En lina grumligt vid Pärleporten

Jaha, jag hittade ett jävligt gammalt påbörjat krafs till en novell, eller vad i hela krigets namn det nu kan vara... piskade till den en aning, men har i ärlighetens namn bara rättat till lite stav- och syftningsfel, och petat dit någon fras här och där. Så det är inte så mycket att svarva skinn eller ruska smultron till. Det är lite spännande att gå igenom all barlast jag lagt över från disketter till hårddisken. Spänner väl över ungefär sju åtta år. Och det är totalt jävla kaos. Ingen ordning alls. Hittar små guldkorn. Finner stora skämskluddar [sic!]. Överraskas av riktigt bra saker och skräms halvt ihjäl av mången snuskig patetisk dikt.

Så varför lägger jag då upp den här? Bra fråga. Eller det är ett jävla dumt svar, om frågan är bra skall man ju kunna svara på den! Annars är det en Svår fråga. Idioter. Kanske är det för att hålla bloggen vid liv när humöret och inspirationen ligger i träda. Kanske är det den där strimman av önskan att få någon respons som kliar i hjärnbarken. Nåja, nu skall vi inte dalta om det. Det här är en förvirrande svada, som jag inte alls vet om det är intressant att över huvud taget använda sig av. Men i brist på annat får den fylla ut tomrummet. Jävla alibirunkare jag är.

Allt gott! Allt vått!

* * * 

 En lina grumligt vid Pärleporten

- Håll käften!

Jag spottar och fräser. Eleverna stirrar på mig. Jag har brutit av pekpinnen och håller den spetsiga träsaken som ett mordvapen i min ena hand, den trubbiga har jag slängt åt sidan.

- Nå, vad är nu problemet? frågar jag. Klas?

- Ja, du magistern, svarar han, det borde väl du veta, eller? 

Jag torkar mig om näsan och går fram emot Klas. Hans hånflinande ansikte dras ihop och kramas ur likt en tvättsvamp när jag spottar honom i håret. Hans läppar darrar, ögonen är blanka och jag ser hur han har nära till lipen. Skärpning nu, Strindberg. Vadå, skärpning? Du håller på att tappa kontrollen. Vilken jävla kontroll? Jag har för fan aldrig haft någon kontroll. Kontroll är skaparens fiende, lakejernas livselixir och första steget mot en frigid samhällsstruktur.

Inre kriser? No shit.

Jag låter handen vispa om i grabbens huvud.

- Så där ja, gastar jag, nu kan du inte påstå att du är torr bakom öronen i alla fall.

Jag skrattar. Och skrattar. Och skrattar. När rektorn rycker upp dörren står jag där med en otämjd erektion, vildsint och blint huggande. Det slår aldrig fel. Och jag vaknar alltid när jag precis skall befria min hungriga köttyxa från sina bojor. Jag blir alltid lika besviken. Det var ju inte så det gick till. Jag hann ta fram mitt rödsprängda enöga. Jag hann störta mot katedern med kuken i högsta hugg. Jag hann drämma den tre smaskande gånger mot svarta tavlan [som numer är vit], innan rektorn övermannade mig. Varför unnar inte drömmen mig att återuppleva dessa ljuva minnen, dessa minnen som blev de sista för mig som lärare på Knektdalsskolan? Förmodligen handlar det om avundsjuka. Morfeus, John Blund och alla de andra är missunnsamma. De har inte upplevt saker tillnärmelsevis så intressanta som jag, och därför vill de radera ut segerns sötma ur mina nattliga irrfärder. Fittor! Fittor! Fittor! det är vad de är.

Jag kliver upp ur sägen. Klockan är alldeles för mycket, eller alldeles för lite, allt beror på hur man ser på saker och ting. Tidig morgon är okej, så länge jag inte behöver stiga upp. Dagen är alltid olidlig, såtillvida det inte regnar, åskar eller haglar. Kvällen är förnöjsam, så länge den är mörk. Natten, åh den ljuva natten, det är min tid. Det är tiden då jag står ut, ja, då jag ibland även trivs. Nu svamlar du igen, Strindberg. Knip. Jag kan inte nog tala mig bastuvarm för natten. Då sover vardagsvampyrerna i sina rutiga sängar. Det är då de äkta blodörstiga varelserna flanerar. Jag tillhör dessa.

