Acceptansen

"Förstå dig själv, acceptera dig själv, men var inte dig själv.” 

 /Luke Rhinehart -' Tärningsspelaren' 

 

Okej, ädla vänner, gnullungar, smyggluttare, sumponanister, Volkpartister, seriemödrar, knullturbärare, humansörja, och helt vanligt patraskslask - nu kör vi i gång med den riktigt gnyende Martyr-Marseljäsen. Först lite bakgrundsinfo:

Efter en försommar med ett riktigt spexigt medicinbyte [MAO-hämmare] som pajade ämnesomsättningen och förstörde smaklökarna [kaffe, viss mat, Pepsi m.m. gick inte att förtära eftersom det smakade unket], och gjorde mig allmänt fläng i roten, så följde en fyra veckor lång strömbehandling, d.v.s. ECT. Den här gången utfördes ett annat slags behandling, bilateral heter den, där man tillför ström på båda sidorna av huvudet i stället för bara den ena. Grillfesten resulterade i fem veckors mer eller mindre total minnesförlust: jag fick uppleva hur det var att känna sig dement och efterbliven, en spännande och annorlunda [och jävligt otäck må jag villigt erkänna] upplevelse. 

Nu är det hursomhelst konstaterat att den här patetiska parveln inte blir hjälpt av ECT emedan fanskapet lider av klinisk depression, och det biter inte ECT på. Det har ju förvisso stått i min diagnos i över fem år, så man kan ju tycka att de borde upptäckt det tidigare och inte låtit mig få uppskattningsvis 150 behandlingar under de fem åren. Bara i fjol hade jag tydligen fått 42 stycken enligt den överläkare jag träffade i går. Jaja. Färdiggnällt om det nu. 

Att speja på Babel och inte ha en susning om vad Ernst Billgren heter, p.g.a. elchockspartajet var inte världens roligaste upplevelse. Inte att inte ha en aning om att ha sett Gnaget mot Manchester United heller, även om det var en fånig plojmatch. Nåväl, nu är gossebarnet tillbaka i vanlig form [till 95% åtminstone] och är glad över det, men samtidigt så jävla äcklad över att se hur den här roterande hemorrojden till planet med dess vandrande spottloskor ter sig. 

Jaja. Den här högst personliga gråtvalsen var meningen att vara kronjuvelen i den bok som aldrig skulle ges ut. Jag har gett upp allt sådant förmätet skräp. Jag släpper skiten här. Och, ja, blinkningen till Fröding är högst medveten.

* * *


Acceptansen

Jag stångar mina lungor blodiga mot acceptansen

och hålls tillbaka som en uppstötning vid kvällssupén.

Jag söker blomma ut till den jag är, men acceptansen

får mig blott att förgöra detta frö som satts i sten.

Det stöts i domsbasunen, men värre; acceptansen

den gör mig till den där som jag aldrig bad få bli.

För ingenting förändras när man diar acceptansen,

med modersmjölk förgiftad av försoningsshysteri.

Etter, galla, glåpord smälts till slask, av acceptansen,

och rinner av var gås jag inte nänts säga ifrån.

Protester och revolter görs till hån av acceptansen,

Men självkritik och vanvett blir till skarpa inre dån:

”Förhäv dig ej, förkväv dig helst, då finner du balansen!

Låt tankar bli till aska och förändringslust till sot!

Du måste töa bort och bli ett med acceptansen!

Du får och kan ej ändra dig, mot dig finns ingen bot!”

Jag rider acceptansens mara, tjudrad vid dess byglar

men gör ett fåfängt motangrepp, försöker slå mig fri.

Fast här gäller raka led och svar på tilltal, strama tyglar;

så här väljer acceptansen när och hur man gör sorti.

Ty ränkerna jag smitt de tappar fullständigt substansen,

och det som sipprar ut från min hermetiskt slutna hals

blir snabbt till argument som befrämjar acceptansen.

Med stum gallimatias förändras inget alls.

Så låter jag min stolthet och min frihetslängtan sväljas,

så jag för evigt i en fridfull grå tristess få dväljas.

En vindflöjel, en väderkvarn jag gjorts av acceptansen,

ty nu har jag försonat mig med detta icke-liv

och insett att min levnad enbart är ett tidsfördriv,

där torra tårar lyser svart i dyn, i acceptansen.

* * *

Låten kanske inte korrelerar helt med min text... men det finns vissa drag i huvudpersonens flyktbeteende som går att spåra i dikten, men främst är sången och texten i sig så  in i helvetes jävla bra. Hårdare än de flesta black metal-sånger!

Länk till texten:

http://www.metrolyrics.com/karla-faye-lyrics-mary-gauthier.html

Mediapati

Det fanns faktiskt en tid då jag trodde att det man eller snarare Jag - [ordet "man" eller "en" - i det sammanhanget att man [Sic!] raderar sitt eget personliga pronomen borde i sig raderas!] skrev och plitade ner, kunde påverka människor och storföretag och göra skillnad. Jag vet, naivitetens dödsmoder!

George Carlin uttryckte det väldigt bra - och jag kanske redan har delat det klippet - att "bakom de flesta cyniker står en desillusionerad och sviken idealist". På mig stämmer det. Jag försökte. Men nu sitter jag bara ned i kärran och åker med, noterar emotionellt missbildade fanstyg och beskriver det i mina pamfletter.

Det går att se både idealisten och cynikern i texten nedan. Jag var i äldre tonåren när den skrevs, och Internet hade inte tagit över helt - Facebook fanns inte, och det såldes fortfarande papperstidningar en masse. Den borde ju så klart uppdateras som bara den, med "Likes" och "puffar", men det skiter jag i just nu.

I stället låter jag den lille tonårsidealisten [med sina cyniska smittkoppor] få komma fram och vädra sina lungor: Ett litet vackert ljus, oförstört och utan kluven tunga, som får bräcka dessa  vidriga vårflammor som blottlägger livets alla celluliter.

