Amöbor i sneakers

 

Blixt och dunder, maniska under[liv]... Sjunde åskknallen i hjärnlobernas universum. Synapsjävlarna och signalsubstanserna krigar med varandra, jag håller tummarna [fuck you-fingrarna snarare] för att det skall drämma till i alla sabla receptorer och reda upp oredan i den grå massan.

Ett försök till något slags samhällskritisk [nåja] humoristiskt [nåja] inlägg, i stället för självömkande, griniga kråkfötter. George Carlin har hajat hur långt dokusåporna kan dras - eller hur man kan använda dödsstraffet som ett slags dokusåpa-/fredagsmysunderhållning - och ja, den som inte hajar ironin i hans utbrott borde nog hänga med på ett gäng strömbehandlingar med undertecknad.

Nåväl. Snart sitter vi och nickar till med näven i chipspåsen och rapar tacosås medan folk tävlar om vem som skall överleva på TV. Hipp, kredd, kändispoäng... vad fan är överlevnad mot sådana guldklimpar? Fredagsmys deluxe!


 ¤ ¤ ¤


Texten går att sjunga till melodin till Björn Afzelius låt
"En kungens man" om man så vill.



Amöbor i sneakers [Dokusåpasången]

Jag haver blott en önskan, det är att bliva känd

ja, känd för vad som helst, även känd för att va bränd.
Så för att nå den himmel som tycks så underbar
beslutade jag mig för att bli en dokusåpa-star.

Tog sikte först mot Baren, men mest för nöjes skull,
för att få mixa drinkar, svina, vara full,
och sätta massa minus på varje dum person
som försökte hindra mig att vinna min miljon.

Sen åkte jag till Villa Medusas heta glans;
med husets vin, tequila, samt nakenbad och dans,
och svartvita kameler att sprida hit och dit,
men mest av allt få lata sig och leva på kredit.

Sen riktades min tanke mot en expedition
som styrs emot en främmande, vild vegetation;
där man kan leka skeppsbrott och inföding, minsann,
och vinna första pris om man är lagom litet grann.

Jag fick sen nys om Radio* och ville genast dit.
Jag tyckte jag var lämplig, för jag snackar massa skit.
Så lätt jag skulle valsa i eterns smäckra takt
för jag kan babbla massor utan att få något sagt.

Sen sökte jag till Farmen och dess modesta gård,
till en miljö som verkade skenbart fysiskt hård,
för att få protestera mot slakt och annat rått.
Att kött har varit djur förut, är nåt jag ej förstått.

Till sist jag hörde talas om Storebrorsans hus,
med kameror på toa, som filmar snopp och mus,
och folk som rullar tummar och lägger patiens
och allteftersom tiden går förlorar vett och sans.

Men ingenstädes dög jag, jag ansågs för normal,
så ensam i min våning jag lider svåra kval.
Jag övervägt beslutet, men jag skall ta mitt liv
för är man inte känd är livet blott ett tidsfördriv.

Då hörs ett brus från TV:n, som följs av Stenbecks röst:
"O, kändis-wannabe, jag skall ge dig ro och tröst.
I vackert, svartvitt motljus, i ljuv ultrarapid
skall du minsann få avlida på bästa sändningstid."

---

* Radio - en kortlivad dokusåpa

Damen i svart

Tankeexplosioner. Förvirringar. Hjärnfilmer. Hjärtflimmer. Skräck-bilder. Spasmer. Myrkrypningar. Tungrörelser. Ögonlocksfladdrande. Ansiktsdomningar...

      Den här ECT-vändan tror jag kan hjälpa. Bieffekterna är i alla fall rejäla [se ovan], och det brukar betyda att de positiva effekterna också kommer att dyka upp så småningom. Inspirerad av en viss herre vid namn Ola Magnell - samt alla dessa biverkningar - kreerade jag en text [eller restaurerade kanske snarare] inom mardrömsriket, med samma namn som hans fantastiska skräckballad, Damen i svart:

Ja, min text är för en gångs skull utan rim och versmått... bara utfladdrad ur käften. Den är en mardröm jag plockat ner från Elm Streets höjder [ur ett gammalt Word-dokument alltså] och friserat och snyggat till, eller kanske förfulat - vem fan vet? Hursomhelst, här är den lilla bröstficksnovellen... och, ja, ordet mundiarré får helt plötsligt ett ansikte:

* * * 

Damen i svart

Damen i svart karvade bländverk med dolkens kluvna tunga under månens spefulla lyster. Jag kräktes en floskel i hennes öra när hon gurglade en missriktad komplimang. Det enda jag ville ha sagt var något om kommissionärernas bakhåll. Det var så knipslugt konstigt; allting var askgrått och mjöligt, dimmigt och torrt, frosthöljt och glödgat. Varför vi viskade visste jag inte, hennes tomma blick avslöjade inget, hennes fylliga samvete än mindre. Tidigare hade jag duellerat mot en fredsbong och angripit tonåriga mormödrars empati. Törhända hade det något med saken att göra. Skymningen bad om att få dö men fick inget gehör. Kvällen var vindpinad och vingklippt. Var det dags nu?