                  

Mina kalsonger är svettiga och aviga. Jag bryr mig inte om att rätta till dem, än mindre ta av mig dem, när jag lufsar ut i köket. Den förbannade solen slösar sin gyllene urin genom mina fönstergluggar. Jag vickar lite lätt på persiennerna och släpper in mer av det spralliga giftguldet. 

Utanför lägenheten är trafiken sparsam men högljudd. En gammal man vallar sin pudel längs trottoaren. Jag har aldrig sett gubben förut, men hatar honom redan. Öppnar fönstret, tyst och försiktigt, greppar kaktusen och svisch. Den landar en meter bredvid honom och slår hans ro i kras. Pudeln skäller och gnyr, likt den insekt den är. Gubben tittar upp mot mitt håll. Jag har redan vickat persiennerna och tjuvkikar i godan ro. När gubben vänder om öppnar jag blixtsnabbt fönstret igen; denna gång är det en hård, torkad källarfranska jag slänger mot honom; och denna gång missar jag inte. Med ett kaposch! träffar bullen honom i bakhuvudet. Han snurrar runt, omtöcknad av smällen, och grinar illa. Pudeln, som blivit stressad av husses konstiga uppförande springer ett varv runt honom, för att sedan pinna iväg för allt vad tyget och pälsen håller. Då gubben inte är i balans lyckas den lilla hunden dra omkull honom, men när han väl ligger ner tar det tvärstopp för byrackan som flämtande faller ihop när kopplet dras åt kring dess hals. Om han brutit nacken? Knappast. Blåmärken? Otvivelaktigt. Brännmärkt i själen? Hoppas. Vad har det tagit åt dig, Strindberg? Ja, vad har det tagit åt mig? Fan vet.

                

Jag skrattar som en vansinnig åt mitt hyss. Det här har räddat ännu en förmiddag i tristessens högborg. Ja, jävlar.

                 

Gör kaffe. Tio koppar vatten, femton skopor svart heroin. Starkt vill jag ha, annars får det va. Putter, putter. Kaffekokaren sluddrar och brygger. Går och hämtar tidningen. Förstasidan:

"Bensinpriserna chockhöjs. Sjukhuschef Andersson matförgiftad [Seger, seger, seger!]. Delad pott i korpfotbollsderbyt."

Massa lokala notiser och annat värdelöst.

                 

Jag bläddrar snabbt fram till sidan om den matförgiftade sjukhuschefen. Bullrande skratt. Roande läsning:

                                  

                Sven Andersson besökte i måndags en lokal restaurang, på vilken han beställde kyckling med ris och sallad. Några timmar efter besöket förnam Andersson vad han beskriver som ”okristliga smärtor i magen”, varefter han uppsökte akuten. På lasarettet konstaterades att han drabbats av paratyfus, som enklast kan beskrivas som en åkomma som är närbesläktad med salmonella.

                    Restaurangen har inte erhållit klagomål från andra gäster som åt samma maträtt den dagen, och lasarettet har inte fått in några patienter med liknande symptom som Andersson, varför några misstankar mot sanitära olägenheter i köket i nuläget icke råder. Restaurangbesökare uppmärksammade att Andersson strax innan maträtten serverades besökte toaletten, och en utredning angående om det är därifrån Andersson smittats har därför satts igång.

                    Elaka rykten hävdar att det är Anderssons (påstådda) ovana att inte tvätta händerna efter sina toalettbesök som ligger bakom hans insjuknande, något han från sjukhussängen strängt dementerar:

                    - Det är inget annat än lögn och förbannad dikt, säger han. Den eller de som sprider dessa rykten måste lida av psykiska problem. Det är någon som vill mig illa.

