Balladen om bakfyllan

Brännvin, bärs, bira, spånken, HB, dunken, mäsken... ja, kalla det vad fan som helst, Fanta och Rosé om du har så dålig smak t.o.m. - men de skänker ungefär samma symptom både dagen, kvällenb, natten under drickandet och dagen efter drickandet. Jag vet inte om det här är så in i helvetes jävla roligt egentligen, men det är sannerligen inte någon moralkaka om att man skall ge fan i det rinnande giftet, även om det finns värdelösa idioter som blir än sämre efter en promille eller två. Nåja. Helt utan snusk också. Jag har i sanning tappat stinget.

* * *

Balladen om bakfyllan


Jag har inga tidsbegrepp och jag har ingen motorik
när jag vaknar med ett skrik,
i ett rum utav panik.
Jag har usel andedräkt och jag har usel kondition
när jag hamras med en ton
utav vrång kontemplation
och då inser jag att varje ”dagen efter” är sig lik.

Jag får inte fram ett ljud och jag får inte fram ett ord.
Trots min mun med sprit är smord
verkar stämman som förgjord.
Utan täcke, utan filt och utan kraft uti min röst
söker jag en skamsen tröst
mellan sängkamratens bröst,
men den flickan är ej hon som finns på kortet vid mitt bord.

Jag har blott ett enda mål och jag har blott en ambition;
att med ännu en ranson
jaga bort min situation.
Varje steg det är ett berg och varje klockslag är en törn,
och den forntida charmörn
sänds av Ågren till ett hörn
där han ensam kan begabba sin patetiska person.

Nu i rusets sista suck och nu i bakfyllans ingress
finner oron min adress,
men jag ljuger bort min stress.
Nu när huvudvärken växt och nu när yrseln börjat gro
lurar jag mig själv att tro,
[för att vagga mig till ro],
att en ångestdag är bättre än två dygn utav tristess.

Trots goda föresatser

Ordkargt pladder från en humorist utan skämtlynne...

* * *


Trots goda föresatser

Ja, skriken
från publiken
är hysteriska och idogt jävligt gälla,
och klangen
i falangens
rop är bitter som min sista marinella,
där jag sitter så förlägen
och allena är i vägen,
som ett i ogräs i idyllen, för de högtravande borgerligt nationella.

Förvriden
utav tiden
som vi låtsas att vi lever i skymundan
jag förbannar
att jag stannar
och helt sonika ej hinner smita undan,
när jag bombas av kritiken,
som är narcissistiskt sniken,
för när allting går åt helvete så kan man ändå gott se ner på pundarn.

Mången kappa
börjar glappa
och tar luft med hjälp av populismens vindar,
men profiten
gör en sliten
och stålar ännu mer än starr förblindar,
tänker jag och räknar ören,
likt Den glada amatören
som med mössan i sin hand ber om en allmosa vid gallerprydda grindar.

Måste buga
för att duga,
inte går det att stå upprätt, rak i ryggen
när man tyglas
eller pryglas
för att inte spränga korthusstarka byggen.
Dessa luftslott utav löften
skjuts i sank med ord från höften,
men den som känner arkitekten är helt utom fara, ja, han är en trygg en.

Men buteljen,
liksom helgen,
börjar sakteliga på att bli dränerad,
och korken,
liksom orken,
är för längesen i rännstenen placerad.
Så jag reser mig från bänken
som den felande länken
i ett kargt klimat av konkurrens där känslan av förakt är patenterad.

Och jag vandrar
och jag klandrar
blott mig själv för att jag fogar mig i leden.
Jag vill skonas
men försonas
automatiskt med förnedringen och vreden,
och min vilja förr så stekhet
har kylts ner utav min vekhet,
varje irrbloss har blåst ut likt varje embryo av kamp, ty sån är seden.

Gylfsprängaren

En kort och inte särdeles fyndig liten fyrrading om det manliga organet i dess mest häftiga omfång. Men storleken har ju ingen betydelse, sägs det ju, så egentligen är ju den här dikten rätt larvig, ty det är ju inte alltid skruvens fel om muttern inte passar... eller var det tvärt om? Men det är ju naturligtvis alltid lattjolajban att få med ett rim om en giraff... även om det varit roligare med en tapir. Jaja, här kommer larv- och slarvkluddet:

* * *



Gylfsprängaren

Min feta dinosaurie till kuk den är enorm,
och får vartenda djur att hålla klaffen.
Den liknar en bazooka till både kraft och form,
och deepthroatas ej ens utav giraffen.