Ett sus, ett dus, ett rus... inget ljus. Fortfarande skaver och gnager det i hjärloberna, vet varken ut eller in... koncentrationsförmågan är totalt torpederad. Hallucinationerna kommer och går. Får för mig att det är en bra idé att fyra av tre maskiner tvätt mitt i natten. Och samtidigt: kanske kan det lösa sig. Vi får se. Envis har jag alltid varit. Och den här totalt absurda och rabiata skriften jag publicerar nedan är skriven i ett djävulskt rus, jag minns det knappt. Har förvisso korrigerat en del stav-/skrivfel, annars är den orörd. Den som vill får gärna analysera den. Texten innehåller ju två helt skilda delar, ett slags Rabelais-ode och ett slags uppgivenhetsflöde à la Dagerman [jaja, nu smickrar jag mig själv Hårt!]...
Nåja, ta av er säkerhetsbältene så åker vi. Full patte, plattan i mattan!
* * *
Kravallsperma
Han satt där med tvärflöjten och bubblade ut en melodi så horribelt barnvänlig och saftkalasdoftande att man riktigt såg hur insulinet fräste i käften på’n. Hans leende var snett och vint, ögonen var lika blå som sån där soppa larvpottorna i Vasaloppet missbrukar: näsan var en såsig köttroulad och håret fjolsommarens kompost.
Ja, det var alltså hur han såg ut innan jag hånglade upp honom i kommandobrygga… innan jag nöp honom i hans bryléskinkor och tapetserade hans underliv med mitt… innan jag befriade hans mun från tvärflöjten och fyllde den med en skinndito… och innan jag skojboxade hans slöa trippelhakor och flätade hans pattvårtor. Sen såg han ut som en betvingad soluppgång en dag då näringslivet lekte knullagömma och ”jihad” var namnet på en gräddbakelse.
Fasanerna gnällde i högan steksky när jag lämnade vårdpaketet som ett vederlagt argument på marken, och jag såg hur den forne flöjtspelaren formade sina läppar till ett ”tack”. Jag gäspade och masserada klentroget min lever med kaviarsoda alltmedan jag strödde söndersmulade frigolitbitar [jag är alltid beväpnad] omkring mig – för katter, småbarn och andra pålägg att sätta i halsen.
Det var dags att glida in till centrum. Allt tydde på att dagen skulle göra mig besviken. Det var så jag ville ha det.
Mot centrum var det, ja...
På tunnelbanan härskade pöbeln – ensamstående morsor som valt att hora i stället för att gå på soc., obildade folkpartister totalt nollställda inför företeelser såsom reporänta och konstitutionsutskottsorgier, läspande lesbianer och bölande bögar på jakt efter slaskiga slampslidor och paranta piltpenisar – kort sagt gräddan av de vandrande motiven för selektiv tvångssterilisering. Jag busvisslade på en taxi för att slippa fraternisera med Tellus termiter.
Taxichauffören var en kvinna, eller en taxichaufförinna som någon pk–blöja kanske hellre hade uttryckt det, i sina bästa av sju svåra år. Hon var minst sagt djurisk: alltså, hon var harmynt, kobent och svinsnygg… hon hade binnikemask, röda hund, och papegojsjukan… hon förfogade över hästsvans som hon ersatt av en gammal svinrygg, hon hade ridbyxlår och näbbstövlar. Allt det kunde jag se genom att sia i en gammal snusprilla jag haft i armhålan. Jag blev brunstig som en Jourhavande motmänniska på bäversafari och ville knulla henne på blinda fläcken. Det var bäst att kasta sig ut ur bilen innan jag ställde till med ännu en skandal.
Jag befriade mig från bilbältet, ninjavoltade ut genom takluckan och landade lite vimmelkantig, men på fötterna, strax bredvid trottoaren. Pinsamma ursäkter till människor blängde på mig och tog sig för pannan. En tonårig tös i Candy sucks cocks–tröja fnissade och hann gasta ”Titta, det är Fyll–Gudr…” innan jag sänkte henne med en slängkyss. Jag visade tänderna, bägge två, och morrade mot skocken av pappskallar som fortfarande starrbligade på mig, varpå de illa kvickt återupptog sina alldagliga sysslor – boffa lim, driva ut syntetiska smådjävlar ur inkontinenta åldringar och plugga på ettans gångertabell – och lämnade mig i fred.
