Julaftonsknarkande

Okej, vi gör pudlarna på en gång: Jag är född på julafton, punkt. Jag gillar paketen, när man ansträngt sig för att ge något personligt - [inte ett presentkort på Åhléns] och stämningen just på själva julaftonen. Sedan vill jag röja ut skiten med en snöslunga. Men stressen, striden, profithungern och dessa alarmerande grisiga armbågsknuffande jag-skall-ha-sista-Barbie-dockan [som kostar 3000 kr] gör mig äcklad. Och visst, Disney är en snuskigt Mammondiande pengaindustri, som borde bojkottas av helt andra skäl än att de klipper bort tre aparta dockor. Censur är vedervärdigt i alla lägen [de borde stå upp för sina "misstag" och be om ursäkt om de nu anser sig ha trampat folk på tårna, inte gömma sig med filmsaxen], det håller jag med om, men argumenten och jämförelserna som ploppar upp angående dockornas frånfälle som att "nu kan vi inte äta brysselkål, för då blir belgarna ledsna", är ju så skrattretande idiotiskt att jag de facto börjar garva och skämmas. Och vardagsrasismen blommar som herpes när dessa dockor försvinner. Jag kan hålla med i sakfrågan - att censur aldrig kan försvaras - men argumenten är så in i helvete felvaggade att jag nästan trampar över åt andra sidan... men bara nästan.

Den här fridikten skrevs under ett rus av glögg, sömnbrist, koffein, nikotin, och lite receptbelagda garderingar. Vet inte alls hur det blev. Rata, hata, hissa, dissa, skäll, gnäll, hylla, skylla... Äsch. Lyssna på den HÄR låten och piffa upp julstämningen. Rasta Lucia, ta Staffan Stalledräng i örat, byt ut misteln mot en hampaplanta och klä ut dig till John Wayne Gacy. 

Till sist:

God jul, era gulliga, ulliga, krulliga, sötnosar! 

* * *


Julaftonsknarkande 


Det är julafton ännu än gång.
Jag släntrar över kullerstenarna,
som satt krokben för mången vurpa,
och späker mig med intryck
jag aldrig bett att få slippa förneka:


I centrum råder övervintrad hierarki,
där fönstershoppande björkar hänger läpp
när de blir varse sina oskylda skelett
badande i sitt orangegulröda blod
som de tappats på för julfridens skull.


Parkbänkshyresgästerna dividerar
om vad man ska låta bli att tala om i dag.
I deras mörklila påsar
klirrar löften om framtida slagsmål.


Platt-TV-apparaternas ljus från villafönstren
ylar gällt och grällt
när Disney domderar i etern
och värmer dem som redan svettas.


Tiggaren säljer sina julkort,
sina söndertummade tacksamhetsfraser,
för att stärka moralen i hjärtat
för dem som har råd att ignorera hans lott.


Karl-Bertil Jonsson skär av den sista strimman hopp –
om att deus ex machina skall slanta in,
tackla sönder vinterkylan och alienationen
och skänka en timmes beskydd –
när han benådar selektivt
för att skyla sin inlindade självgodhet.



Jag klafsar hemåt,
undanträngd av mänsklig modd
som skyndar mot ett berg av knäck,
och värnar om traditionen.


Rytande tyst i mitt inre, av ett vankelmod
varmt som en mordbrand – tinar det mig het,
får mitt självhat att gifta sig med misantropin,
när jag inte vädrar min agenda, utan i stället accepterat att:


Ibland,
likt en slocknad stockbrasa,
kan skamveten stiga mot skyn;
finfördelade som apelsinklyftor
och nästan lika svarta.


Däruppe parar de sig med varandra
i ett incestuöst big bang,
och förlöser förlamande blixtar
som slår ner i världsliga livmödrar
och skapar nya bödlar på brädet.


Och Tomten jämrar sig i sin frånvaro:
”Finns det några snöda barn?”



 

Permafrost

Jag går ut i kylan för att värma mig, för att slippa se hur tangentbordet ligger som en hånfull moatjé på en divan, beredd att slänga ur sig invektiv och pikar bara jag närmar mig det. Mörkret läskar mig, smular sönder strimmorna av slentrianmässig robotstress. Men allestädes närvarande glider den skäggiga ångestbebisen förbi... väser fram sina klokheter, får mig att använda control, alt, delete vad gäller både skrift och leverne. Den skäggiga ångestbebibsen kan sin sak. Inget strul. Raka puckar. Pang på rödbetan.

