Sakrisvinstian

Gylfsprängaren

2012-02-08T00:10:00.004+01:00

En kort och inte särdeles fyndig liten fyrrading om det manliga organet i dess mest häftiga omfång. Men storleken har ju ingen betydelse, sägs det ju, så egentligen är ju den här dikten rätt larvig, ty det är ju inte alltid skruvens fel om muttern inte passar... eller var det tvärt om? Men det är ju naturligtvis alltid lattjolajban att få med ett rim om en giraff... även om det varit roligare med en tapir. Jaja, här kommer larv- och slarvkluddet:

* * *

Gylfsprängaren

Min feta dinosaurie till kuk den är enorm,
och får vartenda djur att hålla klaffen.
Den liknar en bazooka till både kraft och form,
och deepthroatas ej ens utav giraffen.

Kristen Mustasch - Knutby Remix 2012

2012-01-20T17:34:00.010+01:00

Med tanke på att "Barnflickan" nyligen släpptes på fri fot tar jag upp en gammal onding och fräschar upp den en smula. Texten går att sjunga till Thore-Callmars Orkesters fantastiska låt 'Mustaschen' - och man bör lyssna på den innan man läser/nynnar min text, för att få in rytmen. Tror dock jag har mer text i min än i originalet, men så är jag ju ordfnask också.

”Jag var en normal tjej, med kristen bakgrund.
Hur skulle jag kunna få tag i ett vapen?”

/'Barnflickan'

* * *

Kristen Mustasch - Knutby Remix 2012

Jag är en barnaflicka,
som på mitt kors ses slicka
var gång jag kallar mig för Kristi Brud.
En man jag mig vill finna
som tar min mödomshinna:
Med samlag vinns ju segrarna åt Gud!

Demoniska små stämmor
ploppar upp som blemmor
i skallen min och via SMS:
Jag befalls att mörda
en kärring nästa lörda’,
trots hon är satt i långt gången grossess.

Men då kommer pastorn, den hingsten,
och sliter och drar i mitt hår.
Han är så löpsk trots firandet av pingsten,
han vill dyrka upp mina lår.

Pastorn var så vacker
trots sina hatattacker:
Han lovade till himlen ge mig lift.
Försåg mig med patroner
och löften i miljoner.
Han var så flink med hammare och gift.

Jag kan bara lipa
när domstolen skall skipa
rättvisa, och jag begriper allt:
Vår köttigaste måltid,
som vi åt på rekordtid,
var pastorns fru och inte Pitepalt.

Och då kommer pastorn, den hingsten,
och bönar och ber om nåd och knull.
Han är så pilsk trots firandet av pingsten,
av Guds lem han fyller mig full.

Acceptansen

2012-01-12T18:48:00.005+01:00

Jag har inte något speciellt humoristiskt på G, eller jaghar skrivit om ett gäng Cornelis-låtar; de kommer upp när jag orkar leta reda på originalet på youtube... man måste ju höra orignalet först för att det ens skall vara en smula roligt. Så, varför detta då? Jo, det är tokkaos i skallen, KBT i tre timmar i dag, ett jävla dribblande med synapser.

En viss vink åt Frödings dikt om Gallret ["En Ghasel"] kan man väl säga att det här är. Nästa publikation kommer att innehålla könsord. Så håll ut, kära läsare. Puss och knark!

***

Acceptansen

Jag stångar mina lungor blodiga mot acceptansen
och hålls tillbaka som en uppstötning vid kvällssupén
Jag söker blomma ut till den jag är, men acceptansen
får mig blott att förgöra det frö som satts i sten.

Det stöts i domsbasunen, men värre; acceptansen
den gör mig till den där som jag aldrig bad få bli.
För ingenting förändras när man diar acceptansen,
med modersmjölk förgiftad av försoningsshysteri.

Etter, galla, glåpord smälts till slask, av acceptansen,
och rinner av var gås jag inte nänts säga ifrån.
Protester och revolter görs till hån av acceptansen,
Men självkritik och vanvett blir till skarpa inre dån:

”Förhäv dig ej, förkväv dig helst, då finner du balansen!
Låt tankar bli till aska och förändringslust till sot!
Du måste töa bort och bli ett med acceptansen!
Du får och kan ej ändra dig, mot dig finns ingen bot!”

Jag rider acceptansens mara, tjudrad vid dess byglar
men gör ett fåfängt motangrepp, försöker slå mig fri.
Fast här gäller raka led och svar på tilltal, strama tyglar;
så här väljer acceptansen när och hur man gör sorti.

Ty ränkerna jag smitt de tappar fullständigt substansen,
med stum gallimatias förändras inget alls.
Och det som sipprar ut från min hermetiskt slutna hals
blir snabbt till argument som befrämjar acceptansen.

Så låter jag min stolthet och min frihetslängtan sväljas,
så jag för evigt i en fridfull grå tristess få dväljas.
En vindflöjel, en väderkvarn jag gjorts av acceptansen,
ty nu har jag försonat mig med detta icke-liv
och insett att min levnad enbart är ett tidsfördriv,
där torra tårar lyser svart i dyn, i acceptansen.

Får du ligga med mig?

2011-12-15T17:45:00.006+01:00

Får du ligga med mig?

Jaja, det här frågeformuläret är inte direkt pinfärskt [men det är uppdaterat och uppsnyggat], men ta det för vad det är, era små perversa smyggluttare och virriga Peeping Tom-pyren. Detta är en vetenskaplig enkätundersökning genom vilken du kan ta reda på dina chanser att hamna i bingen med undertecknad. Kommentarer av ditt uppnådda resultat finns i slutet av artikeln.

---

1. VAD TYCKER DU OM KUNGAHUSET?

A. Jättebra representanter för Sverige. Kungen är väldigt duktig och Silvia värnar om djuren, och har så vackra och fluffiga kläder. Jag har också en sån där pälsmössa. :) Monarkin måste vi ha kvar. Viktoria och Daniel är sååå söta. Madeleine är cool.

B. Jodå, de är väl bra, tror jag.

C. Lägg ner tramset. Fast jag skulle gärna olla Carl-Philip med min feminina variant av Prins Albert.

2. VAD ÄR EN BRA PORRFILM FÖR DIG?

A. Allt från Max’s. Vältränade killar och blondiner med silikonbröst, minimal handling och orgasmkväkanden som frekvent upprepar ”Jesus”, ”Oh my God” och ”Yes!”.

B. Unisex-pornografi. Typ allt av Andrew Blake, samt Zentropas Constance och Pink Prison. Vaselin på linsen och kondom på penisarna. Fast jag har smygtittat på Fäbodjäntan också, tihi.

C. Hemmafilmer jag har snott från mina kompisar. Allt av Micke ”Pir 59” Eklöf, och över huvud alla p-snurror med taskig dubbning, tafatta försök till penetrering och fryntliga misslyckanden att få erektion. Samt ”Heta linjen-horan”, såklart. Eller 70-talets Naziporr och nutida gastkramande 'vålsdspornografi'.

3. FAVORITFILMER SOM INTE ÄR PORR?

A. Jag går alltid efter topplistan. xXx och Titanic är jättepättebra. Sen ser jag såklart allt med Sandra Bullock och Kevin Costner.

B. Jag är väl som folk är mest. Ibland kan jag se någon actionfilm, men helst föredrar jag kärleksmelodramer som ”Mannen som kunde tala med hästar” och ”Notting Hill”. Svenska filmer som ”Göta Kanal 2” är också bra.
”
C. Europeisk film intar podiet! Tidig Blaxfilm [arga negrer med pistoler] såsom ”Coffy”, ”Shaft” och ”Superfly”, surrealistiska meskalinrullar och Lynch går ju också ner, samt alla svenska filmer där Heinz Hopf, Ernst-Hugo, Christina Lindberg eller Sune Mangs medverkar. Givetvis går Bad Taste, Dellamorte Dellamore, Braindead, Evil Dead-trilogin och all splatter och gore ner som vrålvispad vaniljsås i den cineastiska strupen.

4. HUR SER DEN PERFEKTA PARTYKVÄLLEN UT?

A. Jag och mina vänner träffas och äter snittar med Belugakaviar till förrätt, lufttorkad Parmaskinka på en rotfruktsbädd som huvudrätt, och créme caramel till efterrätt. Vi dricker chablis och longdrinks, skryter om våra Armanikläder och visar varandra våra nya klockor. Sen ramlar vi ut på Sture och fånflirtar med Friends in need. Förhoppningsvis blir det vickning med smörslungad hummer och Dompa i övernattningslyan på Östermalm som avslutning, med lite tur snortar vi varsin lina potatismjöl och känner oss som Leila K.

B. Vi dricker vin och lite shots, lyssnar på gamla godingar från Absolute Music som vi köpt på Statoil, och äter salta pinnar. Vi går väl ut på någon krog och dansar också, men jag går alltid hem ensam. Efterfester och engångsligg lockar inte mig. Fast det kan bli ett One Night Stand om jag är lite väl berusad och grabben är jättesöt. Fniss.

C. Förmodligen har vi festat dagen innan [som ett slags barmarks-/grundträning inför vad som komma skall9 varför hela gänget har kraschat hemma hos någon av oss. Det blir Villa Franca och Starkcider till frukost. Sen röker vi lunch och tittar på Sportårskrönikor, spelar hockeyspel och ringer upp folk med fula efternamn. På eftermiddagen (framåt 13-14) åker dunken fram. Mat lagas i micro, men beställs med fördel från hemkörnoingspizzerian. Går vi på lokal så bildar vi jucktåg på dansgolvet, attacklebbar en massa Prinsessan-på-ärten-typer, och hetsar personalen med erotisk ”dans”. Efterfesten fortsätter tills vårt dryckjom är slut. Den som slocknar först får smaka ”dirty näve” och den som somnar i en säng får skämmas resten av sitt liv.

5. VAD BETYDER UTTRYCKET ”ELAK DRAKE” FÖR DIG??

A. En lång och tjock snopp? Hihihi.

B. En drake som inte är snäll?

C. Det utseende tjejen (eller för all del killen om man sysslar med homofili) får om man under en avsugning, precis när man kommer, slår sin handflata med all kraft i tjejens/killens bakhuvud så att sperman rinner ut genom näsan.

6. VILKEN ÄR DEN ULTIMATA BLAND-CD:N?

A. Bland-cd? Jag köper ”Kopparbärs-Rock,” det är en stenhård bland-cd för mig. Jag kan faktiskt lyssna på hård musik även om jag inte ser ut som en sådan tjej.

B. Åh, så svårt. Lite Lisa Nilsson, Eva Dahlgren, Lambretta, Pernilla Wahlgren, Håkan Hellström och sånt. Vill jag rocka till det lägger jag in ett par låtar med Sahara Hotnights.

C. Det skall innehålla allt från Bordellmammans visor till Johnny Cash, via The Kristet Utseende, Slayer och Misfits, toppat med George Carlin, Onkel Kånkel och Impaled Nazarene.

7. VAD HAR DU FÖR LITTERÄRA FAVORITER?

A. VeckoRevyn, Silikon, Modemagazine och Puls. Jag har också precis upptäckt Astrid Lindgren och försöker plöja mig igenom Bröderna Lejonhjärta, men det går rätt trögt, språket är så komplicerat.

B. Marianne Fredriksson, Jan Guillou, Liza Marklund och Harleqin-romaner.

C. Döda fransmän. Postmodernism. Pornografi. Teratologen och Cormac McCarthy, Majakovskij och Baudelaire, Villon och Ellroy, de Sade och Jelinek, Dahlström, Holmström och Bukowski.

8. HUR LYDER DITT MOTTO?

A. 90-60-90

B. Lagom är bäst.

C. If God hadn’t meant pussy to be eaten he wouldn’t have made it look like a fucking taco.

9. HAR DU NÅGON TATUERING ELLER KAN DU TÄNKA DIG ATT TATUERA DIG?

A. Men Gud så dekadent. Det är väl bara sjömän och kåkfarare som har sånt? Fast på snygga rockkillar är det ju lite fräsigt. Men nej, jag skulle aldrig tatuera mig, jag skriker ju om jag så bara bryter en nagel. Fast det är snyggt i svanken på tjejer. Om jag fick bli nedsövd skulle jag kunna ha en där.

B. Nej, men kan kanske tänka mig en Jesusbild på armen, som bevis på att livet är heligt..

C. Jag har SCAN-loggan tatuerad över tuttarna och det kinesiska tecknet för ”spetälsk” i ljumsken. Jag håller också på med en ryggtavla föreställande Bin Ladin och Moder Teresa i en 69:a.

10. VILKEN ÄR DEN FINASTE KOMPLIMANG DU FÅTT?

A. Du är inte så smart, men du är BLOND!

B. Du får bjuda mig på en drink om du lovar att du går sen.

C. Jag skulle simma genom ett hav av brännmaneter och pirayor bara för att få suga av den kille som du hade sex med senast.

---

Okej, that’s it. Över till resultaträkningen.

Flest A-svar:

Du är den där tjejen som mäter allt i pengar och yta. Du försöker hänga med i svängarna och hakar på varje trend som kan tyckas leda dig uppåt i jet set-hierarkin. Du drömmer om att få gifta dig rikt [även om din pappas förmögenhet skulle räcka till att försörja dina materiella lustar flera gånger om], lära dig spela golf och prenumerera på förstaplatsen hos kändisfestfixarnas önskelistor. Du dricker aldrig direkt ur flaskan eller burken och när du röker använder du alltid ett munstycke. Vid 35 år fyllda kommer folk att misstaga dig för att vara Alice Timander, men du har ännu inte orkat läsa ut Bröderna Lejonhjärta. Du kan emellertid glädja dig över att du inte har en krona i studieskulder. Du dör när du får huvudet krossat av ett tåg eftersom någon väninna påpekat att dina tänder var aningen sneda och att du borde skaffa rälstandställning.

Flest B-svar:

Du är en centerextremist. I din iver att försöka vara som folk är mest lyckas du bli något som ingen är, d.v.s. ingenting. En transparent skugga vars utstrålning inte ens dörrarna vid snabbköpen känner av. Villa, vovve, Volvo är en önskedröm, och stannar sannerligen vid just en sådan. Förmodligen bryter du ihop kring medelåldern och börjar handtralla åt A-lagare för att få spänning i tillvaron och pengar till horse. Troligtvis dör du kvävd av dina egna spyor i en andrahandslägenhet, och eftersom ingen saknar dig får du ligga där tills du blir vräkt. Din begravning ställs in, men det gör inget, det var ju ändå ingen som hade tänkt komma.

Flest C-svar:

Du är Afrodite klädd i svartgula spandex och nithalsband, ett veritabelt helvetesknull med smak för allt som gör underlivet värt att leva. Du är den som skulle kunna få mig att börja prenumerera på Kamratposten och Önskeslanten. Du skulle med lätthet få käka brytbröd i min säng 24/7, och få porträtteras bredvid mitt signerade Christina Lindberg-fotografi. Problemet är att jag är helt ointresserad av ett förhållanden och hyllar celibatet, men ändå – för att citera underbarnet Alexander Skantze: ”Grattis Gud”!.

---

Till sist:

”You know the best thing about necrophilia? You don’t have to bring flowers. Yeah... Usually, they’re already there.”

//George Carlin

I lagens namn

2011-12-01T23:52:00.004+01:00

Jaha, snoppar och snippor, det här blir förmodligen sista inlägget i den här icke-romanen, det är ett rätt långt kapitel, ett tjatigt skit som inte är särskilt kul heller, mest pladder... som vanligt. Nästa kapitel är på tjugosex [26!] sidor och innehåller en ramberättelse, tre mininoveller och en viktig bihandling. Den håller inte för att publiceras här. Så, vill ni läsa mer, tjata på förläggare, redaktörer, e-förlagslektörer och slika tölpar. Vi säger så. Det var trevligt så länge det varade. Hangover and out.

* * * * * * * * * * * * * * * *

I lagens namn

ACAB [EL] – All Cops Are Bastards [Except Länsman]

Solen gassade som smält stål och hade jagat i väg vartenda orosmoln. Jag skulle gå på dasset och krysta ur mig en riktig anakonda när jag fick syn på länsman. Han cyklade uppför gårdsstigen av grus på sin enhjuling. Det gick väl sådär för honom. Vi hade bara cyklande och ridande polis här i de mest igenvuxna avkrokarna. De bilburna konstaplarna rörde sig inte utanför stadskärnan, ja, om det inte skulle till att pryglas stockholmare vill säga, då kunde de tänka sig att röra på fläsket både en och två kilometer.

– Rutger! hojtade länsman och jag stannade till. Rutger, har du pappa din hemma.

Det var väl klart att farsan var hemma. Är han dum i huvudet eller skämtar han bara? frågade jag mig själv innan jag svarade:

– Jo, han ligger väl och drar sig uppe hos morsan. De har kokat brännässelsaft hela natten så de har ont i ryggen och behöver ta igen sig. Vi skall ha femkamp i morgon, de måste vara utvilade till dess.

Länsman snurrade sin mustasch och ett par skalbaggar trillade ur densamma. Han slängde in en pris snus, stor som en negerboll och svart som en arier, i truten och lade den på plats under läppen med tungan.

– Jaha, på så vis, sa han. Du råkar inte veta något om en nerbränd möbelbutik i Västerås?

– Möbelbutik? svarade jag. Vad är det för en möbelbutik?

– Den heter IKEA och öppnade förra veckan, men redan efter ett par dagar, närmare bestämt i förrgår natt, brann den ner.

– Så den brann inte upp? sa jag.

– Jo, det är ju det jag står och säger, sa länsman torrt.

– Nej, du sa att den brann ner.

Länsman skakade på huvudet och en familj spyflugor lossnade från hans Lovikkapolisonger.

– Ja, den brann både ner och upp, sa han sedan.

– Vilken konstig butik, sa jag. Menar du att den trotsade Newton?

– Nu pratar du persilja och jag gillar inte grönsaker, sa länsman barskt. Vet du något om den här branden?

– Varför skulle jag göra det? frågade jag. Jag har bara varit på det där möbelvaruhuset en gång och jag skulle inte sätta min fot där igen, inte ens om jag skulle ha napalm och Ivar Kreugers hela arvegods med mig. Nog för att farsan är soffliggare när det väl kommer till kritan, men han skulle aldrig åka dit en gång till heller. Man skall inte utmana sitt öde.

– Men du erkänner att ni var där?

– Ja, fast jag skäms som en präst i kapellet, sa jag sanningsenligt. Men kom ihåg att en gång är ingen gång och två gånger är en gonggong. Det är bara de blinda som har rätt att döma mig, för som Ray Charles säger: ”Den som är utan syn kastar första stenen.”

Jag hade ångan uppe nu. Jag hävde adrenalin och rullade med ögonen. Jag hade glömt bort att jag var skitnödig. Skulle jag göra i brallan blev det bara mer mat till kvällen. Länsman knäppte iväg en spillkråka som satt på hans sadel. Fan vad den kraxade.

– Ta och lugna ner dig ett par oktan, Rutger, sa länsman. När ni var på IKEA, handlade ni någonting där då?

– Vi handlade mjukporrglass och en piss- och skitbunke.

– Var ni nöjda med varorna?

– Precis så nöjd man kan vara när glassen är förgiftad med pastöriserad mjölk och bunken är lika perforerad som John Lennon.

– Ni var missnöjda alltså?

– Det tror fan att vi var.

Länsman antecknade stolpar i ett litet fickblock. Pennan var rosa och såg förbaskat maskulin ut.

– Ja, fortsatte jag, sen satte vi oss på dasset och skrev ett reklamationsbrev till butikschefen. Det var jävligt insmickrande och artigt uppställt.

– Det är liksom därför jag är här, sa länsman. Det där brevet klarade sig undan branden eftersom butikschefen tagit med sig det hem.

– Åh, suckade jag modstulet, du menar väl inte att du också har läst det? Vad skall folk och fä tro om oss? De kommer ju att tycka att vi är mesar, miffon, harhjärtade rövslickare. Och pappa, vad skall hända med honom. De kommer ju att hålla för sant att han är en sån där velourgrabb utsänd av Slitz. Ingen kommer tro på att han kan virka och fålla eller stoppa strumpor.

Jag var alldeles förtvivlad. Det var liksom ingen hejd på eländet som drabbade oss. Vad hade vi gjort för ont för att bli behandlade som jurister? Jag kunde inte tro annat än att det var Djävulen och Gud som fått för sig att leka Jobs prövning med oss, de inskränkta besserwisserkräken.

– Såja, sa länsman och kysste mig på kinden. Såja. Jag har bara skummat igenom det och jag kan knipa käft som en skrattmås när jag lägger den sidan till. Ingen annan kommer att få läsa ert brev. Men jag skulle nog allt behöva tala med din pappa i alla fall.

Jag snörvlade och snöt mig i handen. Träcken i tarmen gjorde sig påmind genom ett bultande och pulserande, och magen värkte som en försummad barndom. Jag skulle inte kunna hålla mig länge till.

– Vänta ett tag, länsman, svarade jag. Jag måste klämma en medicinboll eller två.

Jag ilade i väg mot dasset vikt som en märla av magknipet. Jag hann precis få av mig snickarbyxorna innan den bruna vågen från Styx bröt sig ut genom ringmuskelns fängsel. Det kom så mycket sås och klumpar att jag undrade om mjälten och menisken och hypofysen och alla de andra organen i magtrakten följt med ner i hålet. De verkade emellertid vara kvar, det kände jag efter att jag torkat mig med ullkardan och fått på mig brallorna. Det knarrade i och för sig litet grann i min högra hornhinna, men det var nog bara växtvärk. Länsman satt och klottrade i sin anteckningsbok när jag återvände från skithuset.

– Ja, kom så går vi då, sa jag och tog honom i handen som en tjej.

– Vad i hundan vill du! gastade farsan när jag fyrade av den hemliga knackningen [tre långa, tre korta, tre långa och en dansk skalle] på sovrumsdörren.

Jag träffade bilden på Lorenzo Lamas med mitt huvud. Falcon Crest-smugglaren fick en liten rispa i pannan, själv fick jag en bula.

– Det är bara jag och länsman, svarade jag. Han behöver ställa några frågor om svartkonst.

– Men jag har ju talat om att jag inte sysslar med sånt annat än i nödfall, sa farsan.

– Det är nog bäst att du ändå öppnar, fyllde länsman i. Jag vill inte behöva dra in några andra konstaplar i den här härvan om jag inte absolut måste.

Det tisslades och tasslades därinne. Man riktigt hörde hur farsan tänkte så det blixtrade i synapserna. Eljest var det väl så att han blev påspänd av morsan igen. Men jag hade för mig att hon redan var gravid. Det är inte gott att veta alla gånger. Dörren for upp och farsan stod där i bara mässingen. Hans ådriga köttvalvssplittrare hängde ner till knävecken som en rättika. Det var inte värt att stirra för länge på den för då högg den som en kobra. Morsan, som hade en spräcklig negligé på sig, assisterade honom med en handduk som han knöt runt midjan och som dolde det mesta av hans väldiga karnivor till fortplantningsorgan. Man var allt lite avundsjuk på farsans gäddhängsmuskel. Ville han att den skulle bli en fot lång behövde han bara vika den dubbelt. Själv hade jag en sorglig korvsnutt på pinsamma tolv tum, och det var ändå när jag hade erektion. I slakt tillstånd skulle jag aldrig våga mäta den. Jag kallade den för lilla vickevire, fast bara för mig själv. Jag visste minsann att det var fult att skryta.

– Jaha, länsman, sa farsan med Börje Ahlstedt-röst, vad är det som fattas dig?

Länsman var tyst i en halv minut. Han verkade lite skrajsen. Jag tror det berodde på att han för första gången fått se farsans blekselleri i all sin prakt. Han kände sig nog lite kort i rocken. Det var förståeligt. Det kunde man köpa. Till slut öppnade han i varje fall kakhålet och började traggla:

– Jaha, hur står det till, Ralf?

– Ja, vad ser det ut som? svarade farsan. Huvudet under armen och fötterna på bordet.

Länsman hejdade sig igen. Han började fingra sig i ansiktet och bete sig.

– Kläm fram det då, fortsatte farsan.

– Jo, Ralf, det gällde den nerbrunna möbelbutiken.

– Vilken möbelbutik? sa farsan.

– IKEA, i Västerås, fortsatte länsman.

– Har den brunnit upp?

– Nej den har brunnit ner, svarade länsman.

– Va? fräste farsan.

Länsman hade visst blivit lite förvirrad av den snarlika dialogen med mig minuterna innan. Han korrigerade sig emellertid rätt snabbt, sa förlåt till farsan och fortsatte prata.

– Ja, det gäller det här brevet, sa länsman och tog upp ett kuvert ur sin ficka.

Jag hann med att dra snyftvalsen för farsan innan han svarade och länsman påpekade även för honom att han inte hade för avsikt att låta några andra ta del av brevets innehåll förutsatt att vi inte blev skäligen misstänkta för mordbranden. Det lugnade ner farsan.

– Jo, pojken min här skrev ner vad jag sa att han skulle skriva, sa farsan. Sen skickade vi i väg brevet till IKEA och skrev ”till butikschefen” i vänstra hörnet på kuvertet. Men vi har inte gjort en fluga förnär, det lovar jag, på hedningsord. Fjärtar vi i sömnen så vaknar vi och ber om ursäkt. Räcker vi ut tungan framför en spegel så är reflektionen av vårt ansikte så välartad att den inte lipar tillbaka. Slår blixten ner i huset så tackar vi Gud för värmen. Vi tror på panteismen och lever som om varje dag vore vår första.

