat en bit i varje notis, i varje samtal.

Det är allt.

Bomullsvåld

Synapskrasch. Snöslask. Halka. Insomnia. Medicinbrist. Den skäggiga ångestbebisens krampaktiga stryptag. 2013 tar vid där 2012 slutade, i sängläge med schack matt-placering av kroppen. Men det är bara januari än, och knappt det. Nåja, en kort lägesrapport bara, så det kanske kan förklara varför det inte dyker upp några ekivoka rallarsvingar för tillfället. Jag har inte rum för roligheter i huvudet. Idiotiskt nog. Förut dök de upp som bäst just när maran red mig som en demimond på flykt från Jack the Ripper.

Det här var en jävligt svår text att skriva, rent tekniskt. Refrängen var skitklurig, och den ser inte klok ut på papper. Det här är alltså min "version" av John Prines fantastiska låt Christmas in prison - och ni kan tita på originaltexten HÄR om ni vill hänga med i låten eller jämföra mitt [fåfänga] försök att använda mig av John Prines underbara, men svåra, melodi. Han fraserar mycket, så man får nästan sjunga eller nynna min text för att den skall fungera. 

Och, ja, vad handlar den om då? Det vanliga gnället. Att de på de höga hästarna bara ger slaskfolket bröd och skådespel, så löser sig allt? Nja, den här riktar sig egentligen lite mot alla "klasser", inte minst vad det gäller ytlighetshysterin och efertankens totala negligering. Och att vi förändrar någons situation genom att foga språket. Trams! Se till att ordna problemen för en rullstolsbunden i stället för att döpa om honom/henne från handikappad till handikapabel! [Och, ja, det är så klart snott från salig George Carlin.]

Har erhållit två ljuvliga böcker. Mer om det senare. Nu korpdojorna!

* * *

Bomullsvåld

Kring skjulet runt hjärtat
Finns taggtråd och plåt
Och muskeln bak bröstet
Den når ingen åt
Endorfinet är reglat
Passionen är stängd
För brännskadad ser man helst
Att Amor är hängd


Hur lång är strängt taget en evighet
Ja, räkna sekunder så kanske du vet.

Jag går bet
Jag går bet
Ytligt diskret, nu
Jag äcklas av maran
Men fan
Ta fram snaran
Ack, du


Talangen förvanskas
Till krimskrams och pynt
När kärlek till konsten
Blir sedlar och mynt
Och lungorna vädras
Uti all sin prakt
Men trots tjattret och pratet
Blir ingenting sagt


Hur lång är strängt taget en evighet
Ja, räkna sekunder så kanske du vet.

Jag går bet
Jag går bet
Ytligt diskret, nu
Jag äcklas av maran
Men fan
Ta fram snaran
Ack, du


Språket har tyglats
Och sången har kvästs
Romanerna brinner
Långt innan de lästs
Och om du än skriker
Och  vrålar som bäst
Så händer det inget:
”Förbliv vid din läst!”


Hur lång är strängt taget en evighet
Ja, räkna sekunder så kanske du vet.

Jag går bet
Jag går bet
Ytligt diskret, nu
Jag äcklas av maran
Men fan
Ta fram snaran
Ack, du

Permafrost

Jag går ut i kylan för att värma mig, för att slippa se hur tangentbordet ligger som en hånfull moatjé på en divan, beredd att slänga ur sig invektiv och pikar bara jag närmar mig det. Mörkret läskar mig, smular sönder strimmorna av slentrianmässig robotstress. Men allestädes närvarande glider den skäggiga ångestbebisen förbi... väser fram sina klokheter, får mig att använda control, alt, delete vad gäller både skrift och leverne. Den skäggiga ångestbebibsen kan sin sak. Inget strul. Raka puckar. Pang på rödbetan.

Jag är en tjuv! en skurk! en bov! Bäst att skicka grabben till schavotten! Ögonaböj! Så, vad har jag stulit då? Blodsdiamanter? Mona Lisa? Zlatans hårsnodd? Nix, jag har varit så fräck att jag knyckt melodin till Ola Magnells mästerverk Skomakarvals - och sedan använt den för att skapa en egen text på samma melodi. Ett helgerån? Javisst! Samtidigt en tribut. Självklart försöker jag inte göra en "bättre" text [det går inte], men jag älskar melodin [och sången över huvud taget] och tycker om [det lite kluriga] versformatet, så det är därför jag använder mig av den. Se till att lyssna på originalet först. En sanslöst vacker sång

"Ty det är inte sant att tiden läker alla sår. Tiden läker inte ett dödat barns sår och den läker dåligt smärtan hos en mor som glömt att köpa socker och skickar sitt barn över vägen för att låna och lika dåligt läker den ångesten hos en gång lycklig man som dödat det."  

