söndag 31 mars 2013

Älskling, jag hatar dig!





Jaha, snuttungar, ett försök att skriva ett slags outlaw-country-sång på svenska... fy fan, det var inte lätt, även om det gick rätt snabbt, men det blir HELT annorlunda att skriva på svenska.... man kommer inte undan med nödrim och annat, man blir extremt blottad och Allt granskas på ett helt annat sätt än om man använder sig av engelskan. Använder man sig av okulär och spejar in de engelska texterna ser man att de ofta är riktigt hiskeligt dåliga, men det kommer inte fram i sången, utan man får OFTAST läsa sig till det, lite beroende på genre förvisso.

Jaja, nu har jag dragit försvarstalet. Jag har något slags melodi i huvudet, men den är dålig, någon skicklig och förfaren musiker kanske har något bättre i sig. Blev inspirerad av Warren Zevon, Johnny Cash, Bob Wayne, Hank III och GG Allin. Och DAC så klart. Ingen aning om det är ett jävla pekoral. Kan mycket väl vara så. Farligt att skriva sådant här på modersmålet. Men jag chansar:


* * *



Älskling, jag hatar dig!




Jag sitter i min gungstol, och för en bitter monolog.
Blandar mina svordomar med Jim Beam och metadon.
Kvinnan i mitt liv försvann med sin gynekolog,
tog båda kidsen med sig, men lämnade alla lån.

Jag kliar mig i skägget, tar en Bud, och minns en tid,
då vi erövrade världen, då jag tog dig på en äng:
Och då ägaren av marken, fylld av hat ville ta strid:
Jag slog ut alla hans tänder, i ett enkelt handgemäng.
 

Fast...

Du döpte dig till hora mellan hans lår
Du spottade mig i nyllet efter alla dessa år
Mitt förfall – din succé, är mitt livs ledmotiv!
Jag hatar dig, älskling! Försvinn ur mitt liv!



Min spruta och mitt horse finns fortfarande kvar.
AA-mötena är blott för att få bifall, brickor, band.
Timmarna i Underlandet är det finaste jag har.
I det ruckel där jag bor behövs Den Svarta Damens hand.

Men jag minns dig ännu, baby, med pipan utav glas,
hur du fyllde dina lungor och släppte ut allt i min mun.
När du dansade helt naken, med ögon fyllda av extas.
Du var så envis och så bräcklig, så viljestark och tunn.




Men…

Du döpte dig till hora mellan hans lår
Du spottade mig i nyllet efter alla dessa år
Mitt förfall – din succé, är mitt livs ledmotiv!
Jag hatar dig, älskling! Försvinn ur mitt liv!



Visst är jag tärd och sliten och kommer snart att dö:
inte ”skiljas hädan”, ”falla ifrån” eller ”gå bort”!
Jag skall dö! För fan och Satan! Inte vissna som ett rö!
Och ingen jävla idiot skall sörja, vart öga skall va torrt.

Älskling, jag tar bössan, din far gav mig för längesen
Och seglar över Styx med ett enkelt litet skott
Om Herren existerar lär vi dessvärre ses igen
På en het plats för självmördare, och de med äktenskapsbrott.



För…

Du döpte dig till hora mellan hans lår
Du spottade mig i nyllet efter alla dessa år
Mitt förfall – din succé, är mitt livs ledmotiv!
Jag hatar dig, älskling! Försvinn ur mitt liv!
Ja, älskling, jag hatar dig! Ditt jävla tidsfördriv!



* * *







En liten mördarballad får avsluta den här countryaftonen. Stenhårdvideo också!






torsdag 14 mars 2013

Barndomedagen








Okej, den här bloggen skulle vara en humoristisk fristad, en plats i Intet för skratt och avsky, personangrepp och näthat [mot mig så klart... inte många angrepp alls]. I stället har den mot slutet förvandlats till en bitter rotunda där den sinnesslöa kusen [jag], som knappt tar sig fram, utan - och nu kommer trumvirveln för patetikens death metal-growl - får Välja livet varje dag. Därav tystnaden här, därav humorbristen, därav den unkna stanken av ren och skär bitterhet och kväljande ångest, avundsjuka och spleen, handlingsförlamning och flyktbeteende...

Den här texten skrev jag under tre veckor [tror jag, mitt minne är stekt, fick ECT i går], när jag gick på förra ECT-behandlingen [ja, för fan, vi kallar det elchocker à la Gökboet i stället, en kommunchef som ringde mig ignorerade varför jag skulle få behandlingen, och bara garvade och nämnde just Gökboets elchocksbehandling x antal gånger, och skrålade om hur kul han tyckte det såg ut.] och det var således därför den tog sin lilla tid. Och bara för att den lille harhjärtade författaren använder sig av den lätta skrivproceduren att skriva i jag-form, behöver inte allt tas för sanning, även om det här de facto Är en uppgörelse.

Gör vad ni vill med texten! Sprid den! Skriv ut den och bränn den! Gör en låt av den [jag fixar refränger om det behövs!] Förakta den och gå till er Blondinbella-blogg i stället! Dissa eller hissa fanskapet! Ignorera den redan vid titeln!