Länsman sken upp och blottade ett leende, befolkat av plack och tandtroll, som följdes av en besk rap. Kanske låg resterna av en folkpartist och samlade damm i svalget på honom också, lukten skvallrade i alla fall om det. Jag höll för näsan, men det var ändå nära att magen vände sig ut och in. Ibland var det svårt att tro på att det skulle finnas en kärlek som räckte åt oss alla.

– Jag måste ändå fråga vad ni sysslade med i förrgår kväll, sa länsman till farsan.

– Jo, sa farsan, du måste väl det. Vi satt hemma och såg på Barnjournalen, jag har spelat in alla avsnitt så att ungarna får en vettig förebild och en ömsint uppväxt. Sen lekte vi kull och gjorde kottkossor tills kvällen blev natt. Efter midnatt var vi så trötta att vi inte orkade göra annat än en massa sit-ups och armhävningar. Vi drack väl några Spruttebangbang-groggar också, men det är väl inte olagligt vad jag vet. Påstår någon att vi skulle ha bränt ner den där möbelbutiken så är det inget annat än en pompös lögn.

– Har du någon som kan bekräfta allt det här? frågade länsman. Någon utanför familjen kanske?

Morsan, som under samtalet lyckats få på sig en mantel över negligén, gick fram till länsman och greppade tag om hans pungbjällror med sin högernäve. Naglarna var målade i svart och vassa som lansetter.

– Inte tror väl länsman att vi skulle ha bränt ner butiken, sa morsan skälmskt och klämde åt lite hårdare med handen. Vi som är så skötsamma och gästvänliga och ja, jag skulle vilja säga folkliga.

– Nej, det skulle aldrig falla mig in att tro, stammade länsman som nu var röd som en pion i fejset eftersom morsan pressade hans klockor än hårdare. Men jag måste ju lyda order. Jag skall rapportera att alla eventuella misstankar mot er skall avskrivas. Och ni skall omedelbart få tillbaka brevet.

Han räckte över kuvertet till farsan, som stoppade det där det hörde hemma, mellan sina skinkor.

– Så bra, sa farsan sen, då var den saken ur världen. Vill länsman kanske ha sig en kopp svart och en pilleknarkare? Vi har gjort brännässelsaft, så det finns så att vi kan spä ut spriten. Och i morrn är det femkamp.

Länsman, som var påtagligt lättad över att morsan släppt sitt grepp om skrevet, svarade att det verkligen skulle smaka med en jävel. Han skulle inte jobba något mer den här dagen, och därmed basta. Sen fick överkonstapeln tycka vad fan han ville. Det var fredag och länsman ville supa och leka femkamp.

Farsan och länsman gick ner i vardagsrummet och satte sig i soffan. Jag hängde med morsan ner i köket. Mina systrar var redan där och satt och mumsade på några limpmackor med knaperstekta oxtungor som pålägg. De drack Pucko och smackade så det plaskade i mina öron. Det var en riktig aptitretare. Mina bröder sov fortfarande. Jag hörde hur det snarkades så att väggarna dallrade nere i källaren. Jag högg ett paltbröd i farten, slevade på en klick messmör och gick in i vardagsrummet. Farsan och länsman drack den gröna nässelgroggen ur varsin ölsejdel. Radion spelade zigenska folkvisor och TV:n visade en bottenmatch i Allsvenskan. Till detta kom farsans och länsmans skrålande försök att överrösta varandra. Det var en kakofoni som gjorde det lögn i fan för en nykter att stå ut. Jag tog min macka och gick ut på gården istället.

Mitt på tomten hade vi en liten plaskdamm. Vi brukade bada av oss lorten i den när vi inte ides gå ner till sjön. Det flöt omkring gummiankor och badringar i den. Farsan hade planterat kräftor i den och de var ena riktiga baddare på att nypas, så flertalet av gummiankorna var punkterade. Det var inte lönt att bada naken, då kunde de få tag i förhuden med klorna och det gjorde så in i helvete ont att man bara ville lägga sig ner och dö. Jag hade alltid ett par våtdräktsfillingar på mig när jag badade. Man vill ju inte riskera något. Runt dammen hade vi planterat vinbärsbuskar så man kunde bada utan att vara rädd för att bli uttittad av brevbäraren eller någon bärplockare som gått vilse. Innanför buskarna hade vi lagt plattor jämsmed hela dammen så att man kunde sitta där och bara doppa fossingarna i vattnet om man så ville. Det fanns en trampolin också, hoppade man från den och gjorde bomben kunde det stänka upp både en och annan kräftusling.

När jag kom fram till dammen så stötte jag på morbror och Gerda. De hade precis tagit sig sitt förmiddagsdopp, de var ju såna där renlevnadsmänniskor, och stod och lufttorkade som Parmaskinka i solvärmen. Morbror var inte lika välhängd som pappa, men tillräckligt stor i grenen för att jag skulle bli generad av att visa mig näck. Han gned in något slags skum i håret, jag tror det var chokladmousse, och kammade mittbena med en räfsa. Gerda, vars byst var tung och satt, men inte särskilt hängig, gjorde piruetter för att torka lite fortare. Hon var rätt prudentlig vad det gällde sitt utseende, vi tyckte att hon var lite väl fåfäng, men hon var fortfarande så mycket kvinna att hon vägrade raka sig under armarna och mellan bröna. Trots att hon var såpass fast i hullet att hon tvivelsutan skulle få vika ut sig Playboy om hon bara ville så kunde jag tänka mig att kliva på henne, men bara om hon sa emot och gnällde som en mammut. Fast det skulle ju vara taskigt mot morbror. Och det vettefan om hon skulle vilja hala stock med mig. Nej, det var helt visst en förmäten tanke.

Vi sa ”gomorron” till varandra och sen var det inte mer med det. Morbror daskade till baken på Gerda, men skinkorna svallade nästan inte ett dugg. [Släppte man en tjugofemöring på hennes rumpa for den upp i fejset på en som en ursinnig jojo.] Sen gick de upp till sitt uthus för att syssla med saker jag inte ville veta något om. Förmodligen skulle de lösa korsord, lägga pärlplattor, eller göra något annat lortaktigt.

Jag satte mig på stenplattorna som omgärdade plaskdammen och sprattlade med benen i det ljumma vattnet. Jag såg inte till en enda kräfta, däremot fick jag syn på en livlös barracuda som flöt omkring uppe vid ytan. Hur den tagit sig dit hade jag inte en aning om. Troligtvis hade den väl fuskat med asylhandlingarna som någon annan Folke Bernadotte. Jag gick bort till vinbärsbuskarna och bröt av en gren som jag använde för att försöka dra in barracudan mot kanten. Efter ett litet tag var den tillräckligt nära för att jag skulle kunna nå den med händerna. Jag tog tag i fisken och ryckte upp den på land. Käften var formad som ett uppochnedvänt ”u” vilket fick den att se ledsen och surmulen ut. När jag öppnade käkarna skönjde jag de sylvassa huggtänderna. Jag blev så rädd att jag körde grenen rakt genom torson på fisken. Den såg ut som en grillkorv på väg mot brasan där den satt spetsad på grenen. Jag funderade över vad jag skulle göra med den fjälliga inkräktaren. Man kunde ju alltid steka den eller göra någon form av gratäng, men den verkade inte vara särskilt aptitlig. I alla fall inte ögonen. Dem jag spottade ut efter bara ett par tuggor.

Jag var tvungen att doppa huvudet i dammen för att rensa skallen och skingra min ambivalens. Vattnet svalkade min hjässa och baddade min bula. Det var friskt och skönt, precis som pennalism. När jag kylt huvudet tog jag av mig flanellskjortan och torkade håret med den. Sen började jag ånyo att grubbla över vad man skulle kunna använda fisken till. Jag tyckte att dess vansinniga och hotfulla utseende borde vara något man kunde utnyttja. Till sist kom jag på det; den skulle få bli en folkskrämma! Vi behövde en sån inne på gården vid jordgubbslandet, som pallades då och då av något vulgärt skogsfolk. Jag tog pinnen med barracudan på och traskade i väg till jordgubbslandet som låg strax bakom dasset, bredvid bilparkeringen och alldeles intill ringmuren som inhägnade vår gård. När jag kom fram insåg jag att pinnen var alldeles för vek och kort för att användas till Volkskrämman, så det var bara att strosa vidare till vedboden där vi hade verktyg och bräder, och där även hembränningsapparaten stod och puttrade.

Jag lade ifrån mig fiskpinnen och tog fram en kraftig rundstav som jag började tälja till ändarna på med en morakniv. Träet var segt och svårt att karva i, men jag tog mig en försvarlig klunk diamantnektar ur hembrännaren och stärkte därigenom mina krafter, och sen var det inga problem att tälja. Jag promenerade tillbaka till jordgubbslandet med barracudan i ena handen och den vässade rundstaven i den andra. Jag spetsade fisken och högg ner staven mitt i jordgubbslandet. Det var en syn för brudarna, judarna, luderna; sanna mina ord.

Då jag ändå var där passade jag på att norpa några nävar jordgubbar som jag slukade omedelmums. Ingenting gick upp mot egenproducerad föda. Jag blev dåsig av alla jordgubbarna och kände att jag behövde ta mig en liten tupplur. Jag lunkade i väg mot becquerelsjön för att lägga mig i hammocken.

Jag lade mig ner, gungade saktmodigt och slöt ögonen. Från sjön hördes ljudet av fiskar som slog och skrien från kanadagäss. När jag somnade log jag som en smilfink och var alldeles varm i bröstet. Drömmen om ett svampmoln var så vacker och så nära realitet att jag grät torra glädjetårar i sömnen.

Sakrisvinstian: Kärleksbrev från vischan

2011-12-01T12:35:00.003+01:00

http://sakrisvinstian.blogspot.com/2011/12/normal-0-21-false-false-false.html

Kärleksbrev från vischan

2011-12-01T12:05:00.002+01:00

Ja, mina lantisjävlars besök på IKEA blev ju inte riktigt som de hade tänkt sig [se förra kapitlet, dvs förra blogginlägget] varför ett klagomål således är på sin plats. Det här kapitlet motsvarar ungefär fem normala boksidor, men var från början mer än dubbelt så långt och innehöll inte en enda punkt, utan enkom kommateringar. Originalet skall finnas på diskett [ja, jag är Så gammal], och jag skulle bannemej vilja läsa det. Här kommer dock det för icke-romanen redigerade utkastet:

* * * * * * * * * * * * * *

Kärleksbrev från vischan

Man skall tala med bönder på bönders vis och smäda män på latrin.

Vi sov oroligt den där natten. Debaclet på IKEA brände som svetsloppor i själen. Vid femsnåret på morgonen väckte farsan mig: ”Vi ska skriva ett reklamationsbrev som får koncernen att sätta pissprovet i vrångstrupen”, viskade han och drog med mig in på det minst sagt rymliga utedasset. Jag hade aldrig sett farsan skriva. Han gillade ju inte skrift och fason, min kära pappsing. Jag förstod att det här var ett undantag. Han sa åt mig att skriva ner allt som han sa och gav mig en blyertsstump och en toarulle. Han ville inte själv hålla i Satans verktyg. Jag slog mig ner vid spinnrocken, jajamensan det var på dasset som morsans kreativa ådra kom till sin fulla rätt, och höll mig beredd. Han lade av en genomsur brakskit och lät exkrementerna och orden spruta:

”Sämsta butikschef!

Med sorg i hjärtat och klåda i hjärnbarken sitter jag nu skitande på huk på ålderns höst [nej, jag lider inte ens av för smidig utlösning längre, så du förstår nog att jag är äldre än gatan din mor gick på för att finna en lämplig donator som kunde förse henne med tillräckligt ohälsosam helvetessäd för att skapa vederbörande] och skriver detta reklamationsbrev. Du har ingen kontroll – dina bunkar är såll!”

Här gjorde farsan en kort paus. Han sa åt mig att spetsa öronen och förbereda mig på en rasande rap–monolog fjärran klåpare som Eminem, Östen Warnerbring och 2Pac. Sen svepte han en gallon taggtrådsnektar och avfyrade sina ordpastejer:

”Fiskslickare! knölpungsmisshandlerska! malariabefläckade vårtgårdsfurstinna! du din futuristiska tillbakablick över en svunnen framtid i en närbelägen forntid! Kapten Jihaddock-wannabe! marionettführer! surrogattestikel och äkta vara! du sämre hälft och bättre velande! du markanslutna tarmkanal! lingvistiska analfabet! illvilliga benediktmunk och pillvilliga diarrénunna! kastrateunuck och karatenucka! filantropiska flänsburgare med kapris och hybris! skrutthög!”

Det gick väldans fort och jag var tvungen att hela tiden vara på tårna för att hänga med ända in i kaklet. Det var knappt att jag hann med att andas. Farsan kastade ett öga mot mig och fortsatte:

”smygrasistiska blottare! du ditt löskokta ägg och hårdkokta deckarförfattarmiffo! oklämda Sverigefinne! kalvande ungtjur! baksnusmatare! bakrusratare! bakmushatare! avkomma till Loch Ness-odjuret! du expert på ovett och etikett! lösdrivande kreatursbrukare! klibbiga underlakan! lungsjuka hyena! rödgröna röra! kommunistiska manifestival! prominenta snorkock och impotenta horbock! fingerpullande stövelknekt! tjackskadade medicinman! ryggdunkande diskbråck! minutiöse sengångare! dummerjöns! yoghurtkonsument! parerande kendokrigare och frapperande Keno–diggare! löjeväckande krigsdemokrat och blöjslickande kristmoderat!”

Jag flämtade som en herrelös byracka och vässade pennan i käften.

”du Elefantmannens dubbelgångare! publikfriande och kolikdiande enmansorkester! lemlästade gycklare och peststämplade hycklare! bukslukande suffragett! veneriska pizzeria! dromedar med tvenne pucklar! pederast i lågskor med tofsvipor! lavemangservitris! mörkhyade white trash–onanist! du klitorislila hantverkare inom såväl sodomi och alkemi som lönnbränneri och trigonometri! du din kristallklara dimma en regntung sommarnatt utan leende! ovisdomstand och näsblodsframkallare! spåkvinna med skägg! milstolpe inom fisförnäma och pålagda skratt! förvirrade kamelkusk! kånkelbärfis! inlagda sillstrypare! högaffelförsedda kötträsksdrottning! du chockerande förstockning och blockerade förhoppning!”

Farsan pratade så snabbt att gnagarna som ilade omkring på skithusgolvet blev så trötta att de inte ens orkade dö när de fastnade i råttfällorna. Själv orkade jag inte ens fastna i en råttfälla, jag hade fullt upp ändå.

”biståndsarbetare utan Röda kors–rygg! vidbrända smalkorv med kräksallad! mässande skogstroll från Jarl och Kinnekulle! du lampskärmsbabian med armbindel! du estradör inom det porrteatrala väsen som kallas riksdagsval! du femte elefantlik i Magnus Härenstams garderob! rymdapa med mittbena på rygg och axlar! utövare av trolldom och jitterbug! vita kräk! lakoniska pratkvarn och ordkarga glappkäft! du fettsäck med celluliter i pannan och silikon i armvecken! du son till en mor utan rena kalsonger! du dotter till en litteraturvetare och far till en fitteraturletare! infertila och puerila scientolog! du logiska kullerbytta med bruten nacke som enda resultat!”

Det brann i käften på farsan efter alla älskvärda ord som strömmat ut mellan hans läppar. Jag räckte honom en Elvira Blåtira som han tömde utan att fördenskull sluta rabbla komplimanger:

”trebenta skurk och enarmade bandit! högerextrema vänsterprassel! flabbande surkärring och begabbande skurkärring! stimulantiasimulant och traumareumatiker! bulgariska samuraj–raj–raj! du blaskiga kopp kaffe på fastande mage och kastade krage! du riskfyllda säkerhet i ett upplöst låneavtal! dyngraka permobilslinka! undermåliga tåfjutt över mål! du såriga rigoristskalle och håriga moralistballe! du bollkalle på matcher mellan människor och andra insekter! tum- och jointrullande kaktusfikus! inåtväxande samhällssvulst! paragrafryttare och inridna fläskvulva!”

Jag räckte upp handen och anhöll om en liten rast. Farsan gav mig tio sekunder av stretchande och ’huvud, axlar, knän och tår’–utövande innan han reptilkvickt knakade sina nackkotor och återupptog sin deklamation:

”surströmmingsubstitut! felparkerade havremoppe! avsnoppade penisförlängare! sockersöta diabetiker! du ditt ambulerande argument för retroaktiva aborter! du vindögda tonårspensionär! du himmel över ett Berlin som stinker Zyklon B, vitamin C och Just D! kärlekstörstande tidelagsprofet! frälsare i nöd och lustighet! du voodoopräst som idisslar hampa och hånglar med lik! du på pin kiv galopperande hingst i 1987 års upplaga av Elitloppet [jag förlorade tusen rubel och min illegala svendom på grund av dig, ditt as]! Musse Piggsvin! dumdryga krympling!”

Jag hade skavsår i stigbygeln och träningsvärk i trumhinnan. Mina fingrar var fulla av cystor och jag hade nageltrång överallt. Jag kände mig hålögd och vattenkammad, men det var nog bara utmattning och svett.

”du bromsspår i din ödla till farmors nikotingula negligé! pundare från Mars! hummersåsdroppande sköka! tallriksslickande pugilist! du rostbruna rustning på sir Lancelots skäggbiff! varmblodiga otukterska och kallblodiga fukterska! du förhalade menstruation hos alla jävla medlemmar i Bangles! mangodoftande farstuklubbskonkubin! du orsak till Gottröra-olyckan och Hjalle & Heavy! du mastodontsfilmsgourmand som satts på Staffan Hildebrand-diet!”

Morsan tittade in och hade med sig kakor och bullar och honungsmjölk. Det smakade nästan bättre än självmordet; fullt i klass med både navelsträng, fostervatten och dödmoder. Jag fick tillräckligt med nya krafter för att vara helskärpt när farsan bröstade iväg nästa salva:

”du omskurna rappare som är slappare än en Wap:are! ärliga mytoman! du självförsörjande socialgumma med ond bråd död under korsettdildon! du lassokastande supersnut med pengarna placerade i Stockholms fonduebörs! stolle! du din förklemade såpoperaväktare som suger av grisar och getter mot ett gram koks och en örfil! obsoleta foster! felslipade skridsko i Börje Salmings pizzafejs! förskingrade veckopeng! snusförnuftiga nikotinist! du smiskning och rep! du viskning och rop! du jungfrukälla och horträsk i det sjunde gomseglet! du lemlästade hemlängtan! du elektroniska kyrka som kräver liv och förnedring i utbyte mot kollektivavtal och knullorgier i sakrisvinstians mest dystra vrår!”

Nu hade mina bröder och systrar också vaknat. De hade letat sig in på dasset och klappade takt till farsans hiphop–ballad. Det var långt vackrare än man egentligen kunde begripa. Det var liksom så hemtamt och mysigt som det bara kunde bli. Vi visste att Herren därnedan gillade oss. Det var nästan att vi glömde bort den trasiga bunken. Farsan svingade dock vidare med sin verbala lans:

”slaktade dalahäst och föraktade Salapräst! vädersläppande meteorolog! innesittande workoutpingla! du maliciösa dagisfröken som glad i hågen och blöt i hugget river sönder barnens teckningar! du floskel mellan svendomens djupa suck och ungdomens glupande juck! gravlaxermedel och förstoppning! nerspöade tevepejlare! hängbröstade machograbb! vingklippta hämpling! du bundsförvant till Usama Bush Ladin! du hemspråkslärare i språk som aldrig existerat utanför Rosenbads bikt– och pliktbås! kvillrande quisling! ogifta polygamist! presumtiva sängvätare! konfirmerade hobbysatanist!”

Nu var allihop samlade i hemlighuset. Det var som en exotisk grisfest. Mormor och farmor spelade luffarschack i hönsgödsel, farfar headbangade, mina systrar pep varandra i magen och jollrade som provrörsbebisar, min morbror och hans hustru Gerda lekte ’Bryska posten’ och bjöd varandra på handslag, famnknak, piskrapp och hyss. Farsan sa buktalande till mig att det var sista refrängen på brevet nu, och sen klämde han i:

”du av tapirspillning gjorda fågel–, fisk–, eller mittemellanskrämma! du korsbrännande Livets Mord:are! du lokalbedövade hjärnsläpp och lobotomerade amöba! du din Darwinistiska subba! amerikanska psykopat! du flamländska frimurare som satt inspärrad på Spandau Ballet för att ha ertappats med fickorna fulla av hål! du penisfodral av kaschmir och venusmanual av kefir! du din förbenade velourkille i underställ och mockasiner! du PC–skadade statsministerkandidatsförkylning! du din av Ingvar mein Kampfrad tuktade fluktare! du din horribla flamspelle...

du borde skämmas!”

Motvilligt och med idiosynkrasi i maggropen skrev farsan under brevet med sitt namn och klottrade under det dit vår adress. Morsan tog slåttermaskinen och åkte iväg för att posta brevet. Det blev fest hela dagen och natten lång.

Två dagar senare fick vi svar på vårt brev. Butikschefen skrev att vi var ”välkomna att besöka IKEA för att reda ut eventuella missnöjen”. Vi behövde inte ens ha votering för att komma fram till vad vi skulle göra.

På kvällen brann varuhuset som en julbock. Varor och inventarier för miljoners miljoner rann ut ur butiken, precis som om den vore ett slags såll. Skrattar bäst som skrattar högst.

2011-11-29T16:27:00.004+01:00

Bonnjävlar vs. IKEA

2011-11-29T16:27:00.003+01:00

Okej. Vi kör första kapitlet i boken som aldrig blev av. Förra blogginlägget var ett slags prolog. Allt är oredigerat i så måtto att det skulle behövas skrivas om för att passa ihop, stavelsekoll och sådant bör väl vara gjort dock. Okej. Och mina små sötnosar till bonnläppar hör så klart hemma i Salatrakten, strax utanför, jag hade t.o.m. ritat upp ett eget litet stugsamhälle för dem, när jag för nio år sedan skrev det här. Det var strax efter OS [med tanke på Tommy Salos insats mot Vitryssland, remember{?}, i det här kapitlet] jag började knåpa på eländet, skrev skiten under några febriga månader och tappade sedan allt. Jaja, här är ett kort kapitel, det första.

* * *

Bonnjävlar vs. IKEA

Det hela började med att farsan av misstag råkade läsa en annons i lokaltidningen Slamsugarkorrespondenten. Han var en karl som ansåg att skrifter var hondjävulens skapelse, och att han snubblade över annonsen är fortfarande något han skäms över. Till hans försvar bör dock sägas att tidningen, eller ”påminnelsen om att vi alla kommer dö rabblande pluskvamperfekt” som han kallade den, enbart fick ligga på utedasset – eftersom han menade att ”skit skall med skit fördrivas” – och att han bara i förbigående såg annonsen när han skulle snyta sig i mittuppslaget. Nåväl, annonsen gläfste i alla fall något om att det hade öppnat ett möbelvaruhus kallat IKEA inne i stan. Han tyckte att vi skulle åka dit och titta nu när annonsen redan stulit ett par dyra sekunder av hans livsleda.

Det var bara vi män och pojkar som skulle åka. ”Att handla på IKEA är ett karlagöra”, menade farsan och alla höll med. Morsan och de andra fruntimren fick stanna hemma och ta hand om kvinnosysslorna; det skulle kastreras grisar, jagas emuer och etrusker, huggas ved, köras med tröskan och skjutas skarpt mot folk som ville veta av oss. Ett och annat uthus skulle väl rivas också, men det var som att leka ”hela havet stormar” för mina systrar, så det räknades inte.

Farsan skuffade in oss i pickupen och vräkte igång melodiradion som bara spelade Göingeflickorna och Michael Bolton. Han gillade sån där aggressiv dunka–dunka när han körde bil, farsgubben min.

Det var farsan, jag, mina bröder och min morbror som satt i pickupen. Dövblinda farfar, som följde med som smakråd och omoralisk stödkrage, låg och skräpade under motorhuven. Han gillade att vara för sig själv, den potenta Prinsessan–på–smällen–jäveln. Vi var så kyrkligt vackra att det gjorde ont att titta på oss. Vi blev tvungna att hiva ut innebackspegeln, annars skulle farsan börja lipa om han såg våra spruckna läppar som var täckta av levrat blod, gårdagens efterbörd och våra alltjämt genomjävligt tuktade mardrömmar.

Efter en hisnande färd genom svårtillgänglig och kuperad mark – där vi bland annat brände rakt in i en flera meter hög malariamyrstack och skrämde skiten ur gott och väl ett tjog orangeklädda orienterare – slog vi upp ett hål i djungelns tätaste hängträdgård och skumpade ut på riksväg sextiosju. Eftersom det var söndag så var trafiken tjock som fetvadd och vi krypkörde i hundrafyrtio.

– En vill ju inte ha länsman efter sig när en skall handla stupstock och mjölkpall, sa farsan och slängde iväg en loska stor som ett gödsvin mot en cyklande ynkrygg med hjälm som såg ut som en mosad igelkott i nian.

Vi for förbi rapsfält och kvicksandstränder utan att höja på ögonbrynen. Men sen kom det massa betong och skit som det krävdes franska namn på för att förklara vad det var för något – trottoarer, rondeller och refuger. Vi körde bara rakt fram och skrek ”Marseljäsjävlar” så asfalten smälte under däcken. Sen åkte vi in i ett tätbebyggt område med både lekis och grundskola och dagcenter, så det var bara att trycka gasen i botten så vi inte skulle hinna köra på någon sate som bara gick och väntade på att få smita ifrån sin sakralanala botgöring.