                    Andersson har tidigare varit i blåsväder då han köpte upp en stor markplätt för att bygga ett fritidshus. Hans bygge har inkräktat på en badplats, som numer är ett minne blott. Andersson har inte velat kommentera bygget tidigare, men säger att han tror att de tidigare nämnda ryktena angående hans personliga hygien kan ha ett samband med hans fritidshusbygge, även om han inte kan förstå varför.

                    - Det är min mark, och jag har rätt att förvalta den bäst jag vill, konstaterar han torrt.

Oj, oj, oj, Andersson, om du bara visste. Du är chef för ett sjukhus du inte har någon koll på. Det är så lätt fixat. Förföra en sjuksköterska, locka henne med den slemmiga totempålen, komma över nycklar, in i labbet, sno åt sig vad som behövs, applicera lite gottigottgott på dina kläder, och vips - herr Andersson, nu har du paratyfus. För din egen skull hoppas jag att du har annat toalettpapper i hemmet än det sandpapper du bjussar på i sjukhusets muggar. Annars lär du ju få feta fissurer i ditt överspända stjärthål. Om jag bryr mig? Inte ett skit. Jag bara flinar som ett flickebarn med en slickepinne i trynet.

                

Att en dag kunde bära så mycket lycka i ett sköte. Kanske kan det här bli vändningen, kanske att det här är inledningen av Strindbergs återkomst, startskottet för revanschlustans timme. På med gasmasken, gott folk. Strindberg är på krigsstigen. Det är ingen ärtbössa jag har laddat.

Mjölkjäveln är sur. Är det så konstigt, Strindberg? Ja, jag köpte ju den igår, för helvete? Nej, det gjorde du inte. Inte? Nej. Åh fan. Jag skiter i mjölken och häller upp en laddning svart i en ölsejdel. För varmt för att kunna svepa. Smuttar istället. Värmer gott i buken. Källarfranskorna är som bekant hårda och torra. Prövar att doppa dem i kaffet. Inte så illa. Som uppblött papper. Tuggar och tuggar, djupa klunkar bensin. Skiter i pålägg.

                 

Jag har fortfarande bara mina gamla kalsonger på sig. Rimligtvis borde jag byta dem, men rim och reson är inget för konstnärer, det är för paragrafknullare och aktieägare. Kaos och infall är skaparens sång, den skithusbruna melodin; erotik och upptåg. Vankar av och an i lägenheten. TV:n spottar ut program från Utbildningsradion - Så lär du dig buktala: en fossil av det manliga könet sitter i en tajt rosa polo och håller i en handdocka. Han och dockan pratar matlagning. Byter kanal på TV:n, någon fjärrkontroll har jag inte. Bläddrar och bläddrar. Bara skit. Jag stänger av burken och går in på toaletten. Märker att jag glömt att spola efter min sedvanliga nattliga pissutflykt. Kväver en spyattack och låter min njurvätska singla ner i brunnen. Morgonpissets odör är som en kittlande fjäder i vrångstrupen. Hujedamej.

Jag ligger på balkongen. Det är kväll. Jag röker smuggelcigg och halsar Kurant. Jag roar mig med att skrämma förbipasserande genom att dunka i balkongplåten och skrika ”plåckefitt, plåckefitt, plåckefitt”, som är något dialektalt ord jag snappade upp under mina lärarstudier. Låter mig minnas att det var skånska, eventuellt småländska, men jag låter det vara osagt. I alla fall, resultat hittills: Några personer som stapplat till. Ett fåtal som verkligen ramlat. En som inte hörde mig. En som skrek ”slaskepitt, slaskepitt, slaskepitt” som svar.

                  

Med andra ord en rätt taskig utdelning.

Jag måste ha somnat för när jag går in från balkongen dundrar min gamla Moraklocka i väg slagen som förkunnar att det är dags för… SPÖKTIMMEN. Det är som att jag genomgår ett slags metamorfos när dessa ulvens hjärtslag dundrar i lyan. Jag blir barnsligt fullifan.

På med störtkrukan och in med tandskyddet: världen skall  få veta vilket underliv den lever...

 

[att bli fortsättad]

* * *

Är låttexten eller öronstorleken mest ekivok?