Jag är en tjuv! en skurk! en bov! Bäst att skicka grabben till schavotten! Ögonaböj! Så, vad har jag stulit då? Blodsdiamanter? Mona Lisa? Zlatans hårsnodd? Nix, jag har varit så fräck att jag knyckt melodin till Ola Magnells mästerverk Skomakarvals - och sedan använt den för att skapa en egen text på samma melodi. Ett helgerån? Javisst! Samtidigt en tribut. Självklart försöker jag inte göra en "bättre" text [det går inte], men jag älskar melodin [och sången över huvud taget] och tycker om [det lite kluriga] versformatet, så det är därför jag använder mig av den. Se till att lyssna på originalet först. En sanslöst vacker sång

"Ty det är inte sant att tiden läker alla sår. Tiden läker inte ett dödat barns sår och den läker dåligt smärtan hos en mor som glömt att köpa socker och skickar sitt barn över vägen för att låna och lika dåligt läker den ångesten hos en gång lycklig man som dödat det."  

 

/Stig Dagerman - Att döda ett barn

* * *

Permafrost 

                                                   

Hör en sång;

någon viskar ett skrik

och önskar det blir en duett men den kräver publik,

ty byskvallret än mer än örat ger fin akustik.

I betong

blir ett eko skabröst

och modern är trött på sitt barn som ej än är förlöst,

för hoppet att dväljas i frihetens lov generöst

sitter löst

när mänskor trots hjärtat intakt

kräver skrivna kontrakt

för att hålla kontakt;

och käftar om vem som mest högljutt varann kan förtala.

Prestigen är allt när respekten förkolnat i dvala…

- - -

I en dunst

tycks det stiga en gråt

ett lönlöst försök att med jämmer få fatt i den tåt

som leder mot svalkande mål, men blott kinden blir våt. 

Ingen gunst

skingrar några problem

när ryggdunkningarna och krokbenen satts i system,

och klådan i kolan av allt hyckleri är extrem,

som eksem.

Trots backen var halkig och brant

kallas man simulant,

ifall fötterna slant.

Men tissel och tassel om ditten och datten syns tära

långt mer än ett skrubbsår när allt gäller framgång och ära…

- - -

Som en sägn

växer giftet och sprids

från strupe till strupe och inte en människa ids

alls tvivla på facit, så "sanningen" aldrig bestrids.

Än ett regn

tigger skjuts av en bris,

och vittnar om höst innan vintern ens har lagts på is,

och tjälen i själen är ännu ett slitstarkt bevis

på den kris

där kylan är lång och koncis,

som en svartvit repris

i ett omutligt dis.

Mot härsket klimat hjälper knappast att grubbla och skriva

små rimmade verser som bäst kallas torftigt naiva…

- - -

Utan list

har du inte en chans

att vinna mot tigande åskådares arrogans

när den triumferar som alstrar mest intolerans

Så till sist

skall man skörda sin storm

med bannbullan tryckt i sin hand, ty man anses abnorm

ifall man tenderar att avvika från deras form,

eller norm:

Liksom hat på omkullvält granit

som i smyg klottrats dit,

så hör jag inte hit.

Men inte ens mannen med lien kan känna sig säker

när livet känns just likt det sår som blott självmordet läker...

.

Vänd livet ryggen

Mörker, dimma, snöstorm, hagel och motvind. Böcker som vapen, sentenser som kulor, kråkfötter som sköldar. Låt er tröttna på allt, fall ner i dyn, låt bråddjupet äta er, fejsa avgrundens onda öga och köp Norges [Skandinaviens?] bästa och värsta [i positiv bemärkelse] författares sista bok - Genom Natten - allt är på riktigt, inget har hänt!

