Permafrost

Jag går ut i kylan för att värma mig, för att slippa se hur tangentbordet ligger som en hånfull moatjé på en divan, beredd att slänga ur sig invektiv och pikar bara jag närmar mig det. Mörkret läskar mig, smular sönder strimmorna av slentrianmässig robotstress. Men allestädes närvarande glider den skäggiga ångestbebisen förbi... väser fram sina klokheter, får mig att använda control, alt, delete vad gäller både skrift och leverne. Den skäggiga ångestbebibsen kan sin sak. Inget strul. Raka puckar. Pang på rödbetan.

Jag är en tjuv! en skurk! en bov! Bäst att skicka grabben till schavotten! Ögonaböj! Så, vad har jag stulit då? Blodsdiamanter? Mona Lisa? Zlatans hårsnodd? Nix, jag har varit så fräck att jag knyckt melodin till Ola Magnells mästerverk Skomakarvals - och sedan använt den för att skapa en egen text på samma melodi. Ett helgerån? Javisst! Samtidigt en tribut. Självklart försöker jag inte göra en "bättre" text [det går inte], men jag älskar melodin [och sången över huvud taget] och tycker om [det lite kluriga] versformatet, så det är därför jag använder mig av den. Se till att lyssna på originalet först. En sanslöst vacker sång

"Ty det är inte sant att tiden läker alla sår. Tiden läker inte ett dödat barns sår och den läker dåligt smärtan hos en mor som glömt att köpa socker och skickar sitt barn över vägen för att låna och lika dåligt läker den ångesten hos en gång lycklig man som dödat det."  

 

/Stig Dagerman - Att döda ett barn

* * *

Permafrost 

                                                   

Hör en sång;

någon viskar ett skrik

och önskar det blir en duett men den kräver publik,

ty byskvallret än mer än örat ger fin akustik.

I betong

blir ett eko skabröst

och modern är trött på sitt barn som ej än är förlöst,

för hoppet att dväljas i frihetens lov generöst

sitter löst

när mänskor trots hjärtat intakt

kräver skrivna kontrakt

för att hålla kontakt;

och käftar om vem som mest högljutt varann kan förtala.

Prestigen är allt när respekten förkolnat i dvala…

- - -

I en dunst

tycks det stiga en gråt

ett lönlöst försök att med jämmer få fatt i den tåt

som leder mot svalkande mål, men blott kinden blir våt. 

Ingen gunst

skingrar några problem

när ryggdunkningarna och krokbenen satts i system,

och klådan i kolan av allt hyckleri är extrem,

som eksem.

Trots backen var halkig och brant

kallas man simulant,

ifall fötterna slant.

Men tissel och tassel om ditten och datten syns tära

långt mer än ett skrubbsår när allt gäller framgång och ära…

- - -

Som en sägn

växer giftet och sprids

från strupe till strupe och inte en människa ids

alls tvivla på facit, så "sanningen" aldrig bestrids.

Än ett regn

tigger skjuts av en bris,

och vittnar om höst innan vintern ens har lagts på is,

och tjälen i själen är ännu ett slitstarkt bevis

på den kris

där kylan är lång och koncis,

som en svartvit repris

i ett omutligt dis.

Mot härsket klimat hjälper knappast att grubbla och skriva

små rimmade verser som bäst kallas torftigt naiva…

- - -

Utan list

har du inte en chans

att vinna mot tigande åskådares arrogans

när den triumferar som alstrar mest intolerans

Så till sist

skall man skörda sin storm

med bannbullan tryckt i sin hand, ty man anses abnorm

ifall man tenderar att avvika från deras form,

eller norm:

Liksom hat på omkullvält granit

som i smyg klottrats dit,

så hör jag inte hit.

Men inte ens mannen med lien kan känna sig säker

när livet känns just likt det sår som blott självmordet läker...

.