Några minuter senare puttrade vi in på IKEA-området och trippelparkerade utan att be om lov. Vi hoppade ur pickupen och började gräva fram farfar ur kylaren; han hade visst tagit sig en lur, den skojaren, för han hade pisstånd och John Blund-skägg när vi omsider lyckades samla ihop hans skitsnygga benrangel till kropp. Utanför varuhuset stod det några slags plåtskrällen med hjul som kallades för kundvagnar. Farsan stuvade ner oss i en sån och drog oss som boskap förbi korv- och glassbaren och in genom skjutdörrarna. Vi tyckte redan illa om hela konkarongen, det var så äckligt fräscht och klämkäckt att man nästan blev religiös av vämjelse. Det satt en bild på grundaren av varuhuset strax efter ingången; han såg ut som en studentspexig Povel Rommel – en äkta gymnazist alltså.

När vi gick förbi innelekplatsen där föräldrar lämpat av otåliga snorvalpar spände farsan sina bröstmuskler så hårt att ringbrynjan gick i tusen bitar. En massa rackarungar som tiggde om stryk misstog småbitarna av rostigt järn för godis och fick dem i vrångstrupen och förde oväsen. Det var lika bra att drämma till dem på käften och låsa in dem i bollrummet.

Vi åkte som en radiobil på tivoli och knuffade omkull allt och alla som kom i vår väg. Vi letade och letade, men hittade inte ens så mycket som ett ben till en mjölkpall, än mindre någon stupstock. Det var köksluckor i jakaranda, laserade spånplattor och bokhyllan Billy the kidnapper. Det enda vi hittade som var något att ha var en Tommy Salo-bunke i rostfritt stål som rymde tio liter valfri vätska. Den skulle passa utmärkt som nattpotta till farfar. Vi satte den på farfars huvud och gjorde en burnout från plåt- och kastrullavdelningen med kundvagnen.

Strax innan kassorna fanns det en restaurang. Vi stannade till ett slag och tittade på menyn. Det fanns varken vildsvin eller marulk eller bogfläsk. Det var så snofsigt att vi fick svårt att andas, och gästerna åt med kniv och gaffel som några andrasortens lösdrivare. Vi var för fina i kanten för att förlika oss med sånt. Dessutom gällde det tydligen att stå på benen, eller åtminstone – om man råkade dratta på rumpan – att ramla på ett korrekt sätt, för längst ner på menyn stod det: ”Falla fel, 49:–.” Fast de hade skrivit ihop orden och stavat lite fel ["Fala fel"], så man blev alldeles snurrig i huvudet av att stirra på eländet. Det var en pärs för oss eftersom vi försökte omskola oss till analfabeter alldenstund farsan menade att inget värt att läsa skrivits sen ”Aeneiden”. Ja, vi begrep verkligen inte ett jota. Det var bäst att jäkta därifrån och vänta med att ta död på hungern tills vi kommit hem.

Farsan var arg som en binjure över att varuhuset inte sålde mjölkpallar eller stupstockar. Han var så ful i munnen att öronen trillade av på alla som lyssnade. Han fick Saddam Hussein att framstå som Astrid Lindgren, så ond var han.

– Jag säger som Stenmark, ”De ä bar å bråk”, ylade han och trängde sig medelst armbågstacklingar och karatehugg längst fram i kön.

Vi betalade för bunken och gick ut. Vi hade varit inne i butiken i tio timmar. Tiden gick fort när man hade roligt. Farfar tecknade med sina knotiga fingrar att han ville ha glass så vi stannade till vid korv- och glassbaren och köpte en dumstrut. De hade ingen kaviar så farfar fick vara utan topping. Han kände ju i alla fall ingen smak.

Farsan baxade in oss i pickupen och satte kurs mot vårt älskade hem. Den här gången fick farfar sitta inne i bilen så att han inte skulle spilla glass i motorn. När vi svängde in på gården började farfar att ulka och hosta. Det måste ha varit den där glassen. Jag fick i uppdrag att hålla bunken under hakan på honom ifall han skulle till att spy. Det gjorde han också. Det lät som om Satan själv lossade sin uzi när farfars spyor small mot plåtbunken. Innan vi hann kliva ur pickupen började bunken att läcka. Till sist såg den ut som en schweizerost; det var hål överallt. Då brast det för oss alla. Bunken måste ha varit ett förtäckt såll.

Det var ingen hejd på den ångest vi kände. Vi hade kastat bort en halv dag, om man inkluderar bilfärden, på en butik utan mjölkpallar eller stupstockar! Ett halvt dygn på ett varuhus med en restaurang så genomvidrig att till och med en advokat skulle ha rynkat på näsan! Tolv timmar på en affär som saluförde såll under benämningen bunke!

Farfar blev så upprörd att han råkade bryta en nagel. Mina bröder fällde en urgammal ek med bara händerna i ett försök att avreagera sig. Min morbror, som inte var de stora känslornas man, svor på hebreiska och slog ihjäl ett mumintroll som vi spärrat in i potatiskällaren. Själv tultade jag iväg till önskebrunnen och dränkte ett par siamesiska kattungar, men mitt humör blev inte ens en smula bättre.

Värst var det ändå för farsan. Det var han som hade tagit initiativet till resan, vår färd mot fördärvet. Helt knäckt av ruelse orkade han inte ens vrida nacken av den enda ungtjur vi hade. Han slog sig ner i hammocken och fånstirrade ut över Becquerelsjön i flera timmar. Sen harklade han sig och stämde upp i det mest gripande sorgkväde världen hört och skådat. Det var så hjärtskärande vackert att nio tiondelar av skogens djur grät som spädbarn. Den sista tiondelen begick självmord.

När vi alla var samlade och middagen – gräddstuvad mamba med pocherad fläsksvål – hade dukats fram yppade ingen ett endaste ord. Vi satt med tomma blickar och fördömde den skoningslösa värld vi aldrig bett om att få vara en del av. Vi nändes inte ens spela Fia med knölpåk. Vi var så urlakade att våra skuggor och spegelbilder helt och hållet vägrade visa sig. Ja, det var i sanning en bedrövelsens kväll.

Den natten sov vi allesammans i morsans och farsans säng. Vi turades om att dia från morsans monstrum till juver och farsans grytlocksstora bröstvårtor innan vi föll i drömlös sömn som klubbade veganer.

Lantis by birth - Salabo by the grace of God

2011-11-26T22:29:00.006+01:00

Det är ett helvete att vara lantis: att leva upp till alla högt ställda förväntningar på DNA-krascher, inavel, brodermord, systerknull, totempålejoddlande, flakmopedshärjande, folkölsfyllor i stadsparken med Lotta N****** knullande i busken med vår egen Bajsmannen, att käka rå kebab, boffa lim på femman i hopptornet, bära stuprörsjeans med kukbula, sprida illbattingar i tid och otid medelst rökande white trash-morsor i femtonårsåldern som bär Ed Hardy-kopior till mysbrallor och en tribalhoodie runt tjockismagen och en fet Ljunglöfs Ettan under läppen.

Men så är det. Anders Borg gör sitt, knullar haikuskrivande sushiluder; vi gör vårt - allt för att hålla ihop ekonomin. Så här såg det ut för mig när jag kom till världen. Det var inte vackert, det var inte viktigt, men det var fantamejsatan värdigt, i så måtto att silverlavemanget uteblev och jag fick äta med fingrarna och ingen jävla platinasked. Så, hell lantisjävlar! Ave Sala!

* * * * * * * * * * * * * * *

Lantis by birth - Salabo by the grace of God

Tonen slogs an redan på dopet. Något dop i kyrkan var det inte tal om, utan det var i morsans och farsans ladugård som den pissfulla och skitfula prällen stod och skvätte rumstempererat kranvatten på min hjässa innan han välkomnade mig in i en artificiell församling. Jag fick inga guldskedar, feta bankkonton eller förgyllda skallror. Dopgåvorna begränsades till en nästan oanvänd grep, en brun sparkdräkt i plysch, klisterdekaler från Texaco, samt en Bellmanlott som jag inte vann ett skit på.

Eftersom det var en dryg mil till skolan så skjutsade farsan oss ungar i sin pick-up. D.v.s. de dagar bilen gick igång, annars tog vi traktorn, och då fick vi ungar sitta i skopan. Farsan jobbade på gården och skötte om djuren, klädd i stuprörsjeans, gummistövlar och flanellskjorta. Han var snuskigt manlig; han kunde röka Blend Ultra utan att det såg fånigt ut, han hade mer hår mellan ögonbrynen än vad vuxna karlar hade på bröstet, han kunde backa med släp, han hade alla plattor Chuck Berry släppt och han visste inte dyft om vad deodorant var för något. Morsan satt mest hemma och födde barn, tillverkade eget bröstsocker och såg till att hembränningsapparaten inte sprang läck. Hon var kvinnokarln i huset och en hejare på att lira hartsfiol, gärna i tvåtakt eftersom hon var en återfallspunkare.

I vårt hus bodde förutom morsan, farsan, jag och mina syskon även farmor och farfar, mormor och min morbror och hans fru Gerda. Morbror och Gerda hade en egen liten friggebod på gården som de sov i. Farmor och farfar sov på vinden, medan mormor trivdes bäst i spiltan. Vi andra slaggade i kåken.

Farmor såg ut som Kommandoran i Emil i Lönneberga och tyckte att fett fläsk med vaniljsås var lika självklart vid middagsbordet som skammen i kyrkan. Hon kunde supa som ett arbetslag med rallare, men började böla om hon inte fick portvin till kaffet. Hon var hård och sträng, men hade ett hjärta av sten.

Emedan farfar var dövblind och saknade smak- och luktsinne älskade han farmor måttlöst. Synen miste han då han råkade se min mormor naken, och när hon fick syn på farfar gav hon till ett sånt tjut att hon spräckte hans bägge trumhinnor. Smak och lukt tyckte han sig inte ha råd med ”i en värld där allt mäts i kapital och kuklängd” varför han oombett sa upp dessa sinnen. Ibland trodde farfar att han var en häst och kröp omkring på alla fyra och idisslade sly, men oftast satt han bara i gungstolen och knaprade på morsans bröstsocker, kluckande som en fisk.

Ni kanske undrar varför inte morfar bodde hos oss? På sätt och vis kan man säga att han gjorde det, eller i alla fall kvarlevorna av honom, askan, som låg i en burk som tidigare innehållit farinsocker. En dråplig sak inträffade när farfar, i jakt på bröstsocker, famlade runt i köket och fick tag i burken med morfars aska. Eftersom farfars smaksinne var obefintligt tyckte han inte att det smakade särskilt konstigt. Däremot gnällde han över konsistensen när morsan, efter det att han hunnit stoppa i sig ett par nävar morfarsaska, slutligen upptäckte honom. Vi berättade inget för mormor, det kändes dumt att strö salt, eller i det här fallet farinsocker, i ett sår som liksom själva livet aldrig ville läka ihop.

Nu vill ni förstås veta hur salig morfar dog? Det hände en söndag för tio år sen. Likt alla andra söndagar hade morfar pysslat om sitt gryt i gödselstacken, när han plötsligt fick den befängda idén att tillfredsställa sig med en lie. Det var väl kanske inte det bästa infallet, men morfar levde [och dog följaktligen också] efter devisen att ”finns det stjärterum finns det plats för vad fan som helst”. När vi hittade honom låg han i missfosterställning med ett fånigt leende på läpparna och gödsel från hjässan till fotabjället. Han såg inte riktigt slug ut.

Mormor var inget man vilade ögonen på i onödan. Hon var en sån som gjorde sig osams med Jourhavande Kompis bara genom att drömma om en. Hon var stor som ett hus men inte lika ranglig. Det var dubbelt så långt runt hennes midja som det var från hennes huvud till hennes fotsulor. Det var tur att morfar var välhängd medan han levde, för mormor var inte den som krävde smörjmedel för att bestiga ett oljefat. När hon omedvetet och i sömnen födde morsan vaknade hon av ett ploppljud och började yla om att ”den där förbannade tampongen” hade åkt ut igen. Det var för väl att hon inte stoppade tillbaka mamsen i avgrunden, om hon hade gjort det hade jag aldrig blitt till.

Morbror och Gerda var släktens svarta får. Det gick inte en dag utan att de tvättade sig och borstade tänderna. Vi trodde de hade sån där pastillskräck. Dessutom hade vi aldrig hört morbror rapa vid matbordet, och Gerda släppte bara obetydliga fjärtar och oftast i smyg. Morbror var inte särskilt lik morsan. Han hade t.ex. ingen mustasch. Gerda hade blått blod i ådrorna, det var för att hon käkade så mycket bläckfisk som barn, sa farsan. Hon hade slickat kungen, åtminstone hans frimärke, men det var inget vi skröt om. Man skall inte göra sig märkvärdig om man inte försämrar det.

Mina syskon då? Systrarna var ett par år äldre än jag och samlade på bukmärken (blindtarmsärr, navelludd, bristningar, bilringar) och kolkade brännben och kontrastvätska så fort de kom åt, men det blev sällan mer än tre dagar per vecka, plus helgen förstås. Mina bröder var yngre än ja,g men hårda som skarprättare och ihärdiga som TV-pejlare. De föddes med helskägg, ölkagge och taskigt humör. Jag älskade dem av hela min hjärna.

Och jag skulle inte vilja byta ut min släkt för allt smink i Småland. Jag vill inte ha nån annan familj. Och jag vill framför allt inte bo nån annanstans. Jag är inte avundsjuk på era betongigloor där det största problemet är om portkoden är bytt eller om nån glömt att pilla bort luddet ur torktumlaren. Jag vill kunna ta flakmoppen och åka till lanthandlaren för att köpa böckling och mumma. Jag vill inte sitta på ett sånt där ET-café och stirra på en skrivmaskin med TV, och dricka fjolltorkat kaffe ur glas. Jag vill inte tvingas lyssna på allt skvaller: Har Björn Borg gjort slut med Jussi Björling? Vem super sämst på Dramaten? Har Micke Persbrandt krängt pubishår på Plattan? Jag ids bara inte.

Ibland kommer nån nyvaxad solarievalp från innerstan fram och undrar om jag prövat att bo i nån metropol, och att jag inte skall uttala mig om sånt jag inte testat. Rotmos och finkelpullare, säger jag, jag har inte prövat självmord heller men jag har mina åsikter klara i frågan.

Begåvningsreserven

2011-11-14T16:53:00.004+01:00

Mänskligheten slutar aldrig att överraska med hur extremt värdelös den faktiskt kan vara, är och kommer att förbli. Folk i 30-årsåldern fladdrar runt på krogen som vajande majskolvar med öppna munnar, döda blickar och dreglar ur sig repliker som inte ens en treåring skulle säga utan att ge sig själv smisk på rumpan. Jag har alltid levt i föreställningen om att det är killar, grabbar, kukhuvuden som är de riktiga asen, Rolls Royce-mongona, DNA-krascherna när det kommer till att fläka ur sig dumheter och nonsens, men brudarna, töserna, fittskallarna är precis lika pantade de också. Folk födda på sjuttiotalet raglar omkring och kan inte bilda en mening, inte ens nyktra och i skrift, där det de facto går att tänka efter, radera, titta igenom och försöka att i alla fall göra sig begriplig. Livet och världen är en jävla freakshow, man får acceptera det - inte respektera det dock - och sätta sig ned och speja in spektaklet, anteckna vad man ser och sedan gå hem och göra en Michael Hutchence.

Den här är till er. Ni vet vilka ni är.

* * *

Skengravid i motljus

Min kompis, nåja, en bekant, kom gråtande och vråla:
”Du hajar ej vad jag i lördags tvingades att tåla
Okej, jag var väl utspökad och sminkad som ett luder
Med glitter, mink, paljetter och så jävla mycket puder
Jag spejade visst in en hunk, en riktig jävla snygging
Han hängde med på noterna och sa: ’Är du en stygging?’

Jag nickade som en besatt och brösten for och puta
Så vi gick hem till honom och säg gissa hur det sluta!
Med oskyddat analsex!” sen hon föll i mina armar:
”Jag känner ej igen min mage, stjärt och mina tarmar.
Är jag gravid, det värker så, är det snart dags att kalva?”
Jag sa: ”Äsch, ta det lugnt, mot hemorrojder finns det salva.”

Somliga går på kasst heroin

2011-11-07T17:36:00.004+01:00

Okej. Det har varit tyst för länge på den här bloggjäveln, för tyst åt helvete för länge. Eftersom jag skriver på en längre sak, som inte passar eller platsar här på bloggen - och som tar min tid i anspråk, väljer jag att publicera en lite äldre pryl. Det är en uppfräschad version av Cornelis Vreeswijks låt Somliga går med trasiga skor och handlar om andra mackor än sådana man bär på fossingarna. Egentligen skulle jag lägga upp en annan tolkning av Cornelis, men jag behöver hjälp med bildlayouten där. Bland annat på den pedofildömde "Radioprofilen" och ett gäng andra klyftiga kändisar som tänker med eller hetsäter falukorven. Nåja, här har ni skiten. Sjung ut för svullen testikel!

* * *

Somliga går på kasst heroin

Somliga går på kasst heroin
ett coolt beroende.
Tuffare att va speedad och fin
än enfaldigt troende.

Gud fader som levererar mitt tjack
dreglar och sover sött.
Han bryr sig ej om min ollningsattack
trots att hans öra blir blött.

Vem bryr sig om att sprutorna går
emellan smittad och frisk.
Missbrukare, om bara ett år
har du blivit en asterisk.

Då har nån annan tagit din sil
du fattar ej ett skit.
Då krävs det hjälp från en nekrofil
som tjänstgör som knarksamarit.

Vem bryr sig om hur linorna dras?
Jag bryr mig ej ett smul.
Oavsett form så når jag extas
om snön min är vit eller gul.

Jag har en tvivelaktig figur
den är så slö och slapp.
Så kan det gå när man älskar som djur,
för liten är varje attrapp.

Somliga går på kasst heroin,
men mitt är jävligt bra.
Snart skall jag dela en dos meskalin
med Djävulen och med Allah.

Carola rimmar på retroaktiv abort

2011-10-23T23:18:00.006+02:00

Jaja, jag vet, bortförklaringar och ursäkter är inget man skall syssla med, allra minst som skribent eller talare och fantamej aldrig i helvetet innan man publicerar sin grej [håller sitt tal] - just därför kommer jag att göra det. Jag är nyss hemkommen från årets trevligaste helg, spenderad med en av mina absolut bästa vänner och i mycket gott sällskap av andra vänners vänner. Jag är fortfarande full och texten jag har skrivit är inte mycket att hänga i kulpåsen. Skulle kanske funka som en dänga för Moderat Likvidation på 30 sekunder eller så. Men, nu är det så, det blev vad det blev.

Bloggen kommer nog att ta lite stryk den närmaste tiden, då jag är involverad i ett större projekt. Eller projekt och projekt, vad fan är det att hymla om, jag skiver på en roman under det fantiasifullt eggande namnet "Boken". Har skrivit tio sidor än så länge men har intrig, början, slut och rollbesättning klar - något jag aldrig haft vid mina tidigare romanförsök. Jag lovar att ge det här en rejäl chans, därför kommer kanske blogen att lida. Eller så blir det tvärtom att jag skriver ännu mer snusk och hor för att hålla tempot uppe. Om inte annat har jag ju gamla ondbitar att slänga in. Och, som sagt, den här är ett hastverk, skrev den på Mcdriven på Donkan på väg hem från Västerås nyligen. Kängpunk mot religion typ. Kanske något för Massgrav? Får snacka med Indy och höra om han kan peta in en fot åt mig, haha. Nåväl, libertiner och snuskhumrar, här kommer skiten - för det känns som skit - salta och sug på monstrositeten!

* * *

Carola rimmar på retroaktiv abort

Se mig som en knullkanin,
se mig som en dödsmaskin,
se mig som en förhud runt din hjässa,
se mig i en sarkofag,
ty jag är en antropofag,
med mun full av kadaver vill jag mässa,

Carola, Carola, Carola Häggqvist!
Kan olla, kan olla, kan olla skäggfist!

Att suga av en hagelbrakare

2011-10-16T03:51:00.003+02:00

På begäran av mig själv lägger Sugpyrhelvetet härmed upp en gammal goding; en ode till Kurt Cobain som skrevs dagarna efter att han gav sin hagelbrakare ett blowjob. Jag vann en bok för den här dikten, som bästa dikt på mitt gymnasiums poesitävling... Boken var världens mest pretentiösa diktdebut, och hette "Utan skor" och var skriven av en Henrik något (nilsson?)... Men drakförlagen har ju aldrig visat sig ha någön smakfullhet. Och, nä, jag har INTE bränt upp boken, bara nafsat lite på den, med huggormsgaddarna.

* * *

Att suga av en hagelbrakare

Hej, jag heter Kurre och är knappt 30 år,
jag gillar injektioner, se så bra jag mår.
Mina armar pryds med massor utav sår,
mitt hem det är Seattle, det kanske du förstår.
Min pipa den har slocknat, jag vill ha lite till,
jag tänder den igen till tonerna av Cypress Hill.
Mina lungor de är svarta och hjärnan den är död,
det spelar ingen roll för i pipan finns det glöd.

För att finansiera mitt behov så bilda jag ett band,
med gitarren och min spruta stolt i vardera hand.
Vi sålde massa skivor och blev rikare än as,
så jag gradera upp min livsstil och började med gas.
Min röst den är så ansträngd utav allt kokain,
men hundratusen flickor tycker den är fin.
Med gräs och gröna växter fördriver jag min tid,
och för dess legalisering jag ständigt tar upp strid.

Man har nästan alltid roligt när man nyttjar LSD,
men en liten tråkig bisak är att man får svårt att se.
Min fru är säkert vacker tillika fin i hyn,
men det är blott en gissning för jag tappade min syn.
Ibland så är hon nykter och göder vår krabat,
ja, haschholken blir nappflaska och piller blir till mat.
När jag vill ut och resa inhalerar jag butan,
för då så får jag vingar och flyger över stan.

Jag känner mig så darrig och skallen känns så tom,
för jag drack en konstig cocktail när jag turnerade i Rom.
Min kropp råka kollapsa och hjärnan den tog strejk,
men jag mår helt perfekt när jag tömt en jordgubbsshake.
Min dotter gör som pappa det är ju underbart,
hon föddes högt bland molnen, kan man få en bättre start?
Jag öppnade en firma, ett litet apotek,
och förde bok på mina varor, med hjälp av kartotek.

Sen började jag sälja och allt gick som på dans,
alla mina vänner vinglade omkring i trans.
Men firman gick i graven och jag blev kroniskt sjuk,
ty alla firmans varor de gick till eget bruk.
Mina idoler de dog inga, det är en häftig trend,
jag vill bli som Dean och Lennon, ja, jag vill bli legend.
För att nå mitt mål och stilla mitt begär,
så drog jag ett redigt halsbloss på mitt hagelgevär.

Sonett till blodbanken

2011-10-12T21:52:00.007+02:00

Eftersom vi i dessa dagar inte tillåts vara sjuka när vi är sjuka, utan skall var tillgängliga till den yttersta lilla del som de facto går att producera något så att Mammon kan gnugga sina gyllene pungkulor heta och feta, så är det inte alltid så lätt med ekonomin för oss som faktiskt - trots hotet om indraget ekonomiskt bidrag - inte klarar av att jobba p.g.a. våra sjukdomar. Då gäller det att vara lite klurig, då gäller inga jävla vanliga tiggarfasoner, inte sitta på torget med ett munspel och en koffert... nej, för helvete, medborgare, tag i från tårna, gör något radikalt, sälj er till staten, hora som det luder ni förväntas vara. Och räcker inte det, så, tja, då finns ju alltid blodbanken. Och kom ihåg, är ni så gott som totalförlamade och bara kan röra en hand så kan ni alltid ge regeringen fingret!

* * *


Sonett till Blodbanken

Till sjukan åkte jag helt tom på pengar,

med mål att skänka blod emot en slant.

Ty hälsan den är inte relevant

ifall man tillhör fattigdomens drängar

Jag visades till en av sjukans sängar,

signerade kontraktet elegant,

som klargjorde min kropp var satt i pant,

och drömde om profitens vackra ängar.

Mitt blod strömmade ut likt vårens bäckar

tills inte någon droppe återstod,

förutom på mitt bröst små spridda fläckar.

Jag åkte ifrån sjukan tom på blod,

men fickan fylld med stora, feta checkar.

Jag avled men min avkastning blev god.

Livets Ord - En hora i fårakläder

2011-10-09T13:56:00.005+02:00

Thomas delar efternamn med Uffe. Han är f.d. pastor inom Livets Ord-kyrkan och ansvarig überführer inom den dagverksamhet inom AF/FK jag går på just nu... repriserar det jag skrev på Facebook om honom här, för jag orkar inte skriva mer saker om den där jävla hydran, skallerormen, skökan... han skall inte få dränera mig på min energi. Så här kommer bakgrunden till mitt hat. Förutom Hans bakgrund som Livets Ord-pastor och sexualmoralist - han anser att sex bara skall ske för barnalstring:

Texten är alltså dedikerad till det ryggradslösa as till Livets Ord-pastor som väljer att avskeda den bästa chefsperson jag någonsin träffat, med orden: "det är en intern sak"... Den interna saken fick jag via min chef veta var att hon "varit illojal mot företaget" eller med andra ord att hon har haft stake och fitta nog att uttrycka kritik och ha egna åsikter gentemot sex- och kvinnofientliga pampar med ölmagar [vigvattensmagar?] och kukkomplex.

Jag äcklas, torrspyr, lipar och och sneglar mot hammaren. Styrelsen skall komma och informera oss om deras beslut nästa vecka. Onsdagens möte var hätskt, milt uttryckt. Jag tror att nästa möta kan spåra ur helt. Vi får hoppas på det. För vi vet ju alla att kaos regerar... Och kaos är ju som bekant granne med Gud... Kryp till korset era harhjärtade, frikyrkliga jävla amöbor!