Jag var tvungen att ha en sup. Kaviarsodan var slut och jag var riksportad på Bolaget. Det fanns bara en utväg, och det var en ingång… den ledde till puben Elvira Blåtira Madigan.
Elvira Blåtira Madigan var ett hugskott i råttan, milt uttryckt:
Ett tjattrande utan dess likstelhet guppade runt som båtflyktingar på drift undan lagens trånga tarm i den dyngfulla lokalen – som var mjölkvit av all rök. Opium, tänkte jag och hyperventilerade som Sigjårni Viiiver i ”Copycats in the cradle of filth”. Flimmerhåren krullade sig till presentlockar när de plufsiga orosmolnen drejade mina näsborrar.
Ruslycklig och Eiffeltornshög steppade jag fram till bardisken och rullade med mina ögonstenar. Bartendern var någon lymmelaktig praktikantjävel, men jag lät inte det hindra mig utan beställde en gallon Kreti & Pleti [lika delar Pucko, Loranga, munvatten, Explorer och formalin, toppat med grönmögelost och boxershortsströssel]. Trots drinkblandarens illa tilltagna underlivslängd fick jag den, som brukligt är, serverad i en stomipåse.
Jag svepte tösadrinken i ett andetag och tog ett steg närmare Gud. Men eftersom Gud är ett skarn och jag var pank nödgades jag backa; med andra ord så spydde jag. När jag dränerat min kropp på kyrksafterna förnam jag hur Herren löstes upp och suddades ut alltmer tills jag slutligen bara kunde ana konturerna av bockfoten, treudden och den dolda kameran. Josefs son, muttrade jag tyst för mig själv eftersom jag fått lära mig att ’Jesus’ är en svordom.
Mina religiösa tillkortakommanden gjorde mig stursk lik en fluffer som vägrar ta den till roten, och jag tyckte mig vara redo att möta overkligheten. Med en Sonny Chiba-rundspark flög saloonsdörrarna upp och jag jazzade ut från krogen. Fortfarande småkåt efter mötet med det där clusterbombnedslaget till taxichaffis började jag att speja efter döfläsk. Det var lögn i fan; de som hade kunnat vara snygga hade graffitikonst i fejset och tätmassa i barnmatsbehållarna.
En av Alliansens Robin Hood-antiteser vinglade fram, med en sushibricka i famnen [en naken asiat med rå fisk, ris och sjögräs över hela kroppen]... jag tog mig en tugga av det råa köttet och säg hur vattenskallen knäade och höll sig för platsen för sitt bortgnagda öga. Jag log inte ens. Likgiltigheten pungslog mig lam, tam och helt apatisk.
Centrum var inte på långa villovägar vad det en gång hade varit. Besviken och lite ledsen i Argusögat misströstade jag och beslutade mig för att sticka hem. Jag knyckte en liten äckelgosses skateboard och hattade i väg. Min mun var torr och jag hade en stor klump i magen.
- - -
Trampar runt som i ett dimhölje med släggan [i själva verket en kulhammare] i ena näven och den bleksiktiga ursäkten till köttrumpet i den andra. Skärande amerikansk hardcore och allt för kärvänligt trallig black metal i högtalarna. Lägenheten outhärdligt varm. Det har gått så långt att t.o.m. inredningen och inventarierna svettas och förfaller: tapeterna börjar släppa kring taklisterna, man kan pilla loss små remsor av motbjudande smutsvit tapet [som tydligen valdes utan tvång av det snudd på med mig jämnåriga paret som bodde här fram till dess att jag snodde till mig lyan]... soffan har öppnat små apelsinsklyftestora hål i sömmarna, som ville den penetreras av en knallhård knullkuk [fel lya, fel pojke... sorry] eller bara visa upp sitt fluffiga innanmäte för en lysten publik som breder ut sig över dess mödom; handtaget till städskåpet föll i bitar när jag tog i det i går; kylskåpet flämtar efter luft och förmår inte vattnet från att koka... allt tycks vara på upphällningen att ta slut, och med ”ta slut” menar jag ge upp, slänga in handkrämen, plocka ner skyltfönstret.
Köttet hänger slappt från skelettet i garderoben - det skelett som än en gång framtvingats med våld och löften om bögstryk. Svetten droppar från pannan, den dråpliga frisyren fastklistrad på hjässan, skavsår i kväveck och ljumskar av sältan som skrubbat hudvecken under slaskvåt mardrömsslummer och meningslöst pickande på musen. Ett klick, ännu ett... beställningar av böcker jag inte förmår begripa... inköp av filmer jag inte vågar se. Skräms till olydnad av det allt för verklighetsavslöjande ljuset. Inte ens en sorgsen dammpartikel undkommer solens vrede... allt märks och avslöjas, inget göms i glömska. Det är inte skuggorna, silhuetterna, svärtan och mörkret som inyser Skräcken - det är ljuset som demaskerar och genomskådar fasaderna som är Den stora rysligheten.
Fortsätter vandringen. Cirkeltrampande med verktygen undanlagda. Inget av dem fyller någon funktion som det ser ut just nu. Styvnackat förblindad av tristessens stress. Vräker ut min inverterade skrattsalva över mig själv. Badar i begabbelse. Svalkar måttligt, snarare inte alls. Torr gråt utsmetad på delar av kroppen, mest i gommen och i handflatorna. Gåshud under ögonlocken. Solens smegma förgör alla tankar på en flykt till balkongen. Det brinner under naglarna. En stilla bön om kyla... is och snö... hagel och snålblåst... blöta löv och torra fittor. Drömmen är förmäten och svullen som en ondartad prostataförstoring. Slår mig fri - i Helvete heller! - drömmen stångar sig blodig mot självbefläckelsemoralens mentala murar.
Skuggan fnittrar och höjer sin machete. Skuggan ler åt mitt ordlösa välkomnande av det kalla stålet. Skuggan låter handgiljotinen träffa mig med Dess skugga... stålet träffar luften och gräver sig in i drömmen medan köttet - lurat och desillusionerat - inte ens fläktas av svingen när det feta knivsvärdet svischar förbi. Skuggan skrattar nästan ihjäl sig åt min besvikelse. Skuggan - Min egen personliga dissident...
Jag smeker mig kall av min av tama, lama av ångestrunk framtvingade kravallsperma. Solskyddsfaktor 69.
Centrum ånyo. Snart... Sedan... Strax... I morgon... Genast... NU!
Han satt där med tvärflöjten och bubblade ut en melodi så horribelt barnvänlig och saftkalasdoftande att man riktigt såg hur insulinet fräste i käften på’n. Hans leende var snett och vint, ögonen var lika blå som sån där soppa larvpottorna i Vasaloppet missbrukar: näsan var en såsig köttroulad och håret fjolsommarens kompost.
Ja, det var alltså hur han såg ut innan jag hånglade upp honom i kommandobrygga… innan jag nöp honom i hans bryléskinkor och tapetserade hans underliv med mitt… innan jag befriade hans mun från tvärflöjten och fyllde den med en skinndito… och innan jag skojboxade hans slöa trippelhakor och flätade hans pattvårtor. Sen såg han ut som en betvingad soluppgång en dag då näringslivet lekte knullagömma och ”jihad” var namnet på en gräddbakelse.
Fasanerna gnällde i högan steksky när jag lämnade vårdpaketet som ett vederlagt argument på marken, och jag såg hur den forne flöjtspelaren formade sina läppar till ett ”tack”. Jag gäspade och masserada klentroget min lever med kaviarsoda alltmedan jag strödde söndersmulade frigolitbitar [jag är alltid beväpnad] omkring mig – för katter, småbarn och andra pålägg att sätta i halsen.
Det var dags att glida in till centrum. Allt tydde på att dagen skulle göra mig besviken. Det var så jag ville ha det.
Mot centrum var det, ja...
På tunnelbanan härskade pöbeln – ensamstående morsor som valt att hora i stället för att gå på soc., obildade folkpartister totalt nollställda inför företeelser såsom reporänta och konstitutionsutskottsorgier, läspande lesbianer och bölande bögar på jakt efter slaskiga slampslidor och paranta piltpenisar – kort sagt gräddan av de vandrande motiven för selektiv tvångssterilisering. Jag busvisslade på en taxi för att slippa fraternisera med Tellus termiter.