 

/Stig Dagerman - Att döda ett barn

* * *

Permafrost 

                                                   

Hör en sång;

någon viskar ett skrik

och önskar det blir en duett men den kräver publik,

ty byskvallret än mer än örat ger fin akustik.

I betong

blir ett eko skabröst

och modern är trött på sitt barn som ej än är förlöst,

för hoppet att dväljas i frihetens lov generöst

sitter löst

när mänskor trots hjärtat intakt

kräver skrivna kontrakt

för att hålla kontakt;

och käftar om vem som mest högljutt varann kan förtala.

Prestigen är allt när respekten förkolnat i dvala…

- - -

I en dunst

tycks det stiga en gråt

ett lönlöst försök att med jämmer få fatt i den tåt

som leder mot svalkande mål, men blott kinden blir våt. 

Ingen gunst

skingrar några problem

när ryggdunkningarna och krokbenen satts i system,

och klådan i kolan av allt hyckleri är extrem,

som eksem.

Trots backen var halkig och brant

kallas man simulant,

ifall fötterna slant.

Men tissel och tassel om ditten och datten syns tära

långt mer än ett skrubbsår när allt gäller framgång och ära…

- - -

Som en sägn

växer giftet och sprids

från strupe till strupe och inte en människa ids

alls tvivla på facit, så "sanningen" aldrig bestrids.

Än ett regn

tigger skjuts av en bris,

och vittnar om höst innan vintern ens har lagts på is,

och tjälen i själen är ännu ett slitstarkt bevis

på den kris

där kylan är lång och koncis,

som en svartvit repris

i ett omutligt dis.

Mot härsket klimat hjälper knappast att grubbla och skriva

små rimmade verser som bäst kallas torftigt naiva…

- - -

Utan list

har du inte en chans

att vinna mot tigande åskådares arrogans

när den triumferar som alstrar mest intolerans

Så till sist

skall man skörda sin storm

med bannbullan tryckt i sin hand, ty man anses abnorm

ifall man tenderar att avvika från deras form,

eller norm:

Liksom hat på omkullvält granit

som i smyg klottrats dit,

så hör jag inte hit.

Men inte ens mannen med lien kan känna sig säker

när livet känns just likt det sår som blott självmordet läker...

.

Kärlek till motmänskligheten

Människan är en älskvärd varelse som aldrig någonsin vill någon illa. Girighet och dålig smak är sådant som inte existerar. Här är vi alla trevliga små pysslingar - som förvisso tillåter oss skämta friskt om allt och alla, eftersom vi låtsas att vi har yttrandefrihet, och vara lite putslustiga emellanåt, men som för det mesta går runt med ett frejdigt smajl och håller upp dörren för varandra, hjälper trebenta katter över gatan och köper blommor till våra dövblinda grannar även när det inte är deras namnsdag.

Ni kan lyssna på en riktigt fin tirad om hur Älskvärd mänskligheten är och hur den bör behandlas... Och min lilla glada pamflett nedan, som skrevs av en gråtmild tjugo-plus-tönt i början av 2000-talet, [ja, Jag är den skyldige!], kan man ju speja in om man vill se vad jag anser om hur myspysiga alla tvåbenta sötnosar är. Jag har ingen snygg slutknorr på den här. Så vi säger så här: Snipp, snapp snutjävel!


* * *


Kärlek till motmänskligheten


Jag skräms ej icke alls utav troll och kalla kårar,
Men darrar blott vid tanken på en levande publik.
Och om jag – mot förmodan – skulle fälla beska tårar
är dessa blott ett alibi, en planlagd kosmetik.

För vem kan väl fördöma den som hukar huld och tjurar
med ögon som har översvämmats av försurad sorg.
Måhända lämnas jag ifred, men blott mig själv jag lurar,
ty stupstocken är nu mental och står ej på nåt torg.

