Damen i svart

Tankeexplosioner. Förvirringar. Hjärnfilmer. Hjärtflimmer. Skräck-bilder. Spasmer. Myrkrypningar. Tungrörelser. Ögonlocksfladdrande. Ansiktsdomningar...

      Den här ECT-vändan tror jag kan hjälpa. Bieffekterna är i alla fall rejäla [se ovan], och det brukar betyda att de positiva effekterna också kommer att dyka upp så småningom. Inspirerad av en viss herre vid namn Ola Magnell - samt alla dessa biverkningar - kreerade jag en text [eller restaurerade kanske snarare] inom mardrömsriket, med samma namn som hans fantastiska skräckballad, Damen i svart:

Ja, min text är för en gångs skull utan rim och versmått... bara utfladdrad ur käften. Den är en mardröm jag plockat ner från Elm Streets höjder [ur ett gammalt Word-dokument alltså] och friserat och snyggat till, eller kanske förfulat - vem fan vet? Hursomhelst, här är den lilla bröstficksnovellen... och, ja, ordet mundiarré får helt plötsligt ett ansikte:

* * * 

Damen i svart

Damen i svart karvade bländverk med dolkens kluvna tunga under månens spefulla lyster. Jag kräktes en floskel i hennes öra när hon gurglade en missriktad komplimang. Det enda jag ville ha sagt var något om kommissionärernas bakhåll. Det var så knipslugt konstigt; allting var askgrått och mjöligt, dimmigt och torrt, frosthöljt och glödgat. Varför vi viskade visste jag inte, hennes tomma blick avslöjade inget, hennes fylliga samvete än mindre. Tidigare hade jag duellerat mot en fredsbong och angripit tonåriga mormödrars empati. Törhända hade det något med saken att göra. Skymningen bad om att få dö men fick inget gehör. Kvällen var vindpinad och vingklippt. Var det dags nu?

Damen i svart påstod att jag liknade reflexionen av ett avlägset ögonblick och att jag var stor på de rätta ställena. Inte begrep jag vad hon hade i görningen eller vilka rävar som snarstuckna låg och tryckte bakom hennes öron. Det var bäst att slita bort dem med ytterligare en resa mot en förliden eftervärld. Bränna, bryta, meka, stoppa, tända. Och i väg. Hade hon, Gud förljugen, kanske ingen baktanke? Var allt på låtsas? Hon förfogade emellertid över en tropisk nimbus och ett lystet lynne, ett brynt intellekt och paranta genmälen mellan framgaddarna, så något fuffens var det allt. Varje känsla av att hon existerade fick mig att kväljas och vilja ha mer.

Damen i svart kryddade snuggan med ödets kleptomani. Gräsfräset smekte ut smog. När kittet omfamnade min såsiga hjärnbark glömde jag allt annat, försköt det, negligerade det. Jag flinade som en uppsprättad ursäkt och blinkade som en epileptisk elegi. Sen blev jag behärskat manisk. Jag fick för mig att hetsäta kanterna av ränkfulla illusioner. Det verkade som att jag höll på med det ända tills ledan vädjade om nåd, för när jag drog efter andan doftade det pennalism och smakade svepskäl. Jag fick gåshud, men bara i ansiktet. Fotstegen - jag hörde dem nu. De kom närmare.

Damen i svart var fortfarande kvar. Hon log sönder en längtan att bryta ett osvuret ord. Jag svamlade ekvationer. I fjärran ljög en näktergal. Argusögonen brände sitt krut. De hade sitt på det torra. En rostig fogsvans kritiserade sig fram under huden. Det var bara olja och tjära kvar i huvudet på fribiljetten. Skrapa och bränna, gnida och stoppa, slå fyr och ta plats. Gastarna kontemplerade till ratade drömmar om något vackert. Rasslet av ingenting var outhärdligt och rogivande. Fotstegen var här. Blickstilla och ljudlösa stampade de i ilfart ihjäl varje tanke på att sidsteppa en tystnad av sot. Natten var trög men disträ.

Damen i svart gick sin väg och jag med henne. Allting blev värre, men ingenting blev av.

