Julaftonsknarkande

Okej, vi gör pudlarna på en gång: Jag är född på julafton, punkt. Jag gillar paketen, när man ansträngt sig för att ge något personligt - [inte ett presentkort på Åhléns] och stämningen just på själva julaftonen. Sedan vill jag röja ut skiten med en snöslunga. Men stressen, striden, profithungern och dessa alarmerande grisiga armbågsknuffande jag-skall-ha-sista-Barbie-dockan [som kostar 3000 kr] gör mig äcklad. Och visst, Disney är en snuskigt Mammondiande pengaindustri, som borde bojkottas av helt andra skäl än att de klipper bort tre aparta dockor. Censur är vedervärdigt i alla lägen [de borde stå upp för sina "misstag" och be om ursäkt om de nu anser sig ha trampat folk på tårna, inte gömma sig med filmsaxen], det håller jag med om, men argumenten och jämförelserna som ploppar upp angående dockornas frånfälle som att "nu kan vi inte äta brysselkål, för då blir belgarna ledsna", är ju så skrattretande idiotiskt att jag de facto börjar garva och skämmas. Och vardagsrasismen blommar som herpes när dessa dockor försvinner. Jag kan hålla med i sakfrågan - att censur aldrig kan försvaras - men argumenten är så in i helvete felvaggade att jag nästan trampar över åt andra sidan... men bara nästan.

Den här fridikten skrevs under ett rus av glögg, sömnbrist, koffein, nikotin, och lite receptbelagda garderingar. Vet inte alls hur det blev. Rata, hata, hissa, dissa, skäll, gnäll, hylla, skylla... Äsch. Lyssna på den HÄR låten och piffa upp julstämningen. Rasta Lucia, ta Staffan Stalledräng i örat, byt ut misteln mot en hampaplanta och klä ut dig till John Wayne Gacy. 

Till sist:

God jul, era gulliga, ulliga, krulliga, sötnosar! 

* * *


Julaftonsknarkande 


Det är julafton ännu än gång.
Jag släntrar över kullerstenarna,
som satt krokben för mången vurpa,
och späker mig med intryck
jag aldrig bett att få slippa förneka:


I centrum råder övervintrad hierarki,
där fönstershoppande björkar hänger läpp
när de blir varse sina oskylda skelett
badande i sitt orangegulröda blod
som de tappats på för julfridens skull.


Parkbänkshyresgästerna dividerar
om vad man ska låta bli att tala om i dag.
I deras mörklila påsar
klirrar löften om framtida slagsmål.


Platt-TV-apparaternas ljus från villafönstren
ylar gällt och grällt
när Disney domderar i etern
och värmer dem som redan svettas.


Tiggaren säljer sina julkort,
sina söndertummade tacksamhetsfraser,
för att stärka moralen i hjärtat
för dem som har råd att ignorera hans lott.


Karl-Bertil Jonsson skär av den sista strimman hopp –
om att deus ex machina skall slanta in,
tackla sönder vinterkylan och alienationen
och skänka en timmes beskydd –
när han benådar selektivt
för att skyla sin inlindade självgodhet.



Jag klafsar hemåt,
undanträngd av mänsklig modd
som skyndar mot ett berg av knäck,
och värnar om traditionen.


Rytande tyst i mitt inre, av ett vankelmod
varmt som en mordbrand – tinar det mig het,
får mitt självhat att gifta sig med misantropin,
när jag inte vädrar min agenda, utan i stället accepterat att:


Ibland,
likt en slocknad stockbrasa,
kan skamveten stiga mot skyn;
finfördelade som apelsinklyftor
och nästan lika svarta.


Däruppe parar de sig med varandra
i ett incestuöst big bang,
och förlöser förlamande blixtar
som slår ner i världsliga livmödrar
och skapar nya bödlar på brädet.


Och Tomten jämrar sig i sin frånvaro:
”Finns det några snöda barn?”