Blixt och dunder, maniska under[liv]... Sjunde åskknallen i hjärnlobernas universum. Synapsjävlarna och signalsubstanserna krigar med varandra, jag håller tummarna [fuck you-fingrarna snarare] för att det skall drämma till i alla sabla receptorer och reda upp oredan i den grå massan.
Ett försök till något slags samhällskritisk [nåja] humoristiskt [nåja] inlägg, i stället för självömkande, griniga kråkfötter. George Carlin har hajat hur långt dokusåporna kan dras - eller hur man kan använda dödsstraffet som ett slags dokusåpa-/fredagsmysunderhållning - och ja, den som inte hajar ironin i hans utbrott borde nog hänga med på ett gäng strömbehandlingar med undertecknad.
Nåväl. Snart sitter vi och nickar till med näven i chipspåsen och rapar tacosås medan folk tävlar om vem som skall överleva på TV. Hipp, kredd, kändispoäng... vad fan är överlevnad mot sådana guldklimpar? Fredagsmys deluxe!
¤ ¤ ¤
Texten går att sjunga till melodin till Björn Afzelius låt
"En kungens man" om man så vill.
Amöbor i sneakers [Dokusåpasången]
Jag haver blott en önskan, det är att bliva känd
ja, känd för vad som helst, även känd för att va bränd.Så för att nå den himmel som tycks så underbar
beslutade jag mig för att bli en dokusåpa-star.
Tog sikte först mot Baren, men mest för nöjes skull,
för att få mixa drinkar, svina, vara full,
och sätta massa minus på varje dum person
som försökte hindra mig att vinna min miljon.
Sen åkte jag till Villa Medusas heta glans;
med husets vin, tequila, samt nakenbad och dans,
och svartvita kameler att sprida hit och dit,
men mest av allt få lata sig och leva på kredit.
Sen riktades min tanke mot en expedition
som styrs emot en främmande, vild vegetation;
där man kan leka skeppsbrott och inföding, minsann,
och vinna första pris om man är lagom litet grann.
Jag fick sen nys om Radio* och ville genast dit.
Jag tyckte jag var lämplig, för jag snackar massa skit.
Så lätt jag skulle valsa i eterns smäckra takt
för jag kan babbla massor utan att få något sagt.
Sen sökte jag till Farmen och dess modesta gård,
till en miljö som verkade skenbart fysiskt hård,
för att få protestera mot slakt och annat rått.
Att kött har varit djur förut, är nåt jag ej förstått.
Till sist jag hörde talas om Storebrorsans hus,
med kameror på toa, som filmar snopp och mus,
och folk som rullar tummar och lägger patiens
och allteftersom tiden går förlorar vett och sans.
Men ingenstädes dög jag, jag ansågs för normal,
så ensam i min våning jag lider svåra kval.
Jag övervägt beslutet, men jag skall ta mitt liv
för är man inte känd är livet blott ett tidsfördriv.
Då hörs ett brus från TV:n, som följs av Stenbecks röst:
"O, kändis-wannabe, jag skall ge dig ro och tröst.
I vackert, svartvitt motljus, i ljuv ultrarapid
skall du minsann få avlida på bästa sändningstid."
---
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar