Förbanna solen

Finns inte så mycket att säga. Ger upp dikten, eller poesin, som i rim [och reson] och versmått, för att i stället låta en rätt torftig svada om hur jag upplever hysterin kring att armbåga sig fram först i kön vad gäller allt som är på tapeten, och där det inte finns en gnutta empati kvar, kräkas fram här på bloggen... 

Eller för att citera Nick Cave: "People ain't no good" Det finns så klart vackra själar och icke-brodersmördande guldkorn i detta sammelsurium av vandrande gödselstackar. Dessa livbojar till  lanternor lyser desto starkare. 

Men, kära ni: Lyssna på Swans bitterljuva dänga om att förbanna solen, och häng med i surpuppans [jag alltså] gnäll beträffande motmänsklighetens tarvligheter. 

Nu är nog för nu! One two, fuck you! Eller snarare: Two, three - fuck me!

Allt gott,

Edert lilla Sugpyre...

* * *


Det

Jag tänker inte på er längre; inte som individer,inte som människor, inte ens som vedervärdiga världsmedborgare. Ni späker omgivningen med odörer av konferensskvaller och börsindexstinkande blåsjobb; kväljande och störande stickande på en och samma gång. Men ni finns inte; ”ni” har blivit ”Det”, inte ens ”den”. Ett och samma mässande masstillverkat träsk, ett tvåbent Olustiga Huset av utslätat spegelglas, ett lindrigt andande pulsslag med Prada-gravyr i gommen.

Det kretsar kring uppmärksamheten som tjackskadade bålgetingar. Surret är konstant; ett sövande brus av klyschor och språkliga kullerbyttor som filtrerats bort till ett enda kvavt och kvalmigt verbalt täcke, ett jollrande bolster av ruttnande mobilsignaler och spygröna appar, som flämtar och epilepsiblinkar under skummad låtsaslycka på närmsta bar.

En gryning och en skymning i ett och samma flåsande: Det tar för sig och sminkar den skugglagda träcken attraktivt, med löften om en liggplats på mittuppslaget och en delad cigarett med Hen Som Bestämmer. Inget nytt under den förbannade sol som skäms över sin egen existens så mycket att den gömmer sig under svarta hål av marknadsföring.

Skrovliga tankar viftas bort av Det, detta Det som bär en smord verbal skrud, len som en barnstjärt. Jag följer PR-tricken på avstånd, aktar mig för att smittas av den förnäma förnedring som är Dets bruna betesmark. Jag beskådar den uppgjorda, förvanskade fighten under det att ingenting sker; stagnation, devalvering, förhalande – allt upphöjt till förgylld mundiarré.

Bredvid en Det-agenturssuktande klunga av mentalt plankton – som vaskar skumpa och viftar med bilnycklar till lyxfordon, vilka de inte har befogenhet att köra – gräver jag min egen sanning, dristar mig till att vädra lungorna, harklar upp en slempropp motargument, höjer en viskande observation av hesa skenmanövrar med kändisskapets straff som insats. Förlusten är ristad i olika sloganer redan innan den muntliga avsparken.

Men, någonstans, någon gång, växer en tanke till en krutdurk fylld av prostitutionsnegligerande rosslingar, och förädlas till en klusterbomb av bortskalat glitter, jäser till en värkande stämma av pur jävla envis äkthet. Men så är ögonblicket borta… bara så där… som ett förfluget engångsligg: Revolten, nystarten, upploppet – allt stannar vid en febrig snuva, som rinner ur min mun, reducerat till harangbesudlat snor, vilket landar på servetten och torkas bort långt före det att agitationen spillts ut på åsiktspodiet.

Och Dets vinnande tjatter fortsätter sin sövande framgångsritt, med TV-sända kvartssamtal, skvalande likt snålvatten ur Dets frestande urmoder – Skökan av plast och profit.

Jag hukar. Bakbinder tungan i munnen på min egen lilla Mållgan, så att inte orden skall välla ut och kasseras av Det. Ty cynismen är kärleken, den enda –ism som kan överleva Dets mullrande rubriker, krigiska utropstecken och Brutus-skimrande löpsedlar. Verbalt eller skriftligt? Helt oviktigt. Det har strimlat sin kluvna tunga och placerat en bit i varje notis, i varje samtal.

Det är allt.