Okej, jag sviker er igen. Inget äckligt i ordet rätta bemärkelse, men kanske mer vedervärdigt ändå... ity ett martyrskap av sällan skådat slag kan ju faktiskt slå både genitalier och blodiga tarmar på fingrarna. Ja, det är antingen sockerpiller eller ångest på burk som vitrockarna proppar i mig. Just nu är det det sistnämnda som styr min tillvaro. Hjärtat pumpar i hundraåttio, den skäggiga ångestbabyn klänger på min axel och vrålar invektiv i mitt öra och någon bitsk hydra hudflänger mina lungor, alltmedan någon Kerberoskopia parkerat i min hals och vrålande nunnor vrider min bröstkorg som vore den en disktrasa...
Så här kommer en text som jag skrev för ett tag sedan, som beskriver rätt bra hur jag känner mig, och hur fan saker och ting ligger till. Jag har snott melodin från den av geniet Eric Bogle helt fantastiska låten No man's land - (Green fields of france)
Det är så klart en fördel att lyssna på originalet innan ni ger er i kast med att grisa ner er i min sentimentala smörja. Då har ni rytmen och melodin till skiten. Kanske lite lättare att stå ut med självföraktet då. Jag inväntar mirakelpiller och solsken i blick, sen jävlar! Utlovar en limerick snarast, eller något riktigt snaskigt. Men, det känns som att mina löften - för tillfället är lika pålitliga som en nämndemans utslag i ett våldtäktsmål. Håll fanan högt, kära smyggluttare och gnullungar... min flagga sitter på halv stång, men den är fan inte gul och blå.
* * *
I Skuggornas vård
Du glömde ditt värde, du kväste ditt jag
och ruskade liv i den Lutherska lag
som hindrade dig från att blott vara du
och knäckte din livslust burdust mitt itu.
Men visst fick du hjälp med att bräcka din själ
av mänskor som påstods sig blott vilja väl.
De sjöng falska skillingtryck bakom din rygg
och svalde kameler men silade mygg.
Du kröp genom frosten
bland anspråk och måsten
och bar på ditt kors
i en piskande fors
Trots vattnet sas slipa dig härdad och hård
så sökte du skydd inom skuggornas vård
När grönskan fick storstryk av askgrå betong,
när cyniska glosor slog rot i din sång,
när hösten den mörka blev kärv och konstant,
när mark som var slät kändes hisnande brant,
när famnen du fann var en kylig matris,
när kaos blev ordning, när ordning blev kris,
när barnet i hjärtat – med spott och med spe
blev tyglat och gömt bakom strebrars spaljé
då föste du undan
varenda begrundan
och gjorde dig fri
ifrån allt grubbleri:
Att tänka är lönlöst i strävandets hord,
nej, bättre att sjappa till skuggornas vård.
I dimhöljda landskap där satt du och skrev
små texter om livets bedrägliga drev
mot den som är udda men föga unik
och ej attraherar en vidsträckt publik.
Men allt är förgängligt och flugan som rår
den skiftar kostym flera gånger per år.
Ja, den byter mask likt en orm ömsar skinn:
”I den hysterin vill jag ej passa in”
Så du valde att sluta
att prygla din luta
och klippte var sträng
och fördrev din refräng.
Man gör ej revolt med små bitska ackord
när sången blott framförs i skuggornas vård
För rastlös för sömnen för trött för att gå;
ett alldeles eget Moment 22.
Att vilja och kunna är vitt skilda ting,
en oxymoron som en ”fyrkantig ring”
När insikten nådde dig hårt och brutalt,
att allting du gjort vart förgäves och skralt
då valde du självmant att göra sorti,
ett fåfängt försök att till sist slå dig fri.
Du släckte din låga
du spräckte din plåga,
men slapp dra ditt svärd
i vår hjärtlösa värld.
Fast askan finns inte på nån kyrkogård
Den singlar för vinden i skuggornas vård.