Egentligen skulle inte den här publiceras här, eftersom den var tänkt att ingå i min diktsamling Fredagsmys [med a.k.a.-titeln Missfallsönskan], men jag har insett att skiten aldig kommer att att antas. Jag skriver verkligen inte ett dugg lika som samtidens poeter, jag förstår inte deras s.k. storhet. Jag säger inte att jag är bättre - jag säger bara att jag inte begriper var fan passionen, hatet, svetten, hjärtrådbråkandet och hjärnflimret finns. Hjälp mig att förstå? Eller ge mig stash och cash för att ge ut skiten själv. Och Ni/Du måste vara agent. Jag KAN inte sälja mig, är för kass på det.


Efter tre stycken med bitterljuvt pladder, och en med psykotisk svada, sätter vi i gång. Titeln kommer nog att bearbetas. Smaklig spis!



* * *


Barndomedagen



Ni slipar era tungor till kluvna svärd och klingor
som hugger mig i ryggen likt en Brutus av vår tid.
Ni täpper till min andedräkt i fall den lämnar springor,
ty rösten min den får väl gny men inte ta till strid.

Och baktalar med smädelser, med skymfer och med skvaller
det gör ni stolt som tuppen i er ankdamm utan skam.
För fysiskt får jag tulta fritt, men själsligt finns ett galler
som hindrar mig att vara jag: ”Bli kväst och sedesam!”

Och drömmarna ni drömde om att själva få besanna
dem skall ni nu nå upp till genom mig det är ju klart
Här regnar kraftord, invektiv och glåpord, aldrig manna;
att negligera morot – hylla piska, anses smart.

Betslen kanske är mental men omöjlig att rucka.
Jag följer som en nickedocka hövitsmännens drag.
Och vet att om jag ej är bäst, eller råkar sucka
så väntar heta ispilar mot ängslans andetag.

Ja, vad är det för simpelt skarn, för barn, för liten småtting
som trots sin pubertet inte förmår att ta sig ton.
Regredierad till ett foster, skraj för husses rotting,
och till och med för rädd för en verbal revolution.

Ni påstår att er spjälsängsfostran ger väl och ve och stadga,
och gör allt för jag skall bli den ni själva aldrig blev.
Mitt självförakt och egenhat, det skummar just som fradga,
och självinsikten är förryckt och världsbilden är skev.

Jag spränga vill min puppa, jag vill krossa de kokonger,
de affektiva bojor som förhindrar mig att gå.
Nån gång så kokar allting över, då finns ingen ånger,
och sonar gör jag stolt det ”brott” jag då tänker begå.

Det ångar bland synapserna jag orkar inte mera:
Jag vägrar vara offret tills ert gatlopp går i stöp.
Jag riktar avskedsfrasen mot min panna; och notera,
det här var något som ni tvang mig till så snart jag kröp.



* * *


Jag har valt ut tre fenomenala låtar om döden. Och, nej, sitt still i båten, jag kommer inte att köra ner i ett gruvhål med min gamla Saab... från känsla till handling är det som John Holm sjunger - många mil och år från här och nu. 

Nåväl,det finns ett allvar i botten hos alla tre sångerna, där den sista står för total uppgivenhet. Så, Ola Magnells låt då? När jag dör. Det är en cover/tolkning av Loudon Wainwright III:s sång Unrequited to the Nth Degree... En jävligt rolig sång men med en riktig klang av mörker i botten. Ola Magnell när han är som "farligast". Lurar oss att tro att allt är frid och fröjd. Men i slammet simmar ett dis av verbala och melodiska musikdissidenter. Se upp för fan, Olaski Magnell har en kameleont i sin hatt!










Euskefeurat är ett riktigt bra band, som både är roliga och samtidigt kan vara fenomenalt allvarliga. Deras tolkning av den gamla dängan Green field of France som heter Tankar på nattgammal is är mycket bra. Värt att kolla upp! [Egot måste nämna att även jag texttolkat den underbara melodin - I skuggornas vård - som är väldigt kul att försöka sig på att pricka rätt i stavelse, fraseringar, rim , versmått.]

Nu till Den Här låten. När jag en gång dör är både lite mörk och ledsam i botten, men framför allt är den en fantastisk känga mot politiker, producenter och andra höjdare. Den handlar om att donera organ vid dödsfall. Och jag tycker att den är fantastiskt skojig och kärnfull! Den sista raden i låten är grym!








Husguden GG Allin - bråkstaken som hellre slogs med publiken än flirtade med dem, så att de kunde köpa merchandise och skivor - har här skrivit en av de vackraste och trasigaste sånger om döden någonsin. Här blottar han sig verkligen, och visst, det är droger och sprit, brudar och bråk, men det känns genuint. Och han var nog medveten om att det skulle ta slut någon dag. Han lovade ju att dö på scenen. Men en överdos förstörde hans dröm. Låten är dock så jävla sorgsen, men ändå livfull att jag både vill gråta och ta tag i saker och ting. Videon hjälper ju till att läcka i jacken.