A Nightmare On Norrby Street

 

När jag väl får sova gör jag det ytligt, oroligt, brutalt vätrande i sängen [och ibland utanför] - allt kompanjerat av i de allra flesta fall helt obegripliga, absurda, bisarra och våldsamma mardrömmar. Jag minns Alltid drömmarna. Förmodligen beror det på min sömnapné. Nåja, nog om det. Det här lilla pekoralet innehåller delar av sömnskelett som jag drömt; skit jag fantiserat ihop; och saker jag helt enkelt skrivit för att göra dikten lite levande. Men mycket härstammar från svettiga ångestsnarkningar mellan de ihoplindade Dirty Harry-påslakanen. 

Dock, den är skriven med en hel del svart humor. Inget jävla lipande. Mer en mörk saga på rim, med en visserligen liten grinig slutknorr. Men det får ni överleva. För övrigt tycker jag att den här sången [och den suggestiva hyllningsvideon], som jag länkar nedan, väldigt väl beskriver mardrömmens karga landskap... Skrivet och framfört av det psykedeliska musikgeniet  Roky Erickson

Övertrött och speedad. Det känns som att jag slipper mardrömmarna i dag. Vad inbillar jag mig? Som om de bara existerar när jag sover. Vilken fåfäng liten gosse!

* * *

Mardröm mitt på blanka dagen

Det brände som en barndom i mitt hjärta,

när jag begrep att inget var på skoj.
Och som den helt neurotiskt introverta
person jag var blev skölden att bli loj.

Passiv till trots smög jag mig ut att spana,
och ta en titt på vad som försiggick.
Jag i virrvarr efter virrvarr åkte kana,
likt blinda fläcken, likt en lustig prick.

Nog rasslade min skalle av ett knaster,
en kortslutning, en propp som hade gått:
”Åt helvete med fan och dennes faster!”
skrek jag, men hade föga nåt förstått.

Men vad var det för struntsak att begripa
när jag slant på den sämre trottoarn?
När vargar som förföljt mig börjat lipa
och änglar hängde läpp som trilska barn.

När fullmånen åts upp av explosioner:

fyrverkeri, en eufemismharang,

som stiftats av personliga personer,
som hälsas blott med titel eller rang.

Jag rörde mig i lönndom undan ljuden
av domedagsmusik, så gott det gick,
och undrade om knottrorna på huden
var rädsla, ståpäls eller getingstick.

Det blixtrade i hjärnloben som smälek,
det pyrotekniska blev inåtvänt.
Smatterbanden brann som ruttnad kärlek,
och lämnade ett hjärtlöst sår på glänt.

Jag irrade bland krutrök – grå som dimma,
och fäktades mot väderkvarnars hugg.
Förblindad i dygnets tjugofemte timma
sågs Hin Håle stå och flina lömskt i mjugg.

Men till sist så kunde Big Bang-smällen höras;
hjärnbarken fick bomull, vadd, förband.
Och älskvärdheten lät sig så förgöras,
och jag drogs undan till ett annat land:

Jag vaknade helt dyblöt i min koja;
helt yrvaken, förvirrad, allmänt öm,
och fjättrades vid verklighetens boja:
En plats långt mycket sämre än min dröm.

Förbanna solen

Finns inte så mycket att säga. Ger upp dikten, eller poesin, som i rim [och reson] och versmått, för att i stället låta en rätt torftig svada om hur jag upplever hysterin kring att armbåga sig fram först i kön vad gäller allt som är på tapeten, och där det inte finns en gnutta empati kvar, kräkas fram här på bloggen... 

Eller för att citera Nick Cave: "People ain't no good" Det finns så klart vackra själar och icke-brodersmördande guldkorn i detta sammelsurium av vandrande gödselstackar. Dessa livbojar till  lanternor lyser desto starkare. 

Men, kära ni: Lyssna på Swans bitterljuva dänga om att förbanna solen, och häng med i surpuppans [jag alltså] gnäll beträffande motmänsklighetens tarvligheter. 

Nu är nog för nu! One two, fuck you! Eller snarare: Two, three - fuck me!

Allt gott,

Edert lilla Sugpyre...