2012 är nog det sämsta jävla året hittills. Och det verkar bara bli värre. Håller på att skriva en Ode till bratsen, men det går skitdåligt... det hånfulla sviker mig, humorn stals redan av Catullus. En lipsillstext i stället; förvisso klart godkänd i rytm och rimflätning, vissa formuleringar är jag t.o.m. nöjd över. Men var fan finns vreden? passionen? ursinnet? Jag vet inte. En jävligt jobbig dag. Jag skriver inte om mig själv här, så vi stannar så. Jag skall inte ursäkta mig. Texten är min och det är jag som har skrivit den. Stå för det för i helvete! 

Kom ihåg:

"Optimismen är ett opium för folket! en sund anda luktar idioti."

/Milan Kundera

* * *


Flärdfull nostalgi


Jag har tröttnat på mitt vankelmod och ledsnat på tristessen.
Jag mår illa av mitt själväckel och skyr mitt självförakt.
Jag vill fly till Eldorado men har slarvat bort adressen,
och min önskan att må bra är för abstrakt.
Tiden då jag bar på hoppet den är längesen förbi,
kvar finns bara tårar saltade med flärdfull nostalgi.

Och jag svävar bort med skriften och med hjälp av litteraturen,
men herr Newton drar mig ner emot betongen med en smäll.
Jag hämmas av min självkritik och snöps av självcensuren,
och mitt magnum opus är en bagatell.
Beröm det gör mig livrädd, lika med galanteri:
Jag är alldeles för uppslukad av flärdfull nostalgi.

Jag blir nog aldrig vuxen, bara äldre, genom åren.
Jag lever som en unge, hajar inte minsta hint.
Men man hoppas ju förmätet att man inte den här våren
skall gå bet på samma gamla, enkla fint.
Men så blir det ändå självklart, i min jakt på att bli ”fri”
så försjunker jag mig i en dröm av flärdfull nostalgi.

Min tanke har jag pantsatt för att orka med att andas,
och min självkänsla belånade jag med min hemska skuld.
När demonerna har knytkalas som aldrig nånsin strandas
önskar jag blott frid och inte något guld.
Men när man nu tycks lida av en presensallergi,
så har man blott ett val och det är flärdfull nostalgi.

Nu knappt halvvägs in livet kan mitt facit konstatera
att jag var väl knappast glad ens då jag jollrade och kröp.
Nej, min födsel var ett misstag som jag nu vill reklamera,
och jag hävdar prompt min rätt till öppet köp.
Förlossningen tar bara död på ens klaustrofobi,
och är en start på gatloppet av flärdfull nostalgi.

Kärlek till motmänskligheten

Människan är en älskvärd varelse som aldrig någonsin vill någon illa. Girighet och dålig smak är sådant som inte existerar. Här är vi alla trevliga små pysslingar - som förvisso tillåter oss skämta friskt om allt och alla, eftersom vi låtsas att vi har yttrandefrihet, och vara lite putslustiga emellanåt, men som för det mesta går runt med ett frejdigt smajl och håller upp dörren för varandra, hjälper trebenta katter över gatan och köper blommor till våra dövblinda grannar även när det inte är deras namnsdag.

Ni kan lyssna på en riktigt fin tirad om hur Älskvärd mänskligheten är och hur den bör behandlas... Och min lilla glada pamflett nedan, som skrevs av en gråtmild tjugo-plus-tönt i början av 2000-talet, [ja, Jag är den skyldige!], kan man ju speja in om man vill se vad jag anser om hur myspysiga alla tvåbenta sötnosar är. Jag har ingen snygg slutknorr på den här. Så vi säger så här: Snipp, snapp snutjävel!


* * *


Kärlek till motmänskligheten


Jag skräms ej icke alls utav troll och kalla kårar,
Men darrar blott vid tanken på en levande publik.
Och om jag – mot förmodan – skulle fälla beska tårar
är dessa blott ett alibi, en planlagd kosmetik.

För vem kan väl fördöma den som hukar huld och tjurar
med ögon som har översvämmats av försurad sorg.
Måhända lämnas jag ifred, men blott mig själv jag lurar,
ty stupstocken är nu mental och står ej på nåt torg.

Jag bär mitt ok i vredesmod på axlar som är spröda,
förtärda av en verklighet som ter sig alltmer skämd.
Där livskraften är vackrast hos personer som är döda
och där kärlek mist sitt ledmotiv och numer stavas ”hämnd”.