* * *

Livets Ord - En hora i fårakläder

Mot Uppsala styrde jag färden
Rakt mot den hycklande världen
Ty jag hade stämt träff i Ekmans stora sal
Jag mottogs med helt öppna armar
För jag vet att nakenhet charmar
Där fick jag se synd och tungomålets tal

Jag visades till ett par stolar
Av sminkade karlar i kjolar
Där fick jag bevittna hån och exorcism
Sen började Uffe att vråla
Och höjde sitt glas för att skåla
I människors själar, blod och masochism

Ja, det var Uffe, Thomas och jag
Vi hade stämt träff på just denna dag
Uffe var kvinna och Thomas var brud
Själv var jag Satans utsände bud
Som skulle tillgodose alla deras behag

Och efter det skrikiga mötet
Fläkte så Thomas upp skötet
Där fick jag se maskar, hakkors, heroin
Sen visade Uffe mig vägen
Till bastun, med blick så förlägen
Men först dags för dyk från kristen trampolin

När vi hade plaskat och simmat
Och Thomas på Uffsingen limmat
Då gick vi in i bastuns heta vrå
Sen efter en blöt sextionia
Thomas till Uffsingen fria
Så jag lekte präst och vigde båda två

Ja, det var Uffe, Thomas och jag
Vi hade stämt träff på just denna dag
Uffe var kvinna och Thomas var brud
Själv var jag Satans utsände bud
Som skulle tillgodose alla deras behag

Ja, det var Uffe, Thomas och jag
Vi hade stämt träff på just denna dag
Uffe var kvinna och Thomas hans brud
De gifte sig inför Djävulens bud
I samklang med de kristna bögarnas lag

Spottkoppen och fittan

2011-10-04T22:25:00.003+02:00

Ibland är man inte så där überjävligt munter, inte så där jävla glättigt glad, inte så där inpiskat sugen på att spela den studsande gröna gubben från Y.R. - Det här är ensådan dag. Jag känner en viss skam inför er läsare som förväntar er en vis typ av text, med all rätt vill säga - för det här är en humorsida med snusk som trotjänare - och hyser en viss typ av avsmak inför mig själv som väljer att publicera något helt annat än ett humoristiskt illdåd. Det här är ett försök, möjligen, kanske, t.o.m. troligen - ett patetiskt sådant - att krypa under huden och få fram känslor som är äkta, verkliga... ja, helt enkelt... eh... ärliga. Ett av de vackraste ord som finns. Ärlig[a].

Jag säger inte att det är bra, det är inte min sak att bedöma, men det var på riktigt när jag skrev det, inget fejk, inga jävla pinkoder eller electrochip, det var pang på pungen i Portugal. Visst, jag kanske är kåt på reaktioner, eftersom de för det mesta uteblir - en text är ju för jobbig att ta sig igenom i dag, medan en pissful teckning på en kattunge får ståene ovationer - men då må det vara så... jag skiter i det, så tjurig är inte texten, den är de facto rätt timid. Äsch. Jag har babblat tilräckligt. Dessutom kraschade internet en gång när jag skrev det här - utan manus - för en halvtimme sedan, så det känns tjatigt och konstigt... helt annorlunda, men lika och trist. Här är avskummet, skummet, skummet av av dikten...

***

Spottkoppen och fittan

Det var kvällen då inget blev av,
då allting hände på nytt.
Stillheten rusade i blindo,
som glöden i min släckta åtrå.
Och livet låg på lur bakom skira fjät.

Du legitimerade mitt högljudda tigande,
med en förolämpning
jag inte kunde tacka nej till;
att bli din kanoniserade hora
ditt prostituerade helgon.

Mitt hjärta befordrades till en spottkopp,
mina lungor till en avstängd megafon.
Du sådde eterneller i min ankdamm
så min fitta för evigt blev Hel
och bara din och alla andras.

Jag slukade dina styva rubriker
med öppna ögon och karman rinnande längs benen.
Tacksam som ett dödfött barn,
för du räddade ju mitt liv,
när du tog bort händerna från min hals.

Slapp-Fisa

2011-09-30T21:19:00.006+02:00

I Sala kör vi inte bara med IQ [90-talsslogan], i Sala bjuder vi inte bara på lite mer än vad ni räknat med [2011 års slogan] och i Sala är vi inte bara miffotätast i hela Sverige efter Västerås... allt söder om Stockholm oräknat. Nej, vi har även landets mest nitiska parkeringsvakter. Horder med vampyrgaddförsedda blockmongong, bärande just på block och penna, iklädda kåtslyniga kostymer för bägge könsorganens bekvämlighet, ses frusta runt på Salas gator och torg i jakt på att få lappa en Honda Fitta [jodå, det finns ett ex. av en (1) Honda Fitta i Sala] eller en gammal pimpad Amazon... men de lappar därtill sina älskare, sina snedknull, sina partners, sina tidelagsprofeter, sina masturbationsobjekt, sitt ögongodis och allsköns snipp- och snoppsnask: de lägger rabarber och döda blickar på: Där kan man snacka om figurer, filurer, filantroper [sic! host! nåja.] som tar med sig jobbet hem, ända jävla hem till sängkammaren. Om en sådan handlar denna limerick...

* * *

Slapp-Fisa - En limerick om felparkering

En Lapp-Lisa bosatt i Sala
fick sin mans kuk upp i det anala
Det blev en sjujäkla kväll,
med både P-bot och skäll:
"Här råder P-förbud, blott att betala!"

Pig Brother & Robinson Krympling

2011-09-23T23:03:00.006+02:00

Pig Brother och Robinson Krympling, bara två av alla vedervärdiga horprogram till dokusåpor i dumburken, men också de två största - om man undantar missfostret Bonde söker fistfucker - vad jag har förstått. Ordet värdighet har blivit ett skällsord. Och med värdighet menar jag inte något slags småborgerligt feodaladelfasonaktiktig fisförnämt beteende, utan att vara sig själv... att inte vräka ur sig spelade roller framför en kamera, att inte fjanta runt och låtsas vara dummare än man faktiskt är [jo, vissa kan faktiskt det] , att inte byta skepnad till en bitch eller manwhore för att kamma hem röster, stålar, beröm, framgång, VIP-biljetter, plastbröst, botoxpannor, pittförlängare, laserbehandlingar mot generande hårväxt och så vidare.

Och som jag skriver i dikten/låttexten gör man sig själv en otjänst genom att över huvud taget uppmärksamma äcklet, för att tysta ner spektaklet är enda chansen att få det att dö ut. Jag skulle älska att/om det gjordes ett slags Big Brother med kameror och hela skiten och de fick vara inne i si och så många veckor som de nu är inne, och när de kommer ut får de veta att ingen kamera varit påslagen. Det kanske redan har testats. Vad vet jag? Men gör det gärna igen... varje gång.

Limerickar kommer. Skrev just en om min hemstad. Skabrös och rätt underfundig. Sätter den snart. Men jag är på för dåligt humör. Ni får gärna kommentera. Jag får fan aldrig kommentarer. Skriv att det är skit om ni tycker det, hellre uttryckt kritik än nedtystad sådan, hehe.

* * *

Framtida nobelpristagare

Är man korkad eller djärv
om man möter sitt fördärv
utan pansarplåt och utan något byråkratiskt värn?
Är det uttryck av cynism
eller rimlig realism
att påpeka att visdomen har blivit omodern?

Att va' hjärtlös är en skänk
ifrån ovan, och en länk
till det Paradis som varar i en kvart och icke mer.
Där mäts lycka och behag
genom antal mittuppslag
man flankerat, medan änglar heilar och Hin Håle ber.

Ack, min bitterhet är stor
och jag håller den à jour
medelst skärskådning av slöddret via TV, via press.
Där är brist på intellekt
nånting sexigt, nånting fräckt
och där straffar par i nollor utan möda triss i ess.

Det är knappast någon slump
att begrundarn ses som plump
då man hyllar allt det ytliga som anses skäligt grunt.
Varje hjärna sätts i pant
för en plastbyst, så bastant.
Sedan detta blev kutym så ser jag vanvettet som sunt.

Ge mig serum och morfin.
Ge mig bot mot idiotin.
Ge mig genvägar till sagans land så jag kan härda ut.
Ge mig syre, ge mig luft.
Ge mig åter mitt förnuft.
Ge mig konstgjord andning, ge mig hjälp, mitt tillstånd är akut.

Mot all idiosynkrasi
gör min mage myteri.
Denna sopstation till himlakropp är härjad av patrask.
Dessa inställsamma as
tillhör Midas snikna ras,
och är långt mer värre skökor än ett uttjänt gammalt fnask.

Vad det tjattras, vad det bräks,
vad det kacklas, vad det kväks.
Det är coolt och hippt att pladdra utan att få något sagt.
Samma torftiga refräng,
att få dela cigg och säng
med en urblåst öbo alltför dum för att förstå en pakt.

Fan, man ser dem överallt,
i varenda show och spalt,
som de lobotomerades förgyllda prototyp.
Inte är det någon sport
för en misslyckad abort
att få fram ett ”bah”, ett ”liksom”, kryddat med ett värdigt ”typ”.

Denna tuggummirevolt
prisar hänryckande stolt
sin begåvning att förskjuta varje uns av reflektion.
Men jag tror nog jag förstår
att de faktiskt ej förmår
tänka efter; deras enda hjärncell slåss för erektion.

Trots man genom okulär
konstaterat att de bär
på amöbans gen och just förmår att äta med bestick;
så har varje imbecill
fått mig dit precis de vill:
De har skapat reaktion och inkasserat än en blick.

Så med samveteskonflikt
gör jag färdigt denna dikt
fast jag hajar att den motverkar sitt ändamål likväl.
Dessa kryp i sina träsk
de förvandlar hat till fjäsk:
Förinta dem det gör man om man tiger dem ihjäl.

Bland litoteser och vrånga moln

2011-09-20T18:42:00.004+02:00

Jag skäms, kära läsare. Det finns inte ett uns så kallat snusk i den här bloggpassagen. För en gångs skull överraskar jag er med något helt annat, något svartsynt, iskallt, sönderslitet, hatfyllt, men ändå fyllt av bräcklig passion. Jag lovar att det inte blir en vana. Jag har limerickar till förbannelser i fickan. Men det känns som att jag behöver få ut något annat just nu. Allt är verkligen becksvart och kanske är det ironiskt nog skrattretande att lägga in en så kallad seriös text, kanske skrattar ni mer åt den.... det är helt okej i så fall. Skrattet är den bästa reaktionen jag kan få av er läsare; tårar och erektioner, väta och ångest till trots. Så, kära smyggluttare, den här är uppe några dagar, sedan seglar vi vidare i smutsen, i den verklighet som det här vackra, jämställda landet har skänkt oss. Funderar på en riktig käftsmäll mot kungahus och regering, öppna dörrar, jag vet, men de kan inte få stå oansvariga för den här sörjan av griserier. Nåja, moralkakorna har doppats färdigt i pulverkaffet. Vi åker. Ni behöver inte läsa. Det kommer som sagt nytt i slutet av veckan. Hav överseende för mitt [illa]mående, älskade vänner...

* * *

Bland litoteser och vrånga moln

Vem är jag att kröka ord till rim för min agenda
som ändå ingen hajar [och det inkluderar mig]
och travestera klyschor som att alla skepp är tända,
att tärningen är kantad och att jag betyder nej?

Nej, fan vet varför, fan vet hur och fan vet när det händer
att allting går i lås och lämnar gallerdörrn på glänt.
Men inte bryr väl jag mig ifall vinden dör och vänder
när grisen grymtar i sin säck och skiten går till pränt.

Jag lirkar bort en stavelse med obsoleta satser,
med tonlägen, förkortningar, med slang och dialekt.
Allt för att peta in en rad om fogdarnas strapatser
och något om att kapitalet kärleken har stäckt.

Och stjäl det gör jag hämningslöst med fördel från antiken
med ord om Orfeus, Dionysos och sireners sång.
Mitt babbel om misär och kval gör dock envar besviken
ity Pandoras ask var blott en simpel skokartong.

I flärdfull primadonnaskrud såg jag mig som den tuva
som skulle stjälpa maktens lass med pennan som mitt svärd.
Revolten rann dock ut i sanden som en febrig snuva
när pennan blev en dator och min dikt blev aktningsvärd.

Måhända skvätter jag väl fram nån snillrik formulering
om samma gamla trio: apati, kommers och spleen.
Men guldet som min penna spinner är en zinklegering:
triangeldramer hör väl hemma i geometrin.

Så lätt att gasta stämman hes för knegarromantiken
när proletariatet flyttat in på Östermalm
och bankboken är fullklottrad med tal från skolastiken
och ”radikala” texter nynnas fram till någon psalm.

Nu strängarna, de enda, gnisslar falskt och gällt på lyran
och jag legitimerar horeriet med en kör:
”Jag gör det blott för brödfödan och för att pynta hyran.”
Helt plötsligt framstår Stolpe som en vänsterdebattör.

Och inte ids jag möta mina svek, nej, bättre väja
och bara glida ner till Saint Tropez och ta det lugnt.
Men från mitt köpta paradis hörs Schopenhauer säga
att ingenting betyder nåt, så dags att sätta punkt.

Mansgrisen - En limerick om väta

2011-09-12T15:29:00.006+02:00

Dem mullige mansgrisen eller dess motsats - den korpulenta kvinnosuggan, är två avarter som tydligen mest är besvärliga för att de är rundhyllta och härstammar från det djur vilket dyker upp på de flesta svenska julbord år efter år. Nåja det här inlägget har inte ett skit att göra med semantik, inte särkilt mycket att göra med de olika Särimnervarianterna heller, men mansgrisen fick helt enkelt stå modell här då han passade mitt syfte och mina rim. Jaaa, den stackars lilla kraken, kanske dyker börsindex med en promille uppå allt. Då får han dia kola för att glömma den här dagen, käka sushi på en naken asiat och nypa Hootersservitriser i baken.

+ + +

Mangrisen - En limerick om väta

En företagspamp ifrån Norr*
var en mansgris, så svansen bar knorr.
Men trots skryt för var tjej,
ack så fixa han ej
med att slicka en fitta helt torr.

*Stadsdel i Örebro, Helsingborg & Växjö

Soccer moms suck!

2011-09-02T17:19:00.006+02:00

Han förstår både ishockey och fotboll. Han har även mustasch. Notera den jag-har-nyss-onanerat-i-ombytesrummet-blicken... de där glansiga, vattenögda ögonkasten ser ut som de drabbats av en kraftfull boarding. Möjligtvis en hög klubba. Plåstra om snusket, Arne, du har något som är skadat... ja, visst, ja, rösten...

Hon förstår inte fotboll. I det här fallet är det ju sant. Hon förstår inte hockey heller, och i det här fallet är ju det också sant. Men inte p.g.a. äggstockar, livmoder, östrogen och bröst... hon är en soppa kokad på allt det sämsta USA har att erbjuda. Men det skiter vi i nu. Det här handlar om hockey. Hon anser sig vara en tuff Hockey Mom. Det är hårdare än Soccer Mom, jävla europeiskt påfund! Nåja, vi kör en hockeylimerick... skriven i väntrummet på Psykiatriska Kliniken i Sala, på en Sony Ericsson.

* * *

Soccer moms suck!

En hockeymorsa ifrån Riverside
jobba extra som gränsvaktarguide;
hennes rikliga mens
utgjorde staternas gräns.
Ja, snacka om redline-offside!

Crap Diapers

2011-08-25T21:28:00.004+02:00

I går berömdes både jag och min blogg på Facebook. Folk som kallar sig toleranta men som är skenheliga skrymtare när det väl kommer till kritan kacklade om ditten och datten, pitten och patten... för det är ju så hemskt att skriva om organen vi använder för att alstra snorungar med. Nu är ju jag helt ointresserad av - och en klar motståndare till - reproducering, [även om jag kan tycka att barn är skitgulliga] andra tycker ju tydligen att det är lattjolajban, och då borde ju dessa organ vara de vackraste och mäktigaste i vår kropp, och torde således uppmärksammas, hyllas, nämnas, skojas med och vara i ropet mest hela tiden. Men icke då. Ajabaja, inte röra, låt ingen se eller höra. Här är några åsikter om mig och min blogg, av en och samma person förvisso:

"Jag har tittat in på din blogg också. Hög klass ..." [Illa dold ironi, min anm.]

”Jag gillar Carola. Andreas blogg gör mig spyfärdig.”

”Fattar inte ... så obegripligt att ta del av det som finns på din blogg. Att provocera och häva ur sig könsord och vara så äcklig som möjligt är inte automatiskt bra och smart.”

Jaja. Detta om detta. Egentligen skulle jag publicera en lång jävla version av Cornelis "Blues för Fatumeh" här och nu... en samhällskritisk och rätt allvarlig sak [givetvis med humor och käftsmällar i], men jag orkar inte. Jag är på ett svampmolnsönskande och murket humör, har inte sovit på två dygn, har slut på opioider - doktorn tog semester [sic!], varför mina fjorton kotkompressioner i ryggen gör mig till en Quasimodo-liknande lipsill... vidare är jag luspank, jag torskar på målfoto mot Elefantmannen i 'vem fan ä snyggast egntligen dårå', och jag narras till genuin galenskap av den skäggiga ångestbebisen som klöser mig i frontalloberna, rufsar till synapserna och pajar allt som elchocksbehandlingen rättade till... vadan det får bli en limerick i stället. En inte särskilt bra sådan, ingen riktig knorr, ingen skabrös tvist - som limerickar skall ha! [Jo, det skall de ha! Ewert Ljusberg drog en limerick mitt på dagen i TV - Harald Treutiger ledde programmet - om en kille som blev biten i kuken av en hora och därefter bara knullade tandlösa fnask. Men Ewert, den skägggige presidenten av Jämtland, han är ju lite putslustig och norrländskt myspysig, så det är ju helt okej för alla TOLERANTA änglar att han gör så, eller hur?]

Nåväl, åter till min text: Det blir en blek, blaskig, banal liten femrading, skriven i väntrummet hos Arbetsförmedlingen medelst min uråldriga mobiltelefon... förlåt mig, kära vänner och peeping tom-hjältar, det här är verkligen ingenting ni förtjänar, det här är ett kväkande från tråkighetens träsk. Utlovar fart och fläkt i nästa inlägg. Hav förtröstan. KüSS!

* * *

Crap Diapers

En hårdrockare från Shaanxi
led av en svår allergi;
men ej mot pollen, hör på:
det var värre än så,
mot Crash Diet och slik idioti.

Sakrisvinstian à la carte

2011-08-11T22:25:00.003+02:00

"Go look for consistency in religion. And speaking of my friends the Catholics, when John Cardinal O'Connor of New York and some of these other Cardinals and Bishops have experienced their first pregnancies and their first labor pains and they've raised a couple of children on minimum wage, then I'll be glad to hear what they have to say about abortion. I'm sure it'll be interesting. Enlightening, too. But, in the meantime what they ought to be doing is telling these priests who took a vow of chastity to keep their hands off the altar boys! Keep your hands to yourself, Father! You know? When Jesus said 'Suffer the little children come unto me', that's not what he was talking about!"

/George Carlin

* * *

Sakrisvinstian à la carte

En flicka satt och grät i kyrkan en mörk natt
Då kom det fram en präst och sa: "Hur är det fatt?"
"Min pojkvän har gjort saker med mig, och jag skäms så"
"Berätta allt för mig, det känns mycket bättre då"

Men flickan vägra prata, så till den milda grad
Då föreslog sen prästen att pröva med charad
Han smekte hennes hand och sa: "Gjorde han så här?"
"Det som min pojkvän gjorde var värre än det där"

Då börja prästen kyssa hennes mun och hennes hals
Hon sa: "Jämfört med det andra var detta inget alls"
Han drog av hennes byxor och slicka hennes kryss
"Det där var rena barnleken mot vad som hände nyss"

Han trädde ur sin kåpa och kopulera fort
Hon sa: "Det där var oskyldigt mot vad min kille gjort"
Då släppte prästen från sig sin ejakulation
"Det där var inget mot det andra, ställt i proportion"

Han tog sin blöta skinnflöjt och slog mot hennes kind
"Det där var inte värre än en kall och stormig vind"
"Herregud", sa prästen, "finns det värre ting än de’?"
"Jo", svarade flickan, "han gav mig HIV

Fittan i Havanna

2011-08-04T11:02:00.008+02:00

Evert Taube skrev faktiskt en hel del fina melodier, problemet var väl att texterna inte alls höll måttet. Och det kanske allra värsta var att den lilla åderförkalkade sjöbusen inte bara kom undan med sin pedofilhistoria om flickan i Havanna, utan att han också fick skolklass efter skolklass att sjunga den, att få den framförd i Allsång på Skansen, att låta kyrkosalarna eka av den lilla spräckta mödomen... och visst, han lindar in det hela litet grann. Här kommer dock den ocensurerade versionen. Inga skygglappar, inga säkerhetsdörrar, inga portkoder. Pang på pungen. Ho Hey - let's gay!

Förresten, ett tips! Lyssna på originalet med snuskkgubben först [eller läs originaltexten] - finns på youtube eller spotify etc. - då blir min text mycket roligare, då den - jodå - är högst trovärdig originalet!

* * *

Fittan i Havanna

Flickan i Havanna,
hon har just börjat få bröst,
sitter i ett fönster,
söker gubbars tröst.

Kom du glade gråhårsman,
jag skall visa vad jag kan!
Du är rynkig,
jag är ung.
Töm din penningpung!

Flickan i Havanna
drar för sitt flickrumsdraperi.
Gråhårsmannens veka korv
kräver frenesi.

Har du stålar gamle man?
Vill du bli min mödomsknäpp?
Jag – Lolita,
spräck min läpp
med din krumma käpp.

Flickan i Havanna
hör då gubbjäveln ta ton:
Pengar har jag inga,
jag har för fan pension.

Men utur gubbens blottarrock
tar han fram en dryck så tjock
Du är hårlös,
jag har flint.
Tag ett glas absint!

Flickan i Havanna
skådar då med tjusad blick
den gröna drycken i det glas
som hon genast fick.

Absinten den är jävligt dyr,
dessutom blir man skön och yr.
Jag är oskuld,
du är fet.
Fram med din trumpet!

Flickan i Havanna
hon har ingen mödom nu;
sitter drogad, blodig, full,
efter denna kuttrasju.

Stackars gamle Evert Taube;
kuken mjuk som aladåb.
Han är rynkig
som hans pung,
flickan tolv år ung.

Ja till underlivet!

2011-06-04T22:40:00.004+02:00

Jaha, det kanske inte har varit i ropet just den här veckan, men med alla jävla snedvridna Volkvalda fanskap och andra vederstyggliga vidunder, som anser sig veta bättre, som kör det här skitlandet i botten så kommer med största säkerhet kacklandet och aphanetjattrandet beträffande en inskräkning på abortområdet återigen att höjas.

Livet är heligt, människan skall inte spela Gud, en tolvåring som gängvåldtagits av ett grabbgäng crackfittor måste naturligtvis föda sitt kärleksbarn för att visa sin goda vilja, och yada yada... ni känner igen argumenten. Självklart är det på sin plats att förära dessa moralonanister en liten pamflett. Jag avslutar med ett par visdomsord från Min Herre, George Carlin:

"How come when it’s us, it’s an abortion, and when it’s a chicken, it’s an omelette?"

* * *

Ja till underlivet!

Det skriks och gormas högt bland puritaner;
”Ja till livet! Nej till grym abort!”
De tjattrar som en flock av babianer
och liknar i det mesta denna sort.

”För barnalstring är sex till, ej begären!”
Kritik mot detta blir till kontrovers.
”Sjukt är allting utom missionären!
Och sex i dagsljus gör dig till pervers!”

Måhända skall man strunta blankt i gnatet
om att kvinnans frigjordhet skall hållas kort.
Ty kanske är de själva resultatet
utav en rätt så misslyckad abort.

Till The Kristet Utseende

2011-05-21T11:53:00.009+02:00

Det finns en osunt stor jävla albatrossflaxande kärlek i mitt bröst till Gnarp-/Hudikbaserade bandet The Kristet Utseende, som jag upptäckte när jag var sisådär arton pojkspolingsår fyllda. Det var förälskelse direkt; skenande blodpump, snedvriden erektion, ett slag i mjälten och ett sisyfosjobb för levern. När jag småningom generat tog kontakt med frontmannen och sångaren Jörgen Fahlberg 1996 och skickade en bunt texter och ett brev [INTE ett mail, kära Internetbögar/-lesbianer] och fick ett svar jag ännu har i en plastficka nära huvudkudden med svaret att man ville tonsätta en av texterna och spela in den på skivan blev det fanimej den bästa dagen i mitt liv... endast Onkel Kånkel-spelningen på Nalen 2002 är där och nafsar i hälarna.

Nåja, vi höll kontakten via mail, lite telefonkontakt och träffades via ett par spelningar. Jag fortsatte skriva texter, inte för att jag trodde att jag skulle bli något slags spökskrivare för TKU, utan för att jag hade fått det underbara Kristetgiftet i blodet, jag MÅSTE bara skriva inom den genren. Jag pruttade säkerligen fram ett fyrtiotal låttexter inom den genren under ett par tre år, men mer: tillsammans med Teratologen, Rabelais och Appollinaire blev TKU de som inspirerade mig mest i mitt litterära författande, för det är jag evigt tacksam. Dessutom har medlemmarna jag träffat alltid varit ytterst sympatiska och genomjävligt trevliga. Förut var det väl mest Jörgen och Jesper jag hade kontakt med, nu är det Magnus och Jörgen. Jag älskar dem verkligen.. fina korgossar de där... gärna med lite aromsmör och en brännässlekvist på, yummie. När skivan med "min" låt väl kom var jag nyktert LSD-trippad. Det var overkligt. Surrealistiskt. Makalöst. Vulgärt vackert. Då mådde jag bra på riktigt.