Taxichauffören var en kvinna, eller en taxichaufförinna som någon pk–blöja kanske hellre hade uttryckt det, i sina bästa av sju svåra år. Hon var minst sagt djurisk: alltså, hon var harmynt, kobent och svinsnygg… hon hade binnikemask, röda hund, och papegojsjukan… hon förfogade över hästsvans som hon ersatt av en gammal svinrygg, hon hade ridbyxlår och näbbstövlar. Allt det kunde jag se genom att sia i en gammal snusprilla jag haft i armhålan. Jag blev brunstig som en Jourhavande motmänniska på bäversafari och ville knulla henne på blinda fläcken. Det var bäst att kasta sig ut ur bilen innan jag ställde till med ännu en skandal.
Jag befriade mig från bilbältet, ninjavoltade ut genom takluckan och landade lite vimmelkantig, men på fötterna, strax bredvid trottoaren. Pinsamma ursäkter till människor blängde på mig och tog sig för pannan. En tonårig tös i Candy sucks cocks–tröja fnissade och hann gasta ”Titta, det är Fyll–Gudr…” innan jag sänkte henne med en slängkyss. Jag visade tänderna, bägge två, och morrade mot skocken av pappskallar som fortfarande starrbligade på mig, varpå de illa kvickt återupptog sina alldagliga sysslor – boffa lim, driva ut syntetiska smådjävlar ur inkontinenta åldringar och plugga på ettans gångertabell – och lämnade mig i fred.
Jag var tvungen att ha en sup. Kaviarsodan var slut och jag var riksportad på Bolaget. Det fanns bara en utväg, och det var en ingång… den ledde till puben Elvira Blåtira Madigan.
Elvira Blåtira Madigan var ett hugskott i råttan, milt uttryckt:
Ett tjattrande utan dess likstelhet guppade runt som båtflyktingar på drift undan lagens trånga tarm i den dyngfulla lokalen – som var mjölkvit av all rök. Opium, tänkte jag och hyperventilerade som Sigjårni Viiiver i ”Copycats in the cradle of filth”. Flimmerhåren krullade sig till presentlockar när de plufsiga orosmolnen drejade mina näsborrar.
Ruslycklig och Eiffeltornshög steppade jag fram till bardisken och rullade med mina ögonstenar. Bartendern var någon lymmelaktig praktikantjävel, men jag lät inte det hindra mig utan beställde en gallon Kreti & Pleti [lika delar Pucko, Loranga, munvatten, Explorer och formalin, toppat med grönmögelost och boxershortsströssel]. Trots drinkblandarens illa tilltagna underlivslängd fick jag den, som brukligt är, serverad i en stomipåse.
Jag svepte tösadrinken i ett andetag och tog ett steg närmare Gud. Men eftersom Gud är ett skarn och jag var pank nödgades jag backa; med andra ord så spydde jag. När jag dränerat min kropp på kyrksafterna förnam jag hur Herren löstes upp och suddades ut alltmer tills jag slutligen bara kunde ana konturerna av bockfoten, treudden och den dolda kameran. Josefs son, muttrade jag tyst för mig själv eftersom jag fått lära mig att ’Jesus’ är en svordom.
Mina religiösa tillkortakommanden gjorde mig stursk lik en fluffer som vägrar ta den till roten, och jag tyckte mig vara redo att möta overkligheten. Med en Sonny Chiba-rundspark flög saloonsdörrarna upp och jag jazzade ut från krogen. Fortfarande småkåt efter mötet med det där clusterbombnedslaget till taxichaffis började jag att speja efter döfläsk. Det var lögn i fan; de som hade kunnat vara snygga hade graffitikonst i fejset och tätmassa i barnmatsbehållarna.
En av Alliansens Robin Hood-antiteser vinglade fram, med en sushibricka i famnen [en naken asiat med rå fisk, ris och sjögräs över hela kroppen]... jag tog mig en tugga av det råa köttet och säg hur vattenskallen knäade och höll sig för platsen för sitt bortgnagda öga. Jag log inte ens. Likgiltigheten pungslog mig lam, tam och helt apatisk.
Centrum var inte på långa villovägar vad det en gång hade varit. Besviken och lite ledsen i Argusögat misströstade jag och beslutade mig för att sticka hem. Jag knyckte en liten äckelgosses skateboard och hattade i väg. Min mun var torr och jag hade en stor klump i magen.