* * *


Det

Jag tänker inte på er längre; inte som individer,inte som människor, inte ens som vedervärdiga världsmedborgare. Ni späker omgivningen med odörer av konferensskvaller och börsindexstinkande blåsjobb; kväljande och störande stickande på en och samma gång. Men ni finns inte; ”ni” har blivit ”Det”, inte ens ”den”. Ett och samma mässande masstillverkat träsk, ett tvåbent Olustiga Huset av utslätat spegelglas, ett lindrigt andande pulsslag med Prada-gravyr i gommen.

Det kretsar kring uppmärksamheten som tjackskadade bålgetingar. Surret är konstant; ett sövande brus av klyschor och språkliga kullerbyttor som filtrerats bort till ett enda kvavt och kvalmigt verbalt täcke, ett jollrande bolster av ruttnande mobilsignaler och spygröna appar, som flämtar och epilepsiblinkar under skummad låtsaslycka på närmsta bar.

En gryning och en skymning i ett och samma flåsande: Det tar för sig och sminkar den skugglagda träcken attraktivt, med löften om en liggplats på mittuppslaget och en delad cigarett med Hen Som Bestämmer. Inget nytt under den förbannade sol som skäms över sin egen existens så mycket att den gömmer sig under svarta hål av marknadsföring.

Skrovliga tankar viftas bort av Det, detta Det som bär en smord verbal skrud, len som en barnstjärt. Jag följer PR-tricken på avstånd, aktar mig för att smittas av den förnäma förnedring som är Dets bruna betesmark. Jag beskådar den uppgjorda, förvanskade fighten under det att ingenting sker; stagnation, devalvering, förhalande – allt upphöjt till förgylld mundiarré.

Bredvid en Det-agenturssuktande klunga av mentalt plankton – som vaskar skumpa och viftar med bilnycklar till lyxfordon, vilka de inte har befogenhet att köra – gräver jag min egen sanning, dristar mig till att vädra lungorna, harklar upp en slempropp motargument, höjer en viskande observation av hesa skenmanövrar med kändisskapets straff som insats. Förlusten är ristad i olika sloganer redan innan den muntliga avsparken.

Men, någonstans, någon gång, växer en tanke till en krutdurk fylld av prostitutionsnegligerande rosslingar, och förädlas till en klusterbomb av bortskalat glitter, jäser till en värkande stämma av pur jävla envis äkthet. Men så är ögonblicket borta… bara så där… som ett förfluget engångsligg: Revolten, nystarten, upploppet – allt stannar vid en febrig snuva, som rinner ur min mun, reducerat till harangbesudlat snor, vilket landar på servetten och torkas bort långt före det att agitationen spillts ut på åsiktspodiet.

Och Dets vinnande tjatter fortsätter sin sövande framgångsritt, med TV-sända kvartssamtal, skvalande likt snålvatten ur Dets frestande urmoder – Skökan av plast och profit.

Jag hukar. Bakbinder tungan i munnen på min egen lilla Mållgan, så att inte orden skall välla ut och kasseras av Det. Ty cynismen är kärleken, den enda –ism som kan överleva Dets mullrande rubriker, krigiska utropstecken och Brutus-skimrande löpsedlar. Verbalt eller skriftligt? Helt oviktigt. Det har strimlat sin kluvna tunga och placerat en bit i varje notis, i varje samtal.

Det är allt.

Bomullsvåld

Synapskrasch. Snöslask. Halka. Insomnia. Medicinbrist. Den skäggiga ångestbebisens krampaktiga stryptag. 2013 tar vid där 2012 slutade, i sängläge med schack matt-placering av kroppen. Men det är bara januari än, och knappt det. Nåja, en kort lägesrapport bara, så det kanske kan förklara varför det inte dyker upp några ekivoka rallarsvingar för tillfället. Jag har inte rum för roligheter i huvudet. Idiotiskt nog. Förut dök de upp som bäst just när maran red mig som en demimond på flykt från Jack the Ripper.

Det här var en jävligt svår text att skriva, rent tekniskt. Refrängen var skitklurig, och den ser inte klok ut på papper. Det här är alltså min "version" av John Prines fantastiska låt Christmas in prison - och ni kan tita på originaltexten HÄR om ni vill hänga med i låten eller jämföra mitt [fåfänga] försök att använda mig av John Prines underbara, men svåra, melodi. Han fraserar mycket, så man får nästan sjunga eller nynna min text för att den skall fungera. 

