Julaftonsknarkande

Okej, vi gör pudlarna på en gång: Jag är född på julafton, punkt. Jag gillar paketen, när man ansträngt sig för att ge något personligt - [inte ett presentkort på Åhléns] och stämningen just på själva julaftonen. Sedan vill jag röja ut skiten med en snöslunga. Men stressen, striden, profithungern och dessa alarmerande grisiga armbågsknuffande jag-skall-ha-sista-Barbie-dockan [som kostar 3000 kr] gör mig äcklad. Och visst, Disney är en snuskigt Mammondiande pengaindustri, som borde bojkottas av helt andra skäl än att de klipper bort tre aparta dockor. Censur är vedervärdigt i alla lägen [de borde stå upp för sina "misstag" och be om ursäkt om de nu anser sig ha trampat folk på tårna, inte gömma sig med filmsaxen], det håller jag med om, men argumenten och jämförelserna som ploppar upp angående dockornas frånfälle som att "nu kan vi inte äta brysselkål, för då blir belgarna ledsna", är ju så skrattretande idiotiskt att jag de facto börjar garva och skämmas. Och vardagsrasismen blommar som herpes när dessa dockor försvinner. Jag kan hålla med i sakfrågan - att censur aldrig kan försvaras - men argumenten är så in i helvete felvaggade att jag nästan trampar över åt andra sidan... men bara nästan.

Den här fridikten skrevs under ett rus av glögg, sömnbrist, koffein, nikotin, och lite receptbelagda garderingar. Vet inte alls hur det blev. Rata, hata, hissa, dissa, skäll, gnäll, hylla, skylla... Äsch. Lyssna på den HÄR låten och piffa upp julstämningen. Rasta Lucia, ta Staffan Stalledräng i örat, byt ut misteln mot en hampaplanta och klä ut dig till John Wayne Gacy. 

Till sist:

God jul, era gulliga, ulliga, krulliga, sötnosar! 

* * *


Julaftonsknarkande 


Det är julafton ännu än gång.
Jag släntrar över kullerstenarna,
som satt krokben för mången vurpa,
och späker mig med intryck
jag aldrig bett att få slippa förneka:


I centrum råder övervintrad hierarki,
där fönstershoppande björkar hänger läpp
när de blir varse sina oskylda skelett
badande i sitt orangegulröda blod
som de tappats på för julfridens skull.


Parkbänkshyresgästerna dividerar
om vad man ska låta bli att tala om i dag.
I deras mörklila påsar
klirrar löften om framtida slagsmål.


Platt-TV-apparaternas ljus från villafönstren
ylar gällt och grällt
när Disney domderar i etern
och värmer dem som redan svettas.


Tiggaren säljer sina julkort,
sina söndertummade tacksamhetsfraser,
för att stärka moralen i hjärtat
för dem som har råd att ignorera hans lott.


Karl-Bertil Jonsson skär av den sista strimman hopp –
om att deus ex machina skall slanta in,
tackla sönder vinterkylan och alienationen
och skänka en timmes beskydd –
när han benådar selektivt
för att skyla sin inlindade självgodhet.



Jag klafsar hemåt,
undanträngd av mänsklig modd
som skyndar mot ett berg av knäck,
och värnar om traditionen.


Rytande tyst i mitt inre, av ett vankelmod
varmt som en mordbrand – tinar det mig het,
får mitt självhat att gifta sig med misantropin,
när jag inte vädrar min agenda, utan i stället accepterat att:


Ibland,
likt en slocknad stockbrasa,
kan skamveten stiga mot skyn;
finfördelade som apelsinklyftor
och nästan lika svarta.


Däruppe parar de sig med varandra
i ett incestuöst big bang,
och förlöser förlamande blixtar
som slår ner i världsliga livmödrar
och skapar nya bödlar på brädet.


Och Tomten jämrar sig i sin frånvaro:
”Finns det några snöda barn?”



 

Permafrost

Jag går ut i kylan för att värma mig, för att slippa se hur tangentbordet ligger som en hånfull moatjé på en divan, beredd att slänga ur sig invektiv och pikar bara jag närmar mig det. Mörkret läskar mig, smular sönder strimmorna av slentrianmässig robotstress. Men allestädes närvarande glider den skäggiga ångestbebisen förbi... väser fram sina klokheter, får mig att använda control, alt, delete vad gäller både skrift och leverne. Den skäggiga ångestbebibsen kan sin sak. Inget strul. Raka puckar. Pang på rödbetan.

Jag är en tjuv! en skurk! en bov! Bäst att skicka grabben till schavotten! Ögonaböj! Så, vad har jag stulit då? Blodsdiamanter? Mona Lisa? Zlatans hårsnodd? Nix, jag har varit så fräck att jag knyckt melodin till Ola Magnells mästerverk Skomakarvals - och sedan använt den för att skapa en egen text på samma melodi. Ett helgerån? Javisst! Samtidigt en tribut. Självklart försöker jag inte göra en "bättre" text [det går inte], men jag älskar melodin [och sången över huvud taget] och tycker om [det lite kluriga] versformatet, så det är därför jag använder mig av den. Se till att lyssna på originalet först. En sanslöst vacker sång

"Ty det är inte sant att tiden läker alla sår. Tiden läker inte ett dödat barns sår och den läker dåligt smärtan hos en mor som glömt att köpa socker och skickar sitt barn över vägen för att låna och lika dåligt läker den ångesten hos en gång lycklig man som dödat det."  