* * *



Mediapati


Drakarna kämpar med käftar som dryper profit
Sanningen är sekundär, ja, den hör inte hit
Alltid beredda att gå över lik
För att få kröna en lönsam rubrik
Det är journalistik

Löpsedeln är en av teserna Luther förlagt
Kallas den lögn kan man hävda den blott var abstrakt
Versalerna slåss med varandra på pränt
Ty en gemen är ju blott impotent
Det är allmänt och känt

Likgiltigheten är smakfylld och lönsam som få
När man förhindrar en sanning att målet sitt nå
Rör vid min gåsfjäder, spruta ditt grumliga bläck
Gör min notis till en meningslös fläck
Ett förbisett streck



Valsarna rullar och trycksvärtan etsar sig fast
Ärlighet är en blamage, en defekt, ja, en last
Källkritisk granskning är inget för oss
Vi bryr oss ju enbart om blaskans kaross
Vi gör guld utav rost

Vi har alltid rätt, ty vår makt är så gäll och robust
Att korrigera är ekvivalent med förlust
Men om vi har fel så har vi ändå mod
Att säga att läsaren inte förstod
En beprövad metod

Objektiviteten är smaklös och fruktlös som få
Nyttjar man den har man sänkt sig till dårens nivå
Stryk mina bokstäver, ersätt dem med fantasi
Gör av artikeln ett tamt kåseri
Som man bläddrar förbi



Jordbävningsoffer är inte alls kommersiellt
Vem orkar bry sig om hur det i världen är ställt?
Svältkatastrofer det håller man kort
Mittuppslag skänks åt nån kändis abort
Inget öga är torrt

Fingrarna har färgats svarta av all retorik
Som fyller var spaltmeter för att dra till sig publik
Kritiken jag riktar mot denna skandal
Blir endast lydig, patetisk, banal
Ja, ett slött pekoral

Uppkäftigheten är dämpad och lätt att försmå
Och äro vi högljudda äro vi alltid för få
Kväs mina åsikter, tukta min smak
Gör insändaren till ett hyllningsschabrak
Som gynnar er sak
Gör mig harmlös och spak



* * *

Kärleksbrev till Västmanlands Landsting

Jag vet, det var ju humor den här bloggen skapades för. Tjafs och dalt, skratt och hysteri, trams och larv. Sedan kommer melankolin och förpestar hela rasket och lägger sig som en fuktig, svart filt över alltsammans... det är ju inte schyst, särskilt inte mot er stackare som följer skiten. Men jag försöker verkligen vara "rolig", men det vänder sig i magen, skinnet inverteras, hjärtat och lungorna kramas ur likt smutstvätt... ibland blinkar det till någon liten skrattfest, eller snarare en glimt i ögonvrån, ett garv som sätter sig på tvären och fastnar i halsen. Mer är det inte.

Jag lutar mig dock ofta mot självironin och Skrattet, det är det som räddat mig genom det här som många kallar Livet. Ibland orkar dock inte fnisset stå emot demonerna och allvaret, hjärtnupenheten och vreden. Den här prylen skrevs kring sekelskiftet, ja, milleniumskiftet alltså. Den är dock uppiffad en smula, stycke två är ju - som ni ser uppdaterat - och lite reviderad, men man ser ju klart och tydligt att det är en gammal grej. Det är rätt styltigt och nödrimsrunkigt. Men känslan finns där. Och därför väljer jag att publicera den. Och, nä, man behöver inte ta allt bokstavligt: det är det sista stycket jag tänker på då - Samtidigt! det är ju Där humorn kommer in. Den Svarta humorn som faktiskt gör skriften värd att läsa över huvud taget! Till sist: Att Känna så är ju en sak, att de facto Utföra det är en annan sak.

Skrattar bäst som skrattar högst!

- - -




Kärleksbrev till Västmanlands landsting*


Jag sitter i ett väntrum på ett kliniskt hospital,
mitt förtroende för staben är förbrukat.
Jag sitter och förbannar ett genetiskt kapital,
som jag ärvt, som är förpestat, sjukt och stukat.

Jag låter tanken flyta genom två decennium;
det var då jag först fick känning av besvären.
Det var då jag sökte hjälp i Doktor Viktigpetters rum,
men redan då så satte Vården sig på tvären.

Jag förklarade min smärta och till det mina symptom,
men jag möttes av det nedlåtande flinet.
Min värdighet man snodde som en hjärtlös ekonom
och på samma gång man stal serotoninet.

Man sa jag var för ung för all den värk jag påstods ha:
”Det är nog växtvärk eller fantasier!”
Ja, lite spott och spe det är väl nåt man får fördra
när man söker sig till landstingets genier.

Men jag harvade och gnetade och hankade mig fram
och remitterades till Smärtkliniken.
Men de kunde inget göra. Nästa anhalt: Ryggprogram!
Och jag blev blott ännu ett tal i statistiken.

Ja, alla charlataner granskade problemet mitt,
och behandlade mig med ström, massage och nålar.
Trots otaliga vistelser var allting jag blev kvitt
mitt självförtroende och mina stålar.

Man ältade men enades att det som var förstört
var ej kroppen utan allting satt i psyket.
Så var det knappast förut, men nu är mitt själsliv kört,
tack vare läkarkårens folk, det byket.

Jag summerar mina känslor: Nu så står jag inte pall.
Jag har tröttnat på att ej bli respekterad.
Jag befriar mina tankar med en sista ljuvlig knall,
kanske ser de ock min död som simulerad.


-  -  -



*Hette från början "Bowling for Västmanlands Landsting" men det kändes lite puerilt och barnsligt... jag äger ju inte ens ett klot.








Big Fish - Fritt för vinden

Amöbor i sneakers

 

Blixt och dunder, maniska under[liv]... Sjunde åskknallen i hjärnlobernas universum. Synapsjävlarna och signalsubstanserna krigar med varandra, jag håller tummarna [fuck you-fingrarna snarare] för att det skall drämma till i alla sabla receptorer och reda upp oredan i den grå massan.

Ett försök till något slags samhällskritisk [nåja] humoristiskt [nåja] inlägg, i stället för självömkande, griniga kråkfötter. George Carlin har hajat hur långt dokusåporna kan dras - eller hur man kan använda dödsstraffet som ett slags dokusåpa-/fredagsmysunderhållning - och ja, den som inte hajar ironin i hans utbrott borde nog hänga med på ett gäng strömbehandlingar med undertecknad.

Nåväl. Snart sitter vi och nickar till med näven i chipspåsen och rapar tacosås medan folk tävlar om vem som skall överleva på TV. Hipp, kredd, kändispoäng... vad fan är överlevnad mot sådana guldklimpar? Fredagsmys deluxe!


 ¤ ¤ ¤


Texten går att sjunga till melodin till Björn Afzelius låt
"En kungens man" om man så vill.



Amöbor i sneakers [Dokusåpasången]

Jag haver blott en önskan, det är att bliva känd

ja, känd för vad som helst, även känd för att va bränd.
Så för att nå den himmel som tycks så underbar
beslutade jag mig för att bli en dokusåpa-star.

Tog sikte först mot Baren, men mest för nöjes skull,
för att få mixa drinkar, svina, vara full,
och sätta massa minus på varje dum person
som försökte hindra mig att vinna min miljon.

Sen åkte jag till Villa Medusas heta glans;
med husets vin, tequila, samt nakenbad och dans,
och svartvita kameler att sprida hit och dit,
men mest av allt få lata sig och leva på kredit.

Sen riktades min tanke mot en expedition
som styrs emot en främmande, vild vegetation;
där man kan leka skeppsbrott och inföding, minsann,
och vinna första pris om man är lagom litet grann.

Jag fick sen nys om Radio* och ville genast dit.
Jag tyckte jag var lämplig, för jag snackar massa skit.
Så lätt jag skulle valsa i eterns smäckra takt
för jag kan babbla massor utan att få något sagt.