Jag bär mitt ok i vredesmod på axlar som är spröda,
förtärda av en verklighet som ter sig alltmer skämd.
Där livskraften är vackrast hos personer som är döda
och där kärlek mist sitt ledmotiv och numer stavas ”hämnd”.

Rättsrötan är nu kutym men pesten kamoufleras
med tjusiga rubriker i ett saligt mediebrus.
Men mänskligheten är ett pack som borde komposteras
långt under mull och aldrig få ta del av nattens ljus.

Men såna tankar bör man sannerligen inte säga,
för usch och fy och ve om det obscena tar sig ton:
Om sanningen är vidrig gör man klokast i att väja
för högst densamma under det man prisar Gud och tron.

Mitt vemod som var stort och starkt har ersatts utav hatet
och vanmakten och äcklet har förädlats till förakt.
Jag skiter blankt ifall mitt hat må ligga mig i fatet,
jag bär Andreaskorset i orkan i all dess prakt.

Trettio silverpenningar förvarar jag i fickan,
den ende som jag har förrått är Svekets störste son.
Ormen som var morsan hans sågs som den fina flickan,
men hon var stöpt i horans form och gjuten i karbon .

Ett sminkat fnask med stinna juver som vår myt vill värna;
och kreatur med tvenne ben går på varenda fint
som dessa drägg belyser med sin konstgjorda lanterna,
och fårskocken den följer herden sin och lyder blint.

Jag korsfäster min arvsynd och fördärvar all min karma,
åtminstone om man skall tro varenda frälsartyp.
Ty dessa löss predikar strängt och ylar sig så varma
för denna unkna slavmoral som följs av veka kryp.

Av svek och illusioner är min ande impregnerad,
min stig är brant och hal och ramas in av dis och dugg.
Men när man går i motvind så är risken minimerad
att man skall råka ut för att förblindas av sin lugg.

Jag märker väl att sången min ock denna gång blir bitter
och poesin ger vika för en våldsam aversion.
Jag låter andra sjunga om ett somrigt fågelkvitter
och prisa vind och väder och slik sedvanlig schablon.

Ja, bottensatsen trallar och tar ej några strider,
det mest vågade de sjunger är att sommaren är kort.
De lever i ett luftslott av förljugna gyllne tider
och kommer på beställning när Mammon gnyr ”apport!”

Var knähund följer vindens väg och viftar glatt på svansen
och varje liten avvikelse ses som sjukt extrem,
men överst på menyn där står Allsången på Skansen,
ja, sånt akustiskt gruppsex löser månget världsproblem.

Populismens drängar får mig motvilligt att kväljas
när de marknadsför en ”värld” utan blodomlopp och själ,
där allting anses värdelöst som ej låter sig säljas
och den som är ett uns apart abrupt förtigs ihjäl.

Jag avskyr denna pöbel, men jag tar mig less för pannan
när jag inser att de snott mig på vartenda invektiv,
och att störst av alla losers är jag själv och ingen annan:
för jag lever som en död i detta sjuka underliv.

I skuggornas vård

Okej, jag sviker er igen. Inget äckligt i ordet rätta bemärkelse, men kanske mer vedervärdigt ändå... ity ett martyrskap av sällan skådat slag kan ju faktiskt slå både genitalier och blodiga tarmar på fingrarna. Ja, det är antingen sockerpiller eller ångest på burk som vitrockarna proppar i mig. Just nu är det det sistnämnda som styr min tillvaro. Hjärtat pumpar i hundraåttio, den skäggiga ångestbabyn klänger på min axel och vrålar invektiv i mitt öra och någon bitsk hydra hudflänger mina lungor, alltmedan någon Kerberoskopia parkerat i min hals och vrålande nunnor vrider min bröstkorg som vore den en disktrasa...

Så här kommer en text som jag skrev för ett tag sedan, som beskriver rätt bra hur jag känner mig, och hur fan saker och ting ligger till. Jag har snott melodin från den av geniet Eric Bogle helt fantastiska låten No man's land - (Green fields of france)

Det är så klart en fördel att lyssna på originalet innan ni ger er i kast med att grisa ner er i min sentimentala smörja. Då har ni rytmen och melodin till skiten. Kanske lite lättare att stå ut med självföraktet då. Jag inväntar mirakelpiller och solsken i blick, sen jävlar! Utlovar en limerick snarast, eller något riktigt snaskigt. Men, det känns som att mina löften - för tillfället  är lika pålitliga som en nämndemans utslag i ett våldtäktsmål. Håll fanan högt, kära smyggluttare och gnullungar... min flagga sitter på halv stång, men den är fan inte gul och blå.