Nåja. Slut på lismandet. Tycker det var på tiden att vräka upp en gammal men lite nyputsad TKU-orienterad dänga som ursprungligen skrevs i Örebög när jag och Karla pluggade filmvetenskap där... det handlar alltså om åren 1998-99. Men den är omskriven och lite tillsnyggad. Sug och fräls, tugga och fräs, slicka och frys! KüSS!

---

De multinationella hamburgerhaken är bara en del utav alla dessa domedagssekter som poppar upp likt rödslemmiga blodblåsor på samhällstrynet. Illuminati. Frimurarorden. Siewert Öholms Bastubadarsällskap. Vad är det för fel på stångkorv med fosterpölsa? Och, japp, den här texten är skriven direkt som en hyllning till hjältarna i The Kristet Utseende, Sveriges i särklass bästa band.

* * *

McTjackfest Delivery

Herrn bakom disken han flinar brett
När jag på darriga fötter vinglar in
Han vet vad som får min isterbuk mätt
Och min sinnessjuka ande gå i spinn

Tjackpounder & Company!
Big Mac Psykadelia och spetsade strips
McTjackfest Delivery!
På vår restaurang bär vi hakkors och slips
Tjackpounder & Company!
Coca-Cola med kola och milkshake med snö
McTjackfest Delivery!
Vi blandar sativa med sesamfrö

Jag stirrar och gapar som ett fån
Efter denna schizofrena a`la carte
Ty jag funnit Jesus, ja, Satans son,
Men plötsligt så blir allting bara svart

Tjackpounder & Company!
Chicken McPissbög och McFeast Illusion
McTjackfest Delivery!
Vår hamburgerkedja är en kristen pluton
Tjackpounder & Company!
Kokta magic mushrooms med poppers och knark
McTjackfest Delivery!
Stekflott och fultjack på vår junk food-ark

Carl Larsson, dra åt helvete!

2011-05-21T02:18:00.010+02:00

Det var verkligen inte det här det skulle handla om Men nu gör det det. Jag har sparat ner en bild av Carl Larsson en av de "tveksamma" bilder som togs upp under den debila moralpaniken angående mangaserier [hentaistuket] och deras innehåll. Idioti utfört av idioter som inte ens vet vem Snobben är.Som sagt, jag sparade ner bilden, men av någon anledning är jag nu under - en viss tid - förbjuden att ladda upp bilder över huvud taget här. Sverige är ett jävla strutssamhälle där vi sätter huvudet i sanden och hoppas att ens blekfeta arsle skall lösa problemet. Och att påstå att vi har yttrandefrihet är ett skämt. Hets mot folkgrupp måste vara den dummaste jävla lag som hittats på. En gång blev jag kallad djurgårdare och jag är född AIK:are, är han då skyldig till ett brott? Cynism, misantropi och nihilism, det är vad ni har skapat, kära arslebreda huggormar. Jaja. Limericken saknar två [PORR]bilder, men det blev ju mest ett jävla surr ändå. Här nere tar vi kulturen på en och samma gång.

Surkukar och fnissmödisfinkulturfittor... Jag spyr på er. Lars von Trier bröt sönder ert jävla stängsel [ert krämarfängsel], och man fick garva lungorna av sig. Jaja, det handlar ju inte så mycket om Geniet från Danmark i den här lilla tiraden, men en smula skitpissfulkultur snuddar den ändå vid. Så, vad fan, fram med släggan och gå loss på surkukarna och bitterfittorna som tjurar ihop över en bruten nagel, brist på rätt puder, att skorna inte är tillräckligt svarta... men efter att föreställningen, utställningen eller monologen är slut super de sig redlösa på ljummen Calvados och dito Drambuie och sedan iskall sake - man måste ju busa till det lite. Innan orgien börjar får en skorrande äldre herre den god idé ett tömma blåsan mot Café Operas vägg; han klarade sig dock, hostade fram två femhundringar till vakten] och fick fortsätta sin färd. Nu var han riktigt på hugget och tog för sig glupskt bland homosexsnedknullare med sina motspelare och utför roman shower med kladdiga, skeva flin och smetiga mustascher. Nåja, här har vi i alla fall en kvinna som har en fitta, som vet vad hon kan använda den till, som gör det utan att skämmas, och som inte smyger undan utan vräker på publikt. Ignorera mitt pladder om ni vill, jag är vingklippt, rasande och jävligt sugen på ett svampmoln över det skitfula Tellus pissigt vedervärdiga uppstötningar i höga klackar och kostymer. Men nu, fittans makt. Den borde fått råda för länge sedan, den RIKTIGA fittan, den stolta fitta. Den här damen har en okuvlig fitta. Och en praktisk jävla fitta. Hylla den. Tillbed den. Smaka, luka, känn. Eller håll er till förkrympta förhudar på Dramaten. Det är Ert val, kom ihåg det!

* * *

Sann Kultur – Carl Larsson var en hycklare

En oansad dam i från Våla
med ett hårtäcke över sin håla
kunde med sin frisyr
både skymma en fyr
och krokier och hötorgskonst måla.

Globetrottern

2011-03-16T14:05:00.003+01:00

Jaha, vad skall man säga om det här då? Jag uppskattar människor som är beredda att göra allt för att sluka precis vad som helst som har med Sveriges baksida [höhö, skämtet var omedvetet, men likafullt oförsvarligt] att göra. Så denna man bör hyllas. Eller för att citera mig själv: "Finns det hjärterum finns det plats för vad fan som helst!"

* * *

Globetrottern - En limerick om att vidga sina vyer

En anustrollkarl ifrån Möja
sin ringmuskel så kunde töja,
att han i sin anal
fick in Göta Kanal,
men tvangs använda Globen som blöja.

Frenologi - En dikt om huvudsakliga ting

2011-02-20T00:44:00.005+01:00

Den här lilla knulldikten är skriven under saligt rus, med hjälp av ruset från diverse kemikalier som egentligen skulle gjort att jag somnat, men i natt fick rakt motsatt effekt... kanske kan man därför inte ställa allt för höga krav på innehållet, eller framför allt rimflätning och språkbruk. Nåja, av snusk är jag kommen och om snusk skall jag åter skriva. Sieg Amen!

* * *

Frenologi - En dikt om huvudsakliga ting

Så härligt len och följsam, så svampigt skön och mjuk

du kniper om min hårda, ja, vildsint styva kuk.

Du är för mig det bästa som Gud har avlat fram,

när jag så våldsamt tar dig, jag känner ingen skam.

Jag delar dig med stocken varenda jävla kväll

du är en ljuv välsignelse, ack kära fontanell.

Sädesmuskedundret

2011-02-07T18:46:00.004+01:00

Bilden har inte mycket med texten nedan att göra, men att få med logan på världens snabbaste band [av de som är något att lyssna på] är en chans jag inte försitter.

Annars då. Tja, kukar, kukar, kukar... det är allt vad det handlar om. Mäta kuk. Oavsett om det är en fejkbögig finansminister som lägger upp sin två centimeter "långa" budgetproposition eller om det är Svenne Banan som försöker locka groggluder med White Russian på det lokala haket i Sveg. Alltså, kuk. Inget mer. Inget mindre. Bara kuk. En jävla massa kuk.

* * *

Sädesmuskedundret - En limerick om mittuppslag

Kan man tänka sig utanför Split en
karl av frun fick ett krav ställt på pitten:
"Ja, din flottiga stång
skall va' tretton tum lång!"
"Okej, då viker jag blott den på mitten."

Siew-Heil-Ert

2011-01-06T18:17:00.002+01:00

En bild säger mer än tusen mord. Sukta och flukta!

* * *

Siew-Heil-Ert - En limerick om rondör

En man som fick Svar Direkt via TV
hade ej "stolt organ" på sitt CV.
Nej, hans ynkliga kuk
var ej stor, men hans buk
den gick varv efter varv runt Leif G.W.

Män som lapar quinnor

2011-01-03T14:03:00.002+01:00

Deckarfloden av kräkfossingsexkrementer flödar över. Skit skall med skit fördrivas, så om ni nödvändigtvis måste läsa svensk fjantkrim gör det då när ni fäller ert träck. Och, jodå, jag är avundsjuk... på stålarna, inget annat.

* * *

Män som lapar quinnor - En limerick om logik

En deckartönt från Santa Fé
fick kritik ifrån sin moatjé:
"Nej, men käraste Stieg
vilken löjlig intrig!"
"Ja, jag vet, och då blir det succé!"

Bröstvårtan

2010-12-24T17:11:00.002+01:00

Kuk, fitta, balle, stake - det hänger pattar i taket!

* * *

Telegram till en styv bröstvårta

Min mun både nafsar och tuggar
på hallonet - uppnosigt rött.
Din vätska kan toppfylla muggar,
på bröstmjölk jag dricker mig trött.

Min tunga den leker och spelar
över din blodsfyllda knopp:
Den reser sig upp och den stelnar
när jag sen kysser dess topp.

Vårtgårdens ljuva nyanser
fyller upp hela min mun.
Och liksom en röv hos schimpanser
är huden så rosa och tunn.

Shitty Christmas

2010-12-22T21:47:00.003+01:00

- I can't eat rice with my fingers like this!
- Then eat shit!

***

Shitty Christmas - En limerick om Stomatolleenden

En koprofagtomte från Saint-Tropez
öppnade julklappen på en bidé:
Men han blev arg som ett svin
när han fick Listerine
ty han önskat sig färsk diarré.

Fairy Christmas

2010-12-17T19:36:00.003+01:00

Det är så här julfirandet borde gå till. Byt ut julgrisen mot en skallerorm med äpple i käften, misteln mot en Alaska Thunderfuck-planta och glöggen mot molotov-cocktails, och fira en voodoo jävla christmas. Om ni inte visste det kan jag tala om att det de facto är mig ni firar på doppardagen [jag är förlöst på julafton, ack ja], ty jag är nutidens Jesusbarn, den äkta snickarbytingen: krubbmiffot, stallbastarden och Gudssonshybriden. På tal om julkalendrar så tycker jag lucka två är rätt rolig, oavsett om det är jul eller ej.

Det står fritt fram för exakt vilken jävel som helst att tonsätta skiten. Mina egna tafatta och lätt efterblivna försök att skapa melodislingor - annat än papperspoetiska sådana med jambisk vers o.dyl. - slutar alltid i ett överviktigt Ingenting. Så, för fan, stäm gitarren och utmana Anki Bagger om titeln årets julfitta.

* * *

Den dekadenta doppardan

Det lyser i stuga och hus, för nu är det advent.
Man hyllar en skäggbeprydd fjant, som vår Herre har sänt.
En lallande tönt i sandaler,
som firas med porritualer,
för på julen är det legitimt att va dekadent

När saffranet kryddas med droger i slott och i skjul
och det doppas spacecakes i kaffe av troll och hemul,
när nissar marscherar och heilar,
och Tomtemor pilskt står och smajlar,
då inser man genast att det börjar lacka mot jul.

Kasta krubba och kalender
mina skenheliga fränder!
Skit i Weisse och Karl-Anka, de är miffon och passé!
Hylla syndens konnässörer!
Fira julens sabotörer!
Josef Fritzl och Madicken borgar faktiskt för succé!

Snön ligger vit upp på tak just som fräscht kokain.
Kropparna de stimuleras med hett stearin.
Och Tomtens deliriska renar
har både malaria och spenar,
och julbocken ligger och spyr på en skitig latrin.

Ormgropar, tidelag, knarkkvart och rumsljummen sprit
önskas i julklapp av kristen såväl som transvestit.
Och de som har käkat spenaten
får konstiga svampar till maten
att doppa i gröten och sluka med väldig aptit.

Mina vänner, skit i granen!
Gör en holk av marsipanen!
Spöa upp Karl-Bertil Jonsson och hans ultrafete far!
Ignorera julklappsrimmet!
Koncentrera er på limmet!
Sug er stenade och fira julen på en pissoar!

Glöggen har usel procent och en smak utav damm.
Lucia är naken och bär ett förgyllt pentagram:
och insmord i hundskit och gyttja
får vem som helst helgonet nyttja,
ty hon är ett luder, ett tjackfnask ifrån Saladamm.*

Misteln är utbytt mot hampa och knäcken är slut.
Fiskarna doppas i tunnor med tjära och lut.
Och kuken det är enda staken
som står stolt uti sovgemaken.
Och håriga rövar till skinkan blir ett substitut.

Mina bröder, slå an tonen!
Nonchalera traditionen!
Åk med flakmoppe till ottan och drick modersmjölk och mäsk!
Skicka julhälsning till Satan!
Skit i kyrkan, gå på gatan!
Ty då lovar jag att julen blir gemytlig och grotesk.

* = "Förort" till kuksugarmetropolen Sala

De tre vise männens hat

2010-12-06T20:55:00.004+01:00

Snart jul. Dags att infoga en femton år gammal julsång. Melodin finns i mitt skrev och är debil och inte särdeles trallvänlig. Och, ja, TKU-influenserna är högst medvetna. Julen braskar - KD snaskar!

***

De tre vise männens hat

I en sorgsen vinternatt
med kulpåsen full och själen besatt,
då går jag under Herrens sken
med läppglans och smink och rakade ben.

I stinkande snålblåst och kyla
hörs vanmaktens varulvar yla:
Keruber med ståkuk och mens
tar mig till smärtornas gräns.
Men då hör jag ett mullrande ljud
högt uppe från himlen, det är Herren Gud:

Du får klara dig själv, ditt heterosexuella as!
Du har blott mitt förakt, din lilla värdelösa skit!
Du blir vår dessert här på syndens saftkalas!
För jag är homoprins, ingen barmhärtig samarit!

Kryp för porrbranschens vålnad,
din själ är förkolnad:
Amen! Amen! Amen!
Sug på lyxfnaskens nektar,
din ande försmäktar:
Amen! Amen! Amen!

En förvirrad sommarkväll,
i våtdräkt och stay-ups, och fårskinnsfäll,
krälar jag i Satans ljus,
med lurvigt ollon och rödblommig mus.

I vidriga vindar från söder
hörs klagan från halsar som blöder:
Bastarder och vidriga troll
visslar i mörkaste moll.
Men då hör jag en väsande röst,
långt nere i djupet, från Djävulens bröst:

Jag skall hudflänga dig, du skall få smaka på mitt hat!
Jag skall runka din pung med sylvass taggtråd runt min hand!
Jag skall knall knåda din lem tills den blir mör och delikat!
För jag är tjackfurste, ingen friserad konfirmand!

Jag skall tvinga dig synda,
din frigida hynda:
Damien! Damien! Damien!
Du skall ta den till roten,
och slicka på kloten:
Damien! Damien! Damien!

En behaglig sabbatsdag,
i mamelucker med pressveck och slag,
solar jag i Führerns glans
med fiskfjäll och trosskydd och skallrande svans.

I fläktar med uppgift att värma
hörs körer som gurglar i sperma:
Gyllene kalvar och kor
erbjuder orgier och hor.
Men då hör jag ett änglalikt tjut,
det kommer från Ekmans välsignande trut:

Jag vill kyssa din käft, ack min abnorme favorit!
Jag vill tömma min tarm över din kristna karaktär!
Jag vill smitta din kropp med gonorré och prostatit!
För jag är gaypastor, och ingen jävla Sankte Per!

Du skall njuta och lida,
och stöna och kvida:
Sieg Holk! Sieg Holk! Sieg Holk!
Du blir slyna och slinka
i ett kristet Treblinka:
Sieg Holk! Sieg Holk! Sieg Holk!

Kära Örebroare

2010-11-05T21:01:00.006+01:00

Boken om kungen kommer lämpligt. Äntligen tvingas den senildementa djurgårdaren att bekänna färg... och mitt under älgjakten också. Stackars sate. Och apanaget har krympt med några ören sedan i fjol. Allt är i upplösningstillstånd. Monarkin krälar och drar sina rosslande andetag alltmedan Den allmänne medborgaren anser att man INTE skall gräva i vår statschefs snedknull och klavertramp. Töntar. Miffon. Blötdjur.

Tillägnar en i all hast och inte särskilt välskriven limerick vår regents kåthet. Håll till ondo:

***

Kära Örebroare - En limerick om att ligga sked utan att gaffla

En konung ifrån Stockholms slott
körde kuken i stort som i smått:
Men vad är det för fel
med ett horklientel
att polera sin spira i blott?

Nekrofilen

2010-10-29T13:52:00.011+02:00

För en gångs skull är Wikipedia bra. Här kommer lite info om damen som min orimmade diktjävel påstås vara en hyllning till:

Gabrielle Wittkop, född 27 maj 1920 i Nantes, död 22 december 2002 i Frankfurt am Main, var en tysk-fransk författare som slog igenom som författare på äldre dagar. Hennes mest kända böcker är debutromanen Nekrofilen (Le Nécrophile, 1972) och den postumt utgivna Barnahandlerskan (La Marchande d'enfants, 2003). [Båda böckerna finns på Vertigo Förlag, min anm.]

Hon var under andra världskriget gift med den fyrtio år äldre homosexuelle tyske desertören Justus Wittkop, som hon gömde unden nazisterna. Gabrielle beskrev sig som bisexuell, misogyn och barnhatare. En av hennes stora förebilder var markis de Sade, som hon upptäckte i sin fars bibliotek vid 13 års ålder, och hans inflytande går att spåra i alla hennes böcker. Hon sade sig vilja dö som hon levat: "som en fri man". Hennes böcker handlar om erotisk besatthet till dödens gräns och en oböjlig frihetslängtan utan hänsyn.

Så, detta om detta. Nedan ser ni min ode till karlakvinnan ovan.

* * *

Nekrofilen - Hommage till Gabrielle Wittkop

Jag vanvårdar ditt minne
för att ärret ska växa sig verkligare
i mitt glasklara vanvett.

Du är en dödsruna i kjol
med en brännhet urna mellan benen
som bär din livstid i sin eldsvåda.

Jag krossar din vasformade boning
så att jag får inhalera ditt mörker,
det som jag aldrig fick vara en del av.

Peter Jihad - En limerick om lödderrengöringsmateriel

2010-09-15T01:10:00.008+02:00

Programmet är uselt. Jurymedlemmarna är mediekåta pajasar som låtsas leka Oscar Wilde-fiffigtelaka i sina avslagskommentarer. Det går väl så där. Milt uttryckt.

Låt bli att titta då? Javisst, låt bli att titta, lyssna, eller läsa om/på skiten. Så mördar man en trend, man ignorerar den. Därför, nacka mig för att jag här gör tvärt om. Dikten skrevs under dagens Idolsändning - för att hamna i rätt stämning - men blev ändå lam, blaskig, förutsägbar och feg... Men ändå. Huka er och sluka snusket:

* * *

Peter Jihad - En limerick om löddrande rengöringsmedel

En trio med fnask ifrån Polen
skulle finna den största idolen;
men i väntrummets dusch,
blev det snusk [fy och usch!],
enär baggarna tappade tvålen.

Det korpulenta mysludret

2010-09-05T16:24:00.003+02:00

Jag har ofta hört folk säga att sexualdebuten skall vara något speciellt, något minnesvärt, och säga vad man vill om min sexuella premiär, men minns den… det gör jag.

* * *

Det korpulenta mysludret

Jag var inte riktigt som andra barn. Folk sa att jag var bakom flötet, att jag var tappad bakom en vagn, att lampan lyste men att ingen var hemma. Kort sagt att jag var född i farstun, men inte i går utan snarare tidigt i morse.

När de andra barnen lekte med bilar, dockor och lego satt jag oftast och luktade på ett par av pappas spritpennor eller också byggde jag torn av gamla batterier. Det som emellertid roade mig mest var att fånga insekter – spindlar, getingar, myror, nyckelpigor, ja, vad som helst – och sedan stoppa ner dem i en burk med sprit. Insekterna fyllflög genom rummet när jag släppte ut dem och jag skrattade så att mina tunga kinder skvalpade sig röda.

Jag var mest för mig själv. Jag vet inte varför det blev så, men jag hade aldrig varit intresserad av idrott, kurragömma eller Ryska posten [inte den svenska heller för den delen]. Jag tror att det kan ha varit en bidragande orsak till varför jag umgicks med mig själv mol allena.

När vi i femte klass skulle ha en temavecka som helt koncentrerade sig på ”blommor och bin” stannade jag hemma från skolan. Jag visste ju redan det mesta om insekter, och jag trånade inte direkt efter någon djupare kunskap om blomster eftersom jag minsann kunde skilja på tussilagor och vitsippor.

Åren gick och jag fyllde moped, men fick en BMX utan stänkskärmar i födelsedagspresent. Att jag blev byxmyndig gick mig nästan helt förbi. Det enda jag fick ut av det var att jag vågade bära manchesterjeans. För mig var ”sex” det bästa man kunde få i tärningsspel, den årskurs som avslutade mellanstadiet och ett av få ord jag kände till som rimmade på ”kex”. Jag var övertygad om att ”samlag” var ett uttryck för personer som spelade i samma fotbolls– eller hockeylag. Jag trodde benhårt på tandfen, tomten, spöken och storken.

I gymnasiet var jag katten bland hermelinerna. När en klasskompis frågade hur ofta jag runkade svarade jag att jag bara gjort det en gång, i fyran då jag bröt armen. Han skrattade mig rakt upp i ansiktet och sa att han själv gjorde det flera gånger varje vecka, och jag antog att han led av benskörhet.

Hur som haver så var i alla fall mina klasskompisar snälla mot mig. De tog med mig som ett slags maskot på sina fester. Jag var inte särskilt mycket för alkohol, förutom som insektsberusningsmedel, så jag drack sockerdricka och åt popcorn när de andra hävde sådana där fetgroggar och allt vad det hette. När klockan närmade sig midnatt gick jag oftast hem; jag var fortfarande rädd för spöktimmen.

I tredje ring fyllde jag arton. Jag hade bjudit hem en handfull av mina klasskompisar på flädersaft och bullar. De tog fram ett kuvert som det stod mitt namn på och räckte över det till mig. När jag öppnade det såg jag att det innehöll ett slags presentkort på vilket det stod följande: ”Inlöses mot en helkväll med Barbro – det korpulenta mysludret.” Jag visste inte riktigt vad det kunde betyda. Det enda ord jag förstod var ”Barbro” därför att min lillasyster brukade leka med Barbrodockor. Klasskompisarna sa att den där Barbro skulle ta min oskuld, och det redan i kväll. Jag blev förvånad eftersom jag trodde att den som fyllde år skulle få och inte ge saker. Dessutom, framhärdade jag, så var jag inte helt oskyldig för jag hade faktiskt snattat ett lakritsbugg från Vivo när jag var tio och ett halvt år gammal. Men det var lönlöst att försöka argumentera mot dem, de hade redan bestämt sig, och jag kunde ju inte gärna tacka nej till presenten. Det hade varit oartigt.

Vid niotiden stod jag utanför hennes dörr. Jag hade kammat mittbena och masserat in mousse i håret. Jag hade toppluva, öronmuffar och dunjacka, jag bar min finaste plyschpolo och mina vinröda termobyxor. Jag hade spänt åt kardborrbanden på mina gympaskor ordentligt så att de inte skulle gå upp trots att jag pressat ner mina fötter i både strumpor och raggsockor innan jag drog på mig skorna. Jag ringde på dörrklockan och svalde och höll andan. Trots att det var mitt i vintern öppnade hon i bara underkläderna. Det såg kallt ut. Jag tänkte fråga om hon ville låna mina öronmuffar, men jag ångrade mig. Jag visste inte alls vad som väntade mig när jag räckte fram presentkortet och bockade. Hon synade det noga och bjöd in mig.

Jag krängde av mig jackan, mössan, öronmuffarna och gympaskorna och gick in i hennes vardagsrum. Det stod tända ljus nästan överallt och det var varmt som bara den. Hon bjöd mig på jordnötter och någonting sött, rött och starkt som smakade som svartvinbärssaft fast kraftfullare. Hon sa att det hette Aurora, men jag blev inte klokare av det. Efter tre, fyra glas blev jag lite yr i bollen och började svettas. Hon sa att jag gott kunde ta av mig polotröjan, termobyxorna och raggsockorna. Jag gjorde så och blev sittande i långkalsonger och en t–shirt med Bamsemotiv.

Vi drack ännu mer Aurora och jag började gäspa och dessutom se lite suddigt. Hon frågade om vi inte skulle gå in i sovrummet och det tyckte jag var en bra idé, så trött som jag var. När vi var inne i sovrummet slog det mig – jag hade ingen pyjamas! Hon sa att det inte gjorde något för hon hade det så varmt att man gott och väl kunde vara naken. Jag pustade ut och tog av mig mina sista klädesplagg och lade mig under täcket. Det snurrade i mitt huvud och jag såg dubbelt. Det var lika bra att blunda och försöka att sova.