Sen sökte jag till Farmen och dess modesta gård,
till en miljö som verkade skenbart fysiskt hård,
för att få protestera mot slakt och annat rått.
Att kött har varit djur förut, är nåt jag ej förstått.

Till sist jag hörde talas om Storebrorsans hus,
med kameror på toa, som filmar snopp och mus,
och folk som rullar tummar och lägger patiens
och allteftersom tiden går förlorar vett och sans.

Men ingenstädes dög jag, jag ansågs för normal,
så ensam i min våning jag lider svåra kval.
Jag övervägt beslutet, men jag skall ta mitt liv
för är man inte känd är livet blott ett tidsfördriv.

Då hörs ett brus från TV:n, som följs av Stenbecks röst:
"O, kändis-wannabe, jag skall ge dig ro och tröst.
I vackert, svartvitt motljus, i ljuv ultrarapid
skall du minsann få avlida på bästa sändningstid."

---

* Radio - en kortlivad dokusåpa

A Nightmare On Norrby Street

 

När jag väl får sova gör jag det ytligt, oroligt, brutalt vätrande i sängen [och ibland utanför] - allt kompanjerat av i de allra flesta fall helt obegripliga, absurda, bisarra och våldsamma mardrömmar. Jag minns Alltid drömmarna. Förmodligen beror det på min sömnapné. Nåja, nog om det. Det här lilla pekoralet innehåller delar av sömnskelett som jag drömt; skit jag fantiserat ihop; och saker jag helt enkelt skrivit för att göra dikten lite levande. Men mycket härstammar från svettiga ångestsnarkningar mellan de ihoplindade Dirty Harry-påslakanen. 

Dock, den är skriven med en hel del svart humor. Inget jävla lipande. Mer en mörk saga på rim, med en visserligen liten grinig slutknorr. Men det får ni överleva. För övrigt tycker jag att den här sången [och den suggestiva hyllningsvideon], som jag länkar nedan, väldigt väl beskriver mardrömmens karga landskap... Skrivet och framfört av det psykedeliska musikgeniet  Roky Erickson

Övertrött och speedad. Det känns som att jag slipper mardrömmarna i dag. Vad inbillar jag mig? Som om de bara existerar när jag sover. Vilken fåfäng liten gosse!

* * *

Mardröm mitt på blanka dagen

Det brände som en barndom i mitt hjärta,

när jag begrep att inget var på skoj.
Och som den helt neurotiskt introverta
person jag var blev skölden att bli loj.

Passiv till trots smög jag mig ut att spana,
och ta en titt på vad som försiggick.
Jag i virrvarr efter virrvarr åkte kana,
likt blinda fläcken, likt en lustig prick.

Nog rasslade min skalle av ett knaster,
en kortslutning, en propp som hade gått:
”Åt helvete med fan och dennes faster!”
skrek jag, men hade föga nåt förstått.

Men vad var det för struntsak att begripa
när jag slant på den sämre trottoarn?
När vargar som förföljt mig börjat lipa
och änglar hängde läpp som trilska barn.

När fullmånen åts upp av explosioner:

fyrverkeri, en eufemismharang,

som stiftats av personliga personer,
som hälsas blott med titel eller rang.

Jag rörde mig i lönndom undan ljuden
av domedagsmusik, så gott det gick,
och undrade om knottrorna på huden
var rädsla, ståpäls eller getingstick.

Det blixtrade i hjärnloben som smälek,
det pyrotekniska blev inåtvänt.
Smatterbanden brann som ruttnad kärlek,
och lämnade ett hjärtlöst sår på glänt.

Jag irrade bland krutrök – grå som dimma,
och fäktades mot väderkvarnars hugg.
Förblindad i dygnets tjugofemte timma
sågs Hin Håle stå och flina lömskt i mjugg.

Men till sist så kunde Big Bang-smällen höras;
hjärnbarken fick bomull, vadd, förband.
Och älskvärdheten lät sig så förgöras,
och jag drogs undan till ett annat land:

Jag vaknade helt dyblöt i min koja;
helt yrvaken, förvirrad, allmänt öm,
och fjättrades vid verklighetens boja:
En plats långt mycket sämre än min dröm.

Bomullsvåld

Synapskrasch. Snöslask. Halka. Insomnia. Medicinbrist. Den skäggiga ångestbebisens krampaktiga stryptag. 2013 tar vid där 2012 slutade, i sängläge med schack matt-placering av kroppen. Men det är bara januari än, och knappt det. Nåja, en kort lägesrapport bara, så det kanske kan förklara varför det inte dyker upp några ekivoka rallarsvingar för tillfället. Jag har inte rum för roligheter i huvudet. Idiotiskt nog. Förut dök de upp som bäst just när maran red mig som en demimond på flykt från Jack the Ripper.

Det här var en jävligt svår text att skriva, rent tekniskt. Refrängen var skitklurig, och den ser inte klok ut på papper. Det här är alltså min "version" av John Prines fantastiska låt Christmas in prison - och ni kan tita på originaltexten HÄR om ni vill hänga med i låten eller jämföra mitt [fåfänga] försök att använda mig av John Prines underbara, men svåra, melodi. Han fraserar mycket, så man får nästan sjunga eller nynna min text för att den skall fungera. 

Och, ja, vad handlar den om då? Det vanliga gnället. Att de på de höga hästarna bara ger slaskfolket bröd och skådespel, så löser sig allt? Nja, den här riktar sig egentligen lite mot alla "klasser", inte minst vad det gäller ytlighetshysterin och efertankens totala negligering. Och att vi förändrar någons situation genom att foga språket. Trams! Se till att ordna problemen för en rullstolsbunden i stället för att döpa om honom/henne från handikappad till handikapabel! [Och, ja, det är så klart snott från salig George Carlin.]

Har erhållit två ljuvliga böcker. Mer om det senare. Nu korpdojorna!

* * *

Bomullsvåld

Kring skjulet runt hjärtat
Finns taggtråd och plåt
Och muskeln bak bröstet
Den når ingen åt
Endorfinet är reglat
Passionen är stängd
För brännskadad ser man helst
Att Amor är hängd


Hur lång är strängt taget en evighet
Ja, räkna sekunder så kanske du vet.

Jag går bet
Jag går bet
Ytligt diskret, nu
Jag äcklas av maran
Men fan
Ta fram snaran
Ack, du


Talangen förvanskas
Till krimskrams och pynt
När kärlek till konsten
Blir sedlar och mynt
Och lungorna vädras
Uti all sin prakt
Men trots tjattret och pratet
Blir ingenting sagt


Hur lång är strängt taget en evighet
Ja, räkna sekunder så kanske du vet.