Rättsrötan är nu kutym men pesten kamoufleras
med tjusiga rubriker i ett saligt mediebrus.
Men mänskligheten är ett pack som borde komposteras
långt under mull och aldrig få ta del av nattens ljus.

Men såna tankar bör man sannerligen inte säga,
för usch och fy och ve om det obscena tar sig ton:
Om sanningen är vidrig gör man klokast i att väja
för högst densamma under det man prisar Gud och tron.

Mitt vemod som var stort och starkt har ersatts utav hatet
och vanmakten och äcklet har förädlats till förakt.
Jag skiter blankt ifall mitt hat må ligga mig i fatet,
jag bär Andreaskorset i orkan i all dess prakt.

Trettio silverpenningar förvarar jag i fickan,
den ende som jag har förrått är Svekets störste son.
Ormen som var morsan hans sågs som den fina flickan,
men hon var stöpt i horans form och gjuten i karbon .

Ett sminkat fnask med stinna juver som vår myt vill värna;
och kreatur med tvenne ben går på varenda fint
som dessa drägg belyser med sin konstgjorda lanterna,
och fårskocken den följer herden sin och lyder blint.

Jag korsfäster min arvsynd och fördärvar all min karma,
åtminstone om man skall tro varenda frälsartyp.
Ty dessa löss predikar strängt och ylar sig så varma
för denna unkna slavmoral som följs av veka kryp.

Av svek och illusioner är min ande impregnerad,
min stig är brant och hal och ramas in av dis och dugg.
Men när man går i motvind så är risken minimerad
att man skall råka ut för att förblindas av sin lugg.

Jag märker väl att sången min ock denna gång blir bitter
och poesin ger vika för en våldsam aversion.
Jag låter andra sjunga om ett somrigt fågelkvitter
och prisa vind och väder och slik sedvanlig schablon.

Ja, bottensatsen trallar och tar ej några strider,
det mest vågade de sjunger är att sommaren är kort.
De lever i ett luftslott av förljugna gyllne tider
och kommer på beställning när Mammon gnyr ”apport!”

Var knähund följer vindens väg och viftar glatt på svansen
och varje liten avvikelse ses som sjukt extrem,
men överst på menyn där står Allsången på Skansen,
ja, sånt akustiskt gruppsex löser månget världsproblem.

Populismens drängar får mig motvilligt att kväljas
när de marknadsför en ”värld” utan blodomlopp och själ,
där allting anses värdelöst som ej låter sig säljas
och den som är ett uns apart abrupt förtigs ihjäl.

Jag avskyr denna pöbel, men jag tar mig less för pannan
när jag inser att de snott mig på vartenda invektiv,
och att störst av alla losers är jag själv och ingen annan:
för jag lever som en död i detta sjuka underliv.

Månglarnas charad

Efter valvaka [CNN så klart!] med enkom kranvatten, nikotin, koffein och tramadol i kroppen så snor jag hej vilt från den på min hals dittatuerade hjälten George Carlin... Kan hända att jag redan snott det här citatet, men det får ni leva med. Trots all galla och bitterhet: jag föredrar faktiskt Barack Obama framför pro-life-mormonen, 24/7... men det är vår lilla hemlis, det finns ju emellertid gradskillnader i Helvetet:

George Carlin:

"That is one thing you might've noticed I don't complain about: Politicians. Everybody complains about politicians. Everybody says they suck. But where do the people think these politicians come from? They don't fall out of the sky. They don't pass through a membrane from another reality. They come from american parents and american families, american homes, american schools, american churches, american businesses and american universities. and they're elected by american citizens. This is the best we can do, folks. This is what we have to offer. It's what our system produces: Garbage in, garbage out! If you have selfish, ignorant citizens, if you have selfish, ignorant citizens, you are gonna get selfish, ignorant leaders. The term limits ain't goinna do any good; you're just going to end up with a brand new bunch of selfish, ignorant Americans. So maybe, maybe, maybe it's not the politicians who suck. Maybe something else sucks around here. Like... the public. Yeah. The public sucks! There's a nice campaign slogan for somebody. "The public sucks, fuck hope!". Fuck hope. Because if it's really just the fault of these politicians then where are all the other bright people of conscience? Where are all the bright, honest, inteligent americans ready to step in and save the Nation and lead the way? We don't have people like that in this country; everybody's at the mall, scratching his ass, picking his nose, taking his credit card out of his fanny pack and buying a pair of sneakers with lights in them!