Plötsligt kände jag en hand på min mage och jag blev alldeles stel av skräck, vartenda organ blev stelt som en pinne. Var det nu hon skulle ta mig? undrade jag och darrade. Jag öppnade ögonen litet grann och såg hur Barbro hävde sig upp och satte sig grensle över mig. Jag fällde ner ögonlocken jättesnabbt och blundade så hårt att det gjorde ont. Hon tog tag i ett av alla mina stela organ, det som man kissar med, och förde in det i sig. Jag förmodade att hon gjorde så bara för att hon inte skulle ramla av, som ett slags säkerhetsbälte alltså. Sedan sjöng hon ”Rida, rida ranka – jag är ingen planka” och klappade händerna. När jag förstod att hon bara ville leka så försvann all min rädsla. Jag vågade öppna ögonen igen, men när jag gjorde det blev jag minst sagt förskräckt; Barbro hade fyra armar – två stycken helt vanliga som hon placerat på varsin sida om min midja och två stycken utan fingrar som hängde mellan hennes axlar och som räckte en bit ner under naveln. Det var de två sistnämnda hon klappade med samtidigt som hon sjöng.

Hon ökade takten och sjöng högre och högre innan hon till slut skrek ut sin sång. Allt detta tillsammans med hennes fyra armar gjorde att jag blev så rädd att jag kissade på mig, i henne. Jag skämdes som en hund och rodnade från topp till tå. Med tårarna sprutande flög jag gallskrikande upp från sängen, kastade på mig kläderna och for ut i den svarta vinternatten. Jag hade glömt bort att spöktimmen låg på lur bakom hörnet.

Efter den där händelsen tog det ungefär åtta månader innan jag såg till Barbro igen, då var hon jättetjock om magen, men bara några veckor senare var magen mycket mindre. Jag antog att hon hade drabbats av binnikemask.

Nasalbökaren

2010-08-25T00:17:00.003+02:00

Allt som inte handlar om snorkråkor är totalt jävla ointressant...

* * *

Nasalbökaren - En limerick om nässekretsavlägsnad

En välhängd papist ifrån Kreta
har organ som en tjur skall ni veta:
han kan med sin batong
spränga gylf och kalsong
och med lätthet sin höknäsa peta.

Ambivalensens Apostlar

2010-08-21T16:17:00.007+02:00

Det är inte alltid så lätt att veta vad man vill. Och vet man det vill man oftast både äta snorkråkan och ha den kvar på samma gång. I Ambivalensens Apostlar är en sådan sak möjlig... i Ambivalensen Apostlar är alla välkomna, så länge paradoxer och logiska kullerbyttor tas emot och ges med glädje. Dra upp krinolinen, släpp suspensoaren, öppna käften och tag värvning du också.

* * *

A.A. - Ambivalensens Apostlar

Jag är hetero, jag är gay
Jag är sambo med LaVey
Jag är Jesus, Gud och Satan, jag är Hitler och Jeanne d’Arc
Jag är munk och beduin
Jag är kvinnligt maskulin
Jag är Belsebub och Manson, jag är slavgrabb och monark

‘Splittrad’ är ordet jag inte förstår
När jag slickar mus mellan galenskapens lår

Jag är pastor och papist
Jag är Djävulens buddist
Jag är Herren i Ambivalensens Apostlar
Jag är klarsynt schizofren
Jag blir frälst av östrogen
Jag är Svinet i Ambivalensen Apostlar

Jag är frigid och jag är pilsk
Jag är vänlig, jag är ilsk
Jag är Paulus, Job och Stalin, jag är Göring och Pol Pot
Jag är glapp och jag är trång
Jag gör avbön gång på gång
Jag är Vlad Ţepeş och Petrus, jag är Judas grövsta brott

‘Kluven’ är ordet jag inte förstår
När jag kröker rygg och kysser Hin Håles tår

Jag är präst och transvestit
Jag är prost och jesuit
Jag är Härskarn i Ambivalensens Apostlar
Jag är svartrock, jag är narr
Jag är artig och bisarr
Jag är Fallos i Ambivalensens Apostlar

Jag är nykter, jag är full
Jag är offerlammets ull
Jag är Báthory och Koresh, jag är allt och ingenting
Jag är korkad, jag är vis
Jag har pung och klitoris
Jag är Marx och Cicciolina, jag är de Sade och Staffan Ling

‘Sansad’ är ordet jag faktiskt förstår
När vitklädda nunnor bär bort mig på en bår

Jag är hora, jag är torsk
Jag är svensk och jag är norsk
Jag är Hjärnan i Ambivalensens Apostlar
Jag är ensam och allena
Jag är brokigt homogena
Så tag värvning i Ambivalensens Apostlar

Att rata allt mänskligt liv

2010-08-11T19:29:00.004+02:00

Ibland vill man bara rikta kulsprutan uppåt och plantera patronerna bland molnen där den där fittan i skägg påstås uppehålla sig. Den här prylen orkar jag inte förklara, och just det är väl essensen av texten nedan... ni som hajar ni hajar - utan försnack och klargöranden... ni andra kan surfa vidare; det finns säkert någon som bloggar om dojor.

* * *

Att rata allt mänskligt liv

Raseriets sista rosslande andetag. En fintad Kerberos banar väg för Intet. Skocken klipper sin inställsamt kolorerade ull och samlar det som fnöske till humanexkrementernas bokbål, där marionetten sitter överst på grillpinnen och dirigerar sina löpska tikar till nya brodersmord. Brinn docka brinn! Skicka hit era kärleksfulla avsugningar! Giv hit dubbelmoral och krokodiltårsempati och andra rörtångsmisshandlade fittfilosofier. En läpp kommer kastad, spräckt av verbala knogmackor och pansarförsedda förhudar. Mun-mot-tung-metoden i all sin prakt… Autodidakt under progressiv slakt här i ryggdunkarrunkarnas pråliga pakt! Satan i gatan är väckt.

Morsk och barsk. Så fan heller. Krypande, kravlande, kräkande och kväkande… liten hora behjälper ofta horig parnass. Mustigt mumlande mätresser till isterbukar, girigbukar, minikukar, som sitter och putsar sina bestick med ättiksur andedräkt och hoppas att livremmen håller för ännu en petit-chou… alltmedan klockorna går, flöjlarna slår och modet ömsar skinn för en mer lockande, pockande, bockande marknad. Vänd skinnet utochin och visa vedervärdighetens vampyrvurmande vaginismförströelse. Knullad i motvind med luggen i jacken, vänder åter mot stacken, rörd till tårar av efter-ynka-tio-sekunders-juckande-utlösningen i ögonvrån. Mödomen spräckt, upproret stäckt.

Inkvoterad nyttig idiot: skjuter från höften med lättbrutna löften om taskspelarnas Eldorado. Gubbstön och fnitter, och fradgan den spritter, döper sig fri från sin ”demokrati”. Fördömer all utsikt han ej tordats se. Låter två vävnadsklädda klot döma den kvot av mentalt spretigt splitter han alls icke gitter besudla sin tvåcentimerskuk med. Men den får välja och vraka bland snoppar så slaka att de inte ens kan forcera en tuggummirefräng, men pittjäveln styr och snor varje tanke han aldrig har tänkt: Been there, done that – high carbs, low fat! Löss i vår fana, möss på vår bana, adjöss Fata Morgana! Hata var insikt som inte är köpt, förkväv varje tanke som parian ej snöpt. Han lever sin dröm så perfekt.

Korset är bränt och stiletten är slipad, intet har hänt men vår oväld är skipad… Sieg Harmlös ekar från dyn, det står crosscheckad fitta på menyn. Orden töjda och böjda till ihålig vers: Sektisk elektrisk med två klåfingriga händer ser vi honom huka sig för ännu en fråga om samvetskval under svensktoppslistskval… men garderobsrumpnissen torkar sitt välbärgade arsle med valsedlar och tusenlappar: En anarkist i krokodilskinnsloafers, en rebell i pomada med slott i Grenada, ett välsmort anustryne som guppar fram i gräddfilens vänstertrafik och jämrar sig över en kluven pubeshårtopp. Han revolterar som en karlakarl, med kuken som sin avatar, lagom rebelliskt och käckt.

Deckardrottningen, mordprinsessan, pillerthrillermästarinnan, hon är sååå glad: har lärt sig ATT hantera infinitivmärken redan i bok sju. Jublar lungorna ur led när hon signerar – i kletig arrogans – ännu en pärmförsedd protitutionspamflett. Pantsatt heder mot skinntorra sedlar. Se hur hon badar i rumsljummen säd från hippa recensenters neonpungar. Streamar Youtubeflimmer, inzoomad klitta i gomseglet – en brylédallrande och igloohet oralvulva hostar fram intriger som svensken, norsken, tysken och Säljman inte kan värja sig mot: Surmulen konstapel får ett lustmord på halsen, sicken spännande stund, säg farväl till John Blund, nu skall här spisas skön skönlitteratur, med slutsats i dur, ty ett olyckligt slut för en olycklig snut säljer inga spaltmetrar av pissiga maltkatetrar, lagrad för mustens och söthetens skull. Hon fnaskar sig fram med skruden av plast som sin giftermålsdräkt.

Nog är nog, rimmen dog, allt är frustration och vrede. Låt mig stampa i klaveret, månglarsvin! Halsbrytande humor försvann med Catullus. Låt Brutus karva dig historisk, du ack så mördande tråkiga kvällsdebattsfluga. Usch och fy, aja baja, tvi vale och fy fasiken. Runda ord är sunda ord, men inflationen av demsamma är ett sorgespel av gammaltestamentlig kaliber. Spännande som Drottningens vestibulit och hennes sons rövbökande bakom nyktra dörrar. Tag spiran i majsgrynsgrottan, o dyre kronprins! Två äpplen hög bög lyder och suger, ammar sig fram till en ståplats på Se & Hörs frontsida. Och här tog svamlet tag i rodret ånyo. Lågan är utblåst och lyktan är släckt.

En krigisk avi på min dörrmatta. Bär den som bördan mot mitt bröst, sönderriven och falsk som vatten. Hymlarnas parad och hycklarnas charad, jag skrattar åt mig själv när jag ser hur jag har nivellerats till en sköka utan värdighet. Hur korkad jag medicinerats. Stavar mitt namn rätt blott av misstag. Samplar grannarnas stönande på min egen odugliga sagostund. Grabba en granat, ät upp din spenat och följ med mot det yttersta illdådet, att klottra ett hakkors på slottet, och en hint om att Carl-Philip tar den i smulpajen… inget hatbrott direkt.

[Och här ömsar sagan skinn…]

Mördaren är ensam. Ingen hör hennes klanglösa spermagenomskinliga svalg, bottensatsdelarna uttagna och dechiffrerade som de sju hycklarnas dörr. Stigen är snårig och smal, kikarsiktet uppkört mot sin egen tinning… emo, goth, wigger. Hon väjer för besluten som bara en självmörderska kan; auktoriteten förtjänar noll och intet respekt.

Och hennes hagelbrakare frustar av understimulans. Vreden är illa förtäckt.

[Det här med medmänsklighet var en dum idé redan från början.]

Salmonella och gunghästen - mininovell

2010-08-05T23:23:00.005+02:00

När man själv var en liten spjuver saknades i sanning dagens monstruösa utbud av leksaker, som också genererat andra lekar i sig, som allra bäst var det när man skrapade ihop två tre månadspengar och sedan gick ner och köpte en He-Man-figur [Skeletor så klart}. Annars fick man roa sig med att plåga ”motståndarlaget” med brännässlor och klipulver från nypon för att de skulle förtälja vad den röda/vita rosen låg. Det var fanimej långt från Lan-verksamhet och Skyperunkande.

Men, men... visst blev det en hel del härliga genuina och rejäla pjäser kvar från ens ungdom: gungorna - dess jävla gungar som jag faktiskt sett en kille snurra ett varv runt ribban fanskapet hängde ifrån. Rutschkanorna, en ofta omild företeelse då man brände redan solbräna ben och axlar och armar via rutschkanans friktion, oftast var rutschkanan väldigt het också [eller dyngsur]. Jag har sparat det hårdaste till sist, gunghästen! Många kanske anser att det är ett fånigt tidsfördriv, men de kan ju dra till Sälen i Armani-mjukisbrallor och säga "då'rå, då'rå, då'rå" eller fingerpulla sig fram i Båstad bland tennisgenrens b-lag och hosta fram ett "fan vad nice, det blir gött att sola här *lol* [sic!]...” Jaja, nog med ilska nu, åter till gunghästen; en inte helt igenom ofarlig pryl, eftersom man slet och drog i fanskapet för att få bättre gung och schvung, vilket lyckade på gunghästar med ett visst slags fjädring. Så över till dagens sannsaga.

* * *

Salmonella och gunghästen

Salmonella fyllde år i dag, på en söndag alltså. Men redan i går, på lördagen, hade Salmonella fått ställa till med ett lagom stort kalas i den gamla villan hon delade med sin mamma Inger, sin styvfar Gert-Ove och sin blott ett år gamla lillasyster, som hette Polly-Esther. Tyvärr hade kalaset fått ett abrupt slut långt tidigare än det var meningen eftersom Salmonellas mamma, Inger, fick en "migränattack" [efter att ha druckit två flaskor Marinella på minde än två timmar] som tillintetgjorde alla möjligheter till stoj och stim, fiskdammslek, och skålande i Pommac.

Jaja, det är inget att muttra över det där, tänkte Salmonella muntert när hon och mamman - som drog den lilla bebisen Polly-Ester i en filt- och plädförsedd kundvagn - var på väg mot stans största nöjesfält, det var alltså tivolit i stan. Och på tal om det inställda kalaset skulle Salmonella säkerligen firas på måndagsmorgonen, det hade nämligen haft studiedag hela fredagen, och någon plats, utrymme eller ens en känsla för fest var uteslutet. En sak som hade plågat Salmonella under ett par dagar var en molande värk i magen, det kändes som att magsäcken blåstes upp som vore den en pruttballong, och dessutom hade hon mått illa och varit nära att spy.

Men den här dagen mådde hon lite bättre, även om magen fortsatte att trilskas en aning. Salmonella provade ett par tre olika karuseller och var mäkta nöjd med dem flesta. Hon föredrog dock virvelvindarna och bergochdalbanan. Mamma Inger och bebisen satt på en parkbänk: Mamma Inger halsade billigt men starkt white trash-vin ur en tvåliters apelsinjuicetetra [hon var en hejare på att kamouflera sin törstighet]... Polly-Esther lekte med en sockervadd. Eller lekte och lekte, hela fejset på henne var fullt av spunnet socker, en del av sockervadden hade även kladdat ner mamma Ingers Trackjacket, som låg släng över parkbänkens ryggstöd.

- Men Polly vad fan håller du på med? Här fixar man dig den största sockervaddsstruten på hela vår platta planet och så kletar du ner både dig och, framför allt[!], min retrovintage Adidas-trackjacket. Min gå-bort-kostym! Fy fan för dig!

Salmonella orkade inte med fler bråk. Dessvärre var hon pank och slut var också de få åkkorten hon fått av Gert-Ove som födelsedagspresent under en hetsig streetsmart-agitation: ”Vårda dem väl, Salmonella! Se upp för ficktjuvar – du vet väl hur tattarpacket ser ut? – och roa dig precis som du vill med åkkorten. Seså, tacka nu, skitunge, och spring upp och borsta tänderna!” Salmonella hade tackat och tagit emot dem med en artig nigning. Fem attraktioner skulle det räcka till, och nu hade hon bränt hela konkarongen. Nu var alltså det riktigt roliga över.

Salmonella ville hålla sig så långt bort från mamma Inger som möjligt. Salmonella hyste inga varma tankar om sin moder, och när illamåendet och buksmärtan intensifierats var spydiga kommentarer från mamma Inger det sista hon ville höra. Hon – Salmonella alltså – passade på att åka och pröva attraktioner som inte kostade något. Hon klättrade i klätterställsmontrar, hon gungade högt i den banansittsformade slänggungan, men Salmonella tyckte att det var för trist jämfört med de Riktiga karusellerna. Så mindes hon helt oförhappandes att tivolit alltid brukat ha ett gäng, kanske fem sex stycken urcoola gunghästar. De var alltid målade i svart och hade orangeröda flames och vita blixtrar på sina sidor. Pulsen ökade och Salmonellas blodpump slog magplask bakom bröstkorgen.

”Men var sjutton är de då?” tänkte Salmonella klentroget.

Salmonella gick en sväng i den gigantiska parken med nedböjt huvud, krokig rygg, gamnacke och rödblanka ögon. Hon traskade runt, runt, runt, snett och vint, i cirklar och trianglar, rörde sig osmidigt förbi spökhuset, griståget, en patetisk imitation av ett äkta pariserhjul, lustiga huset och diverse köttnasare som smällt upp sin husvagn på det gröna fältet strax innanför ingången, och langade ut rikliga portioner med grillsnusk till alla hungriga nöjesfältsgäster [utmattade eller uttråkade föräldrar mestadels]... Salmonella hade mer eller mindre givit upp möjligheten att få ta en våldsam ridtur på en av gunghästarna när hon plötsligt träffade på en av tivolits reparatörer. Och med en blandning av tårfylld genans och ivrig upprymdhet frågade hon honom var gunghästarna var.

- Du ser dem nästan härifrån, de finns bakom det stora chokladhjulet, sa reparatören.

- Tack Så mycket, svarade Salmonella, och började gå mot chokladhjulet. När hon var på väg att passera chokladhjulet kände hon en bekant andedräkt sträcka sig som en stor plym över ansiktet, och samtidigt drog en hand henne i hästsvansen.

- Öh.. hörrudu, jag vann just två kilo choklad på det här lotteriet, det blir alltså ...

Mamma Inger började räkna på fingrarna och tårna men kunde ändå inte komma fram till något vettigare än följande:

- 27 jävla stycken chokladkakor måste det för tusen skrämda bögbövlar bli! Mamma Inger gick upp i falsett och den nyligen inslumrande Polly-Ester vaknade med en häpen blick som följdes av ett hjärtskärande tjut.

- Jaha, skall det var på det viset så, sa mamma Inger.

Mamma Inger grävde girigt i den enorma Marabou-kartongen och fick fram en 200 gram stor chokladkaka. Hon rev av omslagspapperet från chokladen innan hon tryckte in en bit med åtta rutor i Polly-Esters allt för lilla mun… men tyst blev hon. Och kladdigare än kladdigast blev hon också. Hon fick i sig ungefär två rutor choklad innan hon somnade om igen, till mamma Ingers stora lättnad:

- Det var fanimej på tiden att lillblaskan kunde slagga igen, sluddrade mamma Inger och tog några rediga klunkar ur juiceförpackningen innan hon knycklade ihop den nu till sista droppen tömda tvåliterstetran.

Salmonella visste att tiden var knapp. Mamma Inger skulle komma att vilja ha mer sprit, vin, öl, Kir, mäsk, eller vad fan som helst som höll henne packad och mindre utled och grinig. Salmonella jäktade i väg mot gunghästarna [det var bara en som var upptagen] när hon kände en värk i magen som inte var av denna jord. Men hon bet ihop, spände musklerna och ignorerade smärtan, för gunghästen skulle hon bara testa. Det var inget snack om saken.

- Men, Salmonella, vi skall gå hem nu, gastade mamma Inger. Gert-Ove har säkert vaknat och då vill han ha käk. Det vill jag också. Man borde ju fan kunna äta sig mätt på choklad, skrattade mamma Inger. Men, nä, hämtpizza får det bli, från Svennekebaben, det är la sketagött! Och så kan vi se på Stefan & Kristers bästa buskisar när vi äter. Snacka om söndagsmys!

Mamma Inger flabbade djävulskt.

- Men jag vill bara gunga en liten, liten, liten stund, bönade Salmonella, som nu hade vänt sig om så hon hade ryggen mot gunghästarna för att kunna prata med mamma Inger.

Mamma Inger hostade och drog upp en krokig John Silver utan filter från mysbrallornas kardborreförsedda framficka, slog fyr på en tändsticka och lät den blå lågan slicka i sig toppen av cancerklubban. Hon drog ett par djupa halsbloss innan hon svarade Salmonella:

- Okej då, din lilla lymmel, gå i väg och rid med dig i max fem minuter. När jag har rökt tre cigaretter är det färdiggungat oavsett om du kommit upp på en hästjävel eller inte, är det förstått?

- Ja, ja, stammade Salmonella fram i outsagd lycka.

- Jag går och testar lyckan vid chokladhjulet igen; man kunde ju för fan vinna schweizernötschoklad också! Det vore jävlar i min lilla laxask en rakethöjdare!

Salmonella lyste i hela ansiktet, hon kände underbara rysningar i nacken, och hennes lena små hårstrån reste sig på hennes armar; magvärken låg där och lurade, liksom illamåendet, men euforin över att få rida på gunghästarnas Rolls Royce suddade ut alla tecken på smärta och kräkkänslor.

Salmonella grenslade medvetet gunghästen som låg längst bort från mamma Inger och hennes rökmoln. Det var i gunghästen som var placerad allra närmast chokladhjulet som en pojke, några år yngre än Salmonella, satt och tjoade och hojtade, alltmedan han försökte öka farten. I övrigt var det tomt. Inte en käft i närheten.

Salmonella red och skrek och höll fast i tyglarna som det gällde hennes liv. Gunghästen hängde följsamt med i Salmonellas hårdhänta behandling. Hon ställde sig upp, med sina rosa crocs stadigt placerade i stigbyglarna, höll i tygeln med bara en hand och låtsades att hon svingade en lasso med den andra armen. Hon var i sjunde himlen. Hon andades häftigt och till slut blev det för jobbigt att stå och rida. Salmonella satte sig ned på hästen och njöt av att bara rida på den lugnt och stilla efter den vådliga vansinnesfärd hon just upplevt. Så högg det åter till i magen, och när hon tittade ner på sina vita bomullsshorts såg hon att de hade färgats röda… av blod? Undrade Salmonella. Hon skakade av skräck men lät ändå ett finger löpa ner till grenen på shortsen, hon strök på en bit röd vätska på pekfingret och förde det sedan mot näsan… Och visst var det blod, det kunde Salmonella konstatera direkt. Hon hade varit med när djur slaktats och styckats sedan hon var en liten grynjänta, så doften av blod var något hon kunde känna igen utan en blinkning.

Salmonella kastade sig av gunghästen och sprang mot mamma Inger för allt vad tygen höll. Magen värkte ännu mer, smärtan gick bak i ländryggen och Salmonella lyckades med minsta möjliga marginal att låta bli att spy på chokladhjulståndets baksida där hon stod och tog igen sig. Den röda fläcken på shortsen hade blivit större, hon förstod inte hur det kunde komma sig att hon blödde där nere.

Mamma Inger stod med en dubbelpipig John Silver och satsade fem spänn på vardera nummer 21, 23 och 36. Hjulet stannade på 35. Hon skulle just till att gräva fram ett par mynt till från sin AC/DC-magväska då hon blev abrupt avbruten av sin skrikande dotter, Salmonella:

- Mamma, mamma, mamma! vrålade Salmonella medan tårarna sprutade.

- Ja, vad är det nu då? suckade mamma Inger.

Salmonella knöt nävarna, spände hela kroppen och tog sats:

- Jag gungade på gunghästen, mamma, och plötsligt började fittan kräkas blod!

Mamma Inger fipplade upp en ny John Silver och svarade torrt:

- Jaha, men då får du väl ge den en åksjuketablett nästa gång då! Jävla unge.

Chokladhjulet stannade på nummer 23, men mamma Inger hade på grund av Salmonellas utbrott inte hunnit med att satsa. Det blev ingen mer choklad den dagen, ingen mer gunghäst heller, och Salmonella skulle aldrig glömma sin trettonde födelsedag.

Könsorganens svanesång

2010-08-01T02:41:00.009+02:00

Ja, jag vet, jag har dryftat och stött och blött de här jävla genitalierna i otal antal rimmade betraktelser nu i sommar, men det känns som att både kuken och fittan förtjänar ett värdigt avsked... ett obundet, orimmat och helt jävla okonstlat sådant. Pang på palsternackan bara! Jag vill inte påstå att nedanstående tvenne poem är ett dugg bättre än mina rimmade dito, i själva verket finner jag de förstnämnda som något slags kvasiallvarligt försök till att leka något slags svår poet, typ som Per Gessle eller liknande djupingar.

Men, men, jag är inte den som är den: samvetet är tillräckligt ihåligt för att jag skall ha kurage och oblygsel nog för att lägga upp dessa små knullapparatssortier. Men jag kommer för den sakens skull inte sluta att fabulera ihop rimmade dikter om annat snusk, såsom kärlek till mänskligheten, fetischer för Ranelids läppar, missbildade krymplingars sexliv, och allsköns andra aparta muntrationer. Ta det som ett hot.

* * *

Adjö till kuken

Du är en köttstilett klädd i övermoget plommonstop.
Du var förruttnad redan innan du deserterade,
och gömde dig mellan förseglade träskläppar.

Livmodertapperhetsmedaljen fräser kring ditt huvud:
denna skalp som du dolt i stupstockens svålhål,
på flykt undan lagens vrånga näve

Jag dömer dig till livslång tvåsamhet
insvept i en gummerad tvångströja,
som förlänar dig kallsupar av din vita sav.

Straffet: för evigt stelnad av skräck.

* * *

Farväl till fittan

Ditt stinkande kön är en likvaka
till vilken alla hyenor är bjudna
att förfrysa sina kluvna tungor uti.

Jag har tvättat mig i dig för sista gången,
tagit adjö av ditt genitaliska slaktkött,
din mjölkande hydra av is.

Äntligen tillåts min smuts vara ren.

Till Han som bestämmer

2010-07-15T07:43:00.004+02:00

Jag önskar jag hade en tro, det skulle vara så mycket lättare att skylla ditten och datten på att G-d inte lyssnar, på att man inte har varit i kyrkan ofta nog, för att man bara läste elva i stället för tolv Ave Maria! när man blev påkommen snaskande Toe Tags på bårhuset för tredje gången.