- - -
Trampar runt som i ett dimhölje med släggan [i själva verket en kulhammare] i ena näven och den bleksiktiga ursäkten till köttrumpet i den andra. Skärande amerikansk hardcore och allt för kärvänligt trallig black metal i högtalarna. Lägenheten outhärdligt varm. Det har gått så långt att t.o.m. inredningen och inventarierna svettas och förfaller: tapeterna börjar släppa kring taklisterna, man kan pilla loss små remsor av motbjudande smutsvit tapet [som tydligen valdes utan tvång av det snudd på med mig jämnåriga paret som bodde här fram till dess att jag snodde till mig lyan]... soffan har öppnat små apelsinsklyftestora hål i sömmarna, som ville den penetreras av en knallhård knullkuk [fel lya, fel pojke... sorry] eller bara visa upp sitt fluffiga innanmäte för en lysten publik som breder ut sig över dess mödom; handtaget till städskåpet föll i bitar när jag tog i det i går; kylskåpet flämtar efter luft och förmår inte vattnet från att koka... allt tycks vara på upphällningen att ta slut, och med ”ta slut” menar jag ge upp, slänga in handkrämen, plocka ner skyltfönstret.
Köttet hänger slappt från skelettet i garderoben - det skelett som än en gång framtvingats med våld och löften om bögstryk. Svetten droppar från pannan, den dråpliga frisyren fastklistrad på hjässan, skavsår i kväveck och ljumskar av sältan som skrubbat hudvecken under slaskvåt mardrömsslummer och meningslöst pickande på musen. Ett klick, ännu ett... beställningar av böcker jag inte förmår begripa... inköp av filmer jag inte vågar se. Skräms till olydnad av det allt för verklighetsavslöjande ljuset. Inte ens en sorgsen dammpartikel undkommer solens vrede... allt märks och avslöjas, inget göms i glömska. Det är inte skuggorna, silhuetterna, svärtan och mörkret som inyser Skräcken - det är ljuset som demaskerar och genomskådar fasaderna som är Den stora rysligheten.
Fortsätter vandringen. Cirkeltrampande med verktygen undanlagda. Inget av dem fyller någon funktion som det ser ut just nu. Styvnackat förblindad av tristessens stress. Vräker ut min inverterade skrattsalva över mig själv. Badar i begabbelse. Svalkar måttligt, snarare inte alls. Torr gråt utsmetad på delar av kroppen, mest i gommen och i handflatorna. Gåshud under ögonlocken. Solens smegma förgör alla tankar på en flykt till balkongen. Det brinner under naglarna. En stilla bön om kyla... is och snö... hagel och snålblåst... blöta löv och torra fittor. Drömmen är förmäten och svullen som en ondartad prostataförstoring. Slår mig fri - i Helvete heller! - drömmen stångar sig blodig mot självbefläckelsemoralens mentala murar.
Skuggan fnittrar och höjer sin machete. Skuggan ler åt mitt ordlösa välkomnande av det kalla stålet. Skuggan låter handgiljotinen träffa mig med Dess skugga... stålet träffar luften och gräver sig in i drömmen medan köttet - lurat och desillusionerat - inte ens fläktas av svingen när det feta knivsvärdet svischar förbi. Skuggan skrattar nästan ihjäl sig åt min besvikelse. Skuggan - Min egen personliga dissident...
Jag smeker mig kall av min av tama, lama av ångestrunk framtvingade kravallsperma. Solskyddsfaktor 69.
Centrum ånyo. Snart... Sedan... Strax... I morgon... Genast... NU!
* * *
Och ungefär så här känns det:
[bedårande låt, av världens bästa band f.ö.]
Fortfarande svag för forcerade texter som denna, även om vissa ordval är allt för generande för en pryd liten sak som jag...
SvaraRadera//s.s.a
Den här kan man i sanning kalla Förcerad. En febrig svada av rent och skärt raseri gentemot texten i sig. Känns som att jag brukat våld mot tangentbordet. Det roliga är att jag knappt minns att jag skrivit den.
SvaraRadera"Forcerad", så klart! God damn those thunderbolts!
SvaraRaderaDu har våldtagit tangentbordet...
SvaraRadera//s.s.a