Äcklet

Jag skäms, kära läsare. Det finns inte ett uns så kallat snusk i den här bloggpassagen. För en gångs skull överraskar jag er med något helt annat, något svartsynt, iskallt, sönderslitet, hatfyllt, men ändå fyllt av bräcklig passion. Jag lovar att det inte blir en vana. Jag har limerickar till förbannelser i fickan. Men det känns som att jag behöver få ut något annat just nu. Allt är verkligen becksvart och kanske är det ironiskt nog skrattretande att lägga in en så kallad seriös text, kanske skrattar ni mer åt den.... det är helt okej i så fall. Skrattet är den bästa reaktionen jag kan få av er läsare; tårar och erektioner, väta och ångest till trots. Så, kära smyggluttare, den här är uppe några dagar, sedan seglar vi vidare i smutsen, i den verklighet som det här vackra, jämställda landet har skänkt oss. Funderar på en riktig käftsmäll mot kungahus och regering, öppna dörrar, jag vet, men de kan inte få stå oansvariga för den här sörjan av griserier. Nåja, moralkakorna har doppats färdigt i pulverkaffet. Vi åker. Ni behöver inte läsa. Det kommer som sagt nytt i slutet av veckan. Hav överseende för mitt [illa]mående, älskade vänner...


* * *

Äcklet
 
Vem är jag att kröka ord till rim för min agenda
som ändå ingen hajar [och det inkluderar mig]
och travestera klyschor som att alla skepp är tända,
att tärningen är kantad och att jag betyder nej?

Nej, fan vet varför, fan vet hur och fan vet när det händer
att allting går i lås och lämnar gallerdörrn på glänt.
Men inte bryr väl jag mig ifall vinden dör och vänder
när grisen grymtar i sin säck och skiten går till pränt.

Jag lirkar bort en stavelse med obsoleta satser,
med tonlägen, förkortningar, med slang och dialekt.
Allt för att peta in en rad om fogdarnas strapatser
och något om att kapitalet kärleken har stäckt.

Och stjäl det gör jag hämningslöst med fördel från antiken
med ord om Orfeus, Dionysos och sireners sång.
Mitt babbel om misär och kval gör dock envar besviken
ity Pandoras ask var blott en simpel skokartong.

I flärdfull primadonnaskrud såg jag mig som den tuva
som skulle stjälpa maktens lass med pennan som mitt svärd.
Revolten rann dock ut i sanden som en febrig snuva
när pennan blev en dator och min dikt blev aktningsvärd.

Måhända skvätter jag väl fram nån snillrik formulering
om samma gamla trio: apati, kommers och spleen.
Men guldet som min penna spinner är en zinklegering:
triangeldramer hör väl hemma i geometrin.

Så lätt att gasta stämman hes för knegarromantiken
när proletariatet flyttat in på Östermalm
och bankboken är fullklottrad med tal från skolastiken
och ”radikala” texter nynnas fram till någon psalm.

Nu strängarna, de enda, gnisslar falskt och gällt på lyran
och jag legitimerar horeriet med en kör:
”Jag gör det blott för brödfödan och för att pynta hyran.”
Helt plötsligt framstår Stolpe som en vänsterdebattör.

Och inte ids jag möta mina svek, nej, bättre väja
och bara glida ner till Saint Tropez och ta det lugnt.
Men från mitt köpta paradis hörs Schopenhauer säga
att ingenting betyder nåt, så dags att sätta punkt.