Jag går bet
Jag går bet
Ytligt diskret, nu
Jag äcklas av maran
Men fan
Ta fram snaran
Ack, du


Språket har tyglats
Och sången har kvästs
Romanerna brinner
Långt innan de lästs
Och om du än skriker
Och  vrålar som bäst
Så händer det inget:
”Förbliv vid din läst!”


Hur lång är strängt taget en evighet
Ja, räkna sekunder så kanske du vet.

Jag går bet
Jag går bet
Ytligt diskret, nu
Jag äcklas av maran
Men fan
Ta fram snaran
Ack, du

Permafrost

Jag går ut i kylan för att värma mig, för att slippa se hur tangentbordet ligger som en hånfull moatjé på en divan, beredd att slänga ur sig invektiv och pikar bara jag närmar mig det. Mörkret läskar mig, smular sönder strimmorna av slentrianmässig robotstress. Men allestädes närvarande glider den skäggiga ångestbebisen förbi... väser fram sina klokheter, får mig att använda control, alt, delete vad gäller både skrift och leverne. Den skäggiga ångestbebibsen kan sin sak. Inget strul. Raka puckar. Pang på rödbetan.

Jag är en tjuv! en skurk! en bov! Bäst att skicka grabben till schavotten! Ögonaböj! Så, vad har jag stulit då? Blodsdiamanter? Mona Lisa? Zlatans hårsnodd? Nix, jag har varit så fräck att jag knyckt melodin till Ola Magnells mästerverk Skomakarvals - och sedan använt den för att skapa en egen text på samma melodi. Ett helgerån? Javisst! Samtidigt en tribut. Självklart försöker jag inte göra en "bättre" text [det går inte], men jag älskar melodin [och sången över huvud taget] och tycker om [det lite kluriga] versformatet, så det är därför jag använder mig av den. Se till att lyssna på originalet först. En sanslöst vacker sång

"Ty det är inte sant att tiden läker alla sår. Tiden läker inte ett dödat barns sår och den läker dåligt smärtan hos en mor som glömt att köpa socker och skickar sitt barn över vägen för att låna och lika dåligt läker den ångesten hos en gång lycklig man som dödat det."  

 

/Stig Dagerman - Att döda ett barn

* * *

Permafrost 

                                                   

Hör en sång;

någon viskar ett skrik

och önskar det blir en duett men den kräver publik,

ty byskvallret än mer än örat ger fin akustik.

I betong

blir ett eko skabröst

och modern är trött på sitt barn som ej än är förlöst,

för hoppet att dväljas i frihetens lov generöst

sitter löst

när mänskor trots hjärtat intakt

kräver skrivna kontrakt

för att hålla kontakt;

och käftar om vem som mest högljutt varann kan förtala.

Prestigen är allt när respekten förkolnat i dvala…

- - -

I en dunst

tycks det stiga en gråt

ett lönlöst försök att med jämmer få fatt i den tåt

som leder mot svalkande mål, men blott kinden blir våt. 

Ingen gunst

skingrar några problem

när ryggdunkningarna och krokbenen satts i system,

och klådan i kolan av allt hyckleri är extrem,

som eksem.

Trots backen var halkig och brant

kallas man simulant,

ifall fötterna slant.

Men tissel och tassel om ditten och datten syns tära

långt mer än ett skrubbsår när allt gäller framgång och ära…

- - -

Som en sägn

växer giftet och sprids

från strupe till strupe och inte en människa ids

alls tvivla på facit, så "sanningen" aldrig bestrids.

Än ett regn

tigger skjuts av en bris,

och vittnar om höst innan vintern ens har lagts på is,

och tjälen i själen är ännu ett slitstarkt bevis

på den kris

där kylan är lång och koncis,

som en svartvit repris

i ett omutligt dis.

Mot härsket klimat hjälper knappast att grubbla och skriva

små rimmade verser som bäst kallas torftigt naiva…

- - -

Utan list

har du inte en chans

att vinna mot tigande åskådares arrogans

när den triumferar som alstrar mest intolerans

Så till sist

skall man skörda sin storm

med bannbullan tryckt i sin hand, ty man anses abnorm

ifall man tenderar att avvika från deras form,

eller norm:

Liksom hat på omkullvält granit

som i smyg klottrats dit,

så hör jag inte hit.

Men inte ens mannen med lien kan känna sig säker

när livet känns just likt det sår som blott självmordet läker...

.

Kärlek till motmänskligheten

Människan är en älskvärd varelse som aldrig någonsin vill någon illa. Girighet och dålig smak är sådant som inte existerar. Här är vi alla trevliga små pysslingar - som förvisso tillåter oss skämta friskt om allt och alla, eftersom vi låtsas att vi har yttrandefrihet, och vara lite putslustiga emellanåt, men som för det mesta går runt med ett frejdigt smajl och håller upp dörren för varandra, hjälper trebenta katter över gatan och köper blommor till våra dövblinda grannar även när det inte är deras namnsdag.

Ni kan lyssna på en riktigt fin tirad om hur Älskvärd mänskligheten är och hur den bör behandlas... Och min lilla glada pamflett nedan, som skrevs av en gråtmild tjugo-plus-tönt i början av 2000-talet, [ja, Jag är den skyldige!], kan man ju speja in om man vill se vad jag anser om hur myspysiga alla tvåbenta sötnosar är. Jag har ingen snygg slutknorr på den här. Så vi säger så här: Snipp, snapp snutjävel!


* * *


Kärlek till motmänskligheten


Jag skräms ej icke alls utav troll och kalla kårar,
Men darrar blott vid tanken på en levande publik.
Och om jag – mot förmodan – skulle fälla beska tårar
är dessa blott ett alibi, en planlagd kosmetik.

För vem kan väl fördöma den som hukar huld och tjurar
med ögon som har översvämmats av försurad sorg.
Måhända lämnas jag ifred, men blott mig själv jag lurar,
ty stupstocken är nu mental och står ej på nåt torg.

Jag bär mitt ok i vredesmod på axlar som är spröda,
förtärda av en verklighet som ter sig alltmer skämd.
Där livskraften är vackrast hos personer som är döda
och där kärlek mist sitt ledmotiv och numer stavas ”hämnd”.

Rättsrötan är nu kutym men pesten kamoufleras
med tjusiga rubriker i ett saligt mediebrus.
Men mänskligheten är ett pack som borde komposteras
långt under mull och aldrig få ta del av nattens ljus.

Men såna tankar bör man sannerligen inte säga,
för usch och fy och ve om det obscena tar sig ton:
Om sanningen är vidrig gör man klokast i att väja
för högst densamma under det man prisar Gud och tron.

Mitt vemod som var stort och starkt har ersatts utav hatet
och vanmakten och äcklet har förädlats till förakt.
Jag skiter blankt ifall mitt hat må ligga mig i fatet,
jag bär Andreaskorset i orkan i all dess prakt.

Trettio silverpenningar förvarar jag i fickan,
den ende som jag har förrått är Svekets störste son.
Ormen som var morsan hans sågs som den fina flickan,
men hon var stöpt i horans form och gjuten i karbon .

