Pig Brother & Robinson Krympling

Pig Brother och Robinson Krympling, bara två av alla vedervärdiga horprogram till dokusåpor i dumburken, men också de två största - om man undantar missfostret Bonde söker fistfucker - vad jag har förstått. Ordet värdighet har blivit ett skällsord. Och med värdighet menar jag inte något slags småborgerligt feodaladelfasonaktiktig fisförnämt beteende, utan att vara sig själv... att inte vräka ur sig spelade roller framför en kamera, att inte fjanta runt och låtsas vara dummare än man faktiskt är [jo, vissa kan faktiskt det] , att inte byta skepnad till en bitch eller manwhore för att kamma hem röster, stålar, beröm, framgång, VIP-biljetter, plastbröst, botoxpannor, pittförlängare, laserbehandlingar mot generande hårväxt och så vidare.

Och som jag skriver i dikten/låttexten gör man sig själv en otjänst genom att över huvud taget uppmärksamma äcklet, för att tysta ner spektaklet är enda chansen att få det att dö ut. Jag skulle älska att/om det gjordes ett slags Big Brother med kameror och hela skiten och de fick vara inne i si och så många veckor som de nu är inne, och när de kommer ut får de veta att ingen kamera varit påslagen. Det kanske redan har testats. Vad vet jag? Men gör det gärna igen... varje gång.

Limerickar kommer. Skrev just en om min hemstad. Skabrös och rätt underfundig. Sätter den snart. Men jag är på för dåligt humör. Ni får gärna kommentera. Jag får fan aldrig kommentarer. Skriv att det är skit om ni tycker det, hellre uttryckt kritik än nedtystad sådan, hehe.



* * *


Framtida nobelpristagare


Är man korkad eller djärv
om man möter sitt fördärv
utan pansarplåt och utan något byråkratiskt värn?
Är det uttryck av cynism
eller rimlig realism
att påpeka att visdomen har blivit omodern?

Att va' hjärtlös är en skänk
ifrån ovan, och en länk
till det Paradis som varar i en kvart och icke mer.
Där mäts lycka och behag
genom antal mittuppslag
man flankerat, medan änglar heilar och Hin Håle ber.

Ack, min bitterhet är stor
och jag håller den à jour
medelst skärskådning av slöddret via TV, via press.
Där är brist på intellekt
nånting sexigt, nånting fräckt
och där straffar par i nollor utan möda triss i ess.

Det är knappast någon slump
att begrundarn ses som plump
då man hyllar allt det ytliga som anses skäligt grunt.
Varje hjärna sätts i pant
för en plastbyst, så bastant.
Sedan detta blev kutym så ser jag vanvettet som sunt.

Ge mig serum och morfin.
Ge mig bot mot idiotin.
Ge mig genvägar till sagans land så jag kan härda ut.
Ge mig syre, ge mig luft.
Ge mig åter mitt förnuft.
Ge mig konstgjord andning, ge mig hjälp, mitt tillstånd är akut.

Mot all idiosynkrasi
gör min mage myteri.
Denna sopstation till himlakropp är härjad av patrask.
Dessa inställsamma as
tillhör Midas snikna ras,
och är långt mer värre skökor än ett uttjänt gammalt fnask.

Vad det tjattras, vad det bräks,
vad det kacklas, vad det kväks.
Det är coolt och hippt att pladdra utan att få något sagt.
Samma torftiga refräng,
att få dela cigg och säng
med en urblåst öbo alltför dum för att förstå en pakt.

Fan, man ser dem överallt,
i varenda show och spalt,
som de lobotomerades förgyllda prototyp.
Inte är det någon sport
för en misslyckad abort
att få fram ett ”bah”, ett ”liksom”, kryddat med ett värdigt ”typ”.

Denna tuggummirevolt
prisar hänryckande stolt
sin begåvning att förskjuta varje uns av reflektion.
Men jag tror nog jag förstår
att de faktiskt ej förmår
tänka efter; deras enda hjärncell slåss för erektion.

Trots man genom okulär
konstaterat att de bär
på amöbans gen och just förmår att äta med bestick;
så har varje imbecill
fått mig dit precis de vill:
De har skapat reaktion och inkasserat än en blick.

Så med samveteskonflikt
gör jag färdigt denna dikt
fast jag hajar att den motverkar sitt ändamål likväl.
Dessa kryp i sina träsk
de förvandlar hat till fjäsk:
Förinta dem det gör man om man tiger dem ihjäl.