Som sagt, jag tror inte på någonting [möjligtvis lite grann på Joe Pesci, precis som George Carlin gjorde] så det här avlatsbrevet lär väl sväva i all sin bitskhet ute i cyberrymden. Avskaffa slavmoralen genast! Gå åtminstone ur Svenska Kyrkan.

* * *

Herrejävlar

O Store Gud, ditt jävla svin, kom visa upp din nuna
så jag kan ta din treudd och plantera den däri,
och rista in i blicken din en hätsk men ärlig runa:
Här vilar det ett as som närts av lögn och hyckleri!

O Herrejävlar, krök din rygg, jag kastar första stenen,
ej utan synd men fri från spärrar, allt tack vare dig.
Kom halta med din bockfot och med svansen mellan benen
och huka under hånskrattet som blixtrar ut ur mig.

O Herre Gud, om du din blick mot mig för en gång riktar
[i stället för att navelskåda ditt förgyllda skrev]
ser du mitt dragna vapen som jag styvt emot dig siktar.
Mot pumphagel så hjälper föga bön och avlatsbrev.

O Fader vår, som är i Hades, fejsa vad du skapat:
Din avbild måste du väl tordas möta tête-à-tête?
Men hade vi ett släktband är det sedan länge kapat,
för dö skall du allena, ja, i ensamt majestät.

O Store Gud, min navelsträng jag knutit till en snara
så kom tag plats på scenen vid min solkiga schavott,
och häng kring halsen denna blåa, blodiga tiara,
ty skörda stormen måste den som stormen ock har sått.

Den nerknarkade knullfittan

2010-07-02T20:01:00.007+02:00

Man kan ju få för sig att texten nedan bara är en imbecill inbillning, ett fittigt fabulerande, ett förljuget faksimil, en fantasi, en dröm, en skänk från nedan... men icke då - allt är sant, inget har skett. Det här äventyret, samt några andra som inkluderar mikrovågsugnsuppvärmda citrusfrukter och diverse annat spektakel, har präglat mig och gjort mig till den jag är. Ta för fan inte det ifrån mig. För övrigt har jag ingen aning om vad den tjuvaktiga skatan sysslar med nuförtiden. Kiosken har förvandlats till en pizzeria och jag har inte sett skymten av hennes skitiga sköte. Men jag är säker på att hon lever och frodas, allt annat känns overkligt. Skepp ohoj, sjörövarjävlar!

* * *

Jag var kanske 6-7 år gammal och hade precis fått min veckopeng. Glad i hågen tultade jag i väg mot godiskiosken för att spendera mina mynt på snask. När jag närmade mig kiosken såg jag att det satt en tant på en bänk alldeles bredvid kiosken. Hon såg rätt otäck ut, hon hade jättemycket smink, en kort och snäv kjol och håret var urblekt och permanentat.

När jag gick förbi henne och precis höll på att fumla i fickan efter mina pengar utbrast hon:

- Hörru, grabben, vill du se min nerknarkade knullfitta för en femma?

Jag visste inte vad jag skulle svara. Tankarna snurrade i huvudet, jag blev kallsvettig och rodnade. När hon med taggtrådslen röst upprepade sin förfrågan med ett aggressivare tonfall blev jag så rädd att jag tappade mina mynt. Jag vände på klacken och sprang som en idiot bort från den otäcka tanten.

När jag var i säkerhet vände jag mig om och tittade om hon följde efter mig. Då såg jag hur hon stoppade in mina mynt i sin nerknarkade knullfitta. Jag har aldrig varit så rädd i hela mitt liv, varesig före eller efter denna traumatiska händelse.

Den ariska dvärgpudeln

2010-06-12T14:38:00.005+02:00

En saga, en novell i fickformat, en liten gosses drömmar utslitna ur bröstet på honom... jag vet inte vad man skall klassificera den här bitterljuva historien som. Men det är det minst viktiga, naturligtvis. Det viktigaste är Era reaktioner: Skratt, tårar, erektioner och bultande fittläppar - det är verkligen inte något jag förutsätter eller ens törs hoppas på att ni som läser detta skall producera... men skulle ni göra det vet jag att jag i alla fall har gjort någonting rätt.

Men, för helvetets alla iskalla pussmunnar, det är helt okej att föraktfullt avfärda hela skiten som en sötsliskig niondeklassnovell skriven i ett försök att smickra in sig hos svenskmagistern för ett högre avgångsbetyg. Det behöver inte vara helt osant. Även om jag nu lyckats gå ut nian redan. Men Särvux lär jag aldrig tillåtas lämna. Håll fanan på halv stång!

***

Den ariska dvärgpudeln

Visst var vi ihop. Det var liksom inget snack om saken. Det var jag och hon. Det var jag och Linnea. Hon kanske inte visste om det än, men det var bara en tidsfråga innan det skulle gå upp även för henne. Jag menar, utan att jag ens sa ”snälla” så lånade hon ut sitt suddgummi [som dessutom var ett rosa luktsudd!] till mig under geografilektionen. Sånt väger så rackarns mycket tyngre än att ha fått ett ”ja” på frågan om man får chans på någon. Men det stannade inte där. Inte alls. När vi lommade i väg till matsalen snubblade hon in i mig när hon tog ett felsteg på den ojämna marken. Är inte det ett omen så säg. Att hon inte bad om ursäkt var något som jag var övertygad om berodde på att hon hade gjort hela det med flit, låtsats snubbla alltså, bara för att få röra vid mig.

I matsalen placerade vi oss dock som vanligt: killarna vid ett bord och tjejerna vid ett annat. När Linnea vände på huvudet möttes våra blickar, det var i alla fall vad jag ansåg, medan killarna bredvid mig var på det klara med att hon sneglade på väggklockan.

”Men Christer, det är inte dig hon stirrar på, det är klockjäveln!”, sa Tommy – en reslig grabb som var klassens självutnämnde ledare – med ett målbrottsflin. Men jag struntade i vad han sa och vad de andra trodde. Jag var säker på min sak; Linnea ville ha just mig och det var därför inte konstigt att hon passade på att smygtitta på mig så fort hon fick chansen.

Men åh, jag måste få beskriva Linnea för er. Hon var ganska kort, på sin höjd 155 cm, hon hade blont krusigt hår och de mest klarblåa ögon man kan tänka sig. Hon var späd, men inte spinkig. Hon doftade alltid friskt och härligt som en sprallig vårdag. Hon hade rosiga kinder och solsken i blicken. Och hennes namn sen… åh, vad det var vackert. Och så bra det passade ihop med mitt – Linnea och Christer, det var som en kärleksrebus ristad i damm, huggen i sten, karvad i murket furu… Christer och Linnea, åh, min blodpump svällde och hamrade i hundraåttio bara jag tänkte på vår utstakade kärleksfulla framtid; vi var båda fjorton år och vi skulle älska varandra i evigheters evighet, det var jag helt förvissad om.

Jag trodde inte att det skulle ta särskilt många veckor innan jag skulle våga fråga Linnea om jag kunde få låna det där luktsuddet igen. Jag var noga med att inte verka påträngande, då kunde tjejer bli rädda, det hade pappa sagt till mig. Efter två veckor hade jag ännu inte vågat be om suddgummit. Nästa vecka, tänkte jag, nästa vecka då skall jag se till att låna luktsuddet och ge henne en komplimang eller två. Tjejer gillar att man säger att de är söta och granna, det var något jag hade snappat upp från dokusåporna på TV.

Så blev det helg och jag kände hur fjärilarna i magen växte till gråsparvar som växte till havsörnar som växte till albatrosser. På söndagskvällen hade jag väldigt svårt att somna, och då skall man ändå ha i åtanke att klockan var över nio när jag gick och lade mig och att jag bara hade sovit tio timmar natten innan. Jag skruvade på mig under täcket. Jag vred och vände på min huvudkudde. Jag räknade får och getter och kvalster. Hur jag än bar mig åt verkade det som att John Blund var strängt upptagen med att strö drömgrus i andra ögon än mina. Till slut skenade mina tankar i väg och jag började tänka ut små dikter jag kunde skriva till Linnea. Jag kom på massor av dikter… och de här var de bästa:

”Du är så gullig, du är så söt, jag vill vara sockret på din gröt.”

”Du är så snäll och inte dum, du doftar som ett luktsuddgum.”

”Om jag blir din och du blir min, då kan vi spela plockepinn.”

”Utan dig är jag tom som en grotta, och ynklig och svag som en råtta.”

Till slut tröttnade på mina svårigheter att somna och kilade ut i badrummet och norpade två Stesolid ur morsans necessär. Sen lade jag mig åter i sängen och började efter ett tag att känna hur jag drogs bort mot drömmarna. Innan jag trädde in i sömnrikets sagotöcken började jag dock fila på en dikt, en dikt som handlade om att åka moped på en grönskande sommaräng, men just när jag höll på att få lite ordning på den dikten så somnade jag. När jag vaknade var den dikten som bortblåst, jag mindes bara mopeden och sommarängen, men jag hade ju en hel del andra dikter på lager och dessa skrev jag ner på en lapp som jag stoppade ner i byxfickan.

Efter att ha ätit en tallrik havregrynsgröt med blåbärssylt till frukost gick jag till skolan, förväntansfull som en hyperaktiv dagisunge. Jag hängde av mig min jacka vid mitt skåp, plockade fram mina skolböcker i svenska ur ryggsäcken och gick och ställde mig strax intill dörren till vårt klassrum. När hela klassen var samlad i ett slags kaotisk kö utanför klassrummet i väntan på att bli insläppta kom studierektorn och berättade att vår svensklärare var sjuk och att vi skulle få en vikarie i stället. Studierektorn låste upp dörren och bad oss att sitta ner och vänta på att vikarien skulle komma.

Vikarien visade sig vara en magister, en relativt ung sån också, förmodligen kring 25-årsstrecket: Han hade ett egendomligt sug i blicken, ett sånt där sug som kan få även den mest moralpedantiska tonårstös att rodna, få gåshud och sätta sitt Hubba Bubba i halsen. Jag blev svartsjuk direkt när jag såg honom, och när han öppnade munnen för att kontrollera närvaron började jag hata honom: Hans stämma var äckligt lismande, snuskigt fjäskande och flottigt inställsam; han lät som en bilhandlare, ja, faktiskt nästan som en folkpartist.

Jag lyste dock upp när han berättade att vi i dag skulle få skriva något om en valfri person; någon kändis, en släkting, en kompis, eller kanske någon i klassen. Man fick skriva en kort novell om man ville det, eller en dikt, en sång, eller vad som helst så länge det handlade om en person man gillade. Det här var min stora chans att på allvar visa min gränslösa kärlek till Linnea. Att jag dagen innan haft svårt att somna och därför också kommit på alla dikterna såg jag som ett kärleksosande omen. Jag tog upp lappen med mina dikter och kramade den hårt i handen innan jag lade den uppochner på bänken.

När halva lektionen hade gått fick de som ville gå fram till svarta tavlan och läsa upp det de hade skrivit. De flesta av tjejerna ville gärna läsa upp sina grejer, medan endast ett fåtal killar, däribland jag själv, ville läsa upp sina. Tjejerna hyllade sina kompisar, sina mammor, någon författare jag inte kände till och snygga skådespelare i Beverly Hills och Rederiet. Killarnas beröm riktade sig i huvudsak till hockey- och fotbollsstjärnor, men en grabb valde att lovsjunga den före detta porrstjärnan Traci Lords.

När Linnea gick fram till katedern kände jag hur det ilade längs ryggraden. Tänk om hon hade skrivit något om mig. Med ett snett leende förklarade hon att hon skrivit om någon i klassrummet. Jag kände hur hjärtat mullrade som dubbla baskaggar innanför bröstet när hon började läsa:

”Denne stilige man
han är snygg, han är grann
och mitt hjärta det närapå brister.
När jag tittar och ser
hur han sitter och ler...”

Det är till mig, det är till mig – hon vill ha just mig… Christer, tänkte jag och kände hur tiden frös till is innan hon klämde i med den sista raden:

”... vår vikarie, vår söta magister.”

Jag hörde inte klassens fnissningar. Jag märkte inte hur Linnea och magistern rodnade i kapp. Min själ flöt runt som kvicksilver längs med golvet. Jag kände att min kropp reste sig från stolen och att jag gick fram till den svarta tavlan. Jag hade glömt lappen med dikterna på bänken, men det tänkte jag inte på. Jag var som i trans, en depressiv sån. Jag mumlade att min dikt skulle handla om Linnea, och harklade mig, tog några djupa andetag och försökte fokusera mig på min uppgift. Dikterna var ju så pass korta att jag borde kunna recitera någon av dem utan att läsa innantill. Ack, vad jag bedrog mig. Min käft lydde mig inte, utan ut ur munnen kom ett hopkok av de dikter jag under sömnrusigt tillstånd hostat fram:

”Du doftar gröt och blir du min, vill jag åka moped i grottan din.”

Under klassens skrattsalvor skyndade jag, röd som en nypressad blodapelsin i ansiktet, ut från klassrummet och bort från allt elände. Jag var förnedrad, bortgjord, förlöjligad. Inte nog med att Linnea hade skrivit en kärleksdikt till vår vikarie, jag hade dessutom förvandlat min kärlek till Linnea till något simpelt sexuellt och smutsigt, sjaskigt klädd i metaforens kåta dräkt.

När jag kom hem skyndade jag mig in i badrummet, öppnade morsans necessär och tömde hela burken med Stesolid innan jag lade mig i min säng. Efter fem minuters hänsynslös ångest kände jag inte längre min kropp. Jag var tyngdlös. Jag flöt i väg i ett grådaskigt ingenting. Innan jag dog spelades ett makabert skådespel upp för mig; jag såg hur vikarien satte ett hundkoppel runt Linneas hals, dunkade på henne bakifrån med sin enorma penis och kallade henne för sin ”ariska dvärgpudel”.

Morgonen efter mitt självmord kom ett brev adresserat till mig, det var från Linnea. Hon hade hittat lappen med de riktiga dikterna som jag hade skrivit till henne, och hon skrev att det var det vackraste hon någonsin hade läst. Dessutom förklarade hon att hon hade skrivit dikten om vikarien bara för att få honom att rodna, eftersom hon tyckte att "han var en sån slemmig typ". Hon skrev också att vikarien med största sannolikhet var homosexuell därför att hon hade sett honom hand i hand med en annan man efter skoldagens slut.

Förutom brevet så fanns det i kuvertet en annan liten sak, nämligen Linneas rosa luktsudd. Men då var jag redan förpassad till sydligare och eldhärjade breddgrader, och där fanns bara rabiessmittade blodhundar med sylvassa huggtänder… inga ariska dvärgpudlar med rosa luktsudd.

Indianelden - Vestibulitens makt

2010-06-10T20:49:00.005+02:00

Misogynt pladder eller ett hårdfeministiskt manifest? Det är bara för er att välja och vraka, svälja och slakna, ta för er och avgör själva vad den här dikten handlar om. Själv anser jag att det är den mest suffragettvänliga text som producerats på den här sidan Catullus. Och, ja, min hybris vet inga grönser, men med ett tillräckligt rymligt samvete kan man svänga sig med ord och konstateranden man själv ens knappt begriper.

Nåja, skit samma, dikten skall läsas av en uråldrig knarrande gammal kvinna. Gärna tandlös, så att det rätta och suggestiva läspandet skänker dikten än mer jävla power, som Poetry Slam Poeterna skulle ha sagt. Skrik fram fraserna, viska i mjugg, lisma och fnittra. Allt är tillåtet. Gå alltid för långt är lagen.

* * *

Indianelden - Vestibulitens makt

Din bannbulla pekar mot skyn
visar vägen genom sanning och sägen.
Jag stryper dig stenhård i min näve
och landsförvisar dig in i mig.

Jag anlägger symfonin som en skogsbrand,
styr din epileptiska dirigentpinne
in i mitt vansinniga köttscrescendo –
en dödsmässa över en drypande pyrrhusseger.

Upprör dig.
Uppför sig.

River av din segerhuva,
låter indianelden gnugga mig torr.
Grenslar ditt förtvinade krucifix
och tillber mitt förgiftade bläck.

Vill stympa dig med mina flottiga markiser
som sladdrar som fåfängligt skydd
för mitt gemena gruvhål
i vilket jag tvingar in din brandfackla.

Friktion.
Fiktion.

Jag mjölkar dig på den vita spindelväv
du annars dekorerar min mage med.
Tvingar dig att spy i mitt orkesterdike,
slukar dig till sista frökapseln.

Sväljer
Kväljer

Låter dig dö i min kokong
sedan slokörad smita ut bakvägen
från den annekterade grisbukt
jag nu tråcklar igen.

Jag har sått ett liv
i det sår som bara jag har makt att förinta.

Döper.
Snöper.

* * *

[”Indianelden” är utsedd till Månadens dikt maj 2010 på Skrivarsidan.nu]

Fittföraktaren

2010-06-09T15:56:00.015+02:00

Jag har tidigare hyllat fittan, rövhålet och De kortväxta, samt totaldissat kuken. Det känns därför helt i sin ordning att ge sig in på en misogyn fittförklaring, ett statement om hur genomvidrig en kvinna kan finna sitt kön. Att det här är skrivet i första person betyder inte att det är mig det handlar om, såvida jag nu inte är en hermafrodit, utan detta toalettklotter räcktes över till mig under en satanisk högmässa där man lovprisade ringaktningen till sitt eget kön, såväl manligt som kvinnligt.

Denna text skall läsas högt med förställda och bräkande röster, gärna på ett scoutläger eller bakom fiskedammen på ett åldringskalas; det är då bokstäverna, orden och formuleringarna kan komma att göra någon nytt ... att skapa genom att rasera den sexuella slavmoralen. Så, sjung ut för helvete!

* * *

Fittföraktaren

Min fitta den är vidrig, på pricken lik en galt,
ett tryne som är skitigt, rött och slibbigt.
Och såsen som den alstrar är besk och sur och salt,
i trosan är det alltid blött och klibbigt.

Jag hatar denna gryngång, mitt svålhål, detta stup,
som aldrig slutar dregla eller svälla.
Jag önskar att jag kunde få spöa fittans djup
och tvingas bära den i en mitella.

Min klitta är en tum lång och full med varigt skorv
och bultar och pulserar som ett hjärta.
Den liknar mest en bratwurst eller en annan korv,
i lilaröda färger ack så bjärta.

Och blygdläpparna mina som fläskkotletter två,
de fladdrar som de vore två markiser.
De hänger ner till marken och gör det svårt att gå
och ställer till ett jordskred när jag fiser.

Jag ber på bara knän om att få vestibulit!
Jag pallar inte fittans krav och trängtan
att fyllas upp med föremål hårda som granit
och uppfylla dess kättjefulla längtan.

Min livmoder, en pannbiff, jag kallar dödens mor
skall inga sketna ungjävlar få skapa.
För här bedrivs det vare sig älskog eller hor
och galgen min kan embryona skrapa.

Men skulle någon kuk trilla in bland sår och svamp
och smaka på den vaginala fröjden,
blir fittan torr som fnöske, och likstel utav kramp
och lika sträv som sandpappret i slöjden.

Låt mig få sy igen denna varböldslika grav,
då lovar jag att svenska flaggan hissa.
För då så är det slut på all fittsaft och all sav
och jag till sist med arslet mitt får pissa.

Dvärg-Olle

2010-05-27T16:25:00.005+02:00

Så kommer det då ännu en hyllningsdikt! En ode! En hymn! En hommage! Denna gång riktar jag mig inte mot en specifik kroppsdel, utan till en hel kropp. Och inte vilken jävla kropp som helst... utan Dvärg-Olles kropp! Just det, Klittys trogne vapendragare, Dvärg-Olle, får här äntligen det hedrande skaldekväde han förtjänar. Och säger ni nu att "Klitty, vem är det"? Jo, då går ni med raska steg in HÄR eller HÄR och klickar er fram till ett virtuellt tempel fylld med snuskigheter, skrattframkallande bokstavsböjelser och allsköns asocial anti-porr.

Dvärg-Olle är för litteraturen vad Robert Prytz var för fotbollen: en liten, knubbig jävel som tar hela världen med storm med sin givmilda generositet vad gäller att bjuda på sin egen lekamen. Så slut upp i ledet, rätta till luggen och höj stämman! Dvärg-Olle for president! Eller än hellre; krön honom till vår nya drottning!

* * *

Dvärg-Olle - Hymn till Klittys kortväxta kombattant

En meter lång med en kuk dubbelt upp,
så står du så fin som en skata.
Och jag blir generad men stolt som en tupp
när du börjar dregla och prata:

”Ditt långbenta as! Böj dig framåt, ditt svin!
Så att jag din röv kan belägra.
Och sedan slå loss dig ur knullapatin,
men orgasmen skall jag dig förvägra.”

Du klättrar på hullet runt min feta buk,
och bökar, och stökar, och stönar.
Men när jag så småningom går ner på huk
du själv med din stång dig belönar.

Du randar mitt sittfläsk med sparkar och slag
när du rider min kropp som en mara.
Du skiter i glidslem, du när ditt behag,
trots att jag nog är torr som Sahara.

Men med ditt saliv mjukar du upp min stjärt
och låter mig njuta av lustar.
Och sedan du skjuter till ton av en fjärt
din pygmésats, på ryggen, och frustar.

Jag älskar dig villkorslöst, min puttefnask,
det kan jag med stolthet berätta.
Och när du klätt på dig, så flink och så rask
så önskar jag mig endast detta:

Kryp in i mitt rövhål du finaste dvärg
så lovar jag att sluta tjata:
Du får en boning i gyllenbrun färg
och jag en livs levande prostata.

Hymn till rövhålet

2010-05-26T15:28:00.008+02:00

Efter att ha hyllat de tvenne odjuren - kuken och fittan - känns det i sanning på sin plats att sända en tacksamhetens tanke och skriva en hyllningshymn av Satans nåde, till det vackraste Belsebub skapat: rövhålet.

Rimbaud skrev sin "Sonett till rövhålet" 1871-1872, och det är naturligtvis en dikt som är helt omöjlig att överträffa; han beskriver arslet på det vackraste vis man kan. Men, det känns som att hr Rimbaud tillåter sig att böka runt med många eufemismer i sitt hyllningstal. Jag gör tvärtemot och skriver om snusket, eller det som andra benämner som snusk... jag ser det som manna från himlen.

* * *

Hymn till rövhålet

Hygienisk som en hemlös, så svettig och så het
är viadukten din så strikt solid.
Ack, låt mig komma in och få ställa till förtret
för den som låtsas vara smått frigid.

Åh, bleksiktiga skinkor, ack sära på er kvickt
och lämna isterportarna på glänt,
så att jag får ta del av den tjusigaste sikt:
En guldgruva som herren Gud har sänt.

Åh, underbara rövhå,l i ockrafärg förgylld,
jag vill åt din sagoskatt, så blöt och brun.
Åh, mästerliga arsle, din vallgrav den är fylld
med dreadlocks, inte några mjuka fjun.

Varenda hemorrojd ser jag som en röd rubin
cch när de spricker ler jag glatt i mjugg,
för du är kristligt vacker, bedårande och fin
med halsband utav kvisslor kring din glugg.

Låt bruna diamanter få fylla upp min mun
– långt bättre än att gurgla Listerine –
och pressa sedan fram ur din sköna önskebrunn
en stinkande och smattrande lavin.

Jag älskar exkrementer långt mer än alkohol,
jag hyllar allt som andra kallar smuts.
Jag suger dig som kräftspad, jag lirkar upp ditt hål,
och sticker in mitt huvud lik en struts.

Jag älskar all din sörja, din smet, ditt kladd, ditt glopp:
Du skänker mig en brun och kletig dress
när du medelst din pussmun så sprayfärgar min kropp
och omvandlar mig till en fejknegress.

Hommage till fittan

2010-05-24T19:19:00.006+02:00

Många menar på att det är kuken som är organet med makt; att det är den pulserande staken som - eftersom den är organet som penetrerar - är den som styr, regerar, äger fortet. Jag menar på att det är precis tvärtom: fittan är den som slukar kuken, det är den som glufsar i sig den sladdriga pekpinnen, det är den som äter, förtär och tuggar. Kuken är bara en försynt gäst, som på nåder tillåts besöka det massiva gruvhålet som enligt mig är det kejserliga organet.

Därför, vänner och smyggluttare, är det i sanning på sin plats att hylla detta underbara vidunder, som med sina valkiga väggar kramar lymfan ur valpiga grabbgurkor. Tag plats, bönder och borgare! Höj näven, sänk blicken och krök ryggen under fittans väldiga välde!

***

Hommage till fittan

Du vackra ros av köttslamsor, Du hål av fuktig mylla,
jag dyrkar Dig helt villkorslöst och ber en stilla bön
om att Du låter mig få glänta på ridån och fylla
Dig med min lilla tennsoldat – mitt skrattretande kön.

Ack helvete, jag trånar, ack jag lider, ack jag suktar,
jag åtrår Dina safter, jag räds inte nån bacill.
Jag skiter blankt i om Du både stinker, osar, luktar
av sur kebab och tonfisk eller ljung och kamomill.

Om blygdläpparna Dina är nariga och torra
eller slemmiga som snor är för mig totalt egalt.
Och vad det gäller tempen så skall jag icke knorra
om det är hett som lava eller ishockeyhallssvalt.

Du må ha blemmor eller vårtor som en krans kring grottan
och krönt densamma med en stor och dallrig leverfläck.
Ack likafullt så vill jag vara ögonen i pottan
som spejar Dig i hugget när Du släpper piss och träck.

Hårlös som ett spädbarn eller luden som en apa,
det rör mig ej i ryggen jag vill ha Dig nu direkt.
I dagar, veckor, månader Ditt geggveck jag vill lapa,
och sedan kan jag runka till min egen andedräkt.

