Mänskligheten slutar aldrig att överraska med hur extremt värdelös den faktiskt kan vara, är och kommer att förbli. Folk i 30-årsåldern fladdrar runt på krogen som vajande majskolvar med öppna munnar, döda blickar och dreglar ur sig repliker som inte ens en treåring skulle säga utan att ge sig själv smisk på rumpan. Jag har alltid levt i föreställningen om att det är killar, grabbar, kukhuvuden som är de riktiga asen, Rolls Royce-mongona, DNA-krascherna när det kommer till att fläka ur sig dumheter och nonsens, men brudarna, töserna, fittskallarna är precis lika pantade de också. Folk födda på sjuttiotalet raglar omkring och kan inte bilda en mening, inte ens nyktra och i skrift, där det de facto går att tänka efter, radera, titta igenom och försöka att i alla fall göra sig begriplig. Livet och världen är en jävla freakshow, man får acceptera det - inte respektera det dock - och sätta sig ned och speja in spektaklet, anteckna vad man ser och sedan gå hem och göra en Michael Hutchence.
Den här är till er. Ni vet vilka ni är.
Den här är till er. Ni vet vilka ni är.
* * *
Skengravid i motljus
Min kompis, nåja, en bekant, kom gråtande och vråla:
”Du hajar ej vad jag i lördags tvingades att tåla
Okej, jag var väl utspökad och sminkad som ett luder
Med glitter, mink, paljetter och så jävla mycket puder
Jag spejade visst in en hunk, en riktig jävla snygging
Han hängde med på noterna och sa: ’Är du en stygging?’
Jag nickade som en besatt och brösten for och puta
Så vi gick hem till honom och säg gissa hur det sluta!
Med oskyddat analsex!” sen hon föll i mina armar:
”Jag känner ej igen min mage, stjärt och mina tarmar.
Är jag gravid, det värker så, är det snart dags att kalva?”
Jag sa: ”Äsch, ta det lugnt, mot hemorrojder finns det salva.”