Ett sminkat fnask med stinna juver som vår myt vill värna;
och kreatur med tvenne ben går på varenda fint
som dessa drägg belyser med sin konstgjorda lanterna,
och fårskocken den följer herden sin och lyder blint.

Jag korsfäster min arvsynd och fördärvar all min karma,
åtminstone om man skall tro varenda frälsartyp.
Ty dessa löss predikar strängt och ylar sig så varma
för denna unkna slavmoral som följs av veka kryp.

Av svek och illusioner är min ande impregnerad,
min stig är brant och hal och ramas in av dis och dugg.
Men när man går i motvind så är risken minimerad
att man skall råka ut för att förblindas av sin lugg.

Jag märker väl att sången min ock denna gång blir bitter
och poesin ger vika för en våldsam aversion.
Jag låter andra sjunga om ett somrigt fågelkvitter
och prisa vind och väder och slik sedvanlig schablon.

Ja, bottensatsen trallar och tar ej några strider,
det mest vågade de sjunger är att sommaren är kort.
De lever i ett luftslott av förljugna gyllne tider
och kommer på beställning när Mammon gnyr ”apport!”

Var knähund följer vindens väg och viftar glatt på svansen
och varje liten avvikelse ses som sjukt extrem,
men överst på menyn där står Allsången på Skansen,
ja, sånt akustiskt gruppsex löser månget världsproblem.

Populismens drängar får mig motvilligt att kväljas
när de marknadsför en ”värld” utan blodomlopp och själ,
där allting anses värdelöst som ej låter sig säljas
och den som är ett uns apart abrupt förtigs ihjäl.

Jag avskyr denna pöbel, men jag tar mig less för pannan
när jag inser att de snott mig på vartenda invektiv,
och att störst av alla losers är jag själv och ingen annan:
för jag lever som en död i detta sjuka underliv.

Kändisinkvisitionen

Detta är ren och skär ondska. Ni kanske har sett dessa kalksniffande tramspellar på TV:n i sinnesfördärvande "underhållningsprogram". Annars kan man skymta de allra flesta på Spy Bar, Café Opera eller slika sorkhak. Våldsamt runkande eller idogt fingerpullande kvacksalvare som på nämnda innekrogar försöker ragga upp pubishårlösa fjortisbrudar med pandasmink, och sprängtäta dallerpungsdirektörer. Släng ut era TV-apparater och svinga era lurviga på Black Light District, det är nog enda sättet att slippa konfronteras med denna vanskapta pöbel. Ja, ni kan ju alltid lifta ner till Ullared med en skejtare, där verkar det ju vara klyftiga lirare som hänger.

[Och, ja, den här är ruskigt TKU-inspirerad, och skrevs för 14 år sedan... lev eller dö med det!]

* * *


Kändisinkvisitionen

Herren är vårt arvegods och Jesus vår vibrator
Musiken vi skall spisa är Carola, W.A.S.P. och Sator
I Jesus ärorika namn
Vi kryper upp i Herrens famn
Och flyr den svarta skammen
Halleluja! Amen!

I Kristi sötma finner vi vårt kall och våra drömmar
Ty Herren han är allsmäktig och synar alla sömmar
Men ingen människa är all
Om själ och pung är hård och kall
Så vi drar in i bastun
Med Djävulen i farstun

Och vad det gäller Lill-Babs, Marcus Birro, Brynolf Wendt
Så är det allmänt känt
Att Satan dem har sänt
För att med våld och spasmer
Ge oss andliga orgasmer
Tills vi narkogudens styrka har bekänt

När kändistruppen kallar dig till sin inkvisition
Då bör du hålla käft och röka på
Och tillstå att Hin Sögaard styr din löjliga person
Och att det alltid kommer vara så
Full och tom, kristendom!

Med satellit och parabol de sänder sina domar
Med tungomål och kristi blod långt upp i sina gommar
De lär dig allt om synd och skuld
De tar ifrån dig allt ditt guld
De knycker dina plomber
Bland syndaflod och tromber

De värvar dig med våld samt löften om kanonisering
De tvingar dig till horeri och själslig amputering
Helt enligt deras regelverk
De klär dig i en kristen särk
Med glitter och med kåpa
Och smörjer dig med såpa

Och vad det gäller Babsan, och Di Leva, Lennart Swahn
Så tillhör de den klan
Av skenheliga slan
Med uppgift att genera
Och din oskuld penetrera
Samt att bli din jourhavande knarkarkran

När kändistruppen kallar dig till sin inkvisition
Då bör du hålla käft och röka på
Och tillstå att Hin Sögaard styr din löjliga person
Och att det alltid kommer vara så
Fast och fri, bögeri!

De leder dig till Satans borg där du tvingas att slava
Knacka html, bygga hemsidor med Java
Ty deras tro skall spridas vilt
Tills massan drabbas utav tilt
Och inte kan försvara
Sig alls mot denna skara

I slutändan så kommer deras segerrop att skalla
För inom kort så kommer de att ha förlett oss alla
Ty människan är en idiot
Ett kräk med huvud, hals och fot
Till skillnad från kadaver
Nåt syfte hon ej haver

Och vad det gäller Astrid Lindgren inga tvivel finns
Om att hon är den stins
Som fostrar män och kvinns
Hon är så grym och hatisk
Hon gör människan apatisk
Tills man de forna idealen icke minns

När kändistruppen kallar dig till sin inkvisition
Då bör du hålla käft och röka på
Och tillstå att Hin Sögaard styr din löjliga person
Och att det alltid kommer vara så
Mus och kuk, sinnessjuk!

Balladen om CP

Uppiffad låttext om en av Sveriges hetaste män. Skriven som nittonåring, så ni får ha överseende med det rätt debila språkbruket. Men återigen: Bajen har Kenta, Djurgården har Lars Ohly, AIK har Christer Pettersson... avgör vilket lag som har tuffast fyllo!