Och, ja, vad handlar den om då? Det vanliga gnället. Att de på de höga hästarna bara ger slaskfolket bröd och skådespel, så löser sig allt? Nja, den här riktar sig egentligen lite mot alla "klasser", inte minst vad det gäller ytlighetshysterin och efertankens totala negligering. Och att vi förändrar någons situation genom att foga språket. Trams! Se till att ordna problemen för en rullstolsbunden i stället för att döpa om honom/henne från handikappad till handikapabel! [Och, ja, det är så klart snott från salig George Carlin.]

Har erhållit två ljuvliga böcker. Mer om det senare. Nu korpdojorna!

* * *

Bomullsvåld

Kring skjulet runt hjärtat
Finns taggtråd och plåt
Och muskeln bak bröstet
Den når ingen åt
Endorfinet är reglat
Passionen är stängd
För brännskadad ser man helst
Att Amor är hängd


Hur lång är strängt taget en evighet
Ja, räkna sekunder så kanske du vet.

Jag går bet
Jag går bet
Ytligt diskret, nu
Jag äcklas av maran
Men fan
Ta fram snaran
Ack, du


Talangen förvanskas
Till krimskrams och pynt
När kärlek till konsten
Blir sedlar och mynt
Och lungorna vädras
Uti all sin prakt
Men trots tjattret och pratet
Blir ingenting sagt


Hur lång är strängt taget en evighet
Ja, räkna sekunder så kanske du vet.

Jag går bet
Jag går bet
Ytligt diskret, nu
Jag äcklas av maran
Men fan
Ta fram snaran
Ack, du


Språket har tyglats
Och sången har kvästs
Romanerna brinner
Långt innan de lästs
Och om du än skriker
Och  vrålar som bäst
Så händer det inget:
”Förbliv vid din läst!”


Hur lång är strängt taget en evighet
Ja, räkna sekunder så kanske du vet.

Jag går bet
Jag går bet
Ytligt diskret, nu
Jag äcklas av maran
Men fan
Ta fram snaran
Ack, du

Julaftonsknarkande

Okej, vi gör pudlarna på en gång: Jag är född på julafton, punkt. Jag gillar paketen, när man ansträngt sig för att ge något personligt - [inte ett presentkort på Åhléns] och stämningen just på själva julaftonen. Sedan vill jag röja ut skiten med en snöslunga. Men stressen, striden, profithungern och dessa alarmerande grisiga armbågsknuffande jag-skall-ha-sista-Barbie-dockan [som kostar 3000 kr] gör mig äcklad. Och visst, Disney är en snuskigt Mammondiande pengaindustri, som borde bojkottas av helt andra skäl än att de klipper bort tre aparta dockor. Censur är vedervärdigt i alla lägen [de borde stå upp för sina "misstag" och be om ursäkt om de nu anser sig ha trampat folk på tårna, inte gömma sig med filmsaxen], det håller jag med om, men argumenten och jämförelserna som ploppar upp angående dockornas frånfälle som att "nu kan vi inte äta brysselkål, för då blir belgarna ledsna", är ju så skrattretande idiotiskt att jag de facto börjar garva och skämmas. Och vardagsrasismen blommar som herpes när dessa dockor försvinner. Jag kan hålla med i sakfrågan - att censur aldrig kan försvaras - men argumenten är så in i helvete felvaggade att jag nästan trampar över åt andra sidan... men bara nästan.

Den här fridikten skrevs under ett rus av glögg, sömnbrist, koffein, nikotin, och lite receptbelagda garderingar. Vet inte alls hur det blev. Rata, hata, hissa, dissa, skäll, gnäll, hylla, skylla... Äsch. Lyssna på den HÄR låten och piffa upp julstämningen. Rasta Lucia, ta Staffan Stalledräng i örat, byt ut misteln mot en hampaplanta och klä ut dig till John Wayne Gacy. 

Till sist:

God jul, era gulliga, ulliga, krulliga, sötnosar! 

* * *


Julaftonsknarkande 


Det är julafton ännu än gång.
Jag släntrar över kullerstenarna,
som satt krokben för mången vurpa,
och späker mig med intryck
jag aldrig bett att få slippa förneka:


I centrum råder övervintrad hierarki,
där fönstershoppande björkar hänger läpp
när de blir varse sina oskylda skelett
badande i sitt orangegulröda blod
som de tappats på för julfridens skull.