So I have solved this little political dilemma for myself in a very simple way: On election day... I stay home. I don't vote. Fuck'em, fuck'em! I don't vote. Two reasons, two reasons I don't vote: First of all, is meaningless. This country was bought and sold and paid for a long time ago. The shit they shuffle around every 4 years, *pfff* doesn't mean a fucking thing. And secondly I don't vote because I believe if you vote, you have no right to complain. People like to twist that around, I know. They say: "Well, if you don't vote, you have no right to complain"; but where's the logic in that? If you vote and you elect dishonest, incompetent people and they get into office and screw everything up... well, you are responsible for what they have done. You caused the problem; you voted them in; you have no right to complain. I, on the other hand, who did not vote, who did not vote, who in fact did not even leave the house on election day, am in no way responsible for what these people have done and have every right to complain as long as I want about the mess you created that I had nothing to do with. So I know that a little later on this year you're going to have another of those really swell presidential elections that you like so much, you enjoy yourselves it'll be alot of fun. I'm sure that as soon as the election is over your country will improve immediately. As for me, I'll be home that day doing essentially the same thing as you. The only difference is, when I get finished masturbating I'm gonna have a little something to show for it folks. Thank you very much!"

 / George Carlin


* * *


Månglarnas charad

Käftarna är slutna nu, till val ni glatt skall gå.
Begriper det tar tid när pest och kolera bjuds på
Jaha! Ni har bestämt er nu! För böveln!
Grattis, ni valde fredspristagande bödeln.

Blott en pojk

Jaha, ert jävla Sugpyre försöker att vara lite samhällskritisk i en rejäl genital svada. Altarpojksutnyttjandet av de katolska papisterna är väl inte som hetast just nu, men förekommer säkerligen i det fördolda i ungefär samma utsträckning som förut... här låter jag offret - som indoktrinerats till en mjäkande nickedocka som gladeligen ställer upp på Allt som gubben i prästkåpan vill utföra - komma till tals... det blir således ingen snyftvals, utan en hjärntvättad hyllning till övergreppen... samtidigt så kan man Alltid skämta om Allt. Texten kan för övrigt med fördel sjungas till sången Blott en dag - här framförd av sångfågeln Carola, och min text följer originalet någotsånär [nåja]. Den här filmen, Deliver us from evil, uppmanar jag alla att se för övrigt... Jag avslutar med att låta George Carlin lägga ut texten om dessa höga herrar och dess "moral"... Hangover and out.

"Now, speaking of consistency, Catholics, which I was until I reached the age of reason, Catholics and other Christians are against abortions, and they're against homosexuals. Well who has less abortions than homosexuals?! Leave these fucking people alone, for Christ sakes! Here is an entire class of people guaranteed never to have an abortion! And the Catholics and Christians are just tossing them aside! You'd think they'd make natural allies. Go look for consistency in religion. And speaking of my friends the Catholics, when John Cardinal O'Connor of New York and some of these other Cardinals and Bishops have experienced their first pregnancies and their first labor pains and they've raised a couple of children on minimum wage, then I'll be glad to hear what they have to say about abortion. I'm sure it'll be interesting. Enlightening, too. But, in the meantime what they ought to be doing is telling these priests who took a vow of chastity to keep their hands off the altar boys! Keep your hands to yourself, Father! You know? When Jesus said 'Suffer the little children come unto me', that's not what he was talking about!"

/George Carlin

* * *

Blott en pojk

Blott en pojk, en grabbhalva i sänder,
Ack min bröstkorg du får komma på!
Pungen ilar av Gud Faders händer
När de smeker mina kulor små.
Han som när för mig en faders kättja
giver ju mig varje skymingskväll
min förfallna del av snusk och lättja,
när han bottnar i mitt köttfärsspjäll.

Jämt han ber mig mina skinkor sära,
här finns inte rum för någon nåd.
Varje dag ack stjärthalvorna skära
randas röda av hans köksgeråd.
Att sin dyra svendom tryggt bevara
är ett brott, ej värre illdåd finns:
”Varje torrboll, sjappa till Sahara!”
skrek han ut, jag mådde som en prins.