* * *

Balladen om CP

Våren nittonhundrafyrtiosju
Då äntrade en hjälte denna jord
En herre som nu blivit smått tabu
Här uppe i vår snöbeklädda nord

Karl-Gustaf-Roland fick en liten son
Christer var den söte pojkens namn
Han lärde sig att genomföra rån
Och ofta gick affärerna i hamn

Pettersson, Christer - Du är vår ikon
Vi skänker dig klister, och sprit, och alvedon
Så att du sen kan lindra din migrän
I Rotebros bejublade domän

Pettersson, Christer - Du är våran idol
En kung bland alkoholister, för brännvin en symbol
I våran kyrka står du statyett
För din lekamen den är så komplett

I februari, året åttiosex
Skjutes Olof Palme bryskt ihjäl
Misstanken mot dig den genast väcks
Polisen anser sig ha goda skäl

Du häktades med buller och med bång
Man åtalade dig för detta mord
Men vistelsen på kåken blev ej lång
Du friades och lyckan den var gjord

Pettersson, Christer - Du är vårt ideal
Du borde va magister och sprida din moral
Så alla lär sig allt om livets ljus:
Att leva i ett vimmelkantigt rus

Pettersson, Christer - Du är vår förebild
Den största av artister, så ödmjuk, varm och mild
Vi dyrkar all den mark som du beträtt
Och hyllar varje synd och oförrätt

Din vardag är nu blott en enda fröjd
Du tjänar pengar glatt i TV3
Och sitter där berusad och förnöjd
Och bättrar på ditt goda renommé

Ja, inkomsten och kändisskapet höjs
Så varje vardag blir en enda fest
Gränserna för alkoholen töjs
Du dricker aktivt kol och äter jäst

Pettersson, Christer - Du är vår regent
En stupfull komminister, som Herren Gud har sänt
Från himlen för att frälsa allt vårt folk
Med bong, bazooka, brännvin, shit och holk

Pettersson Christer - Här slutar nu vår sång
Men om du har en ledig tid, besök oss någon gång
Vi bjuder dig på allt som du vill ha
I vårat tempelvalv - Halleluja!

I nunnornas våld

Pingvinklädda, helbrägdagörande surfittor... eller gladlynta, dokförsedda frälsare? Ni får själva avgöra/gissa hur det ligger till. Själv vet jag dock svarete, emedan hondjuren ovan tilltvingade sig mig medelst våld och höll mig slagen i bojor i Salas svartaste jävla kloster [Försäkringskassans fikarum] under en tidsperiod som kändes som eoner. Det var bara att buga och nicka, suga och slicka - göra som man blev tillsagd om man inte ville få kuken avskuren och uppkörd i örat. Nedan följer en rimmad betraktelse över vad som hände, skriven under religiösa vanföreställningar och meskalinpsykoser.


+ + +


I nunnornas våld

Jag måste en sak nu för er få berätta
Jag hålls fången i nunnornas vidriga sal
Där tvingas jag massor av synder förrätta
Inför hermafroditer och dess personal

Och nunnornas hat det går inte att stoppa
De förnedrar min kropp som är sargad och späd
I dopfuntens kärr vill de ständigt mig doppa
De tar mina drömmar, de tar all min säd

För i nunnornas lössläppta kloster
Plågas jag med paternoster
De pressar i mig nån mat
Som de kallar oblat
Inte konstigt att jag snart blir helt desperat

Ja, nunnorna utnyttjar mig som är liten
Deras smittade slidor trycks mot ansiktet mitt
Jag får blott nattvardsvin, de dricker spriten
Och vältrar sig i pulver - så skimrande vitt

Min stolthet är inte det enda jag sväljer
Även deras sekret med en smak utav dy
Det finns ingen nåd fast jag hostar och kväljer
Jag är fast här för evigt, jag kan aldrig fly

För i nunnornas lössläppta kloster
Räcker det inte med plåster
För att bota de sår
Jag har fått efter år
Av bondage och bukkake, det har satt sina spår

Med skändad lekamen och sårigt organ
Med gamla tamponger långt uppe i kran
På blödande knän och med snedvriden rygg
Ber jag till den som skall hålla mig trygg:

Gud som haver barnen kär
Se till mig som slavpojk är
Vart jag mig i klostret vänder
Smeks min kropp utav Guds händer
Gud han kommer när det går
Sprider säd i mina sår*

- - -

* Sista stycket skall läsas med hes och spastisk Pekka Langer-röst.

Släkt i källaren 2.0

Givetvis kan man inte skylla/hedra Pierre Isacsson för Josef Fritzls rackartyg, men nog fan är det rätt troligt att att den gode/onde Josef sträcklyssnat på låten i fråga - Då går jag ner i min källare därnere - och sedan fått en knäpp i skallen, elller en jävligt fiffig idé? Allt beror på hur man ser på spektaklet, hur man tolkar Pavlovs pung och Rubiks kuk. Och, ja, kära läsare, det är naturligtvis inte skitkul på riktigt det Fritzl har gjort, men som alltid: Det man inte kan skämta om kan man inte ta på allvar. Och det är Josef jag driver med, inte offren.

[Nog om försvarstal och vallgravar, skyddsmurar och säkerhetsdörrar. Förresten så filurar jag på att lägga till refränger mellan verserna, om det skulle bli en låt, men som dikt får den stå sig så här. Något kort men ändå lite catchy, om jag får sträcka ut hakan och vänta på karatesparken.]

Texten ovan gäller inte längre... refrängerna ÄR skrivna och publicerade nedan. Jag fick ett ryck och kluddade ihop något i en handfängselvändning. KANSKE kan det komma sig att den här kommer att tonsättas. Inte av mig, jag kan inte hantera instrument. Vi får se. Allt är bara i sin Linda [Lovelace] än så länge. Hysch-hysch.

För övrigt hedrar jag den här dikten/låttexten till min gode broder Rickard Flinta Fridlund som bidrog med titeln och sådde fröna till den här lilla pamfletten, strax innan vi äntrade Close-Up-Båten och sjöslaget var ett faktum. Stort och skenheligt tack, gode toaborstviftare. Drugs and hugs!


* * *

Släkt i källaren

Här i min källare har jag släkt,
alla är klädda i fotbollsdräkt.
Jag vill skapa mig ett fotbollslag.
Min trupp den ökar minsann dag för dag.

Josef Fritzl - uti sitt källarplan
Josef Fritzl - har sina underbarn

Ja, ni fattar nog faktiskt själva
att jag tarvar en felfri elva,
ja, en inavlad trupp med driv,
där kan man snacka om kollektiv.

Josef Fritzl - libero på fotbollsplan
Josef Fritzl - en äkta huligan

Nu kanske tycker ni att jag är sjuk?
Men Pep och Mourinho kan suga kuk:
För nummer tio är höggravid,
så nästa år tar vi Champions League!

Josef Fritzl - han leder fotbollstruppen
Josef Fritzl - vinner Europacupen

Balladen om bakfyllan

Brännvin, bärs, bira, spånken, HB, dunken, mäsken... ja, kalla det vad fan som helst, Fanta och Rosé om du har så dålig smak t.o.m. - men de skänker ungefär samma symptom både dagen, kvällenb, natten under drickandet och dagen efter drickandet. Jag vet inte om det här är så in i helvetes jävla roligt egentligen, men det är sannerligen inte någon moralkaka om att man skall ge fan i det rinnande giftet, även om det finns värdelösa idioter som blir än sämre efter en promille eller två. Nåja. Helt utan snusk också. Jag har i sanning tappat stinget.

* * *

Balladen om bakfyllan


Jag har inga tidsbegrepp och jag har ingen motorik
när jag vaknar med ett skrik,
i ett rum utav panik.
Jag har usel andedräkt och jag har usel kondition
när jag hamras med en ton
utav vrång kontemplation
och då inser jag att varje ”dagen efter” är sig lik.