O, ljuva gruvhål, läckra sumpmark, mjölka mina safter
i denna vedervärdigt underbara symfoni
av klanger och av satser; kom och töm nu mina krafter
i ett crescendo rymmande en mjölkvit eufori.

Man kallar Dig för framstjärt, mutta, mus, och blygd och fitta.
Vi alla vet att grisskärt barn har namn i överflöd.
Jag höjer ej ett ögonbryn om Du ger mig en smitta,
Du är för mig centralare än vatten, luft och bröd

Jag föddes av en fitta, i en fitta vill jag vara
när jag från denna värld, extatisk, strax skall ta adjö
Jag sticker in mitt huvud i Din svålbeklädda snara;
så sätt igång och knip ty i Ditt sköte vill jag dö.

Ode till den slaka kuken

2010-05-20T19:03:00.006+02:00

Den här dikten var/är egentligen ämnad för min nyligen färdigställda diktsamling - Fredagsmys - men jag verkar inte locka några förlag med mitt knullturella rimmade tjat, varför jag väljer att publicera eländet här i stället. Kanske nappar någon lektör på det snuskiga betet. Annars är jag nöjd med att ni, trogna läsare, får se mig kräla i det asexuella stoftet.

Och som titeln avslöjar; det här handlar om en krav- och villkorslös kärlekshyllning till den svampiga pitten, den ihopkrympta ballen, den veka svålhålsborren. En mjuk kuk är hårdare än allsköns jävla penisformade militära vapen; granatgevär, raketer, pansarskott.

Låt den sladdriga snoppen ta över makten! Hell dig, du degiga dase!

* * *

Ode till den slaka kuken

Ack, kuk, så hård som murklan och nästan lika lång
hänger du och dinglar mellan benen.
Om jag så är helt naken eller uppklädd i kalsong
förblir du mjuk som mossa där i grenen.

Jag vidrör dig ej längre ens på en toalett,
jag sitter ner och pissar så jag slipper
att hålla dig, ditt äckel, och rikta strålen rätt
när du med ditt skela öga vildsint klipper.

En fingerborg i skinkrock med ollon rosigt rött,
något vidrigare går det ej att hitta.
Jag önskar att du kvävs i ditt eget unkna kött
och snarast inverteras till en fitta.

Jag medger ytterst skamset: jag både drog och slet
i dig då jag först nådde puberteten
och när du sedan hostade fram en slemmig smet
så trodde jag att jag förgjort trumpeten.

Men lyckan min blev flyktig, du stod i stram givakt
blott efter några usla små sekunder
och glodde mig i nyllet i all din jävla prakt,
ditt vämjeliga sädesmuskedunder.

Men jag har lärt mig tygla ditt hetsiga humör
med kyskhetsbälte, svordomar och eder.
Min mortel och min piska har klått dig mild och mör,
här hjälper ej bandage och ortopeder.

Nej, du är en marshmallow som saknar stöd och stag:
gravitation är enda dragningskraften
som du har rätt att känna och följa därvidlag
ty annars skall jag krama ur dig saften.

Ja, den saft som kallas blod och som håller dig vid liv
berövar jag dig om du reser raggen.
Så det är bara hålla dig lugn och defensiv
förtöjd vid innanlåret, käre draggen.

Jag vägrar dig få tillträde till ett enda hål
[var röv, var käft, var mus, varenda källa]
Med starka värktabletter, med knark och alkohol
förhindrar jag dig framgångsrikt att svälla.

Jag hyllar impotensen, jag valde den med flit,
det fulaste som finns är erektionen:
En barnarm med ett äpple i sin näve av granit
som kräks i vitt vid ejakulationen.

Du är för mig ett aber, ej värd en jävla spänn,
som passar bäst på bottnen av latrinen.
Och om du ens på nåder skulle ställa dig igen
så snöper jag dig medelst giljotinen.

Madrassmarodören

2010-05-12T12:22:00.003+02:00

Det där med att gå till tandläkaren är ju knappast det sexigaste man kan göra, vare sig man är rädd för fysisk eller ekonomisk smärta [eller varför inte både och!] kan man vara säker på att käftkättarna får det att svida och värka på båda det ena och det andra stället. Limericken nedan är inte ett manifest för att tokbojkotta dagens tandvård [även om dtet så klart är något alla borde göra] och dess löjligt orättvisa och tjaskiga "subventionering", utan det är en limerick om klantiga torskar. Och det är tillåtet stt sura, skrika, skratta, svära, gäspa och... ja, även att le... med eller utan tänder.

* * *

Madrassmarodören - En limerick om dental orientering

En horknullare ifrån Bender
fick massage medelst mun och med händer,
men se horan var sjuk,
hon bet tag i hans kuk,
så nu knullar han fnask utan tänder.

Prinsessbakelsen

2010-04-24T19:29:00.005+02:00

Stort hjärta, liten kuk... dessutom mjuk. Sicket elände. Gråt och tandagnisslan. Sverige blöder. Vår kungliga lillstrumpa står utan svålhålskittlare. Bäst vore nog att omedelbart utlysa tre minuters
[d.v.s. en normal samlagstid] landssorg.

***

Prinsessbakelsen - En limerick om kuklig hovleverantör

Prinsessan från Drottningholms slott
det där med njutning till sist hon förstått:
Hennes drömprins från Norden
var skitstor i orden
men annat var mjukt liksom smått.

Sopranen

2010-02-27T16:55:00.003+01:00

Det svänger om Sala - Sveriges Compton!

* * *

Sopranen - En limerick om arkitektursrevidering

En kolerisk sopran ifrån Sala
med sitt underliv så kunde gala
att hennes könsliga vrål
på var husvägg slog hål
medelst nio på Charles Richters skala.

Knäpp en Tiger på nosen

2009-12-17T22:50:00.009+01:00

"Golf är att förstöra en trevlig promenad"

* * *

Knäpp en Tiger på nosen - En limerick om kåta rovdjur

En Tiger ifrån USA
ville nittonde hålet få ta
med sin kolsvarta putter,
men frugan blev butter:
nu kulorna hans hon vill ha.

Citrusbefruktaren

2009-12-09T16:59:00.003+01:00

Att vara intim med citrusfrukter är både hejdlöst mysigt, bra för själen och stärkande för ens hängande drule eller ökentorra sköte. Att jag själv nöjt mig med att hålla en nära "kroppskontakt" med svartvinbärsgelé och sålunda negligerat apelsin-, citron-, lime- och grapefruktaktiviteter är min egen förlust.

Så, kära peeping tom-aktiga lurkar... se till att vara citrusnärgångna åtminstone en gång i veckan, det är tusenfalt sundare och trevligare än allsköns jävla GI-aktiviteter och Atkinsmumbojumbo.

***

Citrusbefruktaren - En limerick om kostcirkeln

En man ifrån byhålan Mon
var intim med en ståtlig citron.
Sen han sa till sin fru:
"Gapa stort, så skall du
få en C-vitaminsinjektion!"

Sug & Fräls

2009-12-03T22:09:00.005+01:00

Den här limericken [samt ytterligare två stycken] fabulerade jag ihop under gårdagens konsert med Lars Winnerbäck i Västerås. Med det inte sagt att konserten var så kass att jag tvingades fantisera ihop snusk och hor, men hjärnan gick på högvarv under det skrattretande förbandsartistuppträdandet. [Lasses framträdande var dock mycket bra.]

Nåväl. Bilden ovan kanske inte är helt jävla superduperrepresentabel vad gäller textens innehåll, men jag vet ju att ni smyggluttande sötnosar har överseende med min töjningsförmåga när det kommer till avgudadyrkande porträtts rätta eller felaktiga sammanhang... eller mer pang på pungen; mina inte helt nekrofila bildhänvisningar.

Jaja. Tjafs och dalt, trams och mjäk! Läs och skäll på mig. Eller smek mina öron med edert underbara skriftbalsam. Och den Gbg-osande avslutande ordvitsen torde få mitt kranium spetsat på en erigerad totempåle, om jag har tur.

* * *

Carte Blanche - En limerick om bäst före-datum

En frälst nekrofil från Tibet
han fick klartecken från sin profet.
Ity pastorn han sa:
"Knulla döda går bra."
Där kan man snacka om likgiltighet.

Bergsbespruterskan

2009-12-02T12:29:00.008+01:00

Det här med konsten och dess vara eller icke vara är ofta på tapeten... vad är konst, vad är inte konst, osv. Vissa menar att en ylande psykossimulerande muffdykare i spännbälte är ett konstverk medan andra avfärdar det som populistisk hötorgskonst i kändishysterins kåta dräkt. Jag håller med den senare parten.

En kvinna som fixar att spraymåla världens högsta berg genom att squirta med sin målarfärgsfyllda fitta är däremot, i mina ögon, långt mycket mer konst än allt vad t.ex. Ernst Billgren och Anders Zorn någonsin producerat. Och, ja, damen finns på riktigt; jag känner henne. Inget är på låtsas, allting är lögn och förbannad gikt [sic!], så det så!

* * *

Bergsbespruterskan - En limerick om Himalayagraffiti

En konstnär, så slapp, från Angola
hon kan fylla sin slemmiga håla
med kubikmeter färg
ända in till dess märg,
och förmår att Mount Everest måla.

Morfar

2009-11-29T00:31:00.003+01:00

Till den enda omänskliga varelse av rang som verkligen visat att kärleken bör baddas med Agent Orange, majsknack och sexualiserande semantik; att födelsedagstårtan av frigolit skall garneras med rakskum och kinapuffsmällare; att ett kallt och kalt källargolv är långt mer inbjudande än sviten på stekarmotellet Sleep 'n' Fuck.

Detta är till Hebbershålets Horatius; till Dig, Holger Holmlund... morfarsornas Mojfaj!

***

Kågedalens kukgeneral - En limerick om svett och etikett

En handmjölkad morfar från Kåge

han var ondast i världen med råge;

med sin glödgade pick

sköt han jämt mitt i prick,

bättre än Robin Hood med sin båge.

Jävla måndag

2009-11-23T22:28:00.010+01:00

Värre slampa får man leta efter.
Ett tips vad gäller just slampigare snuskpellar: kolla TV4:s hallåor... där finns det gapande gastuber hos koleriska kukjoddlare, frasiga fitthål hos frikyrkliga fnissmödisar, och inte minst, en ständigt parningssugen gorillakopia med guld i käften.

* * *

Jaha, vad säga om denna bagatell till skrivinpirationsväckare? Har för mig att originalet är rätt gammalt, men det är nyfriserat och har fått ett nytt och mer uttömmande [nåja] slags "slut"...

Berättelsen är i sanningen namns inte på långa vägar färdig; den duger inte som novell och håller knappast som en inledning på något romanförsök - men ändock, den går att spinna vidare på, om inte annat så för att bli bundis med bokstäverna ånyo.

Och, ja, jag vet - stilen och ordförvrängningarna samt textens knullpoetiska skimmer är helt och hållet snott från Amelia Adamo och hennes "Mina vänner"-bok

* * *

Jävla måndag

Han satt där med tvärflöjten och bubblade ut en melodi så horribelt barnvänlig och saftkalasdoftande att man riktigt såg hur insulinet fräste i käften på’n. ”Odugliga ormtjusarsnippa!”, väste jag för mig själv när jag gick förbi den misstrogna musikanten. Och som han såg ut! Hans leende var snett och vint, ögonen var lika blå som sån där soppa larvpottorna i Vasaloppet missbrukar, näsan var en såsig köttroulad och håret fjolsommarens kompost.

Ja, det var alltså hur han såg ut innan jag hånglade upp honom i kommandobrygga… innan jag nöp honom i hans bryléskinkor och tapetserade hans underliv med mitt… innan jag befriade hans mun från tvärflöjten och fyllde den med en skinndito… och innan jag skojboxade hans slöa trippelhakor och flätade hans pattvårtor. Sen såg han ut som en betvingad soluppgång en dag då näringslivet lekte och ”jihad” var namnet på en gräddbakelse.

Fasanerna gnällde i högan steksky när jag lämnade vårdpaketet som ett vederlagt argument på marken, och jag såg hur den forne flöjtspelaren formade sina läppar till ett ”tack”. Jag gäspade och masserad klentroget min lever med kaviarsoda alltmedan jag strödde söndersmulade frigolitbitar [jag är alltid beväpnad] omkring mig – för katter, småbarn och andra pålägg att sätta i halsen.

Veckans första dag hade trängt sig på, sköljt undan sviterna av för mycket fritid och ledighet. Nu rådde strama tyglar och raka led… Det var helt enkelt dags att glida in till centrum. Allt tydde på att även den här måndagen skulle göra mig besviken. Det var så jag ville ha det.

* * *

På tunnelbanan härskade pöbeln: ensamstående morsor som valt att hora i stället för att kränga Wall Street Journal, obildade knegarjävlar totalt nollställda inför företeelser såsom reporänta och konstitutionsutskottsorgier, läspande lesbianer och bölande bögar på jakt efter slaskiga slampslidor och paranta piltpenisar – kort sagt, gräddan av de vandrande motiven för selektiv tvångssterilisering. Jag busvisslade på en taxi för att slippa fraternisera med Tellus termiter.

Taxichauffören var en kvinna, eller en taxichaufförinna som någon pk–blöja kanske hellre hade uttryckt det, i sina bästa av sju svåra år. Hon var minst sagt djurisk: alltså, hon var harmynt, kobent och svinsnygg… hon hade binnikemask, röda hund och papegojsjukan… hon förfogade över hästsvans, ridbyxlår och näbbstövlar. Allt det kunde jag se genom att sia i en gammal snusprilla jag haft i armhålan. Jag blev brunstig som en Jourhavande motmänniska på bäversafari och ville knulla henne på blinda fläcken. Det var bäst att kasta sig ut ur bilen innan jag ställde till med ännu en skandal.

Jag befriade mig från bilbältet, ninjavoltade ut genom takluckan och landade lite vimmelkantig, men på fötterna, strax bredvid trottoaren. Pinsamma ursäkter till människor blängde på mig och tog sig för pannan. En tonårig tös i Lindsay Lohan sucks cockblockers–tröja fnissade och hann gasta ”Titta, det är Fyll–And…” innan jag sänkte henne med en slängkyss. Jag visade tänderna [båda två] och morrade mot skocken av pappskallar som fortfarande starrbligade på mig, varpå de illa kvickt återupptog sina alldagliga sysslor – så som att boffa lim, driva ut syntetiska smådjävlar ur inkontinenta åldringar och plugga på ettans gångertabell – och lämnade mig ifred.

Jag var tvungen att ha en sup. Kaviarsodan var slut och jag var riksportad på Bolaget. Det fanns bara en utväg, och det var en ingång… den ledde till puben Elvira Blåtira Madigan.

* * *

Elvira Blåtira Madigan var ett hugskott i råttan, milt uttryckt: Ett tjattrande utan dess likstelhet guppade runt som båtflyktingar på drift undan lagens trånga tarm i den dyngfulla lokalen – som var mjölkvit av all rök. Opium, tänkte jag och hyperventilerade som Sigjårni Viiiver i ”Copycats in the cradle of filth”. Flimmerhåren krullade sig till presentlockar när de plufsiga orosmolnen drejade mina näsborrar.

Ruslycklig och Eiffeltornshög steppade jag fram till bardisken och rullade med mina ögonstenar. Bartendern var någon lymmelaktig praktikantjävel, men jag lät inte det hindra mig utan beställde en gallon Kreti & Pleti [lika delar Pucko, Loranga, munvatten, Explorer och formalin, toppat med fluffig grönmögelost och boxershortsströssel]. Trots drinkblandarens illa tilltagna underlivslängd fick jag den, som brukligt är, serverad i en stomipåse.

Jag svepte tösadrinken i ett andetag och tog ett steg närmare Gud. Men eftersom Gud är en hora och jag var pank nödgades jag backa; med andra ord så spydde jag. När jag dränerat min kropp på kyrksafterna förnam jag hur Herren löstes upp och suddades ut, tills jag slutligen bara kunde ana konturerna av bockfoten, treudden och den dolda kameran. ”Josefs son”, muttrade jag tyst för mig själv eftersom jag lärt mig att ”Jesus” är en svordom.

Mina religiösa tillkortakommanden gjorde mig stursk lik en fluffer som vägrar ta den till roten, och jag tyckte mig vara redo att möta overkligheten. Med en Sonny Chiba–rundspark flög saloonsdörrarna upp och jag jazzade ut från krogen. Jag var fortfarande småkåt efter mötet med det där klusterbombnedslaget till taxichaffis och började speja efter döfläsk. Det var lögn i fan; de som hade kunnat vara snygga hade graffitikonst i fejset och tätmassa i barnmatsbehållarna.

* * *

Centrum var inte på långa villovägar vad det en gång hade varit. Jag misströstade och beslöt mig för att ta mig hem. Jag knyckte en liten äckelgosses skateboard och hattade i väg. Ingenting kändes bra. Varken någon besvikelse eller dråplighet hade jag fått uppleva under hala dagen. Lungorna klunkade serotonin och stal alla mina verbala knogsmörgåsar.

Jag var torr i munnen och hade en stor klump i magen. Förhoppningen om att svepas in i något vackert började tyna bort som en böghora nedsänkt i ett kärl med rimfrost. Drömmen om en emotionell bukkake-upplevelse, denna moderna av företag [som vill stärka kamratandan] anammade cirkellek, hade rivits itu som ett baltutlämningsdokument redan innan den slagit rot i min svedda blodpump.

Jag var ensam och allena [och jag frös mellan bena… av någon anledning jag ej greppade], och bättre sällskap fanns ej att få, så ni förstår säkert vidden av min sandlådemisär. Till och med min skugga gjorde revolt i solgasset och lämnade mig för ett K-brunnslock.

Saltstänk rann ner för mitt ansikte. Jag skämdes över mina alligatortårar och undrade hur jag i hela Hin Håles Harmageddonhingstkuks namn förmådde att kräkas med ögonen… men det var innan jag såg att min gylf var öppen, att mitt Gomorgon Sverige-stånd sprängt sig ut i det fria och visade vägen till Moses stenplattor, och att dess vredgade och vidgade urinrörsmynning sprutade min blåsas innehåll över mitt gistna utseende. Jag log med hela kroppen och jag blommade som en meskalinkatus i hjärtat. Min mustasch vippade som en nationens fana. Polisongerna ramade in mitt ansikte lik en gyllene Monet. Snedbenan lade sig tillrätta. Jag var livsfarligt bedårande.

Mitt liv var nog inte så jävla pjåkigt ändå.

Kvack kvack kvack!

2009-10-06T20:59:00.004+02:00

Ovan och nedan lyser argumentet för att ge havande kvinnor
gratis stålgalgar mer illrött än någon annanstans.

* * *

Träck i Prada - En limerick om djurporr

En Hollywood-fru från Sri Lanka
kunde, suga och svälja och svanka:
Hon var dum som en gås,
men en metamorfos
gjorde henne till en tidningsanka.

The Kristet Utseende

2009-10-03T15:12:00.013+02:00

En epok går i graven [igen], och även om liket säkerligen kommer att vråla sina lungor ur led i jakten på nya frälsarupptåg är det ändå omöjligt att inte fälla en salt tår. Här finns en länk till Frater Fahlbergs kungörelse beträffande TKU:s framtid [och i viss mån även forntid]...

Undertecknad kunde naturligtvis inte hålla fingrarna eller käften i styr efter att ha tagit del av ovanstående helbrägdagörelse till epitaf, utan knåpade ihop ett slags "avskedsdikt" till våra kära riddare från Gnarp med omnejd.

Hylla dess hjältar. I vårt surmulna skitsamhälle behövs det individer [och artister] som vågar spränga gränser och köra upp humorn i röven på ett pk-ruttnande folkhem.

Eller som vi säger i norr: Sieg Hallelujah, era förbannade svin!

* * *

Ode till Er

Jag karvar in en rebus i mitt bröst
och grenslar kvickt min grova totempåle
och kallar som en varulv på Hin Håle.
Mitt kristna utseende ger mig tröst.

På altaret i Intet får jag frid.
Jag smyckar mig med smör och opiater
och halstrad hampa tjänstgör som oblater.
Här existerar icke rum och tid.

Med toaborsten riktad upp mot skyn
min Graal av gammalt sillspad glupskt jag tömmer,
och Herren medelst spöregn mig berömmer:
Det viner utav grodor, manna, gryn.

Allting har ett slut, ock kuttrasju,
Så skenheliga, ljuva missionärer
jag hyllar er, å humorns pionjärer;
och drömmer jag blir slav i TKU.

Erotik i griftefrid

2009-10-02T22:46:00.003+02:00

Inspirerad av Gabriell Wittkop, Stagnelius, Baudelaire och Jeffrey Dahmer
kommer här en liten vaggvisa att gnola på när ungjävlarna inte ids somna.

* * *

Nekrofilen

Förruttnade bedårande madam,

jag låter handen smeka krinolinen.

Jag är den sanna ädla libertinen;

fri från skuld, moralpanik och skam.

Så givmilt vackert frånstötande huld

besegras dina hämningar av charmen

som sväller ut när jag så för in armen:

och, som ett barn, förtär ditt bruna guld.

Du är min diamant och wettexduk,

jag älskar att få hata dig min sköna:

att ömsom lipa, ömsom le och stöna,

när ett av dina hål gör mig så mjuk.

Urinvånaren

2009-05-20T21:55:00.004+02:00

Urin är alltid bättre än KISS... oavsett smink eller ej.

* * *

Urinvånaren - En limerick om naturkatastrofsbekämpning

En kissnödig gubbe från Vasa
vars blåsa gav upphov till fasa
kunde med sin urin
tvinga bort en lavin
och likaså släcka en brasa.

.

Emo

2009-05-08T17:11:00.005+02:00

Denna art är tyvärr allt annat än utrotningshotad.

* * *

Emo - En limerick om kajalmissbruk

En gothare från Haparanda
med Svenssons ej vill sig beblanda:
med allt läder och smink
ser han ut som en mink
fast hans dröm är att likna panda.

Fyrtornet

2009-05-07T17:40:00.003+02:00

Varde ljus!

* * *

Fyrtornet - En limerick om lågenergibelysning

En välvuxen man ifrån Järna
med ett ollon som lös som en stjärna
fick ett gynnsamt förslag
om att jobba ett tag
i ett fyrtorn som mänsklig lanterna.

Svålgropen

2009-05-06T15:50:00.004+02:00

Ett kväkande från skyttegraven efter nästan en månads tystnad. Nåja, den här limericken är sannerligen inte någon som kväver läsaren och får den att kippa efter luft lik en gräsand som fastnat med skallen i en ölring. Men skit samma. Bättre spy än illa kräkas, eller hur var det nu igen? Jag skall skärpa mig vad gäller kontinuiteten. Oavsett i fall omgiviningens förfall fortsätter eller ej.

Puss & Kramp!

* * *

Svålgropen - En limerick om färgglada genitala gömställen

En kärring från Nybro Kommun
i sitt skrev inte hade ett fjun:
"Se, det går som på räls,
när man inte har päls,
välj nu grop; en är rosa, en brun."

Klipp dig och skaffa dig ett jobb

2009-04-16T21:36:00.003+02:00

Raka rör, men orakade avgasrör... det är huvudpersonens melodi.

***

Klipp dig och skaffa dig ett jobb - en limerick om geggvecksgardiner

En barberare från Nicosia
var rakad på skalp och i nia,
men hans könsorganshår
täckte knäveck och lår:
en identisk Bob Marley-kopia.

Pedofilharmonikern

2009-04-15T20:10:00.004+02:00

Jo, man kan skämta om precis Allt. Man bör och måste våga skämta om saker som den PK-inpiskade tråkmaffian höjer sina dubbelmoraliska röster över, annars stagnerar vi [än mer] i ett ruttet jävla inskränkt skitsamhälle där man bara får skratta på beställning efter att ha räckt upp handen och bett om ordet. Arne Hegerfors-ordvitsandet i slutet står jag för... märkligt nog skäms jag inte ens över det. Ett tydligt tecken på att det nog är dags att kapitulera snart.

// Eder limerickmakare

* * *

Pedofilharmonikern - En limerick om husfrid

En kåt pedofil från Rivera
ville sonen sin hårt penetrera:
Men grabben sa nej
fast det hjälpte ju ej,
för gubbstrutten han incestera'.

Påsksmällen

2009-04-10T18:25:00.002+02:00

Skral påsk på er alla! Låt den korsfäste humbughomofoben få hänga där som en dekoration av tvenne pinnar... fyll ungarnas färgglada uppletade ägg med råttgift och litium, då skall ni se att det faktiskt kan gå att ha det någorlunda angenämt även under den här efterblivna helgen. Låt ropen skalla, självstympning åt alla!

***

Påsksmällen - En limerick om partydrinkar

En hönshjärna från Salamanca
med glykol sin lekamen lät tanka.
Men han fyllde sin bål
med en burk Rohypnol
och fick tuppjuck och våldtog en anka.

Vattenskallen

2009-04-09T20:04:00.004+02:00

Jag vet, det är påsk och inte jul, men jag förstår mig inte på det här med kristna [eller andra religiösa] böghögtider, varför jag också tycker att man gott och väl kan samla ihop skvallret i plenisalen som ekade som mongoloiders orgasmvrål i december i fjol. Maud var den som var mest glupsk när det gällde kristyren. Göran petade mest i maten, homofobanorektiker som han är. Janne tittade på och ordnade egna små pölar av sockerlag. Oppositionen grät svart säd.

* * *

Vattenskallen - En limerick om bonadsdekoration

En skallig karl från Riksdagshuset
gjorde varje jul det bästa buset:
han slet i sin pitt
tills den sprutade vitt
sen garnera' han pepparkakshuset.