 

/Stig Dagerman - Att döda ett barn

* * *

Permafrost 

                                                   

Hör en sång;

någon viskar ett skrik

och önskar det blir en duett men den kräver publik,

ty byskvallret än mer än örat ger fin akustik.

I betong

blir ett eko skabröst

och modern är trött på sitt barn som ej än är förlöst,

för hoppet att dväljas i frihetens lov generöst

sitter löst

när mänskor trots hjärtat intakt

kräver skrivna kontrakt

för att hålla kontakt;

och käftar om vem som mest högljutt varann kan förtala.

Prestigen är allt när respekten förkolnat i dvala…

- - -

I en dunst

tycks det stiga en gråt

ett lönlöst försök att med jämmer få fatt i den tåt

som leder mot svalkande mål, men blott kinden blir våt. 

Ingen gunst

skingrar några problem

när ryggdunkningarna och krokbenen satts i system,

och klådan i kolan av allt hyckleri är extrem,

som eksem.

Trots backen var halkig och brant

kallas man simulant,

ifall fötterna slant.

Men tissel och tassel om ditten och datten syns tära

långt mer än ett skrubbsår när allt gäller framgång och ära…

- - -

Som en sägn

växer giftet och sprids

från strupe till strupe och inte en människa ids

alls tvivla på facit, så "sanningen" aldrig bestrids.

Än ett regn

tigger skjuts av en bris,

och vittnar om höst innan vintern ens har lagts på is,

och tjälen i själen är ännu ett slitstarkt bevis

på den kris

där kylan är lång och koncis,

som en svartvit repris

i ett omutligt dis.

Mot härsket klimat hjälper knappast att grubbla och skriva

små rimmade verser som bäst kallas torftigt naiva…

- - -

Utan list

har du inte en chans

att vinna mot tigande åskådares arrogans

när den triumferar som alstrar mest intolerans

Så till sist

skall man skörda sin storm

med bannbullan tryckt i sin hand, ty man anses abnorm

ifall man tenderar att avvika från deras form,

eller norm:

Liksom hat på omkullvält granit

som i smyg klottrats dit,

så hör jag inte hit.

Men inte ens mannen med lien kan känna sig säker

när livet känns just likt det sår som blott självmordet läker...

.

Vänd livet ryggen

Mörker, dimma, snöstorm, hagel och motvind. Böcker som vapen, sentenser som kulor, kråkfötter som sköldar. Låt er tröttna på allt, fall ner i dyn, låt bråddjupet äta er, fejsa avgrundens onda öga och köp Norges [Skandinaviens?] bästa och värsta [i positiv bemärkelse] författares sista bok - Genom Natten - allt är på riktigt, inget har hänt!

2012 är nog det sämsta jävla året hittills. Och det verkar bara bli värre. Håller på att skriva en Ode till bratsen, men det går skitdåligt... det hånfulla sviker mig, humorn stals redan av Catullus. En lipsillstext i stället; förvisso klart godkänd i rytm och rimflätning, vissa formuleringar är jag t.o.m. nöjd över. Men var fan finns vreden? passionen? ursinnet? Jag vet inte. En jävligt jobbig dag. Jag skriver inte om mig själv här, så vi stannar så. Jag skall inte ursäkta mig. Texten är min och det är jag som har skrivit den. Stå för det för i helvete! 

Kom ihåg:

"Optimismen är ett opium för folket! en sund anda luktar idioti."

/Milan Kundera

* * *


Flärdfull nostalgi


Jag har tröttnat på mitt vankelmod och ledsnat på tristessen.
Jag mår illa av mitt själväckel och skyr mitt självförakt.
Jag vill fly till Eldorado men har slarvat bort adressen,
och min önskan att må bra är för abstrakt.
Tiden då jag bar på hoppet den är längesen förbi,
kvar finns bara tårar saltade med flärdfull nostalgi.

Och jag svävar bort med skriften och med hjälp av litteraturen,
men herr Newton drar mig ner emot betongen med en smäll.
Jag hämmas av min självkritik och snöps av självcensuren,
och mitt magnum opus är en bagatell.
Beröm det gör mig livrädd, lika med galanteri:
Jag är alldeles för uppslukad av flärdfull nostalgi.

Jag blir nog aldrig vuxen, bara äldre, genom åren.
Jag lever som en unge, hajar inte minsta hint.
Men man hoppas ju förmätet att man inte den här våren
skall gå bet på samma gamla, enkla fint.
Men så blir det ändå självklart, i min jakt på att bli ”fri”
så försjunker jag mig i en dröm av flärdfull nostalgi.

Min tanke har jag pantsatt för att orka med att andas,
och min självkänsla belånade jag med min hemska skuld.
När demonerna har knytkalas som aldrig nånsin strandas
önskar jag blott frid och inte något guld.
Men när man nu tycks lida av en presensallergi,
så har man blott ett val och det är flärdfull nostalgi.

Nu knappt halvvägs in livet kan mitt facit konstatera
att jag var väl knappast glad ens då jag jollrade och kröp.
Nej, min födsel var ett misstag som jag nu vill reklamera,
och jag hävdar prompt min rätt till öppet köp.
Förlossningen tar bara död på ens klaustrofobi,
och är en start på gatloppet av flärdfull nostalgi.