Jag får inte fram ett ljud och jag får inte fram ett ord.
Trots min mun med sprit är smord
verkar stämman som förgjord.
Utan täcke, utan filt och utan kraft uti min röst
söker jag en skamsen tröst
mellan sängkamratens bröst,
men den flickan är ej hon som finns på kortet vid mitt bord.

Jag har blott ett enda mål och jag har blott en ambition;
att med ännu en ranson
jaga bort min situation.
Varje steg det är ett berg och varje klockslag är en törn,
och den forntida charmörn
sänds av Ågren till ett hörn
där han ensam kan begabba sin patetiska person.

Nu i rusets sista suck och nu i bakfyllans ingress
finner oron min adress,
men jag ljuger bort min stress.
Nu när huvudvärken växt och nu när yrseln börjat gro
lurar jag mig själv att tro,
[för att vagga mig till ro],
att en ångestdag är bättre än två dygn utav tristess.

Gylfsprängaren

En kort och inte särdeles fyndig liten fyrrading om det manliga organet i dess mest häftiga omfång. Men storleken har ju ingen betydelse, sägs det ju, så egentligen är ju den här dikten rätt larvig, ty det är ju inte alltid skruvens fel om muttern inte passar... eller var det tvärt om? Men det är ju naturligtvis alltid lattjolajban att få med ett rim om en giraff... även om det varit roligare med en tapir. Jaja, här kommer larv- och slarvkluddet:

* * *



Gylfsprängaren

Min feta dinosaurie till kuk den är enorm,
och får vartenda djur att hålla klaffen.
Den liknar en bazooka till både kraft och form,
och deepthroatas ej ens utav giraffen.

Kristen Mustasch - Knutby Remix 2012

Med tanke på att "Barnflickan" nyligen släpptes på fri fot tar jag upp en gammal onding och fräschar upp den en smula. Texten går att sjunga till Thore-Callmars Orkesters fantastiska låt 'Mustaschen' - och man bör lyssna på den innan man läser/nynnar min text, för att få in rytmen. Tror dock jag har mer text i min än i originalet, men så är jag ju ordfnask också.

”Jag var en normal tjej, med kristen bakgrund.
Hur skulle jag kunna få tag i ett vapen?”

/'Barnflickan'

* * *
Kristen Mustasch - Knutby Remix 2012


Jag är en barnaflicka,
som på mitt kors ses slicka
var gång jag kallar mig för Kristi Brud.
En man jag mig vill finna
som tar min mödomshinna:
Med samlag vinns ju segrarna åt Gud!

Demoniska små stämmor
ploppar upp som blemmor
i skallen min och via SMS:
Jag befalls att mörda
en kärring nästa lörda’,
trots hon är satt i långt gången grossess.

Men då kommer pastorn, den hingsten,
och sliter och drar i mitt hår.
Han är så löpsk trots firandet av pingsten,
han vill dyrka upp mina lår.

Pastorn var så vacker
trots sina hatattacker:
Han lovade till himlen ge mig lift.
Försåg mig med patroner
och löften i miljoner.
Han var så flink med hammare och gift.

Jag kan bara lipa
när domstolen skall skipa
rättvisa, och jag begriper allt:
Vår köttigaste måltid,
som vi åt på rekordtid,
var pastorns fru och inte Pitepalt.

Och då kommer pastorn, den hingsten,
och bönar och ber om nåd och knull.
Han är så pilsk trots firandet av pingsten,
av Guds lem han fyller mig full.

Begåvningsreserven

Mänskligheten slutar aldrig att överraska med hur extremt värdelös den faktiskt kan vara, är och kommer att förbli. Folk i 30-årsåldern fladdrar runt på krogen som vajande majskolvar med öppna munnar, döda blickar och dreglar ur sig repliker som inte ens en treåring skulle säga utan att ge sig själv smisk på rumpan. Jag har alltid levt i föreställningen om att det är killar, grabbar, kukhuvuden som är de riktiga asen, Rolls Royce-mongona, DNA-krascherna när det kommer till att fläka ur sig dumheter och nonsens, men brudarna, töserna, fittskallarna är precis lika pantade de också. Folk födda på sjuttiotalet raglar omkring och kan inte bilda en mening, inte ens nyktra och i skrift, där det de facto går att tänka efter, radera, titta igenom och försöka att i alla fall göra sig begriplig. Livet och världen är en jävla freakshow, man får acceptera det - inte respektera det dock - och sätta sig ned och speja in spektaklet, anteckna vad man ser och sedan gå hem och göra en Michael Hutchence.

Den här är till er. Ni vet vilka ni är.

* * *


Skengravid i motljus


Min kompis, nåja, en bekant, kom gråtande och vråla:
”Du hajar ej vad jag i lördags tvingades att tåla
Okej, jag var väl utspökad och sminkad som ett luder
Med glitter, mink, paljetter och så jävla mycket puder
Jag spejade visst in en hunk, en riktig jävla snygging
Han hängde med på noterna och sa: ’Är du en stygging?’

Jag nickade som en besatt och brösten for och puta
Så vi gick hem till honom och säg gissa hur det sluta!
Med oskyddat analsex!” sen hon föll i mina armar:
”Jag känner ej igen min mage, stjärt och mina tarmar.
Är jag gravid, det värker så, är det snart dags att kalva?”
Jag sa: ”Äsch, ta det lugnt, mot hemorrojder finns det salva.”

Somliga går på kasst heroin

Okej. Det har varit tyst för länge på den här bloggjäveln, för tyst åt helvete för länge. Eftersom jag skriver på en längre sak, som inte passar eller platsar här på bloggen - och som tar min tid i anspråk, väljer jag att publicera en lite äldre pryl. Det är en uppfräschad version av Cornelis Vreeswijks låt Somliga går med trasiga skor och handlar om andra mackor än sådana man bär på fossingarna. Egentligen skulle jag lägga upp en annan tolkning av Cornelis, men jag behöver hjälp med bildlayouten där. Bland annat på den pedofildömde "Radioprofilen" och ett gäng andra klyftiga kändisar som tänker med eller hetsäter falukorven. Nåja, här har ni skiten. Sjung ut för svullen testikel!


* * *


Somliga går på kasst heroin

Somliga går på kasst heroin
ett coolt beroende.
Tuffare att va speedad och fin
än enfaldigt troende.

Gud fader som levererar mitt tjack
dreglar och sover sött.
Han bryr sig ej om min ollningsattack
trots att hans öra blir blött.

Vem bryr sig om att sprutorna går
emellan smittad och frisk.
Missbrukare, om bara ett år
har du blivit en asterisk.

Då har nån annan tagit din sil
du fattar ej ett skit.
Då krävs det hjälp från en nekrofil
som tjänstgör som knarksamarit.