Parkbänkshyresgästerna dividerar
om vad man ska låta bli att tala om i dag.
I deras mörklila påsar
klirrar löften om framtida slagsmål.


Platt-TV-apparaternas ljus från villafönstren
ylar gällt och grällt
när Disney domderar i etern
och värmer dem som redan svettas.


Tiggaren säljer sina julkort,
sina söndertummade tacksamhetsfraser,
för att stärka moralen i hjärtat
för dem som har råd att ignorera hans lott.


Karl-Bertil Jonsson skär av den sista strimman hopp –
om att deus ex machina skall slanta in,
tackla sönder vinterkylan och alienationen
och skänka en timmes beskydd –
när han benådar selektivt
för att skyla sin inlindade självgodhet.



Jag klafsar hemåt,
undanträngd av mänsklig modd
som skyndar mot ett berg av knäck,
och värnar om traditionen.


Rytande tyst i mitt inre, av ett vankelmod
varmt som en mordbrand – tinar det mig het,
får mitt självhat att gifta sig med misantropin,
när jag inte vädrar min agenda, utan i stället accepterat att:


Ibland,
likt en slocknad stockbrasa,
kan skamveten stiga mot skyn;
finfördelade som apelsinklyftor
och nästan lika svarta.


Däruppe parar de sig med varandra
i ett incestuöst big bang,
och förlöser förlamande blixtar
som slår ner i världsliga livmödrar
och skapar nya bödlar på brädet.


Och Tomten jämrar sig i sin frånvaro:
”Finns det några snöda barn?”



 

Permafrost

Jag går ut i kylan för att värma mig, för att slippa se hur tangentbordet ligger som en hånfull moatjé på en divan, beredd att slänga ur sig invektiv och pikar bara jag närmar mig det. Mörkret läskar mig, smular sönder strimmorna av slentrianmässig robotstress. Men allestädes närvarande glider den skäggiga ångestbebisen förbi... väser fram sina klokheter, får mig att använda control, alt, delete vad gäller både skrift och leverne. Den skäggiga ångestbebibsen kan sin sak. Inget strul. Raka puckar. Pang på rödbetan.

Jag är en tjuv! en skurk! en bov! Bäst att skicka grabben till schavotten! Ögonaböj! Så, vad har jag stulit då? Blodsdiamanter? Mona Lisa? Zlatans hårsnodd? Nix, jag har varit så fräck att jag knyckt melodin till Ola Magnells mästerverk Skomakarvals - och sedan använt den för att skapa en egen text på samma melodi. Ett helgerån? Javisst! Samtidigt en tribut. Självklart försöker jag inte göra en "bättre" text [det går inte], men jag älskar melodin [och sången över huvud taget] och tycker om [det lite kluriga] versformatet, så det är därför jag använder mig av den. Se till att lyssna på originalet först. En sanslöst vacker sång

"Ty det är inte sant att tiden läker alla sår. Tiden läker inte ett dödat barns sår och den läker dåligt smärtan hos en mor som glömt att köpa socker och skickar sitt barn över vägen för att låna och lika dåligt läker den ångesten hos en gång lycklig man som dödat det."  

 

/Stig Dagerman - Att döda ett barn

* * *

Permafrost 

                                                   

Hör en sång;

någon viskar ett skrik

och önskar det blir en duett men den kräver publik,

ty byskvallret än mer än örat ger fin akustik.

I betong

blir ett eko skabröst

och modern är trött på sitt barn som ej än är förlöst,

för hoppet att dväljas i frihetens lov generöst

sitter löst

när mänskor trots hjärtat intakt

kräver skrivna kontrakt

för att hålla kontakt;

och käftar om vem som mest högljutt varann kan förtala.

Prestigen är allt när respekten förkolnat i dvala…

- - -

I en dunst

tycks det stiga en gråt

ett lönlöst försök att med jämmer få fatt i den tåt

som leder mot svalkande mål, men blott kinden blir våt. 

Ingen gunst

skingrar några problem

när ryggdunkningarna och krokbenen satts i system,

och klådan i kolan av allt hyckleri är extrem,

som eksem.

Trots backen var halkig och brant

kallas man simulant,

ifall fötterna slant.