Hjälp mig då att suga djupt och häftigt
så att dina höfter går i spinn
Och jag lovar föra mig beskäftigt
när din manna sprejar nunan min
Hjälp mig Herre att med dina händer
smörja in mig med ditt sädesslag
Blott en pojk, en grabbhalva i sänder,
och den pojken råkar vara jag.

I skuggornas vård

Okej, jag sviker er igen. Inget äckligt i ordet rätta bemärkelse, men kanske mer vedervärdigt ändå... ity ett martyrskap av sällan skådat slag kan ju faktiskt slå både genitalier och blodiga tarmar på fingrarna. Ja, det är antingen sockerpiller eller ångest på burk som vitrockarna proppar i mig. Just nu är det det sistnämnda som styr min tillvaro. Hjärtat pumpar i hundraåttio, den skäggiga ångestbabyn klänger på min axel och vrålar invektiv i mitt öra och någon bitsk hydra hudflänger mina lungor, alltmedan någon Kerberoskopia parkerat i min hals och vrålande nunnor vrider min bröstkorg som vore den en disktrasa...

Så här kommer en text som jag skrev för ett tag sedan, som beskriver rätt bra hur jag känner mig, och hur fan saker och ting ligger till. Jag har snott melodin från den av geniet Eric Bogle helt fantastiska låten No man's land - (Green fields of france)

Det är så klart en fördel att lyssna på originalet innan ni ger er i kast med att grisa ner er i min sentimentala smörja. Då har ni rytmen och melodin till skiten. Kanske lite lättare att stå ut med självföraktet då. Jag inväntar mirakelpiller och solsken i blick, sen jävlar! Utlovar en limerick snarast, eller något riktigt snaskigt. Men, det känns som att mina löften - för tillfället  är lika pålitliga som en nämndemans utslag i ett våldtäktsmål. Håll fanan högt, kära smyggluttare och gnullungar... min flagga sitter på halv stång, men den är fan inte gul och blå.

* * *

I Skuggornas vård

Du glömde ditt värde, du kväste ditt jag
och ruskade liv i den Lutherska lag
som hindrade dig från att blott vara du
och knäckte din livslust burdust mitt itu.
Men visst fick du hjälp med att bräcka din själ
av mänskor som påstods sig blott vilja väl.
De sjöng falska skillingtryck bakom din rygg
och svalde kameler men silade mygg.

Du kröp genom frosten
bland anspråk och måsten
och bar på ditt kors
i en piskande fors
Trots vattnet sas slipa dig härdad och hård
så sökte du skydd inom skuggornas vård

När grönskan fick storstryk av askgrå betong,
när cyniska glosor slog rot i din sång,
när hösten den mörka blev kärv och konstant,
när mark som var slät kändes hisnande brant,
när famnen du fann var en kylig matris,
när kaos blev ordning, när ordning blev kris,
när barnet i hjärtat – med spott och med spe
blev tyglat och gömt bakom strebrars spaljé

då föste du undan
varenda begrundan
och gjorde dig fri
ifrån allt grubbleri:
Att tänka är lönlöst i strävandets hord,
nej, bättre att sjappa till skuggornas vård.

I dimhöljda landskap där satt du och skrev
små texter om livets bedrägliga drev
mot den som är udda men föga unik
och ej attraherar en vidsträckt publik.
Men allt är förgängligt och flugan som rår
den skiftar kostym flera gånger per år.
Ja, den byter mask likt en orm ömsar skinn:
”I den hysterin vill jag ej passa in”

Så du valde att sluta
att prygla din luta
och klippte var sträng
och fördrev din refräng.
Man gör ej revolt med små bitska ackord
när sången blott framförs i skuggornas vård

För rastlös för sömnen för trött för att gå;
ett alldeles eget Moment 22.
Att vilja och kunna är vitt skilda ting,
en oxymoron som en ”fyrkantig ring”
När insikten nådde dig hårt och brutalt,
att allting du gjort vart förgäves och skralt
då valde du självmant att göra sorti,
ett fåfängt försök att till sist slå dig fri.

Du släckte din låga
du spräckte din plåga,
men slapp dra ditt svärd
i vår hjärtlösa värld.
Fast askan finns inte på nån kyrkogård
Den singlar för vinden i skuggornas vård.