Balladen om bakfyllan

Brännvin, bärs, bira, spånken, HB, dunken, mäsken... ja, kalla det vad fan som helst, Fanta och Rosé om du har så dålig smak t.o.m. - men de skänker ungefär samma symptom både dagen, kvällenb, natten under drickandet och dagen efter drickandet. Jag vet inte om det här är så in i helvetes jävla roligt egentligen, men det är sannerligen inte någon moralkaka om att man skall ge fan i det rinnande giftet, även om det finns värdelösa idioter som blir än sämre efter en promille eller två. Nåja. Helt utan snusk också. Jag har i sanning tappat stinget.

* * *

Balladen om bakfyllan


Jag har inga tidsbegrepp och jag har ingen motorik
när jag vaknar med ett skrik,
i ett rum utav panik.
Jag har usel andedräkt och jag har usel kondition
när jag hamras med en ton
utav vrång kontemplation
och då inser jag att varje ”dagen efter” är sig lik.

Jag får inte fram ett ljud och jag får inte fram ett ord.
Trots min mun med sprit är smord
verkar stämman som förgjord.
Utan täcke, utan filt och utan kraft uti min röst
söker jag en skamsen tröst
mellan sängkamratens bröst,
men den flickan är ej hon som finns på kortet vid mitt bord.

Jag har blott ett enda mål och jag har blott en ambition;
att med ännu en ranson
jaga bort min situation.
Varje steg det är ett berg och varje klockslag är en törn,
och den forntida charmörn
sänds av Ågren till ett hörn
där han ensam kan begabba sin patetiska person.

Nu i rusets sista suck och nu i bakfyllans ingress
finner oron min adress,
men jag ljuger bort min stress.
Nu när huvudvärken växt och nu när yrseln börjat gro
lurar jag mig själv att tro,
[för att vagga mig till ro],
att en ångestdag är bättre än två dygn utav tristess.