Vem bryr sig om hur linorna dras?
Jag bryr mig ej ett smul.
Oavsett form så når jag extas
om snön min är vit eller gul.

Jag har en tvivelaktig figur
den är så slö och slapp.
Så kan det gå när man älskar som djur,
för liten är varje attrapp.

Somliga går på kasst heroin,
men mitt är jävligt bra.
Snart skall jag dela en dos meskalin
med Djävulen och med Allah.

Carola rimmar på retroaktiv abort

Jaja, jag vet, bortförklaringar och ursäkter är inget man skall syssla med, allra minst som skribent eller talare och fantamej aldrig i helvetet innan man publicerar sin grej [håller sitt tal] - just därför kommer jag att göra det. Jag är nyss hemkommen från årets trevligaste helg, spenderad med en av mina absolut bästa vänner och i mycket gott sällskap av andra vänners vänner. Jag är fortfarande full och texten jag har skrivit är inte mycket att hänga i kulpåsen. Skulle kanske funka som en dänga för Moderat Likvidation på 30 sekunder eller så. Men, nu är det så, det blev vad det blev.

Bloggen kommer nog att ta lite stryk den närmaste tiden, då jag är involverad i ett större projekt. Eller projekt och projekt, vad fan är det att hymla om, jag skiver på en roman under det fantiasifullt eggande namnet "Boken". Har skrivit tio sidor än så länge men har intrig, början, slut och rollbesättning klar - något jag aldrig haft vid mina tidigare romanförsök. Jag lovar att ge det här en rejäl chans, därför kommer kanske blogen att lida. Eller så blir det tvärtom att jag skriver ännu mer snusk och hor för att hålla tempot uppe. Om inte annat har jag ju gamla ondbitar att slänga in. Och, som sagt, den här är ett hastverk, skrev den på Mcdriven på Donkan på väg hem från Västerås nyligen. Kängpunk mot religion typ. Kanske något för Massgrav? Får snacka med Indy och höra om han kan peta in en fot åt mig, haha. Nåväl, libertiner och snuskhumrar, här kommer skiten - för det känns som skit - salta och sug på monstrositeten!

* * *

Carola rimmar på retroaktiv abort

Se mig som en knullkanin,
se mig som en dödsmaskin,
se mig som en förhud runt din hjässa,
se mig i en sarkofag,
ty jag är en antropofag,
med mun full av kadaver vill jag mässa,

Carola, Carola, Carola Häggqvist!
Kan olla, kan olla, kan olla skäggfist!

Att suga av en hagelbrakare

På begäran av mig själv lägger Sugpyrhelvetet härmed upp en gammal goding; en ode till Kurt Cobain som skrevs dagarna efter att han gav sin hagelbrakare ett blowjob. Jag vann en bok för den här dikten, som bästa dikt på mitt gymnasiums poesitävling... Boken var världens mest pretentiösa diktdebut, och hette "Utan skor" och var skriven av en Henrik något (nilsson?)... Men drakförlagen har ju aldrig visat sig ha någön smakfullhet. Och, nä, jag har INTE bränt upp boken, bara nafsat lite på den, med huggormsgaddarna.

* * *


Att suga av en hagelbrakare


Hej, jag heter Kurre och är knappt 30 år,
jag gillar injektioner, se så bra jag mår.
Mina armar pryds med massor utav sår,
mitt hem det är Seattle, det kanske du förstår.
Min pipa den har slocknat, jag vill ha lite till,
jag tänder den igen till tonerna av Cypress Hill.
Mina lungor de är svarta och hjärnan den är död,
det spelar ingen roll för i pipan finns det glöd.

För att finansiera mitt behov så bilda jag ett band,
med gitarren och min spruta stolt i vardera hand.
Vi sålde massa skivor och blev rikare än as,
så jag gradera upp min livsstil och började med gas.
Min röst den är så ansträngd utav allt kokain,
men hundratusen flickor tycker den är fin.
Med gräs och gröna växter fördriver jag min tid,
och för dess legalisering jag ständigt tar upp strid.

Man har nästan alltid roligt när man nyttjar LSD,
men en liten tråkig bisak är att man får svårt att se.
Min fru är säkert vacker tillika fin i hyn,
men det är blott en gissning för jag tappade min syn.
Ibland så är hon nykter och göder vår krabat,
ja, haschholken blir nappflaska och piller blir till mat.
När jag vill ut och resa inhalerar jag butan,
för då så får jag vingar och flyger över stan.

Jag känner mig så darrig och skallen känns så tom,
för jag drack en konstig cocktail när jag turnerade i Rom.
Min kropp råka kollapsa och hjärnan den tog strejk,
men jag mår helt perfekt när jag tömt en jordgubbsshake.
Min dotter gör som pappa det är ju underbart,
hon föddes högt bland molnen, kan man få en bättre start?
Jag öppnade en firma, ett litet apotek,
och förde bok på mina varor, med hjälp av kartotek.

Sen började jag sälja och allt gick som på dans,
alla mina vänner vinglade omkring i trans.
Men firman gick i graven och jag blev kroniskt sjuk,
ty alla firmans varor de gick till eget bruk.
Mina idoler de dog inga, det är en häftig trend,
jag vill bli som Dean och Lennon, ja, jag vill bli legend.
För att nå mitt mål och stilla mitt begär,
så drog jag ett redigt halsbloss på mitt hagelgevär.

Sonett till blodbanken

Eftersom vi i dessa dagar inte tillåts vara sjuka när vi är sjuka, utan skall var tillgängliga till den yttersta lilla del som de facto går att producera något så att Mammon kan gnugga sina gyllene pungkulor heta och feta, så är det inte alltid så lätt med ekonomin för oss som faktiskt - trots hotet om indraget ekonomiskt bidrag - inte klarar av att jobba p.g.a. våra sjukdomar. Då gäller det att vara lite klurig, då gäller inga jävla vanliga tiggarfasoner, inte sitta på torget med ett munspel och en koffert... nej, för helvete, medborgare, tag i från tårna, gör något radikalt, sälj er till staten, hora som det luder ni förväntas vara. Och räcker inte det, så, tja, då finns ju alltid blodbanken. Och kom ihåg, är ni så gott som totalförlamade och bara kan röra en hand så kan ni alltid ge regeringen fingret!

* * *


Sonett till Blodbanken

Till sjukan åkte jag helt tom på pengar,

med mål att skänka blod emot en slant.

Ty hälsan den är inte relevant

ifall man tillhör fattigdomens drängar

Jag visades till en av sjukans sängar,

signerade kontraktet elegant,

som klargjorde min kropp var satt i pant,

och drömde om profitens vackra ängar.

Mitt blod strömmade ut likt vårens bäckar

tills inte någon droppe återstod,

förutom på mitt bröst små spridda fläckar.

Jag åkte ifrån sjukan tom på blod,

men fickan fylld med stora, feta checkar.

Jag avled men min avkastning blev god.