Damen i svart påstod att jag liknade reflexionen av ett avlägset ögonblick och att jag var stor på de rätta ställena. Inte begrep jag vad hon hade i görningen eller vilka rävar som snarstuckna låg och tryckte bakom hennes öron. Det var bäst att slita bort dem med ytterligare en resa mot en förliden eftervärld. Bränna, bryta, meka, stoppa, tända. Och i väg. Hade hon, Gud förljugen, kanske ingen baktanke? Var allt på låtsas? Hon förfogade emellertid över en tropisk nimbus och ett lystet lynne, ett brynt intellekt och paranta genmälen mellan framgaddarna, så något fuffens var det allt. Varje känsla av att hon existerade fick mig att kväljas och vilja ha mer.

Damen i svart kryddade snuggan med ödets kleptomani. Gräsfräset smekte ut smog. När kittet omfamnade min såsiga hjärnbark glömde jag allt annat, försköt det, negligerade det. Jag flinade som en uppsprättad ursäkt och blinkade som en epileptisk elegi. Sen blev jag behärskat manisk. Jag fick för mig att hetsäta kanterna av ränkfulla illusioner. Det verkade som att jag höll på med det ända tills ledan vädjade om nåd, för när jag drog efter andan doftade det pennalism och smakade svepskäl. Jag fick gåshud, men bara i ansiktet. Fotstegen - jag hörde dem nu. De kom närmare.

Damen i svart var fortfarande kvar. Hon log sönder en längtan att bryta ett osvuret ord. Jag svamlade ekvationer. I fjärran ljög en näktergal. Argusögonen brände sitt krut. De hade sitt på det torra. En rostig fogsvans kritiserade sig fram under huden. Det var bara olja och tjära kvar i huvudet på fribiljetten. Skrapa och bränna, gnida och stoppa, slå fyr och ta plats. Gastarna kontemplerade till ratade drömmar om något vackert. Rasslet av ingenting var outhärdligt och rogivande. Fotstegen var här. Blickstilla och ljudlösa stampade de i ilfart ihjäl varje tanke på att sidsteppa en tystnad av sot. Natten var trög men disträ.

Damen i svart gick sin väg och jag med henne. Allting blev värre, men ingenting blev av.

A Nightmare On Norrby Street

 

När jag väl får sova gör jag det ytligt, oroligt, brutalt vätrande i sängen [och ibland utanför] - allt kompanjerat av i de allra flesta fall helt obegripliga, absurda, bisarra och våldsamma mardrömmar. Jag minns Alltid drömmarna. Förmodligen beror det på min sömnapné. Nåja, nog om det. Det här lilla pekoralet innehåller delar av sömnskelett som jag drömt; skit jag fantiserat ihop; och saker jag helt enkelt skrivit för att göra dikten lite levande. Men mycket härstammar från svettiga ångestsnarkningar mellan de ihoplindade Dirty Harry-påslakanen. 

Dock, den är skriven med en hel del svart humor. Inget jävla lipande. Mer en mörk saga på rim, med en visserligen liten grinig slutknorr. Men det får ni överleva. För övrigt tycker jag att den här sången [och den suggestiva hyllningsvideon], som jag länkar nedan, väldigt väl beskriver mardrömmens karga landskap... Skrivet och framfört av det psykedeliska musikgeniet  Roky Erickson

Övertrött och speedad. Det känns som att jag slipper mardrömmarna i dag. Vad inbillar jag mig? Som om de bara existerar när jag sover. Vilken fåfäng liten gosse!

* * *

Mardröm mitt på blanka dagen

Det brände som en barndom i mitt hjärta,

när jag begrep att inget var på skoj.
Och som den helt neurotiskt introverta
person jag var blev skölden att bli loj.

Passiv till trots smög jag mig ut att spana,
och ta en titt på vad som försiggick.
Jag i virrvarr efter virrvarr åkte kana,
likt blinda fläcken, likt en lustig prick.