* * *

I Skuggornas vård

Du glömde ditt värde, du kväste ditt jag
och ruskade liv i den Lutherska lag
som hindrade dig från att blott vara du
och knäckte din livslust burdust mitt itu.
Men visst fick du hjälp med att bräcka din själ
av mänskor som påstods sig blott vilja väl.
De sjöng falska skillingtryck bakom din rygg
och svalde kameler men silade mygg.

Du kröp genom frosten
bland anspråk och måsten
och bar på ditt kors
i en piskande fors
Trots vattnet sas slipa dig härdad och hård
så sökte du skydd inom skuggornas vård

När grönskan fick storstryk av askgrå betong,
när cyniska glosor slog rot i din sång,
när hösten den mörka blev kärv och konstant,
när mark som var slät kändes hisnande brant,
när famnen du fann var en kylig matris,
när kaos blev ordning, när ordning blev kris,
när barnet i hjärtat – med spott och med spe
blev tyglat och gömt bakom strebrars spaljé

då föste du undan
varenda begrundan
och gjorde dig fri
ifrån allt grubbleri:
Att tänka är lönlöst i strävandets hord,
nej, bättre att sjappa till skuggornas vård.

I dimhöljda landskap där satt du och skrev
små texter om livets bedrägliga drev
mot den som är udda men föga unik
och ej attraherar en vidsträckt publik.
Men allt är förgängligt och flugan som rår
den skiftar kostym flera gånger per år.
Ja, den byter mask likt en orm ömsar skinn:
”I den hysterin vill jag ej passa in”

Så du valde att sluta
att prygla din luta
och klippte var sträng
och fördrev din refräng.
Man gör ej revolt med små bitska ackord
när sången blott framförs i skuggornas vård

För rastlös för sömnen för trött för att gå;
ett alldeles eget Moment 22.
Att vilja och kunna är vitt skilda ting,
en oxymoron som en ”fyrkantig ring”
När insikten nådde dig hårt och brutalt,
att allting du gjort vart förgäves och skralt
då valde du självmant att göra sorti,
ett fåfängt försök att till sist slå dig fri.

Du släckte din låga
du spräckte din plåga,
men slapp dra ditt svärd
i vår hjärtlösa värld.
Fast askan finns inte på nån kyrkogård
Den singlar för vinden i skuggornas vård.

Trots goda föresatser

Ordkargt pladder från en humorist utan skämtlynne...

* * *


Trots goda föresatser

Ja, skriken
från publiken
är hysteriska och idogt jävligt gälla,
och klangen
i falangens
rop är bitter som min sista marinella,
där jag sitter så förlägen
och allena är i vägen,
som ett i ogräs i idyllen, för de högtravande borgerligt nationella.

Förvriden
utav tiden
som vi låtsas att vi lever i skymundan
jag förbannar
att jag stannar
och helt sonika ej hinner smita undan,
när jag bombas av kritiken,
som är narcissistiskt sniken,
för när allting går åt helvete så kan man ändå gott se ner på pundarn.

Mången kappa
börjar glappa
och tar luft med hjälp av populismens vindar,
men profiten
gör en sliten
och stålar ännu mer än starr förblindar,
tänker jag och räknar ören,
likt Den glada amatören
som med mössan i sin hand ber om en allmosa vid gallerprydda grindar.

Måste buga
för att duga,
inte går det att stå upprätt, rak i ryggen
när man tyglas
eller pryglas
för att inte spränga korthusstarka byggen.
Dessa luftslott utav löften
skjuts i sank med ord från höften,
men den som känner arkitekten är helt utom fara, ja, han är en trygg en.

Men buteljen,
liksom helgen,
börjar sakteliga på att bli dränerad,
och korken,
liksom orken,
är för längesen i rännstenen placerad.
Så jag reser mig från bänken
som den felande länken
i ett kargt klimat av konkurrens där känslan av förakt är patenterad.

Och jag vandrar
och jag klandrar
blott mig själv för att jag fogar mig i leden.
Jag vill skonas
men försonas
automatiskt med förnedringen och vreden,
och min vilja förr så stekhet
har kylts ner utav min vekhet,
varje irrbloss har blåst ut likt varje embryo av kamp, ty sån är seden.