Människan är en älskvärd varelse som aldrig någonsin vill någon illa. Girighet och dålig smak är sådant som inte existerar. Här är vi alla trevliga små pysslingar - som förvisso tillåter oss skämta friskt om allt och alla, eftersom vi låtsas att vi har yttrandefrihet, och vara lite putslustiga emellanåt, men som för det mesta går runt med ett frejdigt smajl och håller upp dörren för varandra, hjälper trebenta katter över gatan och köper blommor till våra dövblinda grannar även när det inte är deras namnsdag.
Ni kan lyssna på en riktigt fin tirad om hur Älskvärd mänskligheten är och hur den bör behandlas... Och min lilla glada pamflett nedan, som skrevs av en gråtmild tjugo-plus-tönt i början av 2000-talet, [ja, Jag är den skyldige!], kan man ju speja in om man vill se vad jag anser om hur myspysiga alla tvåbenta sötnosar är. Jag har ingen snygg slutknorr på den här. Så vi säger så här: Snipp, snapp snutjävel!
* * *
Kärlek till motmänskligheten
Jag skräms ej icke alls utav troll och kalla kårar,
Men darrar blott vid tanken på en levande publik.
Och om jag – mot förmodan – skulle fälla beska tårar
är dessa blott ett alibi, en planlagd kosmetik.
För vem kan väl fördöma den som hukar huld och tjurar
med ögon som har översvämmats av försurad sorg.
Måhända lämnas jag ifred, men blott mig själv jag lurar,
ty stupstocken är nu mental och står ej på nåt torg.
Jag bär mitt ok i vredesmod på axlar som är spröda,
förtärda av en verklighet som ter sig alltmer skämd.
Där livskraften är vackrast hos personer som är döda
och där kärlek mist sitt ledmotiv och numer stavas ”hämnd”.
Rättsrötan är nu kutym men pesten kamoufleras
med tjusiga rubriker i ett saligt mediebrus.
Men mänskligheten är ett pack som borde komposteras
långt under mull och aldrig få ta del av nattens ljus.
Men såna tankar bör man sannerligen inte säga,
för usch och fy och ve om det obscena tar sig ton:
Om sanningen är vidrig gör man klokast i att väja
för högst densamma under det man prisar Gud och tron.
Mitt vemod som var stort och starkt har ersatts utav hatet
och vanmakten och äcklet har förädlats till förakt.
Jag skiter blankt ifall mitt hat må ligga mig i fatet,
jag bär Andreaskorset i orkan i all dess prakt.
Trettio silverpenningar förvarar jag i fickan,
den ende som jag har förrått är Svekets störste son.
Ormen som var morsan hans sågs som den fina flickan,
men hon var stöpt i horans form och gjuten i karbon .
Ett sminkat fnask med stinna juver som vår myt vill värna;
och kreatur med tvenne ben går på varenda fint
som dessa drägg belyser med sin konstgjorda lanterna,
och fårskocken den följer herden sin och lyder blint.
Jag korsfäster min arvsynd och fördärvar all min karma,
åtminstone om man skall tro varenda frälsartyp.
Ty dessa löss predikar strängt och ylar sig så varma
för denna unkna slavmoral som följs av veka kryp.
Av svek och illusioner är min ande impregnerad,
min stig är brant och hal och ramas in av dis och dugg.
Men när man går i motvind så är risken minimerad
att man skall råka ut för att förblindas av sin lugg.
Jag märker väl att sången min ock denna gång blir bitter
och poesin ger vika för en våldsam aversion.
Jag låter andra sjunga om ett somrigt fågelkvitter
och prisa vind och väder och slik sedvanlig schablon.
Ja, bottensatsen trallar och tar ej några strider,
det mest vågade de sjunger är att sommaren är kort.
De lever i ett luftslott av förljugna gyllne tider
och kommer på beställning när Mammon gnyr ”apport!”
Var knähund följer vindens väg och viftar glatt på svansen
och varje liten avvikelse ses som sjukt extrem,
men överst på menyn där står Allsången på Skansen,
ja, sånt akustiskt gruppsex löser månget världsproblem.
Populismens drängar får mig motvilligt att kväljas
när de marknadsför en ”värld” utan blodomlopp och själ,
där allting anses värdelöst som ej låter sig säljas
och den som är ett uns apart abrupt förtigs ihjäl.
Jag avskyr denna pöbel, men jag tar mig less för pannan
när jag inser att de snott mig på vartenda invektiv,
och att störst av alla losers är jag själv och ingen annan:
för jag lever som en död i detta sjuka underliv.