Nog rasslade min skalle av ett knaster,
en kortslutning, en propp som hade gått:
”Åt helvete med fan och dennes faster!”
skrek jag, men hade föga nåt förstått.

Men vad var det för struntsak att begripa
när jag slant på den sämre trottoarn?
När vargar som förföljt mig börjat lipa
och änglar hängde läpp som trilska barn.

När fullmånen åts upp av explosioner:

fyrverkeri, en eufemismharang,

som stiftats av personliga personer,
som hälsas blott med titel eller rang.

Jag rörde mig i lönndom undan ljuden
av domedagsmusik, så gott det gick,
och undrade om knottrorna på huden
var rädsla, ståpäls eller getingstick.

Det blixtrade i hjärnloben som smälek,
det pyrotekniska blev inåtvänt.
Smatterbanden brann som ruttnad kärlek,
och lämnade ett hjärtlöst sår på glänt.

Jag irrade bland krutrök – grå som dimma,
och fäktades mot väderkvarnars hugg.
Förblindad i dygnets tjugofemte timma
sågs Hin Håle stå och flina lömskt i mjugg.

Men till sist så kunde Big Bang-smällen höras;
hjärnbarken fick bomull, vadd, förband.
Och älskvärdheten lät sig så förgöras,
och jag drogs undan till ett annat land:

Jag vaknade helt dyblöt i min koja;
helt yrvaken, förvirrad, allmänt öm,
och fjättrades vid verklighetens boja:
En plats långt mycket sämre än min dröm.

Förbanna solen

Finns inte så mycket att säga. Ger upp dikten, eller poesin, som i rim [och reson] och versmått, för att i stället låta en rätt torftig svada om hur jag upplever hysterin kring att armbåga sig fram först i kön vad gäller allt som är på tapeten, och där det inte finns en gnutta empati kvar, kräkas fram här på bloggen... 

Eller för att citera Nick Cave: "People ain't no good" Det finns så klart vackra själar och icke-brodersmördande guldkorn i detta sammelsurium av vandrande gödselstackar. Dessa livbojar till  lanternor lyser desto starkare. 

Men, kära ni: Lyssna på Swans bitterljuva dänga om att förbanna solen, och häng med i surpuppans [jag alltså] gnäll beträffande motmänsklighetens tarvligheter. 

Nu är nog för nu! One two, fuck you! Eller snarare: Two, three - fuck me!

Allt gott,

Edert lilla Sugpyre...

* * *


Det

Jag tänker inte på er längre; inte som individer,inte som människor, inte ens som vedervärdiga världsmedborgare. Ni späker omgivningen med odörer av konferensskvaller och börsindexstinkande blåsjobb; kväljande och störande stickande på en och samma gång. Men ni finns inte; ”ni” har blivit ”Det”, inte ens ”den”. Ett och samma mässande masstillverkat träsk, ett tvåbent Olustiga Huset av utslätat spegelglas, ett lindrigt andande pulsslag med Prada-gravyr i gommen.

Det kretsar kring uppmärksamheten som tjackskadade bålgetingar. Surret är konstant; ett sövande brus av klyschor och språkliga kullerbyttor som filtrerats bort till ett enda kvavt och kvalmigt verbalt täcke, ett jollrande bolster av ruttnande mobilsignaler och spygröna appar, som flämtar och epilepsiblinkar under skummad låtsaslycka på närmsta bar.

En gryning och en skymning i ett och samma flåsande: Det tar för sig och sminkar den skugglagda träcken attraktivt, med löften om en liggplats på mittuppslaget och en delad cigarett med Hen Som Bestämmer. Inget nytt under den förbannade sol som skäms över sin egen existens så mycket att den gömmer sig under svarta hål av marknadsföring.

Skrovliga tankar viftas bort av Det, detta Det som bär en smord verbal skrud, len som en barnstjärt. Jag följer PR-tricken på avstånd, aktar mig för att smittas av den förnäma förnedring som är Dets bruna betesmark. Jag beskådar den uppgjorda, förvanskade fighten under det att ingenting sker; stagnation, devalvering, förhalande – allt upphöjt till förgylld mundiarré.

Bredvid en Det-agenturssuktande klunga av mentalt plankton – som vaskar skumpa och viftar med bilnycklar till lyxfordon, vilka de inte har befogenhet att köra – gräver jag min egen sanning, dristar mig till att vädra lungorna, harklar upp en slempropp motargument, höjer en viskande observation av hesa skenmanövrar med kändisskapets straff som insats. Förlusten är ristad i olika sloganer redan innan den muntliga avsparken.

