Sonett till blodbanken

Eftersom vi i dessa dagar inte tillåts vara sjuka när vi är sjuka, utan skall var tillgängliga till den yttersta lilla del som de facto går att producera något så att Mammon kan gnugga sina gyllene pungkulor heta och feta, så är det inte alltid så lätt med ekonomin för oss som faktiskt - trots hotet om indraget ekonomiskt bidrag - inte klarar av att jobba p.g.a. våra sjukdomar. Då gäller det att vara lite klurig, då gäller inga jävla vanliga tiggarfasoner, inte sitta på torget med ett munspel och en koffert... nej, för helvete, medborgare, tag i från tårna, gör något radikalt, sälj er till staten, hora som det luder ni förväntas vara. Och räcker inte det, så, tja, då finns ju alltid blodbanken. Och kom ihåg, är ni så gott som totalförlamade och bara kan röra en hand så kan ni alltid ge regeringen fingret!

* * *


Sonett till Blodbanken

Till sjukan åkte jag helt tom på pengar,

med mål att skänka blod emot en slant.

Ty hälsan den är inte relevant

ifall man tillhör fattigdomens drängar

Jag visades till en av sjukans sängar,

signerade kontraktet elegant,

som klargjorde min kropp var satt i pant,

och drömde om profitens vackra ängar.

Mitt blod strömmade ut likt vårens bäckar

tills inte någon droppe återstod,

förutom på mitt bröst små spridda fläckar.

Jag åkte ifrån sjukan tom på blod,

men fickan fylld med stora, feta checkar.

Jag avled men min avkastning blev god.