Kärleksbrev till Västmanlands Landsting

Jag vet, det var ju humor den här bloggen skapades för. Tjafs och dalt, skratt och hysteri, trams och larv. Sedan kommer melankolin och förpestar hela rasket och lägger sig som en fuktig, svart filt över alltsammans... det är ju inte schyst, särskilt inte mot er stackare som följer skiten. Men jag försöker verkligen vara "rolig", men det vänder sig i magen, skinnet inverteras, hjärtat och lungorna kramas ur likt smutstvätt... ibland blinkar det till någon liten skrattfest, eller snarare en glimt i ögonvrån, ett garv som sätter sig på tvären och fastnar i halsen. Mer är det inte.

Jag lutar mig dock ofta mot självironin och Skrattet, det är det som räddat mig genom det här som många kallar Livet. Ibland orkar dock inte fnisset stå emot demonerna och allvaret, hjärtnupenheten och vreden. Den här prylen skrevs kring sekelskiftet, ja, milleniumskiftet alltså. Den är dock uppiffad en smula, stycke två är ju - som ni ser uppdaterat - och lite reviderad, men man ser ju klart och tydligt att det är en gammal grej. Det är rätt styltigt och nödrimsrunkigt. Men känslan finns där. Och därför väljer jag att publicera den. Och, nä, man behöver inte ta allt bokstavligt: det är det sista stycket jag tänker på då - Samtidigt! det är ju Där humorn kommer in. Den Svarta humorn som faktiskt gör skriften värd att läsa över huvud taget! Till sist: Att Känna så är ju en sak, att de facto Utföra det är en annan sak.

Skrattar bäst som skrattar högst!

- - -




Kärleksbrev till Västmanlands landsting*


Jag sitter i ett väntrum på ett kliniskt hospital,
mitt förtroende för staben är förbrukat.
Jag sitter och förbannar ett genetiskt kapital,
som jag ärvt, som är förpestat, sjukt och stukat.

Jag låter tanken flyta genom två decennium;
det var då jag först fick känning av besvären.
Det var då jag sökte hjälp i Doktor Viktigpetters rum,
men redan då så satte Vården sig på tvären.

Jag förklarade min smärta och till det mina symptom,
men jag möttes av det nedlåtande flinet.
Min värdighet man snodde som en hjärtlös ekonom
och på samma gång man stal serotoninet.

Man sa jag var för ung för all den värk jag påstods ha:
”Det är nog växtvärk eller fantasier!”
Ja, lite spott och spe det är väl nåt man får fördra
när man söker sig till landstingets genier.

Men jag harvade och gnetade och hankade mig fram
och remitterades till Smärtkliniken.
Men de kunde inget göra. Nästa anhalt: Ryggprogram!
Och jag blev blott ännu ett tal i statistiken.

Ja, alla charlataner granskade problemet mitt,
och behandlade mig med ström, massage och nålar.
Trots otaliga vistelser var allting jag blev kvitt
mitt självförtroende och mina stålar.

Man ältade men enades att det som var förstört
var ej kroppen utan allting satt i psyket.
Så var det knappast förut, men nu är mitt själsliv kört,
tack vare läkarkårens folk, det byket.

Jag summerar mina känslor: Nu så står jag inte pall.
Jag har tröttnat på att ej bli respekterad.
Jag befriar mina tankar med en sista ljuvlig knall,
kanske ser de ock min död som simulerad.


-  -  -



*Hette från början "Bowling for Västmanlands Landsting" men det kändes lite puerilt och barnsligt... jag äger ju inte ens ett klot.








Big Fish - Fritt för vinden