Men, någonstans, någon gång, växer en tanke till en krutdurk fylld av prostitutionsnegligerande rosslingar, och förädlas till en klusterbomb av bortskalat glitter, jäser till en värkande stämma av pur jävla envis äkthet. Men så är ögonblicket borta… bara så där… som ett förfluget engångsligg: Revolten, nystarten, upploppet – allt stannar vid en febrig snuva, som rinner ur min mun, reducerat till harangbesudlat snor, vilket landar på servetten och torkas bort långt före det att agitationen spillts ut på åsiktspodiet.

Och Dets vinnande tjatter fortsätter sin sövande framgångsritt, med TV-sända kvartssamtal, skvalande likt snålvatten ur Dets frestande urmoder – Skökan av plast och profit.

Jag hukar. Bakbinder tungan i munnen på min egen lilla Mållgan, så att inte orden skall välla ut och kasseras av Det. Ty cynismen är kärleken, den enda –ism som kan överleva Dets mullrande rubriker, krigiska utropstecken och Brutus-skimrande löpsedlar. Verbalt eller skriftligt? Helt oviktigt. Det har strimlat sin kluvna tunga och placerat en bit i varje notis, i varje samtal.

Det är allt.

Bomullsvåld

Synapskrasch. Snöslask. Halka. Insomnia. Medicinbrist. Den skäggiga ångestbebisens krampaktiga stryptag. 2013 tar vid där 2012 slutade, i sängläge med schack matt-placering av kroppen. Men det är bara januari än, och knappt det. Nåja, en kort lägesrapport bara, så det kanske kan förklara varför det inte dyker upp några ekivoka rallarsvingar för tillfället. Jag har inte rum för roligheter i huvudet. Idiotiskt nog. Förut dök de upp som bäst just när maran red mig som en demimond på flykt från Jack the Ripper.

Det här var en jävligt svår text att skriva, rent tekniskt. Refrängen var skitklurig, och den ser inte klok ut på papper. Det här är alltså min "version" av John Prines fantastiska låt Christmas in prison - och ni kan tita på originaltexten HÄR om ni vill hänga med i låten eller jämföra mitt [fåfänga] försök att använda mig av John Prines underbara, men svåra, melodi. Han fraserar mycket, så man får nästan sjunga eller nynna min text för att den skall fungera. 

Och, ja, vad handlar den om då? Det vanliga gnället. Att de på de höga hästarna bara ger slaskfolket bröd och skådespel, så löser sig allt? Nja, den här riktar sig egentligen lite mot alla "klasser", inte minst vad det gäller ytlighetshysterin och efertankens totala negligering. Och att vi förändrar någons situation genom att foga språket. Trams! Se till att ordna problemen för en rullstolsbunden i stället för att döpa om honom/henne från handikappad till handikapabel! [Och, ja, det är så klart snott från salig George Carlin.]

Har erhållit två ljuvliga böcker. Mer om det senare. Nu korpdojorna!

* * *

Bomullsvåld

Kring skjulet runt hjärtat
Finns taggtråd och plåt
Och muskeln bak bröstet
Den når ingen åt
Endorfinet är reglat
Passionen är stängd
För brännskadad ser man helst
Att Amor är hängd


Hur lång är strängt taget en evighet
Ja, räkna sekunder så kanske du vet.

Jag går bet
Jag går bet
Ytligt diskret, nu
Jag äcklas av maran
Men fan
Ta fram snaran
Ack, du


Talangen förvanskas
Till krimskrams och pynt
När kärlek till konsten
Blir sedlar och mynt
Och lungorna vädras
Uti all sin prakt
Men trots tjattret och pratet
Blir ingenting sagt


Hur lång är strängt taget en evighet
Ja, räkna sekunder så kanske du vet.

Jag går bet
Jag går bet
Ytligt diskret, nu
Jag äcklas av maran
Men fan
Ta fram snaran
Ack, du


Språket har tyglats
Och sången har kvästs
Romanerna brinner
Långt innan de lästs
Och om du än skriker
Och  vrålar som bäst
Så händer det inget:
”Förbliv vid din läst!”


Hur lång är strängt taget en evighet
Ja, räkna sekunder så kanske du vet.

Jag går bet
Jag går bet
Ytligt diskret, nu
Jag äcklas av maran
Men fan
Ta fram snaran
Ack, du