Trots goda föresatser

Ordkargt pladder från en humorist utan skämtlynne...

* * *


Trots goda föresatser

Ja, skriken
från publiken
är hysteriska och idogt jävligt gälla,
och klangen
i falangens
rop är bitter som min sista marinella,
där jag sitter så förlägen
och allena är i vägen,
som ett i ogräs i idyllen, för de högtravande borgerligt nationella.

Förvriden
utav tiden
som vi låtsas att vi lever i skymundan
jag förbannar
att jag stannar
och helt sonika ej hinner smita undan,
när jag bombas av kritiken,
som är narcissistiskt sniken,
för när allting går åt helvete så kan man ändå gott se ner på pundarn.

Mången kappa
börjar glappa
och tar luft med hjälp av populismens vindar,
men profiten
gör en sliten
och stålar ännu mer än starr förblindar,
tänker jag och räknar ören,
likt Den glada amatören
som med mössan i sin hand ber om en allmosa vid gallerprydda grindar.

Måste buga
för att duga,
inte går det att stå upprätt, rak i ryggen
när man tyglas
eller pryglas
för att inte spränga korthusstarka byggen.
Dessa luftslott utav löften
skjuts i sank med ord från höften,
men den som känner arkitekten är helt utom fara, ja, han är en trygg en.

Men buteljen,
liksom helgen,
börjar sakteliga på att bli dränerad,
och korken,
liksom orken,
är för längesen i rännstenen placerad.
Så jag reser mig från bänken
som den felande länken
i ett kargt klimat av konkurrens där känslan av förakt är patenterad.

Och jag vandrar
och jag klandrar
blott mig själv för att jag fogar mig i leden.
Jag vill skonas
men försonas
automatiskt med förnedringen och vreden,
och min vilja förr så stekhet
har kylts ner utav min vekhet,
varje irrbloss har blåst ut likt varje embryo av kamp, ty sån är seden.