Men tissel och tassel om ditten och datten syns tära

långt mer än ett skrubbsår när allt gäller framgång och ära…

- - -

Som en sägn

växer giftet och sprids

från strupe till strupe och inte en människa ids

alls tvivla på facit, så "sanningen" aldrig bestrids.

Än ett regn

tigger skjuts av en bris,

och vittnar om höst innan vintern ens har lagts på is,

och tjälen i själen är ännu ett slitstarkt bevis

på den kris

där kylan är lång och koncis,

som en svartvit repris

i ett omutligt dis.

Mot härsket klimat hjälper knappast att grubbla och skriva

små rimmade verser som bäst kallas torftigt naiva…

- - -

Utan list

har du inte en chans

att vinna mot tigande åskådares arrogans

när den triumferar som alstrar mest intolerans

Så till sist

skall man skörda sin storm

med bannbullan tryckt i sin hand, ty man anses abnorm

ifall man tenderar att avvika från deras form,

eller norm:

Liksom hat på omkullvält granit

som i smyg klottrats dit,

så hör jag inte hit.

Men inte ens mannen med lien kan känna sig säker

när livet känns just likt det sår som blott självmordet läker...

.

Vänd livet ryggen

Mörker, dimma, snöstorm, hagel och motvind. Böcker som vapen, sentenser som kulor, kråkfötter som sköldar. Låt er tröttna på allt, fall ner i dyn, låt bråddjupet äta er, fejsa avgrundens onda öga och köp Norges [Skandinaviens?] bästa och värsta [i positiv bemärkelse] författares sista bok - Genom Natten - allt är på riktigt, inget har hänt!

2012 är nog det sämsta jävla året hittills. Och det verkar bara bli värre. Håller på att skriva en Ode till bratsen, men det går skitdåligt... det hånfulla sviker mig, humorn stals redan av Catullus. En lipsillstext i stället; förvisso klart godkänd i rytm och rimflätning, vissa formuleringar är jag t.o.m. nöjd över. Men var fan finns vreden? passionen? ursinnet? Jag vet inte. En jävligt jobbig dag. Jag skriver inte om mig själv här, så vi stannar så. Jag skall inte ursäkta mig. Texten är min och det är jag som har skrivit den. Stå för det för i helvete! 

Kom ihåg:

"Optimismen är ett opium för folket! en sund anda luktar idioti."

/Milan Kundera

* * *


Flärdfull nostalgi


Jag har tröttnat på mitt vankelmod och ledsnat på tristessen.
Jag mår illa av mitt själväckel och skyr mitt självförakt.
Jag vill fly till Eldorado men har slarvat bort adressen,
och min önskan att må bra är för abstrakt.
Tiden då jag bar på hoppet den är längesen förbi,
kvar finns bara tårar saltade med flärdfull nostalgi.

Och jag svävar bort med skriften och med hjälp av litteraturen,
men herr Newton drar mig ner emot betongen med en smäll.
Jag hämmas av min självkritik och snöps av självcensuren,
och mitt magnum opus är en bagatell.
Beröm det gör mig livrädd, lika med galanteri:
Jag är alldeles för uppslukad av flärdfull nostalgi.

Jag blir nog aldrig vuxen, bara äldre, genom åren.
Jag lever som en unge, hajar inte minsta hint.
Men man hoppas ju förmätet att man inte den här våren
skall gå bet på samma gamla, enkla fint.
Men så blir det ändå självklart, i min jakt på att bli ”fri”
så försjunker jag mig i en dröm av flärdfull nostalgi.

Min tanke har jag pantsatt för att orka med att andas,
och min självkänsla belånade jag med min hemska skuld.
När demonerna har knytkalas som aldrig nånsin strandas
önskar jag blott frid och inte något guld.
Men när man nu tycks lida av en presensallergi,
så har man blott ett val och det är flärdfull nostalgi.

Nu knappt halvvägs in livet kan mitt facit konstatera
att jag var väl knappast glad ens då jag jollrade och kröp.
Nej, min födsel var ett misstag som jag nu vill reklamera,
och jag hävdar prompt min rätt till öppet köp.
Förlossningen tar bara död på ens klaustrofobi,
och är en start på gatloppet av flärdfull nostalgi.